__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Pava Lars Nilsson Tuorda – en samisk hjälte Olle Backman

olle backman

Pava Lars Nilsson Tuorda – en samisk hjälte


Pava Lars Nilsson Tuorda – en samisk hjälte

olle backman


Pava Lars Nilsson Tuorda – en samisk hjälte Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Olle Backman Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-369-4


Förord

I slutet av 1800-talet färdades Frans Ferdinand Brunius, pastor vid Jokkmokks församling, en vacker vinterdag med häst och släde genom en av Jokkmokksfjällens mäktiga dalgångar. Han kom fram till en bred, hård och jämn väg som var upptrampad av en stor renhjord. Han följde vägen uppför en sluttning och kom fram till en ensamliggande kåta. Vid ankomsten bjöds han in i kåtan och togs emot hjärtligt, som om han vore en gammal vän,trots att han inte tidigare kände någon i den familj som bodde där. Innan de skiljdes åt frågade pastor Brunius om de kunde sjunga en psalm på samiska, något han inte hört förut. Hans önskan mottogs med stor uppskattning och hela familjen ”sjöngo med så vackert, så andaktsfullt”. När Brunius skulle gå tog fadern i familjen fram något som låg omslaget med ett kraftigt tyg. Inuti låg en tjock, röd och mycket vacker bok. Brunius såg genast att boken var skriven av Adolf Erik Nordenskiöld, den berömde polarforskaren, som han personligen och de flesta i landet och i stora delar av världen, beundrade och betraktade som en ikon. Titeln var Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Han öppnade boken och såg en personligt skriven dedikation från författaren med orden: ”Pava Lars Nilsson Tuorda med många vänliga hälsningar A.E. Nordenskiöld”.

5


Pastor Brunius häpnade och insåg att den person som stod framför honom inte var vem som helst. ”Visst blev jag i den stunden liten inför denna lapp”, vittnade han senare om. Det här är historien om Pava Lars Nilsson Tuorda från Tuorpons sameby i Sapmi. Det är historien om mannen som räddade Adolf Erik Nordenskiölds sista expedition och inte minst hans anseende. Det här är historien om en av världens främsta skidåkare genom tiderna, kanske till och med den främste. Det här berättelsen om hans liv, i vars skugga vi alla står. Olle Backman Örnsköldsvik januari 2021

6


Kapitel 1 Áluokta, Jokkmokk, våren 1886

Varför kommer den inte ut? tänkte Pava när han stirrade ned i det svarta hålet. En av hans jaktkamrater hade hoppat uppe på björnidet utan resultat. Var björnen död? Sov den verkligen så djupt? Varför vaknar den inte? De visste att den var där. Redan under hösten när den gick i ide hade de spårat och funnit björnens sovplats. De tog en lång björkgren och stack in den för att irritera det stora rovdjuret. Kanske det skulle väcka den? Pava stod beredd utanför öppningen med sitt sájtte, sitt nya tunga björnspjut. Han stod nära och kunde höra att något rörde sig därinne. Han ansträngde sig för att se något nere i hålet. En unken pust av instängdhet och päls nådde honom. Det följdes av ett starkt dovt frustande. När den argsinta björnen, störd i sin vintersömn, oväntat vrålade med full kraft skakade det om honom och hans kamrater. Pava såg oron och rädslan hos sina vänner. Han kände likadant, men visade det inte. Lite längre bort bakom en kulle låg några av samebyns modigaste barn och skakade av rädsla när de hörde vrålet. De var där för att se hur en björnjakt gick till. De var där för att lära. Ett nytt vrål inifrån björnidet fick Pava snabbt att koncentrera sig på sin uppgift, sitt ansvar. De andra i jaktlaget litade på hans förmåga. De litade på hans mod. Han ville inte svika dem nu. Pava vände sig aldrig helt vid björnjaktens avgörande ögonblick, trots att han hade varit med om det många gånger. Även denna gång var han orolig, men stod ändå med ett stadigt grepp om björnspjutet med sina stora händer. Björnen var på väg ut ur 7


sin håla. Den var rasande. Han skulle möta den på några meters avstånd. Om Pava misslyckades det minsta, om han tvekade en tiondel av en sekund, så skulle han få björnen över sig. Han skulle få sina armar och ben sönderbitna eller ännu värre, björnen skulle kanske greppa honom om överkroppen med frambenen och riva bakåt med bakbenen. I så fall skulle han skadas mycket svårt, hela hans överkropp skulle slitas sönder. En sådan attack skulle han inte överleva. Ytterligare ett kraftigt vrål hördes från hålöppningen. Den här gången mycket närmare. Kanske bara några meter från Pava. Björnen var snabbt på väg ut ur sin håla. Pava slöt ögonen ett kort ögonblick och koncentrerade sig. Det första han såg var ögonen. Därefter gick det oerhört fort. Hålöppningens dunkel fylldes plötsligt av ett stort vrålande björnhuvud. Han hann uppfatta björnens sura andedräkt. Pava tvekade inte en sekund och stack spjutet hårt nedanför björnens hals, precis ovanför nyckelbenet, rakt in i hjärtat. Samtidigt tryckte han ned spjutets bakända i marken. Han vred något på spjutet för att skära sönder björnens hjärta, vilket ledde till att det snabbt slutade slå. Han kunde känna de sista slagen genom spjutet. Den ovanligt stora björnen blev helt kraftlös och dog snabbt. Pava kände sig lättad och något sorgsen. Att se ett så ståtligt djur i sin dödskamp var alltid hemskt. Det var inte alltid det gick så fort att döda en björn. Ibland när det krånglade med många spjutstick och flera män var inblandade, gränsade det till djurplågeri. Han tröstade sig med tanken att nu skulle det bli fest i byn. Alla skulle äta så mycket de orkade och allt hos björnen skulle tillvaratas. Det var ett viktigt tillskott.

8


Josef Vilhelm Wallanders- och Alfred Wahlbergs dramatiska målning från 1861 föreställande en björnjakt som gått överstyr. Tavlan innehåller dock flera felaktigheter som att varken lodbössor eller yxor användes vid björnidesjakten. Dessutom undvek samerna att döda björnhonor för att säkra björnstammens framtida bestånd. Att låta hundar delta i jakten sågs som kontraproduktivt och kunde äventyra jaktens utgång. Publicerad i Carl Anton Wetterberghs ”Svenska Folket sådant det ännu lefver wid Elfwom, på Berg och i Dalom”. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

9


(1847–1911), vars bedrifter och insatser kom att få stor betydelse för utforskandet av polarområdena, kartläggningen av fjällvärlden samt ökad förståelse för rennäringens villkor och den samiska kulturen. Pava Lars var en levande legend för sin tid som fjällguide, stigfinnare, jägare och inte minst skidåkare. 1883 kom han att bli Adolf Erik Nordenskiölds räddare i nöden för att förhindra att den sista stora polarexpedition till Grönland blev ett stort misslyckande och resulterade i förnedring och skam för den ikoniske och internationellt hyllade polarforskaren. Året därefter,1884, blev Pava Lars en av huvudpersonerna vid världens hårdaste och första riktiga skidtävling, det 220 km långa Nordenskiöldsloppet mellan Jokkmokk och Kvikkjokk. Hans liv var dramatiskt. Från hyllad omskriven hjälte, belönad med kungliga medaljer, renägare med många djur samt nybildad familj svängde hans liv till det sämre i slutet av 1800-talet. Livsvillkoren för samerna vid förra seklet var svåra och Pava Lars och hans familj var inget undantag. Renpest, laviner, svält och sjukdom drabbade honom hårt, men goda vänner och en insamling från hela landet lindrade hans sista år i livet.

PAVA LARS NILSSON TUORDA

Olle Backman f. 1956, författare och fotograf. Född i Jokkmokk, uppväxt och boende i Örnsköldsvik. Har tidigare skrivit Vi var starkare förr, Nordenskiöldsloppet 1884 – historien om världens hårdaste skidtävling samt Spjutkastaren från Grängesberg – berättelsen om Erik ”Målarn” Lundqvists dramatiska liv.

www.vistoforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789178853694  

9789178853694  

Profile for smakprov