9789178853977

Page 1


VIKMÄNNENS RIKE - I KUNGENS TJÄNST Utgiven av Visto förlag, lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Maria Blomster © Fotograf: Agne Säterberg Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-397-7


VIKMÄNNENS RIKE

IKUNGENS TJÄNST

MARIA BLOMSTER


DEN HÄR BOKEN TILLÄGNAS ALLA DE MÄNNISKOR SOM KALLADE SIG ” GENEFOLKET”.


FÖRORD

Under den tid, som senare fått namnet järnåldern, låg en mäktig storgård på en majestätisk och vidsträckt udde, just där en slingrande älv förenade sig med det djupblå Bottenhavet. Där växte vassen hög om sommaren, där häckade ejderparen om våren, och på strandängarna kunde både pors, älgört och åkerbär skördas om sommaren. Gården låg längst norrut i den mäktige kungens rike, i ett nytt folkland, på gränsen till det okända område i norr som kal�lades Skridfinnarnas land. Gården blev boning åt en storhövding och hans ätt och fick namnet ”Genegården”.



I

DEL 1

kungens tjänst



NORRA ÅNGERMANLAND, HÖSTEN ÅR 584 E.KR.

Y

rja tog ett stadigt tag om vattenämbaret, la sig på knä och sänkte ner det i den stora kallkällan för att fylla det till bredden. Hon försökte mödosamt att med andra handen dra den gamla slitna yllesjalen tätare kring kroppen mot kylan. Det hade precis börjat skymma och nu såg hon också att det började snöa. Hon suckade. Vinterns första snö, redan. Vintern skulle bli lång Det var bara slutet av oktober än så länge och ett halvt månvarv innan jól började, med arbete som tog upp dygnets alla timmar. Hon såg framför sig hur hon och de andra pigorna låg på knä och skurade i sitt anletes svett, medan mor Hägvid sprang runt i stugan och styrde och ställde och delade ut viktiga uppgifter till än den ena, än den andra. Det skulle rustas till gästabud och ölet bryggas, fatosten, korven och all den andra maten färdigställas, kärvar tillverkas, laggtunnan för badet lagas, strumpor och byxor lappas och tvättas och sist, men inte minst, skulle det bakas kornbrödkakor. Hela huset skulle vara upp och ner till i januari, då det skulle lugna ner sig igen och livet ta sin vanliga, stilla gång ett antal månvarv fram till dess att den första vårsolens strålar vänligt log sitt breda leende över gården. Då tog nya arbetsuppgifter vid. Händerna hade blivit röda och kalla av källans isvatten och hon lyfte försiktigt upp ämbaret och ställde det på källkanten.

9


Det började snöa allt mer, och en bitsk, sydlig vind blåste rakt in mot gården från havet. Yrja drog några hårtestar från ansiktet som slitits lös ur flätan och fångats av vinden. Sedan reste hon sig hukande upp för att gå tillbaka mot långhuset som endast låg ett stenkast från källan. Precis då hon rest sig upp höll hon i ren förskräckelse på att tappa vattenämbaret i marken. Hon hade just lyft blicken i den tilltagande skymningen, då hon urskiljde en mörk gestalt till häst nere vid gårdsgrinden. Drömde hon? Yrja gnuggade sig i ögonen, strök bort den envisa snön som nu piskade henne i ansiktet, och tittade ytterligare en gång. Nej hon drömde inte, Genegården hade fått oväntat besök. Hon skrek till, släppte ämbaret och började i förskräckelse rusa upp mot långhuset i den svaga sluttningen. Vinden nöp till om hennes gamla slitna yllesjal som flög av henne, men hon fortsatte i panik utan att bry sig om den. Hon var övertygad. Nu kom han, och han kom för tidigt! Några meter från långhusets dörr skrek hon allt vad hon förmådde: – Oden är här med de döda i följetåg! Oden har kommit till oss! I kasthuset möttes hon av mor Hägvid som var på väg ut ur Härbret där hon hämtat några trätallrikar, och kollisionen blev våldsam. Högen med trätallrikar gjorde en rejäl volt upp mot taket och landade sedan huller om buller på det stampade jordgolvet. – Vad är det du säger flicka? ropade mor Hägvid. – Oden är här med de dödas härskara, jag har sett honom. Hägvid tittade på Yrja med en stel, iskall blick som om hon inte kände igen henne, och sedan tog hon, utan att bry sig om tallrikshögen på golvet, helt resolut några stadiga steg mot dörren och klev ut i snöyran. Hade flickan blivit helt från vettet? En man till häst här på gården? Mor Hägvid höll upp ena handen för ansiktet som skydd för snön och vinden och kisade med möda ut 10


i höstmörkret, ner mot gårdsgrinden. Pigan hade mycket riktigt rätt, det kom en ryttare i kvällsmörkret. Hon vände åter in i kasthuset och slet upp stugdörren. – Harald! Det kommer folk, skynda dig hit! Harald hade just slagit sig ner bland gårdens övriga medlemmar på en pall vid den stora järngrytan längst fram i stugan för att äta kvällsmat, och han och en av drängarna satt förnöjt och skrattade. Då Hägvid ropade till honom ryckte han till och vände sig hastigt om, och han nästan hoppade över småflickorna som satt på en fäll på golvet och sprang mot stugdörren. Endast några sekunder senare följde de andra hans exempel, och som en fårskock trängdes och nära nog ramlade de ut genom stugdörren för att få en skymt av främlingen. Sist kom farmor lunkandes och skockandes som vanligt. Det var inte varje dag det kom män till häst och besökte Genegården, och alla förstod att det här var något annat än grannarna från byarna Vågsnäs eller Bäck. Inte red enkla bönder omkring till häst om kvällarna i höstmörkret, då skulle de ha tappat all vett och sans. Harald stack ut huvudet i snålblåsten medan övriga trängdes i kasthuset för att slippa gå ut, och mycket riktigt, ungefär tio meter framför honom klev en tämligen ung man med lång, ståtlig yllemantel av sin häst. Han var högrest och bar en yvig pälsmössa under vilken ljusa lockar hängde fram. En påkostad, grönfärgad mantel fladdrade i vinden under hans långa pälskappa, och skinnstövlarna han bar var högre än alla stövlar Harald tidigare sett. Högst upp på skaftet var de prydda med ett brett, färglatt band med brokigt mönster. – Var hälsad. Mitt namn är Sigurd Hirdman. Är detta hövding Harald Sixtenssons gård? – Var hälsad främling, svarade Harald. Det stämmer. Vinden ven och mannens häst bockade och krafsade med hovarna på den frusna marken där nysnön nu lagt sig som ett tunt vitt lager. 11


– Jag kommer med bud från kungen i Högom, fortsatte den främmande mannen. Det var sannerligen inte helt lätt att hitta din gård, Harald Sixtensson. Harald satte händerna i bältet och skrattade till. – Hit hittar endast de som väl känner till stigarna. Så har det varit i alla tider. – Kan jag stanna här i natt? Harald tvekade en sekund och kastade en blick på mor Hägvid, som nickade. – Det går bra, svarade han. Det anstår ju alla hövdingagårdar att hålla med mat och husrum för resande främlingar. Han vände sig mot stugan och vinkade åt en av drängarna att ta hand om främlingens häst. En mörkhårig, ung man sprang raskt och hukandes ut genom dörren, nickade kort mot den främmande mannen, tog tömmarna och ledde hästen till andra sidan långhuset där ingången till fähuset och ladan låg. – Ta med din packning och kom in, beordrade Harald. När han vände sig om möttes han av en skock människor som nyfikna trängde på bakifrån. – In med er och gör väg åt vår gäst! röt han barskt åt gårdsfolket. När farmor fick syn på främlingen skockade hon förnöjt och log med hela sitt gamla väderbitna och fårade ansikte mot honom. – En främmande man med pälsmössa och ljust långt hår, hå, hå, hå! Hennes gamla hand sträckte sig mot mannen för att känna på honom, som om hon inte trodde att han var en riktig människa. – God dag gammelmor. Vilken tur att er gård låg precis här, annars hade jag nog legat under en gran i natt! Yrja dröjde sig kvar lite i dörren in till stugan och betraktade under någon sekund den främmande mannen. Hon log flyktigt för sig själv. Vad stilig han var, och vilka fina kläder han hade. Så 12


vackert grönt tyg som han hade i manteln kunde hon inte påminna sig att hon någonsin sett tidigare. Högrest med vackra ögon och fint hår hade han också, och hon som trott att det var Oden själv som kommit till gården. Eller var det kanske Oden ändå, förklädd till människa? Hon ryste till och log för sig själv vid den spännande tanken. Då var det Sleipner som tagit honom hit. När alla kommit in i stugan trängdes man runt långelden för att beskåda främlingen. Isgerd, Haralds fru, hade återtagit sin plats framme vid grytan och plockade avvaktande med några husgeråd. Hon blickade dock i smyg mot den främmande mannen för att se hur han skulle bete sig. – Detta är min mor Hägvid, sa Harald stolt och såg på sin mor som hade fått ett underligt uttryck i ögonen. Mor? Hägvid tog sig för munnen, backade ett steg och stirrade på främlingen i ljuset från elden. Hon såg vettskrämd ut. – Mor, hur är det fatt? – Vid Oden, jag tror det är … Harald blev tyst. Hägvid stirrade först på den främmande mannen, sedan uppfordrande på Harald som om han skulle förstå. Med ett underligt uttryck i ögonen sjönk hon ner på bänken bakom henne. Det blev dödstyst i stugan, och endast eldens sprakande hördes. Främlingen stelnade till och tittade forskande under några sekunder ömsom på Harald, ömsom på mor Hägvid. Samtidigt började hans stela ansikte mjukna och han tog ett steg fram till mor Hägvid och sjönk ner på knä framför henne. Hon rätade på kroppen, och Harald kunde se att ett leende fyllde hennes ansikte, ett leende som blandades av en hel flod av tårar. Så omfamnade mor Hägvid och främlingen plötsligt varandra, och Harald stod mållös och som förstelnad bredvid. – Min pojke! hörde Harald henne säga bakom främlingens ljusa hårsvall, medan hon ömt klappade hans skuldror. Först då gick det upp för Harald vem den främmande mannen var. Det var hans egen bror, den äldsta i deras syskonskara där 13


han själv egentligen var nummer tre, men sedan barnsben alltid varit nummer två. Det var den mytomspunna brodern som han endast hade hört talas om och som han inte riktigt trodde fanns på riktigt. En bror som blivit en låtsaskamrat när han som liten pojke lekt krig med sina yngre bröder. En person som för honom funnits i en slags fantasivärld mellan verklighet och saga och som han aldrig hade vågat fråga sin mor några detaljer om, eftersom hon hade börjat gråta varje gång han fört brodern på tal. Nu stod han här, åtskilliga år senare, livs levande, som sprungen ur naturen och höststormen själv i en fantasifull nyck, likt guden Oden i förvandlad tappning. Det var ofattbart. Sigurd gick emot honom. – Bror Harald? – Harald log svagt fastän känslorna var delade. Det var overkligt att se honom. De klappade på varandras axlar och såg varandra i ögonen. Harald fattade sig: – Så du är alltså vår äldre bror, av Geneätt? Hägvid hade klivit fram mot sina två äldsta pojkar. Samtidigt som hon var fylld av lycka över att återse sin förstfödde son gjorde det ont i bröstet, och de skuldkänslor och den saknad som plågat henne under så många år, men numera hade bleknat, kom plötsligt tillbaka. Skulden över att ha lämnat bort Sigurd som spädbarn hade nästan blivit outhärdlig, men på den tiden hade hon inget val. Hennes far, kungen av Högom, hade krävt det, och ingen kunde sätta sig emot beslutet. Hon hade emellertid fått veta att han hade det bra i Högom och blivit uppfostrad till krigare av sin morfar. Efter att ha fått ytterligare fyra barn hade tankarna skingrats och sorgen dämpats. På senare år hade hon inte hört något om honom, och hon fruktade att han dött i strider söderöver eftersom han från början var ämnad att bli krigare i kungens hird. Sedan det Västromerska riket fallit för ett par mansåldrar sedan hade otaliga strider 14


utkämpats länder och folk emellan, och hon hade varit rätt övertygad om att han aldrig skulle återvända till Högom och än mindre till sin ättegård. Även för henne hade han börjat likna en skuggbild mer än en verklig människa. – Denna stund är mer än jag trodde jag skulle få uppleva, sa hon och såg sina två pojkar stint i ögonen. Hennes hand strök ömt över Sigurds kalla kind och hans stora hårsvall. Han hade nu fått av sig pälsmössan och de ännu kalla kinderna glödde röda av den plötsliga värmen från långelden. – Det är ett under att jag fick återse dig! Du liknar så din far Sixten när han var ung. Här är dina två yngre bröder, Sigvald och Sibbe. Hon sträckte ut sin hand mot två unga män som med stora ögon gick fram mot främlingen och hälsade likt undersåtar hälsar sin kung. – Du har även en syster, men hon lever i skogen. Sigurd hörde knappt vad mor Hägvid sa. Han såg sig omkring i stugan. Det hade börjat tisslas och tasslas bland pigorna och farmor skockade några ohörbara ord på ena långbänken. – Det här måste vi skåla för! utbrast Harald plötsligt med ett ansträngt leende på läpparna. Fram med gästabudsmaten och mjödet! En slags segeryra la sig över långhuset, och gårdsfolk och tjänstefolk började högljutt springa runt som yra höns för att den långväga, nya familjemedlemmen skulle få traktering och ett ärofyllt mottagande. Alla ville känna på hans kläder och vapen och det långa, lockiga håret, och barnen sprang skrattandes omkring och knyckte kniv och elddon i hans breda läderbälte. Farmor trängde sig mödosamt fram mot Sigurd mitt i all uppståndelsen, men när hon väl nått fram till dörren hade Sigurd och de andra karlarna till hennes besvikelse redan förflyttat sig mot stugans övre del och den stora eldstaden. Hägvid gled runt som i ett segerrus, högröd i ansiktet och med 15


ett leende på läpparna. Nu gällde det att uppbåda det bästa en hövdingagård kunde i matväg för den hemkomne sonen, utan att för den skull tulla på den dyrbara jólmaten som skulle ätas nästkommande månvarv. Så ståtlig han blivit! Hon riktigt njöt av åsynen av sin äldste son och hade svårt att släppa blicken på honom. – Tora, spring ut i Härbret och hämta den bästa fårfiolen och det färskaste brödet! ropade hon efter den yngre av pigorna som redan tycktes vara på väg i full fart. Farmor hade nu vänt, skockandes och grymtandes, och styrde sakta men säkert kosan mot den stora järngrytan där Harald just hade presenterat Sigurd för sin fru, Isgerd. I rökmolnet från grytan trängdes där också Sigvald och Sibbe, en av drängarna och den äldre pigan, Yrja. Alla ville de få en glimt av den nye familjemedlemmen som talade en annorlunda dialekt och hade så fina kläder. Isgerd hade, trots uppståndelsen, inte lämnat sina bestyr vid järngrytan där kvällsgröten krävde en hand som ständigt rörde. – Så vad får dig att en mörk höstkväll plötsligt komma inridandes till Genegården? frågade Isgerd. – Jag har viktigt bud från den nye kungen i Högom, svarade Sigurd med viss fördröjning och fortsatte snabbt och överslätande: – Ni vet väl förresten om att kung Erik gravlades på ättekullen i Högom i midsomras och att hans äldste son Torkil Eriksson nu är ny kung i Högom? – Menar du att min bror Erik har dött? sa Hägvid bestört och klev fram mot Sigurd. Det budet har inte nått oss. – Ja, Erik Haraldsson blev svårt skadad i en drabbning i danernas rike. Han klarade hemfärden till Högom, men väl hemkommen kallade Valhall på honom. Mor Hägvid hade satt sig på en pall invid elden, och både Isgerd och gammelpigan Helga, mor Hägvids egen syster som hela tiden hållit sig i bakgrunden för all uppståndelse, skyndade

16


snabbt dit för att trösta henne. Isgerd visste att mor Hägvid hade flera syskon förutom Helga, men hon kände också till att den äldste brodern Erik, som blev kung efter fadern, alltid hade stått Hägvid extra nära. Hennes make hade inte träffat sin morbror kungen sedan barnsben, och han hade berättat för henne att han bara mindes honom som en snäll farbror som han fått ett vackert knivblad av när han var fem eller sex vintrar gammal, ett knivblad som han sedan tillverkat ett handtag till och som blivit en kniv han alltid burit med sig. Ryktesvägen hade de hört talas betydligt mer om morbroderns son Torkil, en man som man inte talade endast väl om. Folk i bygderna sa att han var snarstucken och maktgirig. – Så du har tjänstgjort som hirdman? frågade Harald. – Nästan så länge jag har kunnat stå på benen, svarade Sigurd och blickade kort på sin bror. Harald brydde sig inte om att ställa följdfrågor. Han förstod mer än väl att det var just det som Sigurd sedan vaggan varit ämnad till, att bli en av kungens skickligaste krigare av sitt eget kött och blod. De kungliga ättebanden måste ha givit honom många fördelar, men även ofattbara krav och oändliga kunskaper, som en vanlig man aldrig skulle kunna tillskansa sig. En slags kunglig träldom men ändå inte, lyx och livegenskap på samma fat. Harald kunde inte bestämma sig för om han skulle vara avundsjuk på Sigurd eller inte, men hans ankomst till gården väckte en känsla av att Genegården var hans gård och ingen annans och att just han, Harald Sixtensson, var den rättmätige hövdingen. De var inte så speciellt lika, han och Sigurd. Harald hade rätt mörkt skägg och kort, mörkt hår och var en stilig, lång man precis som Sigurd, men till utseendet liknade nog brodern mer sina två yngsta bröder Sigvald och Sibbe. De hade båda ljust hår precis som Sigurd själv, Sibbe till och med sådana där ostyriga lockar som alltid hängde ner i ögonen.

17


– Vi får fortsätta prata under måltiden. Nu vill jag att alla sätter sig ner och äter den framdukade maten, även husfolket, proklamerade Isgerd. Sigurd Hirdman, du tar plats i högsätet ikväll bredvid din bror Harald, du är gårdens gäst. – Man tackar! Sigurd la av sig den tunga manteln och sjönk ner på den bastanta högsätesstolen med mjuk fårskinnsfäll. Så ljuvligt det var att äntligen få sätta sig ner och känna värmen från elden. Om han så fick sova i stallet i natt skulle han vara nöjd. Dagen till häst hade varit oändligt lång, och han hade verkligen börjat tvivla på att han någonsin skulle hitta den nordligaste gården i kungens rike, den omtalade och rika Genegården. Det hade inte varit hans avsikt att bli igenkänd, men han hade fått ta den risken. Nu var det som det var. Han var avslöjad. Han log när han såg pigorna slutligen duka fram korvarna och den stora skålen med färskost. Det var sannerligen ingen dålig gård han härstammade från. Alla var hungriga och slog sig ivrigt ner kring det uppdukade gästabudsbordet som från att ha hängt på ena långväggen nu tagits ner, satts ihop och dukats upp i en farlig fart. Svinblåselampor lyste upp bordet och skapade en riktig feststämning. Dörren till fähuset slog plötsligt upp med en duns, och med ett vrål kom två flickor skrattandes och springandes in i stugan, jagade av drängen Björn. Ett gällt råmande hördes från korna som blev oroliga i sina bås av all uppståndelse, och sedan slog den tunga trädörren igen med ett dån. – Sätt er nu flickor! manade Isgerd döttrarna Lyckvi och Linvi, fem och nio vintrar gamla. Farmor, som hela tiden hållit sig nära elden och bara lyckats få enstaka glimtar av sitt förlorade barnbarn, fick nu äntligen en chans att närma sig Sigurd som hade slagit sig ner och inlett ett

18


samtal med Sigvald. Som den gamla kärring hon var stapplade hon med käppen i högsta hugg fram mot Sigurd med det största leende på läpparna hon fick fram med sin gamla skrynkliga mun. – Sigurd, min pojk! nästan skrek hon på sitt hesa, burdusa men mycket vänliga vis och tog tag i honom. – Gammelmor? – Hå, hå, hå, skockade hon. Jag trodde aldrig jag skulle få återse dig! Du var så här liten när du lämnade oss! Hon släppte käppen och mätte ut med armarna för att försöka visa Sigurds storlek som spädbarn. – Hå, hå, hå! Sigurd log mot den övriga familjen som fick sig ett gott skratt. – Får jag sitta bredvid dig, pojk? – Visst gammelmor, slå dig ner. Farmor Åsa, som hon kallades av samtliga familjemedlemmar, bökade ner sig på fällarna. – Jag måste känna på dig, du är så olik det folk jag känner, du har så fina kläder! Hon kände och klämde på Sigurd som började känna sig lite besvärad av all uppmärksamhet. – Å, vilket halsband! utbrast hon och grep tag i ett blänkande silverhalsband föreställande en drake med halvöppen mun som hängde i en kraftig länk innanför Sigurds bussarong. Det gick ett sus genom stugan när farmor fick upp halsbandet och höll fram det för att visa alla andra. – Var har du fått tag på det, broder? frågade Harald nyfiket. – Jag fick det som tackgåva av kungen själv i ett rike långt söderut, för att jag hade lett försvaret av hans stad när fientliga stammar anföll. Det är stadens sigill gjutet i silver. Tystnaden kvarstod och ingen kunde riktigt fatta vad det var han talade om, allt lät som en saga om en helt annan värld. Plötsligt bröt mor Hägvid tystnaden.

19