9789178853854 by Smakprov Media AB

HOTELLDIREKTÖREN Hotelldirektören

Rose Tillberg Mattsson

HOTELLDIREKTÖREN

Hotelldirektören Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Rose Tillberg Mattsson © Omslagsdesign: Kersti Livhav © Foto: Carita Holmberg Sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-385-4

Till Tony Till mina barn och barnbarn Farmor till en farmor till en farmor. Till alla mina släktingar i går, i dag och i framtiden som har varit farmor, är farmor och kommer att bli farmor.

PERSONGALLERI Beatrice Bebe Samuelsson Bokens huvudperson.

Åkare Sven Samuelsson Bebes avlidne man. Hade ett åkeri. Lille sonen Beatrice och Svens dödfödde son.

Emmalie Beatrices mamma. Fostermamman Beatrices fostermamma, Ingrids mamma Fosterpappan Beatrices fosterpappa, Ingrids pappa, driver en taxirörelse. Ingrid Beatrices fostersyster, tio år yngre. Rolf ”Roffe” Pettersson Kock på hotellet

Lisen Jansson Anställd på hotellet Peggy Blomquist Anställd på hotellet

Gubben från åkeriet Rospigg, åkare. Vän med Sven Ingemar Pojkvän till Peggy

Rospiggar Ett väderbitet, slitsamt och arbetsvilligt folk

Prolog Hotellet

Hotellet i Häverödal vilade på en grund av sprängsten. Det var sten som hade blivit kvar då järnvägen byggdes och som hade legat i utspridda högar runt järnvägssträckan. Bortglömda, kantiga block som påminde om krig, raserade berg och katastrofer. Stenarbetarna från trakten som hade fått uppdraget att bygga grunden samlade ihop stenarna med de skarpaste kanterna och fraktade dem på kärror till platsen där hotellet skulle stå. I regn och blåst, i kyla med piskande vindar hade de släpat kärror och vagnar för hand och med hjälp av hästar på stigar och skogsvägar för att ta sig till landsvägen som ledde fram till Häverödal. Arbetarna såg till att foga ihop stenarna med verktyg, hugga till perfekta raka och kantiga bitar som därefter passades ihop på ett snillrikt sätt för att hålla för en byggnad. Mödosamt hade stenläggarna satt ihop bit efter bit. Stora, tunga och vassa stenar. Det var ett farligt arbete. Många klämskador på fingrar och fötter hade fått läka ihop bäst de ville. Respekten för de här männen var stor och ingen vågade sätta sig upp mot dem. Det var nu länge sedan och minnet av bygget hade fallit i glömska men männen som byggt hade inte glömt. Det såg deras kroppar till att de inte gjorde. Kroppar som värkte och slet dem sönder och samman långt efter deras död. För i stengrunden kunde man fortfarande höra dem bära, kånka och länka samman, eftersom vissa stenar rörde på sig och klagade och skrek under fuktiga och kalla

nätter, såsom vädret bara kunde vara i Roslagen och skärgården, där kalla och kyliga vindar slet och ven under stor del av året. Det var det här hotellet som en ung änka kom sig för att köpa.

Del I Hallstavik / Häverödal

Flicka nio månader Fosterhem sökes till flicka nio månader gammal. Stockholms Barnhem November 1921

Kapitel 1 Klumpen i magen 1931 Skuggan av skolans elakaste flicka var som en pissfläck i gruset. Bebe stod stilla med blicken på marken. Hon tänkte inte visa någon rädsla men ville inte utmana ödet genom att möta de uppspärrade ögonen utan ögonfransar. ”Vi vet nog vem du är!” sa Stor-Greta. I ögonvrån såg Bebe pojkarna som alltid följde efter, med händerna i byxfickorna och luggar som hängde långt ner i ansiktena. De satt på sina cyklar med benen brett isär och sparkade på stenar, spottade och visslade käckt. Tjenixen och tjenis med vuxna som cyklade förbi med skramliga pakethållare. För de var hyggliga grabbar, bussiga killar, men när kusten var klar och ingen såg, svartnade de i ögonen och visade en knytnäve. Stor-Greta harklade ur sig en loska, grön och stor som låg och dallrade framför Bebe. Det var inte konstigt med färgen på loskan för när Bebe slog upp blicken och såg in på de svartgröna utstående tänderna som trängdes i munnen, tänkte hon att allt i den käften måste färgas grönt. Tungan slickade runt i mungiporna långt upp mot öronen. Stor-Greta stod med händerna i midjan och de pinniga armarna var smutsiga och fulla av blåmärken och rivsår. Det var för den stora munnen hon hade fått öknamnet, inte för att hon var storväxt som vissa andra. Håret hängde stripigt och tovigt och den urblekta, fläckiga klänningen med för stor krage och ärmsömmen som hängde ner till de vassa armbågarna skvallrade om att den var omsydd av en gammal tantklänning. Det var vanligt bland barnen men Bebe 11

fick alltid nya klänningar av fostermamman. De var sydda i ateljé av en riktig sömmerska. Kommer aldrig på frågan att vi i det här huset låter klä dig med gammalt skit, hade fostermamman sagt då hon strök en av Bebes klänningar med strykjärnet som frustade och fräste inför de små vattenstänkdropparna. Hon hade stoppat ner fingrarna i en kaffekopp med vatten och skakade ut droppar i ett jämnt lager. Doften av nytvättad bomull hade spridit sig i köket. Vinden tog tag i Bebes klänning och volangerna och underkjolarna kittlade runt knäna så där härligt som det kan göra när sommarlovet har börjat och man precis har fått en fin klänning att vara rädd om. För Bebe smutsade inte ner sig, eller spillde som andra gjorde, utan hon var noga att äta fint, att gå fint för det hade fostermamman lärt henne. Det hände att barn slet sönder klänningarna, rev i ärmarna, eller slet i kjolen så att sömmen gick upp och det blev stora hål i midjan. ”En oäkting är vad du är! Och det är inte din lillasyster!” Stor-Greta sträckte fram en hand med en sten och höll den högt i luften. Bakom henne stod två flickor som med flackande ögon såg sig omkring. För inte så länge sedan hade en av dem fått stryk av sjysta grabbarna. Alla hade blivit rädda efter händelsen och till och med Stor-Greta höll sig lugn i några veckor. Även om hon skröt med att hon minsann inte var rädd för de där kaxiga skitungarna. ”Svara förbannade unge!” skrek hon. Munnen på henne täckte hela ansiktet. Hon tittade bakåt på de två flickorna. ”Svara på vad då?” frågade Bebe. Stror-Greta vände sig sakta om och sa orden mycket tydligt. ”Är du en oäkting?” Bebe visste inte vad det var. Men det var bäst att svara. ”Ja”, sa Bebe. Först blev det tyst en lång stund. Stor-Greta såg åt pojkarnas håll som höll koll på vad som skulle hända. De stod med cyklarna redo för att jaga och skrämmas. Och för första gången såg Bebe något som liknade osäkerhet i Stor-Gretas ansikte. Hon spottade en ny loska , harklade sig och bröt ut i ett flatskratt som hon måste hosta upp ur botten av magen. De smala flickorna stod tysta bred12

vid och Stor-Greta vände på huvudet och skrek åt dem att skratta. Genast började de kraxa som kråkor, flaxade tafatt med armarna. ”Tigger du stryk?” ”Varför skulle jag det?” frågade Bebe. ”Säg det då!” ”Vadå?” ”Att du inte tigger stryk!” ”Varför skulle jag det?” Stor-Greta tryckte handen med stenen nära Bebes ansikte. Lukten av andedräkten flåsade Bebe i ansiktet. ”Nu har jag fått nog av dig!” sa Stor-Greta. ”Nu ska du få en omgång som aldrig förr snorunge!” Hon tog tag i Bebes hår och drog det bakåt samtidigt som hon viftade med stenen. Bebe stirrade in i ett skitigt ansikte, nersölat och randigt, som om Stor-Greta gråtit för att sedan torka tårarna i ansiktet med smutsiga händer. Intorkat snor hängde runt nästippen. ”Fattar du att mitt tålamod är slut?” fortsatte Stor-Greta. ”Nu säger du att du inte tigger stryk!” Hon drog håret bakåt och det började göra riktigt ont. Bebe grimaserade och tänkte att det kanske ändå var bäst att svara. ”Jag tigger inte stryk”, sa hon. Stor-Greta stod stilla en stund och verkade fundera vad hon skulle göra nu. Bebe stirrade in i ögonen sekunden innan hon fick en smäll av knytnäven med stenen mitt på näsan. Ljudet av hur brosk och ben krasade där inne gjorde att Stor-Greta ryggade till. ”Om jag bara visste vad jag skulle göra av dig?” sa hon och släppte hårtofsen. ”Det ska jag fundera på vet du!” Bebe lade en hand på huvudet och gned i hårbotten. Något varmt började rinna från näsan som brände av slaget. Det varma fortsatte in i munnen och den välbekanta smaken av järn började hon bli van med. ”Barnhemsunge!” skrek Stor-Greta. Därefter tog hon tag i ärmen på Bebes klänning och slet med full kraft tills sömmen sprack i ett knastrande ljud och tyget gick sönder. Ögonen glänste triumferat när hon borstade händerna 13

mot varandra som om hon gjort ett dagsverke. Den breda munnen drogs ut som ett gummiband. Därmed vände hon om och började skratta högljutt, samtidigt som hon med bestämda steg lämnade platsen. Gruset knastrade under hennes trasiga sandaler där ett par remmar lossnat och slog nervöst i otakt. De två flickorna gick efter, eller rättare sagt småsprang som strykrädda hundar med böjda nackar och nervöst vridande på huvuden åt alla håll. Stor-Greta fortsatte med att hålla sig för magen och hostade upp ett skrattliknande ljud som om hon skulle kräkas. Barnhemsunge. Det sa hon. Eller spottade ut ordet som loskan som fortfarande låg kvar. Det lät som ett smutsigt ord, ett hemskt ord. Ett ord som Bebe hört, eller inte hört. Var det ett hem för ungar och barn? Det kunde vara fint. Som hos Bebes fosterföräldrar och den lilla nyfödda babysystern, för det var ett hem för barn. Ögonlocken brände som eld och hon tittade på den sönderrivna ärmen där tyget hängde i trasor. Men det var inte det värsta. Djupt inom henne växte en klump. Det var något som hon inte visste, något som kanske var sant. Något som inte var bra och detta något visste andra om och allra värst var att Stor-Greta visste. Bebe torkade blodet med översidan av handen, när hon upptäckte att killarna var på väg mot henne. Ögonen stack fram under luggarna som vilda djurögon. I full fart cyklade de rakt mot henne och hon blev stel och oförmögen att springa. Benen var som fastlåsta i gruset. Pojkarna skrek något men Bebe hörde inte, förstod inte vad de sa. Den första cykeln vek undan bara en centimeter från Bebe medan damm och grus stänkte upp som ett moln och den andra följde tätt efter men med en utsträckt hand som träffade henne i magen med en hård smäll. Hon flög bakåt och kastades i gruset utan att hinna ta emot sig. Vassa stenar borrade sig in i armarna. Skratt och höga rop försvann längst vägen bort mot idrottsplatsen. Det var killar som höll ihop som alltid hade varandra med löften om kamratskap. Bebe hade hört dem på rasterna, hur de pratade med varandra med ord som vi ställer upp, vi hjälper varandra, är ihop och en massa annat. Hon reste sig och grät högt. Magen värkte av slaget och skrap14

såren med smågrus intryckt på armarna sved och blodade. Rumpan hade fått en ordentlig smäll då hon landade på marken och hon gned med en hand mot baken. Ryggen värkte av slaget och hon böjde sig fram av smärtan. Hon såg sig omkring och som vanligt fanns det ingen som hjälpte henne, eller ens brydde sig. Några äldre flickor cyklade förbi, tuggade tuggummi och tittade med hakorna i vädret. Ingen av dem stannade, eller ens bromsade in. Näsblodet droppade på gruset och färgade stenarna röda. Hon strök med handen på näsan, strök försiktigt på stället där hon hade fått slaget. Smärtan bubblade i både näsan och huvudet. Bebe drog några djupa andetag, snyftade medan hon försökte peta in den trasiga ärmen. Varför hade inte hon någon vän, en flicka att vara med? Varför var hon alltid ensam. Det fanns en flicka i klassen som hade försökt närma sig Bebe, men Stor-Greta hade direkt sagt ifrån. Den skitungen som leker med Bebe skulle minsann få stryk hade Stor-Greta skrikit högt på skolgården, och så var Bebe ensam igen. Många gånger hade hon tänkt att hon ville dö, men efter att lillasyster föddes var den tanken svårare att ta på allvar. ”De skitarna”, snyftade Bebe. ”En dag ska de få tillbaka.”

Den nyblivna änkan Bebe ärver makens åkeri och bestämmer sig för att ensam köpa och driva det gamla anrika hotellet i pappersbrukssamhället. Det är inte alla i bygden som gläds åt det vackra barnhemsbarnets framgångar. När en ung, råbarkad kock från Stockholm anländer till hotellet blir ingenting som det varit och allt ställs på prov. Hotelldirektören är en roman om ett samhälle i 60-talets Sverige på uppgång, kryddat med skvaller, kärlek, svek och vänskap. Huvudkaraktären Bebe är en stark kvinna i ett mansdominerat samhälle. Hon är inspirerad av Rose Tillberg Mattssons egen farmors livsresa som barnhemsbarn från Stockholm till hotelldirektör i Häverödal/Hallstavik. Rose Tillberg Mattsson är född och uppväxt i en arbetarfamilj i Hallstavik. Hon debuterade 2014 med novellen Brinn din djävel! i Älskarnoveller – 26 nyanser av Sverige på Ordberoende Förlag. Hennes novell blev utsedd till en av de bästa och det gav blodad tand. Sammanlagt har hon utkommit med ett tiotal noveller på olika förlag. Hon är leg. gymnasielärare i svenska och textil design/textilslöjd och arbetar heltid på gymnasieskolan i Hallstavik. Allt skrivande sker på fritiden. Hotelldirektören är den första i en trilogi, vilken är inspirerad av Roses märkliga farmors livsresa från barnhemsbarn till hotelldirektör. I verkligheten träﬀade Rose aldrig sin farmor, trots att de bodde tio mil från varandra. Ett telefonsamtal som varade i en timme är all kontakt dem emellan.