9789178853823

Page 1

AMANDA LINDQVIST

1



Korpen flyger


Korpen flyger Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Amanda Lindqvist kristallensvaktare.se Grafisk form: João Figueiredo Omslag: João Figueiredo Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-382-3


AMANDA LINDQVIST


Grönö Närön Vindön

va Ya nni on

Amorath

Nordländerna

en berg els mm Hi

Ängsåsen

De Sp ri d a

Kristallsjön

Ö

Till Lorandor

a n ar

Till Koriander

Drakstaden

Backriann Regnbågsön

Ko ra llö arna

Sunnan

Örnö

N

Mho on Stenö

V

Ö

S

6


Prolog

Slaget om kristallen

I

början rådde kaos i de nio världarna. Gudarna skapade en mäktig kristall, som innehöll hela universums samlade kraft. Den hade kraften att förändra världar, att forma, att bygga, att härska och att erövra, men också att förstöra. Den hade makten att ge liv, men också att ta liv. Gudarna gick till Mimers brunn, en brunn som kunde uppfylla alla ens önsk­ningar. Men för det krävdes ett offer. Det var också bara här som kristallen kunde förstöras. Gudarna använde kristallen till att skapa ordning av kaoset. Svartalferna bosatte sig i Nidavellir, ljusalferna i Alfheim och människorna bosatte sig i Mannheim. I gudarnas egna världar, Asaheim och Vanaheim, rådde frid och fröjd. Dödsgudinnan Hel gjorde anspråk på Hel­heim, som därefter blev känt som dödsriket, dit alla döda själar kom. Jättarna och svartbloden bosatte sig i Jotunheim, som gränsade till gudarnas världar. Elddemonerna valde det varma Muspelheim med Surt som sin härskare. Is­demonerna däremot valde att bosätta sig i det kalla Nifelheim, där den kolsvarta draken Nidhögg härskade. Kristallen gavs sedan till Oden, gudarnas konung. I fel händer kunde den göra stor skada. Kristallen placerades därefter i Valhall, och Oden kastade en skyddsformel runt den. Men där det fanns godhet fanns det också mörker. Avundsjukan växte i de hjärtan som har korrumperats av mörker. Kvaser, en av gudarna hade andra planer för kristallen. Han ville ha den för sig själv. Dess makt hade fängslat honom och fördärvat honom. Kvaser blev besatt av tanken på att äga en sådan kraft. Alla skulle darra i fruktan inför hans namn. Till och med jorden, månen och solen skulle åtlyda hans befallningar. En natt försökte han smyga sig in och stjäla kristallen, men hans planer gick om intet. Kristallen såg hans mörka avsikter och slog tillbaka. Den brände honom svårt och förändrade honom. Han blev aldrig sig lik igen. 7


De andra gudarna hittade honom senare hopkrupen på golvet. De kände inte igen hans en gång så vackra ansikte, nu förvridet och sönderbränt. Men de såg vad han hade försökt göra och ett sådant brott kunde aldrig förlåtas. De såg mörkret i hans hjärta och de bannlyste honom från Valhall för evigt. Gudarna fruktade att han förr eller senare skulle komma på ett sätt att få tag i kristallen, om han stannade kvar i Valhall. Men ingen vågade döda honom. Gudar dödade ogärna andra gudar. Det störde tingens naturliga ordning. Om mörkret förgördes på ett ställe, återuppstod det bara på ett annat. Kvaser lämnade bitter och kränkt Valhall och försökte slå sig samman med jättarna och svartalferna, som ogillade gudar i största allmänhet. Men ingen ville veta av honom. De hade alla hört vad han hade försökt göra och fruktade honom. De visste alla hur förödande konsekvenserna skulle bli om kristallen hamnade i orätta händer. Vart han än gick föraktade folk honom. Kvaser sökte sig till den enda tröst han kände till – mörkret, som gav honom skydd. Det förändrade honom och fördärvade honom. Mörkret förgiftade hans sinne, gjorde honom galen. Ju läng­­re tid Kvaser spenderade i mörkret, desto mäktigare blev han. Mörkret gav honom förmågan att se andra sidor av magin – det lärde honom att behärska svartkonst. Detta gav honom obegränsad makt, eftersom mörkret inte vet några gränser. Hans magikunskaper växte sig långt mäktigare än någon någonsin hade kunnat föreställa sig. Men för att kunna hämnas på gudarna, behövde han en armé. En mäktig armé, som gudarna skulle frukta. Han begav sig till Mimers brunn, där han offrade sitt hjärta. Brunnen uppfyllde hans önskan om en armé, som kunde lura själva döden. Mimer gav honom ett horn, Gjallar­hornet, som kunde kontrollera de döda. Kvaser blåste i hornet. De döda svarade och sökte sig till honom. I många år kallade han till sig de döda från Helheims alla hörn med hjälp av hornet. Men även något, som aldrig borde ha sett dagens ljus, bröt sig fria och sökte sig till honom - Hels fyra apostlar, vars egentliga uppgift hade varit att hämta själar till Hel. De kom till Kvaser från Helheims allra djupaste mörker. Deras namn var Förtvivlan, Hat, Sorg och Vrede och var inte ämnade för gudarnas värld. De red på varsin mager häst, en vit, en svart, en gul och en röd och hade varsin dödsbringande lie i handen. De svarta liarna var täckta av magi­ ska runor, som kunde slita ut själarna från levande varelser. Kvaser utsåg dem till sina främsta undersåtar och de fick makt över alla andra. Marken vissnade 8


under deras fötter och allt de vidrörde blev till mörker. De hade makten att förgöra allt levande med sina liar. De livnärde sig på negativa känslor. Ju mer sorg, vrede, hat och förtvivlan, desto mäktigare blev de. När hans armé äntligen var tillräckligt stor, var stunden inne för hans hämnd. Han marscherade mot Valhall i spetsen för sin mäktiga här. I hand­ en höll han sitt brinnande svärd Morg - Ljusslukaren. Gudarna samlade alla sina män och kvinnor och marscherade för att möta honom, ledda av gudarnas konung Oden på sin svarta hingst Sleipner och gudinnan Freya i sin gyllene vagn dragen av två katter. Det var så det Tusenåriga Kriget började. Varelser från alla de nio världarna ställde upp med arméer. De hade lagt alla olikheter åt sidan och gått samman mot en gemensam fiende. Från luften anföll Niefelheims härskare, draken Nidhögg. Gång på gång slog han ner på fiendens armé. Hans eld var så het att jorden svartnade. Guden Tor svingade sin hammare Mjölner och åskan dånade. Fienden föll. Oden använde sitt spjut Gungner – Skakaren - mot fienden och Freyas rasande magi fick själva jorden att darra. Tusen år var ingen tid alls för någon som levde i en evighet. Världarna förändrades, men kriget det bestod. Mörkrets armé myllrade fram på Vigrids slätt, som en svart våg. Den tycktes aldrig ta slut. Hoppet stod inte att finna någonstans. Så en dag dök människorna upp. De leddes av hjältekungen. Det hade tagit dem år att bli redo. Människorna var så många många fler än de övriga varel­ serna tillsammans. Och de var inte rädda för att dö. Men det var inte heller mörkrets armé. De kände inga känslor över huvud taget. De fortsatte att kämpa trots att det nu såg mörkt ut. Tack vare människorna var gudarna nu över­ mäktiga fienden, som sakta men säkert minskade. Segern var ett faktum. Men Kvaser hade lurat dem alla. Medan alla var upptagna med slaget, smög sig Kvasers Lärling in i Valhall för att stjäla kristallen. Han återvände sedan till slagfältet med kristallen och gav den till sin herre. Ur skuggorna trädde Kvaser fram med kristallen högt lyftad över sitt huvud. Dess kraft slog stora hål i gudarnas linjer. Gudarna fruktade att Kvaser redan hade vunnit. De var alla chanslösa mot en sådan oinskränkt makt. Ingen kunde motstå kristallens lockelse. Den ingöt girighet, hat och avundsjuka i deras hjärtan. Dess makt gjorde folk galna. Alla slogs mot alla. Alla ville de ha kristallen för sig själva. Vänner, som tidigare slagits sida vid sida, slogs nu mot varandra. Bröder dräpte bröder, systrar mördade systrar. Ingen ville låta någon annan få kristallen. Och i mitten av allt kaos, stod Kvaser och hånskrattade. 9


I ett sista desperat försök, skickade gudarna Freya till Mimers brunn. De behövde ett vapen mäktigt nog att mäta sig med kristallen. Den här gången blev hon tvungen att offra det käraste hon hade – sin magiska kraft. Med hjälp av gudakraften skapade Mimers brunn svärdet Gudsbane. Svärdet skulle besegra mörkret. Varje gång hon svingade det, gav det ifrån sig en stråle av ljus. Mörkret skulle sky svärdets mäktiga ljus, och dess herre skulle bli oövervinnerlig. Freya dök upp från ingenstans. Som en skimrande sol stod hon där. Hon gav dem skydd mot Kvasers mörker. Freya svingade Gudsbane och fienden föll. Kvaser tjöt ut sin ilska. Men än tänkte han inte ge upp. Han samlade sina sista styrkor. De gjorde ett sista desperat försök att förgöra Freya och hennes makt. Hon var deras sista hinder från segern. Kvaser och hans Lärling utmanade Freya. Det var en strid ingen av dem kunde vinna. Men då klev Oden fram med sitt spjut Gungner, för att utmana Lärlingen. Med ursinnig kraft gick Lärlingen till anfall mot gudarnas konung. Men Oden stod tappert kvar. Han vägrade ge vika. Striden rasade i en evighet. Lärlingen slog då spjutet ur handen på Oden, som kollapsade flämtande på marken. Hans spjut gled ur hans darrande händer och han hade inte styrka nog att lyfta det igen. Oden försökte sträcka sig mot sitt spjut, men nådde det inte. Lärlingen stapplade bakåt, vrålande av smärta. Ett långt, otäck sår syntes i hans ansikte. Hjältekungen stod med ens över Lärlingen. Innan varken Oden eller Lärlingen hann reagera, rände hjältekungen sitt svärd rakt igenom Lär­ ling­en. Han flämtade förvånat till och hans eget svärd gled ur hans hand. Sedan sjönk han ner utan ett ord på marken och blev liggande orörlig. Det var så hjältekungen fick sin titel. Han räddade gudarnas konung från döden. Det var han som vände striden till seger. Freya gick till attack mot Kvaser. Men Kvaser använde bara kristallens kraft till att uttala en förbannelse över Freya. I samma stund lyfte Freya sitt svärd Gudsbane och svingade det mot kristallen. För sent insåg hon sitt misstag. Freya kunde inte förhindra vad som sedan skedde. I samma stund som svärdet träffade kristallen, splittrades den i nio delar och den förödande kraften där inne släpptes fri. Freya slogs till marken av kraften som uppstod. Kvaser avbröt sin förbannelse mitt i en mening. Ingen av dem kunde stoppa kristallens kraft. Det var redan för sent. I samma stund som kristallen splittrades, exploderade dess kraft i ett raseri, som fick hela Vigrids slätt i uppror. Varken Freya eller Kvaser hade någon chans att undkomma. Kristallbitarna stötte ut hela sin förödande kraft, så våldsamt att 10


hela jorden skakade. Berg splittrades, skogar förintades och vatten avdunsade. Ett bländande ljus fick hela världen att försvinna. Det svepte in hela Vigrids slätt i ett vitt ljus, mer bländande än själva solen. Natten blev som dag. Ljuset växte sig större och större och slukade Vigrids slätt lite i taget. De som inte hann undan slukades av ljuset och försvann. De slutade helt enkelt att existera. Ljuset lämnade efter sig en bränd ödemark. Det enda som stod i detta kaos var Valhall – gudarnas gyllene stad. Hit flydde alla från det förödande ljuset. De sökte skydd innanför stadens murar. I tystnad och skräck såg de hur gudarnas värld förintades, för att aldrig mer kunna leva igen. Till slut falnade ändå ljuset och lämnade efter sig en ekande tomhet. Mil efter mil av svartbränd ödemark sträckte ut sig framför stadens murar. Här skulle aldrig något mer kunna växa. Av Freya eller Kvaser syntes inte ett spår. Allt som fanns kvar av dem var Freyas glödande svärd och de nio kristallbitarna, som nu glödde svagt i mörkret. Kriget var slut. De hade vunnit. Men priset var högt att betala. Även gudarna fruktade kraften i kristallen. De bestämde sig för att placera en kristallbit i alla nio världar och satte världarnas respektive härskare att vakta dem. Denna väktare fick obegränsad makt på grund av kristallen och blev någon sorts halvgud i sin egen värld. Men ingen av dem vågade använda sig av kristallernas makt. Ingen av dem skulle någonsin glömma vad som hade hänt. Kristallernas placerades i säkert förvar och vidrördes aldrig mer igen. Portarna till de andra världarna förseglades, för att inte riskera att kristallerna någonsin kom i kontakt med varandra igen. Århundranden gick och kunskapen, om hur kristallernas makt användes, dog ut. För varje generation av väktare blev magin svagare och svagare, för att till slut dö ut helt och hållet. Numera mindes ingen längre hur kristallens kraft skulle användas. Då gudarnas värld hade förstörts, valde de att ge sig av. Ingen visste vart, men de hördes aldrig av från igen. Gjallarhornet försvann med dem. Med tiden började minnet falna. Historia blev till legender. Legender blev till myter. Myterna blev till sagor. Och gudarnas makt falnade till intet. Ur: Té Neachaan ú té Chriostal Kristallens väktare Författare okänd, första tidsåldern 11


1

KORPEN FLYGER

D

et var tidig gryning. Solen hade fortfarande inte orkat sig upp över hori­ sonten. Fullmånen kastade fortfarande sitt bleka sken över världen. En svag rodnad syntes på himlen österut. Morgonpigga fåglar kvittrade ivrigt i de lummiga grenarna i skogen. En lätt bris svepte genom gräset, som glittrade av morgondagg. Mellan trädstammarna låg en liten sömnig by inbäddad på randen till en liten porlande bäck. Runtomkring byn syntes öppna fält där grödor vajade stilla i brisen. Utanför dessa åkrar betade kor, hästar och får av det saftiga gräset. Vid kanten av åkrarna syntes fruktträd, vars doftande blommor lovade en god skörd till hösten. I byn var det tyst och stilla. Alla husen var släckta. En sömndrucken man satt ute på förstutrappan till en liten stuga med halmtak, och sög tankspritt på sin pipa. Vid hans fötter låg en sömnig hund och snarkade högt. Men plötsligt från ingenstans svepte en isande vind in genom byn. Den sömniga hunden lyfte nyfiket på huvudet och spanade ut i det växande mörkret, som med ens tycktes fastare, mer levande. En efter en tystnade fåglarna i träden. Vinden slutade lika tvärt som den kom. Hunden skrek till och flydde från sin trygga plats hals över huvud. Mannen stelnade till. Han hade aldrig hört en hund ge ifrån sig ett sådant ljud förut. Med ens kände han att något inte stod rätt till. En onaturlig svärta kröp sakta nerför stigen mot byn. Efter sig lämnade det mörker och död. Bit för bit slukade det den lilla sovande byn. Skogens skuggor verkade med ens dra ihop sig och antog fast form. Fyra skuggor skimrade till och blev fastare. De tog formen av fyra ryttare mitt ute på bytorget. Utan ett ljud stod de plötsligt där, mer skräckinjagande än något annat. Hästarna de satt på liknade ingen varelse från jorden med sina beniga kro­p­­par och glödande ögon – en gul, en vit, en svart och en röd. De kastade 12


otåligt med huvudena och deras andedräkt stod som moln runt deras näs­ borrar. Mannen ute på trappan for snabbt upp på fötter. Han stirrade storögt på de fyra märkliga varelserna. Mannen svalde nervöst och tog ett ofrivilligt kliv bakåt och var nära att snubbla över förstutrappan. Alla hans sinnen på helspänn. Skuggan på den vita hästen höjde ett benigt finger mot den unge mannen. ”Vanadis!” väste skuggan fram med en raspig röst, som om orden vore främmande. Men allt mannen kunde var att skaka på huvudet. Han hade aldrig känt en sådan intensiv skräck förut. Ju räddare han var, desto fastare tycktes skuggorna bli, som om de fick makt av hans rädsla. Men skuggorna tycktes missnöjda med mannens svar. En kolsvart lie blixt­ rade till hos skuggan på den svarta hästen och i nästa stund låg den unge mannen huvudlös på marken. Inget blod rann ur det öppna såret. Skuggan på den gula hästen viskade något på ett uråldrigt språk. En svart rök ringlade plötsligt in över byn och täckte den. Den letade sig in i husen hos de sovande människorna och vidare ner i deras lungor. Efter bara en kort stund hördes en hostning någonstans ifrån. Den följdes av ytterligare en hostning. Snart fylldes luften av vildsinta hostningar. Därefter kom de förfärade tjuten, när byns invånare upptäckte vad som hände. Men det var redan för sent. Röken hade redan letat sig in hos dem alla. Snart skulle de alla ligga döda i sina hus och ingen skulle kunna hjälpa dem. De skulle alla duka under för sjukdomen, som skuggorna hade kallat på från det djupaste av mörker. Lika fort som skuggorna dök upp, lika fort försvann de igen. Samma iskalla vind svepte genom byn igen och fick ryttarnas svarta kåpor att fladdra stilla. Ryttarna försvann lika plötsligt som om någon blåst ut ett ljust. De smalt ihop med gryningens långa skuggor och var med ens bara borta. De lämnade efter sig ett dött landskap. Det enda vittne till detta var den bleka månen, som skulle bära med sig vad den sett för evigt. Horisonten färgades med ens röd av solens uppgående strålar. Månen bleknade bort för att lämna plats åt en ny dag. En dag som hade färgats av död. * Hon stod på en blomstrande äng med blommor i håret. Hon hade på sig en fantastiskt vacker vit klänning, som saktade böljade i vinden. Gräset kittlade hennes nakna fötter. Hon började gå som dragen av en osynlig kraft. I slutet av ängen kom hon fram till ett enormt träd, som sträckte sig så högt att hon inte kunde 13


se vart det slutade. Bredvid trädet glittrade en mjuk damm i solskenet. På något sätt kändes trädet bekant, som om hon varit här många gånger förut för väldigt länge sedan. Hon gick fram till trädet och smekte dess lena bark. Hon tyckte att hon inbillade sig att trädet ryckte till av hennes beröring. Så fånigt. Träd kunde inte röra på sig. En våg av igenkänning svepte plötsligt igenom henne. Det var som om den strålade ut från trädet. Vinden förde med sig ett främmande namn, som hon på något vis kände igen. Det kändes så bekant men ändå så främmande. Främmande röster viskade upprört, men hon kunde inte uppfatta vad de sa. Från ingenstans blåste det upp en kylig vind. Hon huttrade till och tyckte sig höra ett avlägset rosslande skratt. Men när hon spetsade öronen var allt som hördes endast vindens susande i den enorma trädkronan. Nyss var det ju soligt och nu helt plötsligt var himlen förmörkad av tunga ovädersmoln. Det blev med ens kolmörkt, som på natten. Himlen klyvdes med ens av en ilsken blixt, och en till och en till. Hon ryckte till för varenda en. De tycktes komma närmare och närmare. Marken skakade av den dånande åskan och blixtarna fräste ilsket omkring henne. Hon kände hur paniken växte. Det stora, lummiga trädet hade plötsligt blivit högre, mer hotfullt. Dess knotiga grenar tycktes sträcka sig efter henne. Vattenytan ute vid dammen krusades lätt av vinden. Långt där ute började vattnet bubbla. Hon backade skräckslaget undan, men hon kom ingenstans. Hennes rygg stötte emot stammens hårda, vassa bark. Den skar in i ryggen på henne som vassa knivar. Bubblorna kom allt närmare och närmare. Hon försökte springa, men med ens var hennes kropp som paralyserad. Det var som om en osynlig kraft höll henne kvar. Hon spärrade upp ögonen och flämtade till när ett välbekant ansikte syntes vagt i det mörka vattnet. Hon stod som fastfrusen och kunde inte röra en muskel. Ansiktet hade en sådan dragningskraft att hon inte kunde stå emot det. Ansiktet log ett segervist leende, som om han äntligen hade funnit vad han sökte. Det kändes så bekant, så… hämndlystet. Ansiktet spärrade upp ögonen och fylldes av ett gulaktigt skimmer. Hon kände sig dragen av dem och kunde inte motstå frestelsen att se på dem. En smärta bortom allt förstånd drabbade henne med ens. Hon vek sig dubbel i vattnet och kunde inte längre se eller känna något alls. Världen var en vit dimma av smärta. Hon kunde inte längre stå emot den. Allting omgärdades av ett bländande sken. Det var så starkt att hon tvingades blunda. Skenet svepte in allting i ett vitt ljus, som fick världen att försvinna. Var detta slutet? 14


* Någon ruskade henne ovarsamt. Aska satte sig upp och såg sig skräckslaget omkring. Blodet dånade i hennes öron och hon fick med ens panik när hon inte kände igen sig. Hon såg sig om med stressad blick och försökte gnugga sömnen ur ögonen. Efter en stund klarnade blicken och hon såg ett välbekant ansikte stirra tillbaka på henne med en bekymrad rynka i panna. ”Aska, vakna!” Sonens röst var irriterad. ”Du har sovit jättelänge.” Men trots att Aska var vaken kände hon sig inte ett dugg pigg. Hon la sig på kudden igen och slöt ögonen. Sonen ruskade henne upprört igen. ”Men kom igen nu. Vi måste bege oss. Aska!” Aska drog täcket längre upp över huvudet. Bara lite till. Minnet av nattens mardröm slog emot henne som en iskall våg. Aska satte sig käpprakt upp i sängen igen med ens klarvaken. Men när hon försökte minnas några detaljer kunde hon inte greppa dem. Hur mycket hon än försökte, så gled minnet av drömmen undan henne. Allt hon kunde minnas var att hon drömt liknande drömmar förut. Men så fort hon vaknade så försvann de ur minnet, nästan som för att reta henne. Aska ruskade på huvudet, för att klarna tankarna. ”Jag väntar där nere”, muttrade Sonen åt henne. ”Ta inte för lång tid på dig.” Hon hörde hur golvplankorna knarrade under hans tyngd när han förflyttade sig bort till den lilla stegen, som ledde ner till bottenvåningen. Aska gäspade stort och sträckte knakande på sig. Inte världens bekvämaste madrass direkt. Hon såg sig omkring på det lilla loftet ovanpå mjölnarens kvarn. Hon och Sonen anlände hit igår kväll med tolv säckar råg, som skulle malas till mjöl. Aska var helt fascinerad av det stora kvarnhjulet, som drogs runt av en trött, gammal åsna. Sonen däremot kunde inte bry sig mindre och försvann ut så fort de anlände. Aska hade ingen aning om vart. Men förmodligen för att fåna sig för mjölnarens söta dotter med sina nötbruna flätor och långa fladdrande ögonfransar. Av någon anledning fyllde den tanken henne med svartsjuka. Aska klev ur den madrass hon hade sovit på under natten med en grimas. Det var tänkt att hon och Sonen skulle ha begett sig hemåt igår efter att deras mjöl var färdigt. Men då de fick se de hotfulla stormmolnen hopa sig på himlen, ansåg mjölnaren det bäst om de stannade över natten och väntade ut stormen. Såhär i efterhand var det en väldigt bra idé. Aska hade aldrig varit med om en sådan rasande storm förut. Det var som om all världens ilska hade sluppit lös, för att terrorisera jorden. För första gången i sitt liv kände sig Aska fak15


tiskt rädd, när hon igår kväll satt hopkurad under sin filt och lyssnade på den rasande stormen utanför. Kvarnen var dessutom så otät att det nästan blåste lika mycket inomhus, som utomhus. Men på något sätt måste Aska ändå ha lyckats somna och drömma mardrömmar igen. Det hade börjat bli en vana nu. Men det irriterade henne ändå att hon aldrig mindes dem. Hon hade en känsla av att de var viktiga. De lämnade alltid efter sig en gnagande känsla av oro, som om de försökte tala om något för henne. De kändes så välbekanta, nästan som om hon hade upplevt allt som utspelade sig i dem. På nedervåningen smällde en dörr igen. Det var nog mjölnaren som hade kommit, för att ta farväl av dem. Aska skyndade sig att klä på sig och klättrade nerför stegen. Hon fick syn på Sonen som stod och pratade med en storvuxen, rödhårig man, som var den här kvarnens mjölnare. När mjölnaren fick syn på Aska höjde han handen till hälsning. Aska vinkade slött tillbaka och gäspade stort. Hon hade aldrig varit mycket av en morgonperson och hade helst stannat kvar i sängen hur obekväm madrassen än var. ”God morgon”, sa mjölnaren muntert. ”Hur gick det att sova i natt?” ”Jodå, vi överlevde”, svarade Aska och gäspade igen. ”Jag tog mig friheten att hämta er häst och spänna för henne. Jag är säker på att era föräldrar är en aning oroliga för er nu. Ni kom ju aldrig hem igår.” ”Bäst vi skyndar oss då”, svarade Sonen otåligt. ”Tack så mycket”, sa han sedan och skakade hand med mjölnaren. ”Tack för att vi fick stanna här i natt”, sa Aska och såg på mjölnaren. ”Inga problem”, skrockade han och följde med dem ut på gårdsplanen. Aska drog ett djupt andetag och insöp den klara morgonluften. Kvarnen var byggd uppepå en kulle med förmodligen byns bästa utsikt. Hon stod och såg ut över den lilla dal, där deras hemby Ängsåsen låg. Den hade fått sitt namn av hedarna som omgav byn. Folk här var enkla människor, som tog en dag i sänder. De levde för sina åkrar och sina djur och brydde sig inte nämnvärt om världen utanför. Aska undrade om de ens skulle märka om världen gick under. Förmodligen inte. De skulle i alla fall vara de sista att få reda på det. Bakom byn sträckte en lummig skog ut sig och ännu längre bort syntes Himmelsbergen, som en blågrå massa mot horisonten. Glaciärvatten från bergen rann ut i Kristallsjön, som låg i kanten av skogen. Vattnet i sjön var så kallt att kroppen domnade efter bara en kort stund. Aska och Sonen brukade alltid bege sig dit när somrarna var varma. Men Aska vågade aldrig gå längre ut än 16


att hon fortfarande bottnade, så Sonen fick alltid simma och dyka själv. Vatten gav henne kalla kårar. Hon mådde illa bara av att tänka på det. Kristallfloden rann från sjön rakt genom byn, som en glittrande orm. Vit rök letade sig upp mot himlen från de många skorstenarna i byn. Den långa vintern hade äntligen släppt sitt grepp om världen. Våren verkade vara här för att stanna. Det skulle kunna vara paradiset på jorden om det inte vore det att det aldrig hände något här. Askas tankar avbröts av en korps ödsliga kraxande. Hon lyfte huvudet och skuggade ögonen mot solens skarpa strålar. Aska visste inte riktigt vad hon skulle tro om de båda vita korpar, som svävade i en vid cirkel ovanför hennes huvud. Hon kunde inte erinra sig att hon någonsin hade sett vita korpar förut. De var väldigt vackra med sina snövita fjädrar. En häst gnäggade otåligt i närheten. Aska kom tillbaka till verkligheten. Hon hade helt glömt bort Epona. Aska skyndade fram till hästen, som tål­ modigt stod och väntade framför deras slitna lilla vagn. Den hade varit med om många turer. Epona tittade förebrående på henne och puffade kärvänligt på henne. Aska skrattade till och smekte henne ömt på halsen. ”Jag har ingen morot åt dig idag. Jag trodde aldrig vi skulle sova över här, så jag tog aldrig med mig någon.” Epona frustade och kastade med huvudet. ”Jag lovar att gottgöra dig, när vi kommer hem. Då får du två morötter.” Aska gav hästen en till klapp på halsen. ”Vilken sällsam syn”, hördes en skrovlig röst bakom henne. ”Vita korpar?” Aska snurrade förskräckt runt bara för att möta mjölnaren. Han stod och stirrade upp på de båda korparna med blicken långt borta. ”Vilken konstig färg”, sa Sonen bakom hans rygg och skuggade ögonen, för att kunna se bättre. Korparna gav ifrån sig ett ensligt krax, som om de ville tala om för männi­ skor­­na där nedanför att det faktiskt var oartigt att stirra. ”Tror aldrig jag sett korpar med den färgen förut”, muttrade mjölnaren. ”Frågan är om inte det där är något slags tecken. Det är nästan så att man skulle tro att det är Hugin och Munin.” ”Hugin och vadmin?” Sonen gav mjölnaren en blick, som om han just hade sagt att korparna egentligen var hans kusiner. ”Odens korpar. Hugin och Munin.” Mjölnaren betonade namnen, som om Sonen hörde illa. ”De kan flyga genom alla nio världar. De är Odens ögon och 17


öron och är vita för att skilja sig från alla andra korpar. Verkligen märkligt att se korpar med sådan färg här och i tider som dessa.” Mjölnaren rynkade tankfullt pannan, som om han försökte minnas något. ”Visst!” frustade Sonen med ett nervöst skratt, som blev lägre och lägre ju längre han höll på. Till slut tystnade han helt och gav mjölnaren en skrämd blick, som om han i alla fall inte riktigt visste vad han skulle tro. Aska kunde inte sluta stirra på de vackra fåglarna. På ett konstigt sätt kändes deras närvaro betryggande. ”Vi har alla sämre tider att vänta”, viskade mjölnaren sedan efter en stund. ”Sanna mina ord.” Mjölnaren sänkte med ens rösten. ”Ni är väl försiktiga där ute? Folk påstår att de har sett svartblod inte långt härifrån.” Med ens kändes inte vårvindarna så varma längre. Aska visste inte om det berodde på vad mjölnaren just hade berättat om korparna eller för att svartblod faktiskt hade siktats där de inte borde vara. Mjölnaren var å andra sidan ganska känd för att förstora upp saker och ting. Han levde för skvaller och älskade att skrämma upp folk. Hon borde inte bry sig … men ändå. Det var något. De stod och stirrade på korparna, som gav ifrån sig ett högt krax igen, innan de försvann bort över byn. ”Visst”, sa Sonen igen. ”Svartblod? Såhär långt söderut?” Han flackade stressat med blicken, som om han förväntade sig att svartbloden skulle stå på lur i närheten. ”Så ni gör bäst i att bege er raka vägen hem. Inga omvägar. Lova det?” Aska och Sonen nickade. Ingen av dem hade någon vidare lust att ta reda på om ryktena var sanna eller inte. ”Hjälp till här lite.” Aska och Sonen hjälpte till att lasta mjölsäckarna på vagnen. När det bara var fyra kvar på marken och Sonen grep tag i en av dem, la mjölnaren handen på hans arm. Aska och Sonen tittade undrande på honom. ”I vanliga fall tar jag alltid en fjärdedel”, sa han med en ursäktande blick. ”Men tiderna är hårda. Så jag hoppas ni förstår, när jag säger att priserna har ökat en hel del. Jag måste tyvärr kräva fyra säckar av er. Jag har många munnar att mätta.” Mjölnaren gav dem en urskuldande blick. Aska blev förskräckt. Dessa säckar skulle alla gå till markägaren. De var betalning för marken de hyrde av honom. Det brukade inte bli mycket kvar till dem själva. Och all växtlighet i norr hade dessutom börjat dö oförklarligt och ingen kunde förklara varför. Priserna på varor hade ökat fruktansvärt mycket 18


på grund av detta. Det var knappt ingen som hade råd att köpa något längre. Framförallt mat var svårt att få tag på. Varje matbit var värdefull. ”Du skulle inte kunna göra ett undantag?” frågade Sonen. ”Tyvärr”, svarade mjölnaren. ”Jag måste också leva.” ”Jag förstår. Då finns det väl inget annat att göra. Fyra säckar är dina.” Aska kunde höra missnöjet i Sonens röst. Han började låta mer och mer som far för varje dag. Far hade aldrig gillat att förlora mot någon i prutande. ”Ett nöje att göra affärer med er.” Mjölnaren gav dem ett hastigt leende. Aska klev upp på kuskbocken. Strax därefter satte sig Sonen bredvid henne och tog tömmarna. ”Var försiktiga där ute”, utbrast mjölnaren. ”Tack igen. För allt”, sa Sonen och smackade. Mjölnaren vinkade åt dem. ”Hälsa hem”, ropade han efter dem. ”Detsamma”, ropade Aska tillbaka. Hon vinkade åt honom tills hon inte längre kunde se honom. Sedan satte hon sig tillrätta på kuskbocken. Hon försökte intala sig själv att mjölnaren bara försökte skrämmas. Det fanns inget att vara rädd för. Svartbloden befann sig långt härifrån. Och de där korparna var säkert bara en slump. Vissa djur föddes ju faktiskt albino. Hon måste sluta sätta griller i huvudet på sig själv. Ingenting kommer att hända. Hon och Sonen var trygga här i Ängsåsen. Sonen smackade på Epona, som motvilligt gick upp i trav. De följde den glittrande floden. Aska tänkte på mor och far. De måste vara utom sig av oro över att de inte kom hem igår. Hon hoppades att de mådde bra. ”Du hade en mardröm igen, eller hur?” utbrast Sonen lika självklart som solens och månens gång över himlen. Han såg inte ens på henne. Aska ryckte till och gav honom en förvånad blick. Hon kunde aldrig dölja något för honom. Hon visste inte om hon skulle bli irriterad eller om det var en bra sak. Men Aska sa ingenting. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Det är ingen fara”, sa Sonen sedan efter en lång tystnad. ”Du behöver inte berätta. Men de har blivit värre på senaste tiden, eller hur?” ”Nästan varje natt nu. Men jag kan aldrig minnas dem. Det irriterar mig.” Aska gav ifrån sig ett frustrerat ljud. ”Jag förstår.” Sonen rynkade tankfullt pannan. ”De är bara drömmar, även om de är dåliga. De kan inte skada dig.” Han gav henne en lång blick, som hon inte kunde utläsa. ”Du vet att jag finns här om du vill prata.” 19


Aska nickade. Hon visste. Trots att de var lika gamla hade han alltid varit den vuxna av dem. ”Jag vet … Tack!” Aska visste att hon menade det. Sonen hummade bara något obegripligt till svar. Vagnen stannade med ett ryck. Både Sonen och Aska vände förvånat på huvudena. En bister man med en högaffel i handen stod framför dem på vägen och såg viktig ut. Han höll upp en hand framför sig, för att de skulle stanna, trots att vagnen redan hade stannat. Mannen stegade fram till dem och blängde surt, som om allt det här vore deras fel. ”Bron är avstängd. Ni får ta en annan väg”, gnällde han surt. Mannen pratade med en bred dialekt. Hans enkla kläder var fläckiga av jord. Om Aska inte hade vuxit upp i Ängsåsen, så skulle hon ha haft svårt att förstå vad han sa. Han verkade sur över att ha blivit hitkommenderad att vakta någon gudsförgäten bro, när han istället hade kunnat vara hemma och ta hand om sina åkrar. Aska höjde då blicken och fick syn på ett gapande tomhål där träbron en gång i tiden hade funnits. En träskylt hade satts upp vid kanten av floden. Aska kunde inte läsa den därifrån hon satt, men hon antog att den varnade folk för att bron hade rasat. Som om de inte kunde se det själva. ”Vad är det som har hänt?” hörde hon Sonen fråga. ”Bron är avstängd sa jag ju”, muttrade mannen. ”Jo, det ser jag ju, men varför?” Sonen såg mycket trött ut. ”Bron har rasat av vattnet i floden. Stormen i natt har svämmat över floden. Bron är avstängd”, upprepade mannen mekaniskt, som om han hade sagt samma sak hundra gånger redan. ”Ni får gå runt.” ”Typiskt också. Vi är på väg hem. Detta var det sista vi behövde.” ”Inte mitt problem”, fräste bonden surt. ”Ni får gå runt. Det finns en annan bro tio fjärdingsväg åt det hållet.” Bonden pekade på en liten stig, som ledde bort mot skogen. Den såg ut att vara helt igenvuxen och ett mer passande namn skulle nog vara kostig. ”Den har inte använts på flera år, så den kan vara lite instabil. Men det är säkert inget fel på den. Alla andra som varit här har valt den vägen.” Aska kunde inte annat än undra varför den här mannen var så sur. Det var väl inte deras fel att bron hade rasat? ”Hur lång tid kommer det ta att reparera bron då?” Sonens röst. ”Inte vet väl jag”, gnällde bonden. ”Flera veckor antagligen. Jag har sagt allt 20


jag vet. Mitt jobb är att se till att folk inte använder bron. Vad de tänker göra istället är upp till dem. Det lägger inte jag mig i.” Bonden vände dem tvärt ryggen och gick och ställde sig på sin plats bredvid bron igen med bister min. Han visade tydligt att samtalet helt klart var över. ”Jaha, vi får väl försöka med den andra bron då”, suckade Sonen trött. Sonen smackade på Epona och vände in henne på den lilla, smala stigen, som slingrade sig längsmed floden. ”Det var till att ha vaknat på fel sida”, muttrade Aska när de lämnade den buttre mannen bakom sig. Hon hoppades på att det skulle fungera. Det gjorde det. Sonen brast upp i ett stort leende och skrattade sedan till. Aska log åt att hon lyckades muntra upp honom. Sonen försökte driva på Epona i trav igen, men hon slog bara tjurigt efter piskan med svansen. Men Sonen gav sig inte och till slut fick han henne att trava, även om det inte gick särskilt fort. Epona var av den stadiga, tunga sortens hästar. Hon var byggd för att arbeta hårt, inte för att springa. Aska nynnade på en låt till det taktfasta dunkandet av hästen hovar. Hon visste inte var hon hört den förut, men på något konstigt sätt var den bekant. ”Vad är det du nynnar på? Den sången låter så sorgsen …” Aska ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Det är bara något jag hört från någonstans, men jag kan inte komma på var.” ”Kanske något som mor sjungit för dig?” föreslog Sonen. Men Aska var inte så säker på att hon någonsin hade hört mor sjunga den sången. Men hon kunde inte heller svara på var hon fått den ifrån. ”Kanske.” Men på något sätt kändes det som den sången kom från något förflutet hon inte kunde minnas. Eller från ett tidigare liv kanske. Sonen travade Epona så mycket han vågade utan att trötta ut henne. Vägen hem var lång och hon måste orka hela vägen. Vid lunchtid rastade de under en stor bok, vars grenar lutade sig ut mot vägen. De spände av Epona och lät henne beta. Under tiden delade de på den lilla matsäck, som de packat, innan de åkte hemifrån. Men de hade ätit upp det mesta och allt som fanns kvar var några tråkiga smulor, som inte mättade nämnvärt. ”Om vi håller samma takt är vi hemma i skymningen”, mumlade Sonen och stirrade hungrigt på Askas brödkant, som hon svalde i en enda tugga. Aska var också hungrig. Tanken på mors hemlagade mat fick det att vattnas 21


i munnen på henne. Typiskt att bron skulle vara sönder. Den här omvägen tog en hel extra dag. De hade varit hemma vid det här laget annars. ”Tror du mor och far är oroliga?” Aska fick dåligt samvete när hon tänkte på det. Aldrig förr hade hon gått emot sina föräldrars ord. ”Förmodligen. Desto större anledning att skynda oss.” Sonen reste sig upp och borstade av sig. ”Jag spänner för Epona.” Aska nickade och packade ihop deras få tillhörigheter. Så fort Epona var förspänd och de hade klivit ombord, smackade Sonen på Epona igen. Den här gången gick hon villigt upp i trav, som om även hon längtade hem. Aska fick dåligt samvete igen. Epona var förmodligen lika hungrig som dem. Hon fick ju trots allt ingen frukost i morse och inget kraftfoder till lunch. Aska lovade sig själv att ge Epona dubbla portioner när de kom fram till gården igen. Det skulle hon gilla. Epona travade runt en krök och en mycket gammal och mossbelagd stenbro syntes plötsligt framför dem. På den högra sidan rann floden ut i Kristall­­sjön. Den hade fått sitt namn efter sitt kristallklara vatten. Allt de behövde göra var att korsa bron och sen följa sjön söderut, så var de äntligen hemma. Aska längtade efter ett rejält mål mat och en varm säng. Sonen höll in Epona och stirrade misstänksamt på bron. Den såg inte ut att ha använts på århundranden och såg inte helt ut som att den gick att lita på. ”Tror du att den håller?” frågade Sonen skeptiskt. ”Det finns inget annat sätt än att se efter. Och den sure mannen där borta sa ju att de andra han skrämt bort, tog den här vägen. Det är säkert ingen fara. Men vi får ta det försiktigt i alla fall”, sa Aska tyst med en gnagande oro i magen igen. Hon hade med ens fått en känsla av att något stirrade på henne djupt inifrån de mörka skogarna. Aska såg sig omkring, för att se om hon kunde få syn på något. Men allt var tyst och stilla. Det var förmodligen bara mjölnarens berättelser, som spökade igen. Sonen smackade på Epona igen, men den här gången vägrade hon att röra sig över huvud taget. Hennes öron flackade hit och dit och näsborrarna var upp­­­spärrade. Hon fnyste högt gång på gång och verkade orolig över något. Epona var inte den typen av häst, som blev upprörd så lätt. Hon tog det mesta med ro och det skulle mycket till, för att hon skulle bli skrämd. Aska böjde sig fram och klappade henne försiktigt på rumpan. ”Vad är det, gumman? Det är ingen fara”, försökte hon lugna hästen med. Sonen smackade igen, men istället för att ta ett steg framåt så backade Epona 22


bakåt. Epona tuggade nervöst på bettet och kastade oroligt med huvudet. Hon skrapade i marken, som för att tala om att något var fel. ”Vad är det för fel på henne? Epona, kom igen.” Sonen smackade igen och petade försiktigt på Epona med piskan. Men hästens reaktion blev inte alls som de hade tänkt sig. Istället så stegrade hon sig och satte av i vilt sken rakt över bron. Hovarna dundrade mot bron och ljudet studsade mot vattnet en bit nedanför. Bron knakade oroväckande, när Epona dundrade fram på den. Sonen slet förtvivlat i tömmarna, men utan resultat. Epona kastade bara med huvudet och sprang ännu fortare. Sonen skrek skräckslaget rakt ut och klamrade sig fast så gott han kunde på kuskbocken. Aska själv höll så hårt om vagnens sidor att knogarna vitnade. Hon var så koncentrerad på att försöka hålla sig kvar att hon inte hade tid att bli rädd. Sonen skrek åt Epona att hon skulle stanna, samtidigt som han drog och slet i tömmarna. Men det var som om hästen blivit besatt. Den annars så kolugna Epona var nu som ett framrusande lokomotiv. Vägen svängde skarpt till höger och hästen tog kurvorna på två hjul. Aska var inte beredd och kastades av vagnen i hög fart. Hon slog en kullerbytta, innan hon blev liggande orörlig vid vägkanten. Ett högt brak hördes i närheten och bortdöende hovsmatter. Sedan var allt tyst. Aska stönade till och slog långsamt upp ögonen. Hennes huvud bultade och hela hon kändes mörbultad, som om någon hade hamrat på henne med en stor slägga. Aska satte sig upp och höll om sitt värkande huvud med en grimas. Hon reste sig sedan långsamt upp på skakiga ben. Genast attackerades hon av yrsel och hon måste luta sig mot ett träd en stund tills den hade försvunnit. Aska mindes sedan var hon var. Hon såg sig omkring, för att se om hon kunde få syn på Sonen och vagnen. Hennes blick fastnade på en fasansfull syn en bit längre ner på vägen. Askas rusade fram till den orörliga figuren i diket. ”Sonen!” skrek hon förtvivlat och ruskade honom hårt. Inget svar. Paniken växte i bröstet på henne. ”Sonen! Snälla, vakna.” Hon kände hur ögonen blev fuktiga. Sonen stönade. Aska kände med ens hur hela hon slappnade av. Han mådde bra. I nästa stund slog Sonen upp ögonen och såg sig förvirrat omkring. ”Aska? Vad hände?” Sonen hostade lätt. ”Du mår bra”, sa hon lättat och erbjöd honom sin hand. Sonen såg på den en stund, som om han aldrig hade sett något liknande i hela sitt liv. Men sen tog han den och Aska drog upp honom på skakiga fötter. 23


Sonen såg sig frågande omkring. Aska kom då att tänka på Epona och vände sig hastigt om. Men vägen var tom. Av Epona eller vagnen fanns inte ett spår. Aska sprang nerför vägen med pulsen dånande i öronen. Hon måste må bra. Säg att hon mådde bra. Bakom sig hörde hon hur Sonen ropade något efter henne, men hon kunde inte höra vad han sa. I nästa stund hörde hon hur han satte av efter henne. På deras högra sida glittrade sjön stilla i solljuset. Aska stirrade misstänksamt på vattnet, som om det vilade ett sjöodjur där nere. Hon föreställde sig hur vattnet kom forsande mot henne och dränkte henne. Aska skakade av sig känslan. Vattnet kunde inte komma åt henne här uppe. Vägen sluttade brant uppför och Aska tvingades sakta in. Hon stannade och måste pusta en stund. Bakom sig hörde hon Sonens ansträngda andning. När Aska höjde blicken igen fick hon syn på något på slänten ner mot sjön. Hon kände hur förtvivlan snörpte åt hennes hals. När hon kom närmare såg hon att det var deras vagn. Den hade vält och glidit nerför slänten. Alla deras varor hade trillat ut och spritts över hela slänten. Till Askas förtvivlan hade mjöl­ sä­ckarna åkt ner i sjön och släppt ut allt sitt innehåll. Det mesta hade redan sjunkit till botten, men bottenskrapet låg och flöt på ytan. Hela skörden var förstörd. Det här var illa. Mycket illa. Aska kände hur klumpen i halsen blev större. Sonen stod bara tyst bakom henne och visste inte vad han skulle ta sig till. Hur skulle de nu kunna betala markägaren? Far skulle bli rasande. De hade det redan tufft. Nu måste de hitta något annat att ge till markägaren om de inte alla ville bli hemlösa. Aska hade misslyckats med världens enklaste uppgift. ”Vad gör vi nu då?” Sonens röst var knappt mer än en viskning. Men Aska hade inget bra svar. Hon kände sig helt tom. Hon hade inte bara misslyckats med föräldrarnas uppdrag, hon hade dessutom slarvat bort Epona, deras viktigaste arbetsredskap. ”Ska vi gå tillbaka? Eller fortsätta? Mor och far är säkert jätteoroliga. De letar säkert redan efter oss.” Aska funderade på deras alternativ. ”Kanske bäst vi beger oss hem i alla fall”, sa hon sedan. Ett annat alternativ var att stanna där de var och hoppas på att bli hittade snart. Aska ryste till när hon tänkte på det. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att något fanns där ute i skogen och iakttog henne. Hon försökte skaka av sig det hela, men lyckades inte riktigt. ”Kanske den där sura bonden kan hjälpa oss? Vi har redan förlorat Epona och mjölet. Vi kan åtminstone komma hem med vagnen i någorlunda bra skick. 24


Det bästa vore att gå tillbaka och se om vi kan stöta på någon på väg åt det här hållet. Fler borde välja den här vägen nu när bron har rasat.” Aska öppnade munnen, för att protestera, men insåg sedan att Sonen hade rätt. Det var illa nog att de hade förlorat Epona och säckarna. Att också förlora vagnen skulle bli en ekonomisk förlust. Far skulle aldrig förlåta dem. ”Tror du Epona mår bra?” frågade hon sedan tyst. Hon kände hon en mjuk och varm hand på sin axel. ”Det är jag säker på att hon är. Du ska se att hon sprang hem. Hon väntar säkert på oss där.” Aska gav honom ett sorgset leende, som inte nådde upp till ögonen. Hon hoppades att han hade rätt. Aska behövde i alla fall inte göra det här ensam. ”Kom igen. Jag vill helst inte vara i den här skogen när det är mörkt ute. Det är nåt …” Sonen ryste till och Aska visste precis vad han menade. En kall vind svepte genom skogen. Aska huttrade till och kalla kårar kröp uppför hennes rygg. Hon kunde inte skaka av sig känslan. De var inte längre ensamma i skogen. Hon var säker nu. Och när hon vände blicken mot Sonen, så kunde hon se att han kunde känna detsamma. Aska och Sonen rusade vägen fram, som om det gällde livet. Aska låg långt före Sonen. ”Inte så fort”, flåsade Sonen. ”Men skynda på lite”, försvarade sig Aska med. ”Jag hinner inte med”, gnällde Sonen. Framför dem syntes stenbron, som en svag kontur i skogens djupa skuggor. Aska ökade på stegen. Hon nådde fram till stenbron först och stannade tvärt. Strax bakom henne kom en högflåsande Sonen med en mycket mörk uppsyn. Han blängde surt på henne. ”Varför väntade du inte?” ”Men jag gör ju det nu. Vad klagar du för?” Aska lät irriterad. Aska och Sonen gick tätt tillsammans över bron. De kastade oroliga blickar omkring sig, som om de förväntade sig att se något monster lura i skuggorna. Här inne hade våren inte riktigt kommit ifatt, så det var fortfarande lite småkyligt i skuggan. Aska huttrade till och drog manteln tätare om sig. Var det kylan eller något annat där ute, som fick det att gå kalla kårar längs med ryggen? Aska tvärstannade så häftigt att Sonen gick rakt in i henne. ”Se dig för!” klagade han. 25


Aska svarade inte. Hon stod som fastklistrad i marken och tycktes lyssna efter något. ”Vad är det, Aska?” Sonen lät som en gnällig tvååring. ”Schy. Hör du?” ”Vadå?” ”Det hörs ju ingenting alls ju.” Sonen försökte lyssna. ”Just det. Var är alla fåglar? Det är för tyst här”, viskade Aska knappt hörbart fram. Några stenar rasade ner i vattnet någonstans bredvid dem. Sonen tog ett hastigt kliv framåt tills han stod sida vid sida med Aska. Han såg sig omkring med vild blick. Svett bröt fram i pannan på Aska. ”Kom. Låt oss bege oss härifrån. Snabbt.” De gick med snabba steg mot andra sidan av bron. Aska gick något före Sonen. Sonen tjöt med ens till och grep hårt om Askas arm. Hon drog ilsket loss den och gnuggade det ömmande stället. ”Aj! Det där gjorde jätteont. Vad håller du på med?” Men Sonen svarade inte. Istället pekade han med ett darrande finger på något framför dem. Aska följde fingret med blicken. Hennes blick fastnade på en hiskelig varelse. Hon flämtade till och tog ett förskräckt steg bakåt och klev rakt in i Sonen. Han tjöt förorättat till. ”Vad … vad är det där?” viskade hon knappt hörbart. Sonen bara skakade dumt på huvudet. ”Jag … Jag vet inte.” Varelsen sniffade ljudligt i luften. Den var stor och lång – längre än en vanlig man. Huden var grå och näsan var lång och potatisliknande. Svart, flottigt hår hängde i långa tovor nerför ryggen på varelsen, som tycktes vara klädd i enbart mossa. Den såg ut som en vandrande gråsten. I handen höll den en knotig gren, som den stödde sig tungt på. Aska backade långsamt undan från varelsen. Den tycktes inte vilja anfalla, eftersom den bara stod där intill bron och ljudligt sniffade i luften. Det ver­ kade inte som om den hade lagt märke till dem än, eftersom den hade blicken bortvänd. ”När jag säger nu så springer du allt vad du kan”, viskade Aska tyst i örat på Sonen. Det här var en dålig idé. Han kunde bara nicka till svar, eftersom han var för skräckslagen för att få fram ett enda ljud. Aska backade långsamt långsamt bakåt utan att ta blicken från varelsen en 26


enda gång. Hon knuffade Sonen bakom sig. Varelsen vände plötsligt ryggen åt dem. Det var chansen de hade väntat på. ”NU!” skrek Aska och vände sig tvärt om. Men deras förhoppningar gru­ sades snart av att ytterligare två varelser hade dykt upp på bron bakom dem. De hade nu fått syn på Aska och Sonen och de närmade sig med släpande steg. Bakom dem hade den första varelsen fått sällskap av två andra. I skumrasket kunde Aska se svaga konturer av andra varelser, som kom lufsande ut från den mörka skogen som omgärdade bron. ”Vi är omringade”, flämtade Aska med hjärtat bankande i bröstet. ”Och nu då?” viskade Sonen stammande fram. Aska hade ingen aning.

27


2

OVÄNTAD HJÄLP

A

I tidernas begynnelse skapade gudarna en kraftfull kristall. Med hjälp av

ska stirrade omkring sig i vild panik. Hon och Sonen stod rygg mot rygg. denna kunde de härska över allt. Men där det finns ljus finns det också Alla flyktvägar var blockerade. Hon hon fick inte visa att hon var rädd. mörker. Kvaser, en av gudarna, försökte stjäla kristallen. De andra gudarna Aska plockade upp en lång, tjock trädgren, som hon höll som ett svärd framför bannlyste honom från Valhall. Bitter och kränkt ville han ha hämnd. Han sig. Hon var inte säker på att det skulle hjälpa, men det kändes i alla fall tryggt samlade mörkret till sig. Freya, gudarnas mäktigaste magiker, besegrade till att ha den. Lite skada borde hon nog kunna åstadkomma med den i alla fall. slut mörkret genom att splittra kristallen i nio bitar. Kraften inuti kristallen Varelserna kom klumpigt närmare. släpptes lös och gudarnas värld förintades. De nio bitarna placerades sedan i ”Vad vill ni? Lämna oss ifred”, skrek Aska ilsket åt dem. Var hon fick sitt alla de nio världarna och en väktare utsågs att vakta kristallerna. Med tiden plötsliga mod ifrån, hade hon ingen aning om. Aska kände inte igen sig själv. började minnet blekna. Historia blev till legender. Legender blev till myter. De tittade bara dumt på henne, som om de inte förstod. Myter blev till sagor … ”Ujakam ghu sithum. Hamsei nun rakur?” utbrast en av varelserna med ens. Den liknade ett vandrande klippblock med mossa på ryggen. Han tittade Tusen år senare är världen återigen i kaos. Något dödar all växtlighet norrut förväntansfullt på Aska. och svartbloden flyr söderut. Nästan som om något har skrämt dem. ”Jag är ledsen, men jag förstår inte”, sa hon och skakade dystert på huvudet. ”Och du förstår uppenbarligen inte mig heller.” En dag upptäcker Aska en mystisk kristall. Hennes far har haft den i sin ägo i Cirkeln runt Aska och Sonen blev allt mindre och mindre. Varelserna närmånga år utan någons vetskap. Men det är något med den. Den verkar nästan made sig misstänksamt. De närmaste varelserna höjde händerna framför sig, levande och den utser henne till sin väktare. Men hon är ingen, så vad vill den som för att skydda sig. Aska kunde se att de höll i diverse tillhyggen, som de henne? Nu måste hon skydda kristallen till varje pris. I fel händer kan den tycktes ha hittat på vägen såsom trädgrenar och stenar. ställa till med stor skada. Men något är ute efter den. Något som gör vad som Två pilar landade framför fötterna på de båda bakersta varelserna. De stirhelst för att få tag på den. rade på dem, som om de inte kunde tro sina ögon. De vände sig hastigt om, bara för att få varsin pil rakt i bröstet. De båda varelserna sjönk ner på marken Korpen flyger är den första delen av tre i serien Kristallens Väktare. utan ett ljud och blev liggande med ögonen tomt stirrande upp mot himlen. Aska höjde blicken och fick syn på fem stycken soldater i gröna och vita uniformer med ett vitt träd på bröstet. De red på fem stolta krigshästar, som fnös föraktfullt åt varelserna. Soldaterna drog sina svärd samtidigt och sporrade sina hästar rakt mot dem. Hästarna tvekade inte en sekund. Totalt kaos www.vistoforlag.se