Mina brådaste lingonhistorier från Malaberg EDGAR WEIBULL
SKEN GENOM SOLEN Mina brådaste lingonhistorier från Malaberg
EDGAR WEIBULL
Sken genom solen Mina brådaste lingonhistorier från Malaberg Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Edgar Weibull © Omslagsbild: Ingrid Weibull Formgivning och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-421-9
Förord
Vid en vandring på en småländsk lingonstig tornar berättelser om livet i skogen upp sig i en aldrig sinande ström. Där stigen tar slut uppenbarar sig en kvarndamm, som ännu idag innehåller ett rikt vattenflöde, och lyssnar man bara en liten stund på ådrornas flöden i detta vattendrag kan man höra historier som överträffar vad man har hört på mången god dag! Jag är själv uppvuxen i en liten röd stuga med vita knutar på den småländska landsbygden utan indragen el eller vatten och där vintrarna var kalla och hårda. Lingon plockade jag allt som oftast i skogen för att kunna lägga på gröten som extra näring, när orkanvindarna blåste utanför stugan i vinterkvällen. Detta var ändå i modern tid under andra hälften av 1900-talet men där strömavbrott och naturfenomen kunde sätta sin prägel på den stundtals ganska kärva tillvaron i 1870-talsstugan med liggande timmer. Vid grötfatet kom jag ofta att tänka på de fantastiska historier jag hört framför brasan, när både damer och herrar från trakten kom på årligt slåtterkalas i juli månad efter att ha hjälpt oss att slå av gräset och hässja höet på ängarna utanför stugknuten i Malaberg. Ofta hörde jag berättelser framför brasan, som har etsat sig fast i minnet och ger perspektiv på livet. Jag minns särskilt en mjölnarson som var en av gästerna på slåt-
5
terfesterna. Han var en av de som stannade kvar en bit in på kvällskvisten i stugan, när stockvedsbrasan brann i öppna spisen och de fantasieggande historierna kom igång som gav liv åt det som hänt i vår by med perspektiv långt utöver vad man med visshet kunde uppfatta som verklighet eller fantasi. Nämnda mjölnarson spelar en särskilt stor roll i skapandet av mina brådaste lingonhistorier, eftersom denna hedersman är en av de som hamnar mitt i händelsernas centrum när ett granitlass havererar vid Trilla Ner, som vägkröken kallas ett stenkast från Malaberg.
6
1.
Det var här framför brasan under en sådan slåtterkväll som jag först hörde talas om historien om det havererade granitlasset i Klintaskogarna. Detta är en vådlig historia som väcker minnena och spekulationerna till liv. Hur ett sådant fenomen kunde uppstå och ställa saker och ting på ända i en tid när så mycket av den moderna utvecklingen nått oss är ett rent mysterium. I det sena kvällsljuset framför brasan spränger berättelsen om Granitlasset i Klintaskogarna fram som en ren och magisk urkraft. Enligt de berättelser som finns att tillgå rämnade lasset i diket, när hästen skenade. Resten är historia och vad granitarbetarna fick se när de kom tillbaka morgonen därpå för att påbörja bärgningsarbetet har gett upphov till historien om en av våra mest outgrundliga hästkapningar, som vi ännu söker svaret på. I denna berättelse kallar jag nyckelpersonen Axel på Kvarnen. Han sitter högst upp på granitlasset och är den som kommer närmast händelsernas centrum i jakten på gåtans lösning. Precis som vatten kan hämtas ur brunnen på tomten hämtar undertecknad ännu idag historier från det småländska lingonriket. Mjölnarsonen från Kvarnen en bit från Malaberg besökte jag i tid och otid även sedan jag flyttat från Malaberg. Han blev på något sätt min ungdoms hjälte och hans historier fängslade mig, när jag senare
7
pratade med honom, då han var 93 år gammal och bodde i byskolan som då fått parabolantenn på taket. När det nu är hundra år sedan mjölnarsonens ungdomsår, känns det som en naturlig åminnelse att erinra sig hans berättarglädje och goda hågkomster av livet i Smålandsskogen under första hälften av 1900-talet, då mycket stod på spel för bonden i en svensk brytningstid. Även predikanten David Johnsson, som enligt säkra källor bodde i Malabergsstugan 1921, för ganska precis ett sekel sedan, spelar en stor roll i historien. Det var långt före min tid men initialerna D.J, som inristats i en kvarnsten vid husgrunden, ger en indikation på att stenen stått där i snart hundra år och att det var predikanten som placerade kvarnstenen vid husgrunden. Kvarnstenen sätter onekligen fart på fantasin och berättarflödet. Under en stilla majkväll förra våren drar jag mig till minnes vilka berättelser som framkom i ett klart ljus, när jag en gång pratade med min ungdoms hjälte, Mjölnarsonen från skogsmarkerna, vilket ger uppslag till följande berättelser. EDGAR WEIBULL Malaberg i maj 2021
8
Första delen
Vårkvällen är ljum. Eftersom våren hunnit en bit in i maj månad har göken redan kommit till Klintaskogarna och Grönlids naturskyddade område. Den mytomspunna fågeln hörs tydligt ropa ett stycke in bland de djupa granarna. Omöjlig är han att se. Förmodligen sitter den säregna fågeln och spejar ner på de naturvandrare som sakta traskar framåt den slingrande skogsvägen. Utmed vägkanten lyser vitsipporna i vårkvällens ljus, som sakta sänker sig som en dunkel slöja. Nere i en sänka bakom en vägkrök skymtar en åkerlapp fram. En knagglig stenmur vätter ut mot vägen. Mossan har lagt sig som en duk på murens kanter. När muren tar slut, hörs ljudet av ett porlande vattendrag.
9
Ur skymningen framträder långsamt konturerna av en gammal byggnad. som reser sig på en hög grund över det mörka vattnets skummande djuphålor. På samma sida av vägen låg förr i tiden en stuga, som man numera endast finner spår av från den forna grunden. Stället, som kallades Kvarnen, var Torpar-Axels föräldrahem. Han var äldste sonen till mjölnaren Petter Karlsson och dennes hustru Helena. Axel hade lämnat stugan tidigare ikväll. Han var inte där. Det kändes både andligen och kroppsligen. Fast alla var ju medvetna om att detta var hans hem på jorden. Denna kväll i nådens år 2021 hade han gett sig iväg till granitbrottet i Klintaskogarna. – Vi har ett stort granitlass att dra fram ikväll, hade Axel sagt innan han gav sig av hemifrån. I denna stund så många år efteråt tyckte man sig ännu kunna höra Torpar-Axels röst och se framför sig hur han gav sig iväg med hacka och spade i kvällningen ner till brottet. Våren var verkligen sen i år. Snön låg för bara några veckor sedan kvar inne i skogen. Vattenståndet i kvarndammen under den numera halvt förfallna byggnaden, som i gången tid inrymt ett kvarnhjul, var ovanligt högt denna vår. Förr om åren kom bönderna i trakten till kvarnen för att mala sin spannmål. Vattenkraften var till gagn för bönderna som kom vandrande längs vägarna inifrån de djupa skogarna, där de arbetat flitigt i flera dygn för att kunna fylla ett par säckar med säd från de små uppbrutna åkerlapparna. Under missväxtens torra somrar krävdes stort tålamod för att inte ge tappt och börja misströsta inför brödförsörjningens våndor. Även Axel var tvungen att jobba hårt därhemma med skog och lantbruk som dräng på olika gårdar för att klara livhanken. När Axel gav sig iväg den där kvällen var det dags att ta ett extra dagsverke uppe i granitbrottet några kilometer bort.
10
11
1.
Missväxtstidens bönder kunde ibland inte få ihop mer än till en skäppa brödsäd i åkern. Då fick man ta till alla chanser för att kanske tjäna en slant extra för brödfödan. Den kväll då Axel gav sig iväg på sitt värv behövde Granitbolaget , Brogrens Änka, förkortat BÄ som en fårskock. extra mycket folk i brottet. – Ja, ve mig. Det är ändå bäst att dra dit, när det inte blev något bröd idag heller, blev Axels uppgivna kommentar innan det bar iväg från backstugan upp till brottet med bekymrat anlete. För många blev skogsarbete räddningen. Längre upp längs ån som rinner vid kvarnen fanns tidigare en vattensåg, där bönderna från skogen kunde såga timmer. Och detta kunde också ge en extra försörjningskälla. Vattenhjulet snurrade och levnadsloppet vidare likaså för skogsbönderna. Det var viktigt att vattenhjulet var ordentligt byggt så att det passade i fallet. Axel passerade vattenhjulet på väg upp till brottet i skymningen. Han såg allt framför sig hur det var, när hans far en gång var tvungen att bygga om vattenhjulet. Det ansågs vara en knepig uppgift som krävde specialkunskap. Fadern anlitade då en snickare från trakten som hette Isenberg. Men han var i det längsta osäker på om Isenberg skulle gå i land med uppdraget:
12
– Det är bara att skrubbla på, sa Isenberg, som kom från Tryggarp. Därpå satte den flinke snickaren igång med tidernas snickeriprojekt som blev ett fullkomligt lysande vattenhjul, som länge hjälpte upp skogsböndernas försörjningsbörda. Så gick det i stor utsträckning till i byarna på den tiden. Och nu ställde många bönder upp i samma goda anda för att bryta granit på Klintarna, vilket ansågs vara ett grannlaga arbete som krävde mycket mannakraft: Alla fick hjälpas åt när det behövdes. Vad man livnärde sig på dagligdags hade mindre betydelse. Nödhjälpsarbetet bjöd var och en att bege sig till brottet med en hacka. Skomakaren hade också gett sig av till granitbrottet den kvällen. Honom slog Axel på Kvarnen följe med i vägdammet. – V hantverkare fyller ingen större uppgift längre. Förr om åren, när det bodde folk i stugorna, kunde vi ha en stor uppgift på landet. Idag är hantverkarnas betydelse i stort sett bortglömd, sa skomakaren i mörkret, där han skrubbslet sina skor. Men det betyder inte att hållbarheten i skodonen är obefintlig. Axel var dock inte uppgiven utan uppmanade kamraten på vägen att repa mod: – Å, ja! Han ska inte klaga så bittert. Skomakaren är räddaren i nöden! Klagolåten fortsatte ändå, om än i mer lindriga ordalag: – Det går aldrig att ersätta skomakarens arbete med något annat, gnydde Skomakaren i natten. Han visste besked och brukade själv uttrycka det i tid och otid i sitt krypin i byn Skriperyd. Han visste besked på en gång: – Ja kan en veta! Det är odugligt! Sulan måste sättas på med noggrant handlag!
13
En historia som fascinerat mig ända sedan min uppväxt handlar om granitlasset i Klintaskogarna. Jag hörde historien först när jag var i skolåldern på 1960-talet och sedan dess har den etsat sig fast i mitt minne. Det har varit svårt att släppa den dramatiska berättelsen ur tankarna. Alltihop tar sikte på ett havererat granitlass på den småländska landsbygden mitt under nödåren i början av förra seklet. När granitlasset först rämnar under sommarnattens mörka timmar och sedan återupptäcks stående uppe på vägen igen till allas förvåning i gryningen dagen efter triggas mystiken igång i hela bygden. I min roman skildrar jag vad som utspelar sig i skogarna runt omkring Malaberg, gården där jag själv växte upp och där hela bygden ställer upp mangrant för att lösa mysteriet. En mjölnarson, Axel på Kvarnen, spelar en särskilt stor roll i skapandet av mina brådaste lingonhistorier, eftersom denna hedersman är en av de som hamnar mitt i händelsernas centrum när granitlasset havererar vid Trilla Ner, som vägkröken kallas ett stenkast från Malaberg. Kvarnstenarna från den näraliggande kvarnen, där Axel på Kvarnen växte upp under fattiga förhållanden, står ännu vid stugväggen som ett minne av de uppseendeväckande händelserna. Idag är det hundra år sedan kvarnstenarna hamnade vid stugväggen och dramatiken kan återupplevas som ett minne i min roman. Detta är Edgar Weibulls debutbok som författare. Han har under många år verkat som journalist i Smålandsbygden och ofta skrivit bygdeberättelser. Här kommer första utgåvan i bokform.
www.vistoforlag.se
233