CHRISTOFFER SORNER E NICC E PRI
”
ambo.
rry. R irty Ha
”D
ntar. op. Tö c o b o R
SORNER PRODUKTION AB PRESENTERAR ETT ALSTER AV SORNER SKRÖNOR I SAMARBETE MED VISTO FÖRLAG AB MANUS CHRISTOFFER SORNER FORMGIVNING MATTIAS NORÉN
Hansson & Nilsson Löser Fallet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Christoffer Sorner Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-419-6
Sorner Produktion AB Presenterar Ett alster av Sorner Skrönor i samarbete med Visto Förlag AB
HANSSON & NILSSON LÖSER FALLET En deckarstory av Christoffer Sorner
Stockholm Början av juni 1986
Hansson
Smällen kom hårt och snabbt. Hansson höll inte igen. Högerhandens handflata sköt uppåt och träffade skinnskallens näsa underifrån. Det hördes ett ytterst tillfredsställande, knakande ljud när ben och brosk blev mos. Hansson satt lugnt kvar. Såg sig runt i den lilla, trånga konsertlokalen för att få sig en överblick. Till höger vid scenen verkade ingen ha märkt något. Bakom vid baren stod några av de få tjejerna på stället och stirrade storögt. Till vänster vid bordet bredvid Hanssons reste fyra skinnskallar på sig. Polare till skinnbulan Hansson precis knäckt näsan på. Sekunden innan hans näsa blev en blöt fläck hade skinnskallen stått lutad över Hansson som bara försökte njuta av sin öl. Skinnskallen hade gjort sitt bästa för att överrösta skramlet från Lagom Vita Patrioter som hamrade ut synnerligen orepad punk med texter hämtade från vit maktrörelsen. Skrikit rakt i örat på Hansson. – Jävla blatteälskare! Hansson hatade två saker. Limegröna kängor och folk som skrek i örat på en. Saker och ting blev inte bättre av att Hansson efter tre veckor i skinnbulekretsar var måttligt road av att lyssna på ännu en utläggning om hur jävla bra svensk vit maktmusik var. 7
– Lagom Vita Patrioter? Mer som Liten Vit Penis. Av någon anledning hade skinnskallen inte kunnat hantera en mental bild av vita män med små penisar. Börjat skrika Hansson i örat. Och så var det de där jävla limegröna kängorna. Hansson såg ingen annan utväg än att sänka idioten. Varpå hans fyra lika korkade skinnbulekompisar rest på sig. Hansson var övertygad om att den samlade IQ:n i gänget låg kring 45. Vilket även såg ut att vara omkretsen på samtligas överarmar. När de stod i en liten klunga såg man verkligen hur de ansträngde sig för att se ut som karbonkopior av varandra. Spända biceps i tajta vita t-shirts. Blå slitna 501:or. Hängslen. Gröna bomberjackor nonchalant slängda på stolsryggarna. Helrakade skallar. Och förmodligen inte en susning om att de första skinsen kom från Jamaica och inte hade ett dyft med vit makt att göra. Den första snubben som vräkte sig fram fick en stenhård spark på smalbenet. Medan han ylande började steppa runt på ett ben gled Hansson ner från stolen. Ställde sig på ett knä. Slog sedan en snabb serie om tre slag rakt på snubbens kuk. Den stackaren svimmade. Föll ihop som en påse med trasiga kläder. En nere. Tre kvar. Hansson höll upp händerna i en vänta-lite-nuinnan-vi-fortsätter-med-dumheterna gest. Reste sig sakta upp från knä. Skinnskallarna hejdade sig. – Om vi ska fortsätta den här dansen behöver jag lite påfyllning först. Av trions förvirrade miner gissade Hansson att skinnskallarna inte hört ett ord. Lagom Vita Patrioter skramlade högre än någonsin. Det tjugotalet hängivna fans som stod framför scenen brölade fram texterna tillsammans med sångaren. Kakofonin i lokalen var värre än i en papegojaffär. Fortfarande med händerna framför sig backade Hansson ett steg. Stötte emot sitt bord med baksidan av låren. Sänkte högerhanden och plockade upp sin flasköl. För att vara ett arrangemang av folk som kallade sig patrioter kunde man inte annat än att förvånas över att den enda ölen som fanns till försäljning var Bud Light.
8
– Är det fel med en vanlig Pripps Blå eller? Hansson skakade föraktfullt på huvudet. Svepte sedan det som var kvar i flaskan. De tre skinnskallarna började titta frågande på varandra. Var det slagsmål eller drickpaus? Med ledaren utslagen hade de svårt att bestämma sig. Inte för att Hansson gav dem speciellt mycket tid att försöka luska ut vad som var vad. Med en rapp knyck på handleden skickade Hansson iväg den nu tomma flaskan genom luften. Den flög i en perfekt rak linje direkt in i ansiktet på skinnskallen längst till vänster. Snubbens fötter var plötsligt i samma nivå där hans ansikte nyss varit. Sedan skötte tyngdlagen resten och han kraschade över bordet där skinnskallarna suttit. Tajmingen kunde inte varit bättre. Lagom Vita Patrioter avslutade precis ännu en pärla ur sitt extremt begränsade register och oljudet när bordet gick sönder, flaskor for åt alla håll och askkoppar föll skramlande till golvet var en perfekt avrundning. – De kanske borde döpa om ölen till Bud Heavy, föreslog Hansson avmätt. De två kvarvarande skinnskallarna som velat slåss började nu backa medan de som stått och krumbuktat sig framför scenen i något som inte ens med den yttersta välvilja kunde kallas dans kom närmare för att se vad ståhejet rörde sig om. Utan förvarning föll en tung hand på Hanssons axel bakifrån. Grep tag och ryckte till. Hansson tappade nästan balansen. Utnyttjade istället sin rörelse och sköt sig med full kraft bakåt. Skinnskallen som utnämnts till vakt enligt ett rullande schema bara ett par timmar tidigare var inte beredd på att få hela Hansson rakt i bröstkorgen. Tappade därför balansen och föll ner på rygg med Hansson över sig. Snabbt satte Hansson armbågen i skrevet på vakten som kräktes av smärtan. Hansson rullade runt och kom på fötter igen. De övriga skinnskallarna i lokalen började nu kollektivt röra sig mot Hansson. Det hela höll på att urarta snabbare än en släktträff bland inavlade. Hansson såg sig om i lokalen. Tjejerna stod fortfarande och
9
tryckte vid baren. Alla andra med undantag för bartendern slöt sig närmare Hansson. Ingen av dem bjussade på vare sig leenden eller chokladkakor. Hansson bestämde sig ogenerat för att spela ut sitt allra bästa kort. Och det var inte spader ess. Det var spader dam. – Kom igen, sa hon och sköt fram sina bröst. Inte skulle ni väl slå en tjej? – Men vad fan, sa en av skinnbulorna i skydd av massans anonymitet. – Jävla brudjävel, sa en annan. – Döda henne! vrålade en tredje. Han var inte fullt lika anonym. Det var skinnskallen som åkt på stryk först som vaknat till liv. Mot alla odds hade han lyckats kravla sig upp på knä. Ena handen höll upp t-shirten över näsan. Den vita bomullen var kraftigt färgad röd av blod. Andra handen pekade mot Hansson. – Döda henne! vrålade han igen när första vrålet inte lett till någon som helst respons. Försiktigt tog hans bästisar ett par stapplande steg framåt. Bakom dem slöt ytterligare ett par, tre snubbar upp. Goda råd har alltid varit dyra. Hansson som sällan hade pengar hade tidigt lärt sig att lita på sitt omdöme, sin magkänsla och sin intuition. Samtliga tre sa nu åt henne på skarpen att börja springa. Fort som fan. Det var en plan lika god som någon. Vad som saknades i finess kompenserades med effektivitet. Ingen plan var dock så bra att den inte kunde finslipas en aning. Samtidigt som hon slängde ett snabbt getöga över axeln för att bedöma var utgången var ropade hon så högt hon kunde. – Nilsson! Nu! Alla i lokalen stannade tvärt. Tittade sig misstänksamt runt. Slappnade sedan av lika fort när de märkte att inget hände. Hansson suckade för sig själv. – Nilsson ditt jävla fyllo. Lite hjälp tack. Och som på beställning släcktes lamporna och lokalen blev becksvart. 10
Nilsson
Smällen kom hårt och snabbt. Hansson höll inte igen. Det var en av de saker Nilsson verkligen uppskattade med henne. När skiten slog fläkten var hon alltid först att reagera. En mycket god egenskap hos vem som helst. Speciellt när vem som helst var Hansson och Hansson var Nilssons partner. I allt förutom romantik och sängkammaren. – Bira. Skinnskallen hängde över bardisken. Full som ett ägg. Viftade med två tiokronorssedlar. Nilsson sparade sina sarkastiska kommentarer och plockade fram en Bud Light ur kylen bakom sig. Öppnade upp den med ett vant knyck med flasköppnaren. Ställde ölen på bardisken och ryckte till sig pengarna. – Tack, sa Nilsson glatt och log mot skinnskallen. – Va? – För dricksen, sa Nilsson och stoppade pengarna i byxfickan. Hela helgen hade han gjort likadant. Stoppat pengarna i egen ficka. Så länge han låtsasjobbade som bartender kunde han lika gärna få betalt för det. För att bränna pengarna hos en riktig bartender senare när uppdraget var över. Vilket verkade bli närsomhelst. Hansson sänkte ännu en snubbe 11
och stämningen gick från uppsluppen till upplopp på mindre tid än James Brown kunde slänga in ett ”hey” i en textrad. Snacka om att göra storstilad exit. Egentligen var det för tidigt. Deras uppdrag var inte helt klart än. Förmodligen skulle deras uppdragsgivare till och med hävda att det var så långt ifrån klart som möjligt. Mest för att de inte hade ett enda bevis för att styrka det de visste. Lagom Vita Patrioters skivbolag True Viking hade senaste året krängt iväg tiotusentals piratkopierade plattor till mindre nogräknade distributörer i Sovjetunionen. Det var True Vikings enda egentliga inkomstkälla. Lagom Vita Patrioter sålde ett par hundra plattor i bästa fall. Varje skivsläpp gick back. Därav piratkopiorna av kända artisters skivor. På svarta marknaden i Leningrad var man inte intresserad av att betala STIM-pengar. Eller att följa internationella upphovsrättslagar. Det var en win-win. Förutom för artisterna, låtskrivarna, producenterna, skivbolagen och alla andra som förlorade mängder med pengar. True Viking köpte ett exemplar styck av de senaste hitsinglarna. Pressade sedan upp dem i det egna tryckeriet. Hey presto! En inkomstkälla som dessutom var helt skattefri. Win-win som sagt. Allt det här visste både Hansson och Nilsson efter att ha hängt med skinnskallarna i bara tre veckor. Inom kretsen var det inga större hemligheter hur det hela gick till. Tvärtom tycktes det vara värt att skryta om. Även för två främlingar som Hansson och Nilsson. Ofattbart hur rätt frisyr och kläder (Nilsson) och stora doser charm och manipulation (Hansson) kunde få folk att öppna upp sig. Bartender hade varit den perfekta täckmanteln. Alla avslöjade alla sina hemligheter för en bra bartender. Som en bonus kunde Nilsson befinna sig där han trivdes bäst. Nära spriten. Nackdelen var alla fulla skinnskallar han tvingades lyssna på samtidigt som han låtsades vara trevlig. Hansson däremot verkade ha tröttnat på att låtsas vara trevlig. Efter att ha knockat skinnbulor till höger och vänster hade hon nu mer eller mindre hela rummet mot sig. Ett tjugotal dyngraka,
12
arga, helrakade män med mindervärdeskomplex så stora att de inte fick plats i Freuds samlade verk. Alla med samma mål. Döda Hansson. – Kom igen, sa Hansson och sköt fram sina bröst. Inte skulle ni väl slå en tjej? Really? Var det hennes bästa plan? Vifta med tuttarna, blinka med ögonfransarna och erbjuda handjobb bakom utedasset? Inte ens skinnbulorna kunde vara så dumma att de gick på det. Fast samtidigt. Det muttrades en del men ingen rörde sig mot henne längre. Inte förrän skinnskalle nummer ett reste på sig med en blodig köttbit till näsa och började skrika. Nilsson mötte Hanssons blick när hon såg sig om i lokalen efter utgången. Och förstod direkt vad hon tänkte göra. Diskret ställde sig Nilsson vid strömbrytaren. Bättre fly än illa fäkta. Skulle man fäktas mot tjugotalet idioter var det alltid bättre att fly. I skydd av mörker kändes säkrare än i fullt dagsljus. Bara att invänta rätt tillfälle. – Nilsson! Nu! Med en snabbhet till och med en kobra hade blivit avundsjuk på stängde Nilsson av strömbrytaren. Hans triumferande leende bleknade ett par smulor när inget hände. Vad varken han eller någon annan kunde veta var att det blev kolmörkt inne på herrarnas. Bara Sören som precis stod vid pissoaren märkte att lamporna plötsligt dog. Rättare sagt, han hade märkt det om han inte varit så full att han stod lutad med pannan mot väggen och hade bägge ögon slutna. – Vad i … Nilsson tryckte upp och ner på strömbrytaren. Inget hände. Tills han insåg att det fanns en strömbrytare till. – Nilsson ditt jävla fyllo. Lite hjälp tack. Och som på beställning släcktes lamporna och lokalen blev becksvart.
13
Volvon
Hansson satt bakom ratten på 740:n. Rökte sakta och blåste tankspritt ut röken genom det öppna fönstret. Nilsson stoppade in kassettbandet med Madonnas nya skiva True Blue i bilstereon. Papa Don’t Preach rullade igång. LP:n skulle inte släppas än på ett par veckor. En av fördelarna med yrket var att de alltid hade tillgång till de senaste skivorna. Bakom dem rusade ett tjog arga och förvirrade skinnskallar ut från huset som fungerade som en kombination av boende, bar och konsertlokal. De vrålade och skrek och viftade och pekade och de andra hel- och halvpackade skinnskallarna som stått utanför huset tittade yrvaket efter Volvon som precis försvann över krönet. – Har du mina solglajjor där nånstans? – Mm, vänta. Nilsson rotade igenom handskfacket. Hittade Hanssons rosa Wayfarers. Sträckte över dem till henne. Hansson stoppade ciggen i mungipan och satte på sig solglasögonen. – Tack. – Visst.
14
Den lilla grusvägen svängde in på en asfalterad och bredare väg som skulle leda dem till landsvägen som tog dem till motorvägen. Efter det var det bara en timme till Stockholm. Home sweet home. – Fy fan, gäspade Nilsson. Om jag aldrig ser en jävla skinnskalle igen är det fan inte en dag för tidigt. Hansson sneglade lojt i backspegeln. – I så fall bör du inte titta nu. Vi har sällskap. Nilsson vände sig om och tittade ut genom bakrutan. – Fan! – Jag sa ju att du inte skulle titta. – Jag tittade mest för att se hur mycket damm du tänker lämna dem i. Hansson log utan att svara. Leendet kunde tolkas som antingen direkt elakt eller bara ondskefullt. Lite beroende på vilket humör man själv var på. Med en vildsint nertrampning på gaspedalen sköt Volvon fram som en best på jakt. Under huven samsades alldeles för många hästar som nu fick fritt spelrum. Den specialbyggda motorn vrålade och frustade när Volvon flög fram över vägen. Papa Don’t Preach tog slut och Open Your Heart tog vid. – Undrar om de där nazidårarna tänkt på det, sa Nilsson. – Vadå? – Att öppna sina hjärtan en smula. Skulle de må bra av. – Tror inte de lyssnar på Madonna. Med en skarp högersväng sladdade de upp på landsvägen. De få bilister som också var ute på denna gudsförgätna lilla landsväg sket nästan på sig när Volvon bullrade förbi. Volvon hade många muskler och spände dem alla samtidigt. – Jag tror jag tappat dem, sa Hansson efter ett par tittar i backspegeln. – Trist. Jag hade hoppats på en ordentlig biljakt. Kommer du ihåg den där gången i Filipstad 85? Det var en biljakt det. Nilsson sken upp av minnet. Som vanligt hade Hansson suttit bakom ratten. Nilsson hade inte körkort. Vad man skulle med det till
15
när man bodde i Stockholm som hade världens bästa kommunala trafik kunde han inte förmå sig att förstå. Fast det var klart. Filipstad hade inte ett lika välutvecklat tunnelbanesystem som Stockholm. Inget alls faktiskt. Och då var det rätt praktiskt med en bil. I ärlighetens namn hade själva biljakten påbörjats på Konsul Lundströms Väg strax utanför Asphyttan. Där mitt i skogarna hade två av de tre bröderna Herrey suttit kidnappade av KGB. Herreys hade veckorna innan inte bara medverkat i öststaternas motsvarighet till Melodifestivalen, den så kallade Sopotfestivalen, utan även vunnit den med sin glada popdänga Summer Party. Vad ingen annan visste med några få undantag var att Herreys samtidigt förde hemliga, nattliga samtal med Lech Walesa, ledaren för den förbjudna fackföreningen Solidaritet. Diskussionerna som fördes handlade mest om hur Herreys nya superhit Summer Party skulle kunna hitta sin plats på de öststatliga topplistorna. Walesa hade ett brett kontaktnät i Polens underjordiska frihetsrörelse med tentakler ut över hela östblocket. KGB hade fångat Herreys på gryniga svartvita foton när de mitt i natten lämnade Walesas hotell. Paranoida som KGB var antog de att Herreys spionerade för CIA. Tydligen enbart för att bröderna studerat i USA. Det förmodades att de blev värvade under sin tid i Los Angeles. Informationen skickades till ryska ambassaden i Stockholm som genast satte fyra hårdhudade KGB-agenter på brödernas spår. Exakt hur kidnappningen gått till hade varken Hansson eller Nilsson fått någon information om. Deras inblandning påbörjades som vanligt när skivbolaget hörde av sig. Situationen var minst sagt prekär och familjen hade i samråd med skivbolaget bestämt sig för att hålla polisen utanför det hela. Om det kommit fram i media att Herreys var inblandade i en internationell härva av KGB-spioner och polska fackföreningsmän kunde skivförsäljningen dala snabbare än Siewert Öholms trovärdighet efter hela ”Vasp”-debaclet i Svar Direkt. Tiden var knapp. Herreys hade inbokade spelningar större delen av hösten. De var hetare än solen. Skivorna sålde i miljonupplagor
16
och de möttes av skrikande fans vart de än dök upp. Att två av dem var kidnappade satte onekligen en del käppar i hjulet. Hela historien om hur Hansson och Nilsson lyckades spåra bröderna till den lilla jaktstugan mitt i skogen strax utanför Asphyttan för att sedan frita dem och gasa iväg i Volvon med KGB efter sig är en Cinemascopefilm i sig. Biljakten förde dem de tio eller så kilometrarna till Filipstad i rasande tempo. Hansson hade utrustat Volvon med de mest sataniska hästkrafter hon kunnat hitta på Guds gröna jord och med vrålande motorer kunde 740:n misstas för ett lågflygande flygplan där den sköt fram på Konsul Lundströms Väg. KGB hade inte samma begränsningar utomlands som hemma i Moder Sovjets kalla barm. Istället för en gammal hostig Trabant eller Lada satt de fyra KGB-agenterna bekvämt tillbakalutade i en Porsche 911 Carrera. Eller bekvämt och bekvämt. De två i framsätet satt bekvämt. De två i baksätet? Man kan kort konstatera att ormmänniskor som uppträder på cirkus har mer utrymme i sina små lådor än de bredaxlade sovjetiska muskelmännen hade där bak i Porschen. Fort gick det däremot. Oavsett grad av bekvämlighet. När Hansson sladdade in i Filipstad påbörjades en biljakt som kunde varit tagen från Nu Blåser Vi Snuten. Kors och tvärs genom den lilla orten skrek och tjöt däck, motorer och bägge bröder Herrey. Nilsson hann räkna till att han såg den berömda statyn av Nils Ferlin fem gånger innan ryssen bakom ratten på Porschen slutligen gjorde ett misstag och kraschade rakt in i ett träd på torget. Det regnade vrakdelar större delen av en kvart innan explosionen lugnade ner sig och Hansson och Nilsson kunde smyga sig fram till det som var kvar av bilen. Det krävdes varken en undersökning eller läkarlegitimation för att fastställa att samtliga fyra KGB-agenter nu kunde agera sönderbrända hot dogs i anticancerreklamer. Nilsson log åt minnet. Hansson fimpade cigaretten i det överfulla askfatet. Sprätte ut fimpen med en fingersnärt genom det öppna fönstret. Utanför rusade natten förbi. En timme senare skymtade de Stockholms nattljus genom vindrutan. Hemma.
17
Sommaren 1986. Hansson och Nilsson tror att de ska vila upp sig efter att ha löst ett tufft fall där de tvingats infiltrera en liga med skinnskallar som piratkopierat och smugglat tusentals illegala LP-skivor till öststaterna. Istället hamnar de mitt i skottlinjen när världens i särklass största popstjärna, Davy Tyler, blir mördad i Stockholm. När de inser att polisen misstänker dem tvingas Hansson och Nilsson att fly. De har snart ett koppel av elaka skinnskallar och ihärdiga poliser i hälarna under en färd som tar dem långt in bakom järnridån. Bland biljakter, helikopterkrascher, explosioner och skottlossningar blir det en kamp mot klockan när de måste bevisa sin oskuld innan den verklige mördaren hinner undan. Allt till ett soundtrack av det bästa 80-talet har att bjuda på. Det är tuffa oneliners, hårda nävar och cool attityd med neongröna kläder, chockrosa solglasögon och fyrtiofem liter hårspray. DECKARE SPELTID 312 SIDOR www.vistoforlag.se
SVENSK TEXT PRODUKTIONSÅR 2021