__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Varje minut

Emilie N.


Varje minut Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Emilie Nicole Onnela Grafisk form & sättning: Erik L. Udd Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2021 ISBN: 978-91-7885-396-0


Varje minut Emilie N.


1

Där det började. Vi visste ingenting än. I minnet, här händer ingenting. Inget annat än vi just nu. Mirjam, solljuset sköljer över dig. Dina hårlockar ligger mörka mot sanden, vi ligger nära vågornas slut. Mascaran har smulats sedan ett bad i salt turkost vatten. Nakna fötter och slutna ögon. Dina är i varje fall det, men jag ser på dig. Du drar upp dig från sanden och lägger dig tillrätta på sidan. Vattnet slår sig upp i stilla vågor mot klipporna en bit bort. Bruset och skvalpandet lugnar mig när du lägger din kind i ditt armveck och blåser bort en av dina korta hårlockar från ditt ansikte. Ditt hår är mörkt som trädens rötter trots att det blekts något av sommaren. Solen får dropparna att lyfta från våra kroppar och våra kläder att torka. – Ditt manus, jag har läst halva nu, jag förstår inte allt du beskriver, men det är bra text …

5


Sanden gnistrar mot din hy. Doften av salt sköljer över oss från havet och genom sanden och ut i resten av vårt land. Du hummar. Vårt land av salt, värme och grönska. Värmen är klar och trycker inte idag. Det här kan vara himmelriket. Även om landet är sjukt, men det känns som att det inte finns idag, i alla fall inte här och nu med oss. Tiden pressar inte. Döden är fjärran. Vi finns här nu och tiden är stilla. Som att vi hittat en lucka och stängt dörren bakom oss. En som bara du och jag kunnat hitta. Du har läst det jag skrivit. – Skulle du vilja peka ut vad som är otydligt? – Jag har inte markerat det, men ska se vad jag kan göra … – Tack, jag kommer skriva om det många gånger! – Det vet jag, Hanna, slappna av, det ordnar sig många gånger om vet du. Det brusar i mig när du säger mitt namn, varje gång. Du kisar­mot mig, jag sväljer och lägger ditt hår bakom ditt öra. Dina ansiktsdrag, de tydliga käkbenen, ditt korta hår är i vågor, men rakt klippt, dina ögon är ivriga som en katts. Min blick går upp till din näsa som går upp vid tippen som en av vågorna, dragen är lika skarpa som du men ditt leende är mjukt och det röda läppstiftet har inte samma styrka efter att det mattats av badet. Mina drag är inte skarpa, allt från min näsa, till mina ögon är mjuka i kanterna, mitt hår är långt och inte rakt klippt, ljusare än ditt. Jag tar fram en lock över mitt bröst som även de är fylligare än dina. Locken har samma färg som mina ögon och som den våta sanden. Mina käkben är rundade, fräknarna är bleka, det enda skarpa är min mittbena, inte ens mina ögonbryn är noppade till skärpta linjer likt dina. När jag ser mig i spegeln kan jag tycka att jag är vacker, på ett milt sätt, lite likt syrenerna som vuxit sig över dörröppningen hemma hos mig. När jag ser på dig tycker jag att du är vacker på ett vasst, tveklöst vis. Oavsett i vilken vinkel jag ser dig i är ditt utseende lika

6


starkt, stolt och strålande som solrosorna vid några husknutar och på fälten jag suttit och läst på med Joseph under söndagarna­. Solrosen kan inte liknas med någon annan blomma. Solen och vågorna slår för ditt ansikte. Du ler som om du vet och jag lägger armarna i kors över bröstet så axlarna skjuts upp. Jag försöker rusta mig med mig själv. Min vän. Förtjänar jag dig? Har jag gjort det? Jag kan inte minnas. Hur många gånger har vi legat vid vattnet? Skrattat, ditt skratt har bubblat upp så starkt att måsarna sett ned på oss i sin segling i luften. Pratat, om hur vi knappt ryms här längre för att våra drömmar kommer ta så stor plats när de händer, du ska måla, jag ska skriva, du ska bjuda varje människa du vet om till ert bröllop, jag kommer gråta på din dag. Av lycka för aldrig har jag haft en sådan vän, mer vild och mer förtjänt av kärlek. Gråta för att jag vill stanna i tiden med dig här och nu. Mitt i strandens toner av vågbrus, skvalpande, mjuk varm sand, din gnistrande hy och ditt stilla leende. Tiden stannar inte fast jag vill så det värker och bultar. Dagen kommer att komma och jag kommer nog skratta när vi dansar med blommor över oss och vid våra fötter. Min vän som solen och vågorna bultar för. Jag ska gråta för jag tror jag förlorar dig på ett sätt när dagen kommer. – Vad tänker du på? undrar du och rullar över på mage. – Oss. Du ler och mina axlar sjunker. – Vad tänker du på? – Det känns som att det börjar på riktigt nu, eller är det bara jag? Skratta inte nu. – Nej det är inte bara du, andas du ut och ler åt mig. Jag känner det också. Vi lutar oss tillbaka mot ljudet av vågorna en stund, jag ­sätter mig upp.

7


– Jag kan inte förstå att jag ska gifta mig. Nästa vecka? ­Förstår du? – Nej, säger jag. För det gör jag inte. Min första vän ska gifta sig, hon är kär. – Hur känns det? – Jag förstår inte ens. Du suckar, ler, rynkar på näsan som att du tycker det är fjantigt att du inte kan hejda dig. – Jag har honom, mitt jobb, min familj, dig … Förtjänar jag det? Det är vad du frågar mig och mitt i mitt leende känner jag mig bli allvarlig. Du slår upp ögonen mot mig. Jag rätar på ryggen och ser ner på dig, tar ett djupt andetag. – Du förtjänar allt. En stunds tystnad medan du granskar mig mellan bländ­ ande strålar. Du ser inte på mig så som jag ser på dig oavsett hur länge din blick dröjer. – Det gör du också, Hanna. Du nästan viskar det. Jag hämtar mig, försöker hitta till­ baka till min vanliga ton innan jag informerar dig om vad jag ska göra på er dag.   – Jag kommer hålla tal vet du, du kommer gråta. – Jaså? Jag gråter inte. – Du kommer. – Om du säger det så. Bäst att börja på min bröllopsdag och göra Gabriel orolig, säger du med ett busigt leende som om vi konspirerar mot din framtida man. Jag tar din hand, varm av ljuset, stryker den med min ­tumme försiktigt och du ler upp mot mig. Vi är värda solen och havet och nästa morgon väntar på oss. Det är en lycklig dröm jag önskar varar livet ut.

8


Det börjar här på riktigt. Vi förstår inte. Det här är våra lyckliga dagar. Jag ska minnas dem varje minut.

9


2

Min knoge knackar lätt på dörren du finns bakom. – Jag är redo! Jag hör dig säga det och öppnar upp till salen du är i. Mina ögon behöver vänja sig i ljuset som kastar sig in genom de stora fönstren. Nu så. Först ser jag släpet som är fäst vid dina mörka, korta lockar, det går ända ned till att snudda vid golvet, pärlorna om din hals, innan du ser mig i spegeln och svänger om. Där står du och jag blir bländad. Det vita slanka tyget som viras om din kropp, broderierna vid axlarna. Ingen spets, du ville inte ha det, dina nakna tår skymtas under den långa klänningen. Du slår ut med armarna, jag vet inte om jag vågar komma fram för att krama dig. Jag skakar på huvudet. Du är det vackraste jag sett. Min morbrors leende i en bok är det tryggaste. Vattnet vi brukar gå till är det mest lugnande. Fotografier på mina föräldrar är det mest främmande. Och du … är det vackraste jag sett. Skulle jag säga det skulle du frusta till, så jag är tyst. Försöker istället hålla mina ögon från att bli något mer än glansiga.

10


– Nå? Vad tror du? Undrar du och släpper armarna till sidorna. – Du ser redo ut. Dina ögon strålar som kristaller i solen, nöjd. Det är som du tänkt dig och bestämt att det ska vara. Du är här nu. Ibland tänker jag på att det är som att vi regerar över tiden, den står stilla med oss, även om vårt land tickar av död blandat med hopp om överlevnad utanför vår dörr. Under oss är de u ­ ppsatta stolarna, blommorna som svämmar över krukorna, de är ­större än människorna som går bland dem. Altaret där ni båda ska stå med era löften mellan långa, utsmyckade fönster i rader som släpper in ljudet av susande lövverk och havets kluckande. Ni ska stå under takvalv som sträcker sig mot himlen och är lika ornamenterade som väggarna. Nedanför ett av våra fönster här på vindsvåningen ser jag stilla vågor som skvalpar mot stranden. Ska vi bada där sedan? Jag kan se oss skrattande störta ut i vattnet, du först rusandes, hur dina brudlockar släcks av tyngden från vågorna som ska skölja över oss. Men du kanske inte kan det ikväll, det är inte bara vi två idag som vi behöver ta hänsyn till. Det har det inte varit på ett bra tag, men ännu ­mindre nu när ni snart flyttar ihop. Det lilla huset vid stranden ni valt är vackert, solen kommer kasta in många av sina strålar genom de stora fönstren, det är i tegel, vitt som skummet av vågorna och vi kan säkert sitta som vi brukar på sanden. Det kommer vara mindre av bara vår strand, för det kommer nu inte bara vara den du och jag besöker, utan den ni bor nära, ni kanske kommer ta kvällspromenader vid, se ut mot, och jag saknar redan hur stranden bara varit din och min. Jag kommer snart hålla tal för alla, men främst för dig. Mina stödpapper har jag lagt i ett kuvert för att skydda från fläckar eller från att de ska fladdra från mina nu skakiga

11


händer. Efter idag ska du snart försöka öppna din ateljé och jag ska köpa den där flaskan vin åt dig, den du annars inte köper på torget från handlarens bord, men alltid lyfter och vrider och vänder på. Jag har skrivit dig ett tal. Ett tal värdigt dig, med varje lovord, varje historia, våra värsta minnen vi orsakat varandra för de hör också hemma här. Jag är inte rädd för dem. Jag skäms inte, jag skäms inte över dig. Inte över mig. Jag är stolt. Över att ha dig med allt vad du är och att du är min vän. Framför allt ska jag berätta om den himmel du är. Jag är glad för din skull, det säger jag i mitt huvud i olika former till dess att jag nästan tror det själv. Du vänder dig mot spegeln och tittar på din mage, sätter händerna för den, tittar tillbaka in i spegeln och vänder dig. Varför gör du så … Har du börjat oroa dig för hur klänningen sitter? Ser du dig i annat ljus när din kropp inte är klädd i lösa linneplagg eller din ateljé-rock? Du avbryter frågan i min tanke när du vänder dig mot mig igen. Du sträcker mig din hand och mitt leende går upp när du frågar. – Är du redo att höra mitt tal? – Det är jag. – Okej, sätt dig ned så jag får öva att stå inför någon. Skratta inte! Du drar ut en stol åt mig från hörnet och jag sätter mig rakryggad utan ett ord, jag är redo att höra ditt tal. Jag har egentligen redan hört det när du övat i badrummet och jag väntat utanför på att få duscha, framför spegeln och när vattnet runnit över dig har du repeterat meningarna, försökt sätta tyngd i orden och direkt tystnat när jag knackat. För att vara någon som är så van i de rum du befinner dig i, oavsett om det är ateljén, marknaden med mig eller främlingar så är du nu nervös inför att hålla ett tal.

12


Du är van att ge dig själv ordet i ett rum där många talar, men när det är tyst från början blir du plötsligt ställd. Jag har aldrig hört dig hålla tal om vi ska bortse från andra sidan av en vägg, men du vill vara jämn med Gabriel, inte sämre än honom på något för det tycker du aldrig är rätt. Det enda du kan tänka dig att han får göra bättre är att baka och det accepterade du först efter dina plåtar och plåtar av brända bullar. Jag tror att det är för att du oavsett vilken vana du har eller inte har vill kunna mäta dig med dem du är med. Ibland vet jag inte om det är på grund av din respekt för dem du valt ut eller om det är för att du tror att du kan förlora i en relation om du inte gör det. Jag slutar undra för nu harklar du dig, justerar hållningen, knäcker nacken ömt, slätar ut klänningen inför mig. Det är ovant att se dig i en klänning överhuvudtaget. En inandning och så börjar du läsa. – Gabriel, eftersom jag vetat länge att du velat ägna mig de ord du gjort kan jag inte stå utan att ge dig några. Din röst skälver i sista ordet och du andas in igen så bröstet höjs, ser på mig och jag nickar i ett försök att lugna och uppmuntra. – Du är mitt … Jag är uppslukad av hur du håller dig och lugnar din röst från att darra med en större kraft, hur sårbar du känner dig, men fast besluten. Så uppslukad att jag reagerar först på att dörren slits upp när jag ser dig slå upp blicken från pappret. Vid dörröppningen står Noah vikt med sliten skjorta för att försöka samla andan. Sparar ihop tillräckligt med luft för att få fram det han ska säga. Han tar tag i våra händer innan han hinner och drar med oss från rummet. – Vad händer? Jag hör mig stamma frågan, men min mage vänder sig snart ut och in för jag tror jag vet. Du är upprörd när du tar tag i hans arm och får oss att stanna till.

13


– Noah! Det är en befallning om att få veta när du höjer din röst till hans namn och han lyckas svara med vad vi behöver göra. – Vi måste ut! Den är här. Ditt andetag stannar upp mitt i och det är första gången jag ser dig utan att du har något att svara. Jag lägger min hand om din rygg och det går fortare och fortare efter det. Vi springer alla tre ned från vinden, lämnar blomster­arrangemang och takvalv bakom oss. Klockorna dånar över byn, jag minns när du berättat om ert första möte här och att det var under en av dina resor. Jag försöker hålla mig lugn, en del av mig tänker att vi snart kommer kunna gå tillbaka till vindsvåningen där jag får höra resten av ditt tal, men den delen slocknar när skriken av namn runt om oss blir till ett skränande ljud av skräck. Jag håller din hand så mina knogar vitnar, vi får inte släppa varandra. Jag känner min puls i tinningarna och det är som att jag inte kan svälja längre. Jag kommer kräkas, men benen bär mig. Långt borta över havet ser jag himlen mörkna av stormen och mitt andetag fastnar. Joseph är säker hemma om den inte hinner dit, men den brukar bara hinna genom ett område i taget innan den gömmer sig för att dyka upp i ett annat. Om han hör från någon att larmet ringer i denna del av staden där bröllopet skulle vara, där vi är, kommer han gråta. Jag är tacksam för att han är för sjuk för att kunna vara här med oss. Du ser dig om när vi springer och jag måste stanna upp flera gånger för att du är nära att snubbla. Jag har bara två personer jag behöver se efter, den ena är hemma i stugan och än så länge säker, den andra håller jag hårt i medan vi springer. – Mirjam! Vi är snart där, kom! Du kan se hur stormen äter upp skyns ljus och hur den ­skakar marken, men du drar i mig, vill att jag ska följa med för

14


att hitta honom. Jag märker hur du vill få mig att stanna upp, men jag kan känna blodsmaken och jag har ögon att se med. Vi kommer inte överleva om vi stannar här. Platserna kommer ta slut så jag skriker på dig, högre än jag trodde jag kunde och du hör mig över de andra. – Mirjam, de är säkert redan där, snälla! Vi vet var skyddssalarna är, vi behöver vara medvetna om dem, vi kan behöva dem i nästa hjärtslag, men jag vet inte om jag hade hittat själv med min puls dånande i öronen. Därför följer vi skriken och människors rörelse och jag försöker ta dig med mig. Havet brusar upprört och kastar vatten mot klipporna vid vår sida. Vi försöker leva som om vi inte väntar, ibland går det, men ofta känner jag mig dum för att ha glömt. Idag känner jag mig straffande dum. Varje gång någon slits itu av blödningar från infekterad sand, varje gång klockan ljuder ­någonstans och jag vet att det hade kunnat vara hos oss. Vi är de som väntar. Vi är de som måste vara beredda. Vi är de som hoppas att fler platser finns för oss själva och de vi vill ha med oss i tryggheten. Våra steg trummar i trapporna ned under jorden till porten och mina knogar får tillbaka blodet i sig när vi ser att den fortfarande är öppen. Vi kastar oss fram till vakten som pressar oss in till alla andra. En kan tappa andan och hjärtat kan slå trippla slag av att bara försöka hinna undan själv, men vi hann. Du och jag. Jag försöker lugna min andning och vänder mig mot dig. Du möter inte min blick för din har hittat det den söker efter. Du gråter faktiskt på din bröllopsdag, stilla tårar som att du inte kan tro det först, som jag tänkt mig, men inte av mitt tal utan av att du ser honom bland andra. Han kan vara den enda som är uppklädd för att lova någon sin kärlek i salen. – Gabriel!

15


Du flämtar ut hans namn så högt att det hade kunnat vara ett andetag som ekat i hela salen och det skär i mig. Han ser dig, för du kan vara den enda andra som är uppklädd för att lova någon din kärlek. Han pressar först sig genom massorna och sedan sina läppar mot dina när ni möts med svettpärlor över era ansikten och häftig andning. Han håller hårt om dig. Dina kyssar upphör inte mot hans axlar och du håller din hand om hans kind. Du darrar av lycka i din nu smutsbruna klänning med blod på kjol och kind. Hur många gånger ramlade vi på vägen? Han tar din hand och ni stannar, andas mot varandra, innan ni söker vidare efter fler. Jag kan inte röra mig när jag ser er tillsammans och du vinkar åt mig för att visa var ni är som om vi vore på en av stans handelsdagar eller marknader. Ni letar och mina steg väger tungt mellan människorna på väg till er. Min bröstkorg sjunker i lättnad när jag är några få meter från att vara vid er, men det jag ser är inte hur ni ser mig, utan hur han trycker sig tillbaka mellan kroppar. Jag ser dig och hur du tvingar dig fram efter. Du skriker, men jag kan inte höra vad, jag ser bara ditt ansikte förvridas. Han låter dig inte dra tillbaka honom när du är ikapp. Varför skulle han vilja slita sig från dig nu? Jag blickar upp mot den tjocka glaskupolen som sträcker sig över hela källaren, stormen rasar fortfarande. Det är säkert att gå ut först när vi kan se solen i mer än en minut. Det går inte att avgöra var den står nu, himlen är sotad av sand och blod. Någon ligger över glastakets kant utanför, hud flagnar och slits bort efter att ha varit ute i stormen för länge. Som ett fisklik som blir ätet av sina kamrater i ett akvarium. Blod spiller över hans kropp mot glaset som från en bägare som rinner över. Gabriel är vid porten. Varför ska han ge sig ut nu? För vem? Mitt hjärta stannar när jag ser din blick leta efter min och jag

16


förstår. Han skulle ge sig ut för den enda som omöjligt skulle ha hunnit springa ikapp. Du sträcker din hand efter mig, ber med dina ögon, stampar mellan tårarna. Jag pressar mig fram, börjar glida mellan kroppar, känner stickande svett, tyg från andras kläder som klibbar sig fast vid mina bara armar när jag passerar. Din hand greppar hårt om min, så snart den kan, som att du längtat efter den. – Du kan inte gå! Jag pustar fram det och greppar tag om Gabriels axel. Det överraskar mig hur hårt jag gör det. Han tittar på mig, kramar min hand. – Jag är snart tillbaka. – Snälla. – Jag kan inte lämna honom, förlåt mig, jag är snart tillbaka! Jag ber åt dig och han försöker le tröstande utan att det ­lyckas, innan han avlägsnar min hand från sig och kysser din panna. Tanken på din familj slår mig som om det vore min egen, de är inte här idag med oss, vi vet inte var de är och du har inte gråtit med någon åt det. Du försöker att hålla i hoppet om att de står under samma himmel och bara någon annanstans. Du måste få fortsätta ha en familj, Gabriel har varit din nu på ett sätt jag kanske inte kunnat. Du vill att han ska fortsätta vara hos dig och jag tänker att då får han inte stå någon annanstans. Han trycker upp porten, fler strömmar in och han försvinner mellan dem. Sista gången du skriker hans namn är han redan är ute. Jag undrar om han kan höra dig genom de tjocka väggarna, den tunga porten. Känner mig lämna min kropp när jag tittar upp mot ­mannen som liknar ett fisklik. Han kommer vara borta snart, hans partiklar och hans blod kommer vara ett med jorden. Vi kommer att se honom brusa upp med sanden, bli del av den storm som smittar och river isär kroppar partikel för partikel.

17


H

anna finns i den tidlösa handelsstaden Nemyra, vid vattnet och under solen. Hennes bästa vän och enda kärlek Mirjam ska snart gifta sig. Hanna vill ge Mirjam allt, men det kommer bli svårare än hon någonsin anat när en giftig storm sätter allt i deras tillvaro på spel. En berättelse om att älska och vara en vän. Att drömma och fly. Att vara värd mer och riskera allt.

www.vistoforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789178853960  

9789178853960  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded