9789178854127 by Smakprov Media AB

EN BÄRNSTEN-DECKAR E

Gunnar Ståhl

Vitt guld

Av författaren har tidigare utgivits: Tumba-Tarzan fri som fågeln dokumentär 1990 Glömska att falla i roman 1992  Och sedan vi dikter om hemtjänst 1996 Spionen Sidorenko och de ryska bombningarna av Stockholm 1944 faktadokumentär 2019 Allt de inte visste roman 2021

b Vitt guld Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Gunnar Ståhl Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-412-7

E N BÄ R NST EN-D EC KARE

Gunnar Ståhl

1 Välkommen! Kul att se dig, vi kan väl sitta här borta vid bordet, eller vad tycker du? Bra att du kunde komma, jag var lite orolig ett tag, det måste jag erkänna, att det inte skulle bli av. Trist väder förresten, man blir lite tung i huvudet en sådan här grå dag, det är inget vidare. Anna, min fru, var här en stund på förmiddagen och sa att det var ena jävla rubriker på stan, löp och allt, är det så? Jag får ju inte läsa någon tidning här, vet du, och det känns konstigt, man är ju van att bläddra igenom bladet varenda morgon, följa med i vad som händer, det blir som en sjukdom till slut att veta. Hur har du med jobb? Är det risk för dig också, ska dom skära ned hos er också? Jag sitter här och funderar om dagarna, det är det enda jag kan och får göra och dagarna blir förbannat långa utan radio och tidningar. Det tänker man inte på annars, vad man har, det är först när man inte har det som man saknar det hur konstigt det än kan låta. Och man tänker och tänker så man kan bli tokig, men inte hjälper det, inte ett dugg, man kommer inte ett dugg längre. Och är rädd att bli dömd av folkdomstolen fast man är oskyldig. Till det mesta i alla fall, inte allt. Det är ensamt här. Man har bara sig själv, inget annat och ingen annan. Men man vet ju att man lever, det gör man sannerligen. Ska vi köra i gång då?

2 Det första han tänkte var att det inte kunde vara sant, det andra att han antingen drömde eller att Olle var komplett galen, men det enda han förmådde få ur sig var: ”Jag är ledig i dag. Någon annan får ta det.” Senare skulle det visa sig att det mesta han tänkte och yttrade denna tidiga januarimorgon var fel, men det kände han inte till då, vid den tidpunkten. Efter det ytterst störande samtalet lade han så tyst han kunde tillbaka mobiltelefonen på nattduksbordet och ålade försiktigt ned i den himmelska sängvärmen igen. Han trodde att han hade lyckats, men bredvid honom vred sig Anna, naturligtvis hade hon vaknat av den tjutande och illvilliga telefonsignalen. ”Vem var det?” mumlade hon sömnigt, djupt nedborrad under täcke och lakan och kuddar. ”Gissa.” ”Olle?” ”Rätt. Jobb som väntar.” Han pustade så högt han någonsin förmådde utan att väcka resten av huset, allt för att demonstrera sin irritation. ”Men du är ju ledig i dag”, viskade Anna och vred sig närmare intill honom. ”Kan inte någon annan göra jobbet?” ”Det sa jag också.” Anna lade huvudet på hans bröstkorg, lät sitt hår flyta ut över den nattljumma huden och smekte honom med van och varm hand

över magmusklerna. Han skruvade på sig och stirrade avsnoppande upp i takdunklet. ”Du har väl inte bråttom i alla fall?” ”Jo, tyvärr.” ”Kom”, sa Anna med morgonsprucken stämma. ”Klockan är inte sju än, vi hinner.” Och så hemskt svårövertalad var han faktiskt inte. Rebecka skulle inte vakna ännu på en stund, så han bestämde sig för att han inte hade så ofattbart bråttom som Olle hade låtit i andra änden av luren. För en timme framåt glömde han fullständigt bort det korta och högst informella meddelande han memorerat och ägnade sig åt avsevärt angenämare göromål.

3 Det är inte så lätt att komma ihåg exakt hur det var så här efteråt, men jag tror att allt började den morgon som Olle ringde och väckte mig. Efteråt är det alltid svårt att veta när något börjar. Före varje början finns ju alltid en annan början, en början som beror på en ännu tidigare händelse. Jag minns i alla fall att jag tyckte det var jobbigt. Hade sett fram mot en ledig dag. Nu tänker jag på Anna, på hennes hår på min bröstkorg, hur hon kröp över till mig den där morgonen. Jo, det måste ha varit den här morgonen, det måste det. Fast det är klart, det hände väl något dagen före också kan jag tänka mig. Det borde det ha gjort.

4 Arton timmar innan detta högst oförberedda och dramatiska telefonsamtal steg Rolf Bärnsten in genom den mässingsblanka porten på Drottninggatan och ilade vidare in i hissen som stod framkörd och färdig att använda för den som behövde. På femte våningen klev han rutinmässigt ur och tryckte som alltid ned hissen till gatuplanet igen, trots att han visste att det var osmart att göra så. Vanan satt i handrörelsen och fingret. I postfacket trängdes returinformation från alltmer krympande statliga verk och kommunala myndigheter med privata brev, meddelanden från ideella föreningar och lycksökande lobbyister. Förr i tiden kom insändarbrev i massor och dessa skyfflade han allt som oftast bryskt ned i det grandiosa papperstråg som stod parkerat vid skrivbordet och som ständigt var fyllt till brädden. Det var ytterst sällan all denna förbrukning av papper kom till användning, ett slöseri utan motstycke, missbruk. Nu för tiden fick han e-post i mängder. De flesta hann han inte läsa. Rolf ryckte åt sig postbunten och travade in på centralredaktionen där Berndt redan var på plats vid den vitflimrande dataskärmen. Berndt Carlberg tillhörde det fåtal journalister som varje dag kom en halvtimme för tidigt till sitt arbete och under den halva timmen hann med att städa av sitt skrivbord, brygga kaffe till samtliga och ögna igenom morgontidningarna, kvällstidningarna, telegrammen

på skärmen från nyhetsbyråerna och informationen i postfacket, allt i ett svep och utan att han tycktes anstränga sig det allra minsta. Rationellt värre, men så var han också erkänd som en självgående, rapp och duktig reporter med näsa för nyheter och ideligen fick han anbud från huvudstadens övriga större tidningar. Till dags dato hade Berndt varit Pressbladet trogen närmare fyra år, vilket i hans specifika fall torde vara ett mindre rekord i sammanhanget trots hans trettio år som reporter. Han hade annars för vana att flytta på sig och byta arbetsgivare och stol med jämna intervaller, mellan stolarna satt han dock aldrig, det lyckades han undvika på något oförklarligt sätt. Rolf släntrade bort till sin plats i hörnet och hängde av sig jackan på stolen, tryckte i gång hårddisken till datorn och tände skrivbordslampan. ”Snyggt jobb du gjorde i går”, sa Berndt och kikade upp från tidningen. ”Galant.” ”Javars, hade tur”, svarade Rolf så anspråkslöst han kunde och sög samtidigt i sig Berndts uppmuntrande yttrande, ord som smakade mumma för en äldre medelålders vikarierande reporter som ofta anställdes genom ännu äldre medarbetares muntliga rekommendationer. ”Hur ser det ut?” Berndt höll upp tidningen mot honom och på avstånd såg det fullt acceptabelt ut, tillika eminent redigerat. ”Vi är ensamma om grejen i dag i alla fall.” ”Jaså?” sa Rolf uppriktigt förvånad. ”Har inte kvällstidningarna något alls?” ”Inte en rad”, sa Berndt. ”Sträck på dig.” Så han sträckte på sig och gäspade, hämtade en kopp svart och ljummet kaffe från bryggaren, sjönk slappt ned i en fåtölj vid runda bordet och greppade ett ännu trycksvärtsljummet Expressen. ”Vad händer det för roligt i dag?” ”Vet inte än, vi får väl höra när chefen kommer får man förmoda.”

Det brakade till i dörrhålet och Elvy Andersson kom inångande med kappan över armen, stressigt rödflammig i ansiktet och flåsade högljutt som om hon rusat uppför de fem trapporna, vilket hon alls inte hade gjort. ”Hej allihopa. Hur är läget?” ”Stopp i tunnelbanan?” ropade Berndt. ”Inte vad jag vet”, svarade Elvy som inte uppfattat den retsamma tonen i frågan, ”men jag var tvungen att handla mat innan jag gick.” Elvy var fyrtio år och liksom Berndt fast anställd på Pressbladet. Men till skillnad mot Berndt tillhörde Elvy den stora skara journalister som anlände till arbetsplatsen i sista sekunden, om hon inte kom en kvart eller en halvtimme för sent. Och alltid hade hon något svepskäl till sin sena ankomst: tunnelbanan, köer, halt väglag, handla mat eller maska på strumpan, variationerna var lika talrika som egendomliga. Mest överensstämmande med sanningen var helt kort den att Elvy Andersson hade svårt att anlända i avtalad tid vad det än vara månde för uppdrag inom sektorerna arbete och fritid. Som reporter var hon däremot både påpasslig och alert och, hur konstigt det än kan låta, en redaktionell klippa i stressade situationer. Men hon var väl van kan man förmoda. Rolf bläddrade igenom kvällstidningen till middagsfikat och lyssnade med ett halvt öra när Berndt och Elvy gnabbades i bakgrunden som två syskon i förskoleåldern, några ögonblick stannade han upp vid ett par artiklar, men upptäckte inget oroväckande nytt och fräscht i konkurrentens blaska. Aftonbladet hade heller inget särskilt uppseendeväckande att komma med för dagen. Han fortsatte med Pressbladet och ögnade igenom resultatet av vad Berndt och Elvy sysselsatt sig med under gårdagens eftermiddag och kväll. ”Bra gjort, Roffe.” Han tittade upp och fick syn på två svällande magar. Nyhetschefen Agne Svensson och notischefen Olle Törnberg stod båda två parkerade bakom Rolf och kikade över hans axel, trots sina enorma

kroppshyddor hade de lyckats smyga sig inpå honom utan att han märkt något. ”Men vi gör inget mer på det där nu”, fortsatte Agne och satte sig ned. ”Jag har annat godis åt dig i dag.” ”Och det är vad då”, undrade Rolf misstänksamt. ”Cykeln igen”, sa Agne kort. ”Nya avslöjanden i eftermiddag”, sköt Olle in och släppte en vit papperspåse på det överfyllda kaffebordet. Påsen innehöll smörjmedel för reportrarna, flottiga wienerbröd. ”Presskonferens klockan tre. Och den är inte digital, vi måste dit.” ”Måste jag?” Bedjande såg han på Agne, men det var utsiktslöst, chefen hade bestämt sig. ”Du är experten i gänget i dag. Vi litar på dig. Ekonomin har inte tid att göra det här i dag, så du får ta det.” Där fick Rolf för att han hade en hustru som råkade jobba på ett finansbolag och kunde förklara och översätta alla luddiga ekonomitermer till ordinär och vardaglig svenska. Detta ekivoka faktum hade spårhunden Agne snabbt luskat ur Rolf så fort han påbörjat sitt vikariat och utnyttjade honom därför till bristningsgränsen i ekonomiska angelägenheter. Nyhetsreporter med rätt – och skyldighet – att räkna. Agne Svensson var inte nyhetschef för inte. För egen del avskydde Rolf dylika jobb. Allrahelst när det rörde sig om summor i storleksordningen tolv miljarder, som i detta unika fall. Han kände att det var för stort för honom, ofattbart, och utanför hans intressesfär. Rolf ville gripa sig an mer jordnära problem, men hade inget val när Britt Bringner, den andre nyhetsvikarien, hade sin lediga dag eller jobbade hemifrån. Britt var annars den på nyhetsredaktionen som hade lite hum om företagsekonomi efter att en gång i sin ungdom ha läst in ett färre antal betyg på handelshögskolan. Bankvalvskuppen i SEB vid Odenplan var mer av Rolfs kaliber, i stället för astronomiska tolv miljarder banala tolv miljoner, och

till utförandet ett riktigt och traditionellt rån. Sådana siffror förstod han sig bättre på måste han erkänna, de var gripbara och där hängde han med, liksom människorna som utförde kuppen gömda bakom Gorbatjovmasker. Rolf mindes det väl då kuppen ägde rum i början av hans journalistiska karriär. Den mänskliga psykologin bakom spekulativa finanshajars välsminkade och glatta yta var svårare att dissekera och nysta ut. ”Du får ta Sören med dig och sticka dit. Cykeln sitter här i närheten, nere på Hamngatan. Förresten, visst ja, Sören är redan ute på jobb, fotograferar mystiska grusgropar ute på Ekerö, men lugn, jag ska se till att han finns på plats klockan tre.” ”De släpper nog namnlistan på alla som lurats på pengar”, fyllde Olle i. ”Du borde få den i dag.” ”Och om du får listan av dem”, fortsatte Agne, ”så får du plocka ut någon eller ett par, helst en privatperson eller en kändis om det finns någon, och göra en snabbintervju. Sedan kan du ringa höjdarna på bankerna och pressa dem lite, de har säkert mycket att berätta. Kanske också någon ekonom som kan svära ve och förbannelse över finansvalparna, så du slipper göra det själv, prova med Ola Pettersson på LO, han kan nog ge dig en braskande rubrik. Och du Roffe, ta det lugnt, du har god tid på dig, det ska inte in förrän i morgon.” Sa nyhetschefen Agne Svensson och log beskedligt, klappade Rolf distinkt men vänligt på axeln. Agne gillade att använda Stig Malms uttryck finansvalpar från 1 maj-talet 1987. Då njöt han. ”Och du Elvy får ta Lukasjenko och Putin i dag igen. Det är nya bud stup i kvarten.” ”Så gärna”, hojtade Elvy som inte hade något emot att för sjuttioförsta dagen i följd sitta inne i stugvärmen och skriva om turerna mellan galningarna från Minsk respektive Moskva. ”Och om du ändå ska sitta inne och se på teve hela dagen så får du följa upp några telegram som jag har där inne. Det finns alltid något coronamässigt att lufta.” Mödosamt vältrade sig Agne ur den djupa stolen och vände sig till Berndt.

”Och du får göra en intervju med gängledaren från de norra förorterna. Jag har lyckats ordna en tid åt dig på Österåker”, sa Agne och lufsade stressat iväg över golvet och bort i korridoren på jakt efter nya uppslagstrådar att dra i. Avundsjukt sneglade Rolf åt Berndts håll och tog i samma veva emot ett papper från notischefen. På tre korta rader stod allt han för stunden behövde veta om den utlovade presskonferensen. ”Du kan hämta en jobbmobil inne hos mig innan du går.” ”Du Olle, jag kan skriva en snutt om demonstrationerna på Norrmalmstorg också”, kastade Berndt fram. ”Jag gick förbi där på vägen hit och hörde att Ryssland hade nya trupper på gång i Minsk. FSB, den ryska säkerhetstjänsten, har tydligen siktats.” ”Fan, vad säger du”, sa Olle skärrat, ”det har ju inte ens TT kablat ut än.” ”Det kommer”, försäkrade Berndt lugnt. ”Vi borde förresten göra som Expressen gjorde för Estland en gång i tiden, ett nummer för Belarus. Men till skillnad mot dem så skriver vi den helt och hållet på belarusiska tycker jag, så de får läsa om vad vi ser på teve och allt annat skit vi skriver om också.” ”Det är för dyrt”, muttrade Olle och vände ryggen till. ”Vi har inte pengar för sådana utsvävningar, det kan Expressen hålla på med, de har råd, inte vi.” ”Solidariteten Olle”, retades Berndt, ”tänk på solidariteten.” ”Jaja.” ”Sedan”, fortsatte Berndt, ”har jag en bra tipsare på tråden strax, om bråket på Unact.” ”Du är inte klok”, flinade Olle och travade nöjt in på sitt rum. Rolf skrattade och skakade på huvudet.

5 Så här är det ofta på tidningen, eller var ska jag väl säga: en jävla röra där uppslagen haglar över rummet, såväl information som desinformation, det gäller att sålla. Allt verkar väl kaotiskt för den oinvigde, men i allt detta finns det där konstruktiva, det där kreativa, som gör att det trots allt blir en tidning. Om den blir bra är ju en annan sak. Men det var nog en bra bild av hur det kan vara, rättvis. Det tror jag.

Rolf Bärnsten är reporter på dagstidningen Pressbladet i Stockholm. Genom en olycklig omständighet hamnar han i blickfånget för ett mord i en guldaffär och inte nog med det – han befinner sig snart även i polisens högsta intresse. För att slippa misstänksamma blickar försöker han hjälpa polisen att reda upp mordet, men det hela resulterar i att han hamnar i ännu mer trassel och blandas in i ytterligare ett mord. Trots familjens och kollegernas stöd tvingas han genomlida en längre tid i häktet för inte bara ett, utan två, mord. För första gången i sitt liv blir han själv mittpunkten för tidningars skriverier och pennan känns tyngre att lyfta än någonsin. Hur bedyrar man sin oskuld när allt pekar på att man gjort sig skyldig till anklagelserna?

Gunnar Ståhl är journalist och har tidigare arbetat på flera av de största dagstidningarna i Stockholm samt radio och tv. Hans dokumentära bok Tumba-Tarzan fri som fågeln från 1990 blev underlag till en dokumentärfilm om Tumba-Tarzan. En roman och en diktsamling följde åren därefter. 2019 utkom dramadokumentären Spionen Sidorenko och de ryska bombningarna av Stockholm 1944. Romanen Allt de inte visste från 2021 är det senaste han utgivit.