VIVVANS GALNA SPEKTAKEL
BIANCA Du väckte en slumrande fantasi, som blåste liv i min penna. Denna bok är till Dig!
Vivvans galna spektakel Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Carolin Zander © Illustratör: Johan Hesselstrand Korrekturläsare: Anna von Friesen Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-365-6
VIVVANS GALNA SPEKTAKEL
KAPITEL 1
HUR MÄRKLIG KAN MAN VA?
7
KAPITEL 2
KORV-LISAS RÅTTSKRÄCK 11
KAPITEL 3
OSYNLIGA STAKET 15
KAPITEL 4
FAMILJEN MÅNSSON 22
KAPITEL 5
GELÉHALLON TILL LUNCH OCH EN VILD GUMMIORM 27
KAPITEL 6
VIVVAN MÅLAR MED DYNAMIT
36
KAPITEL 7
GERALD ÄR EN SURGUBBE
45
KAPITEL 8
SPEKTAKEL PÅ BADSTRANDEN
54
KAPITEL 9
SUGPROPPEN 65
KAPITEL 10 HUSVAGNSEXPLOSIONEN 73 KAPITEL 11
VIVVANS HEMBAKTA BENGALER
87
KAPITEL 12 VIVVAN FÅR STÄDHJÄLP 95 KAPITEL 13 EN TUR I LILLA BETTAN
108
KAPITEL 14 EN VANLIG OVANLIG DAG
118
KAPITEL 15 SKRÄMDA RÄKOR 131 KAPITEL 16 RÅNARE, TÄLTPINNAR OCH FARTRAKETER
139
KAPITEL 17 VI SES NÄSTA SOMMAR!
151
KAPITEL 1 HUR MÄRKLIG KAN MAN VA?
Det finns vanliga människor och så finns det ovanliga människor. Med Vivvan är det mesta ovanligt – så ovanligt att hon skulle kunna vara en sagofigur. För det första är hon så märkvärdigt gammal, etthundratre år. För det andra är hon så sällsynt liten, inte större än en vanlig sjuåring. Riktigt gamla människor brukar ha grått hår som är dunigt och fjunigt. Det har Vivvan också. Fast hennes hår är mycket större. Det var så att hon en dag av misstag råkade lägga sitt midjelånga hår i våffeljärnet, och då sa det POFF! Tänk er ett fluffigt rökmoln. Vivvan älskade sin nya frisyr. Så sen dess våfflar hon håret varenda dag. 7
”Och vem avskyr inte att kamma sig”, säger Vivvan. ”Det är mycket roligare att våffla!” Om man uppnått en så hög ålder som Vivvan, borde man väl ha lugnat ner sig kan man tycka, men inte Vivvan inte. Nä, hon är minst lika barnslig och vild som hon var för hundra år sen – när hon var en bångstyrig treåring. Så det är verkligen tur att hon bor långt in i skogen och inte har några grannar. Vanligt folk står inte ut med såna som Vivvan. Och de står absolut inte ut med explosioner och eldsvådor. När vanliga tanter blandar mjöl och socker – för att baka kakor och bullar – blandar Vivvan istället knallpulver och krut. Det bästa hon vet är att pyssla med sånt som smäller, sprakar och ryker. Men hennes lilla hus hade egentligen kunnat vara ett riktigt hemtrevligt ställe, för det ligger så fint beläget mellan höga granar, och en mysigt ringlande grusväg leder dit fram. Om hon bara kunde få för sig att städa … Men det tänker hon då rakt inte göra! Vivvan trivs nämligen alldeles utmärkt i sin skräphög till hem. Och så fort
8
någon påminner henne om att hon borde röja upp, svarar hon mycket bestämt: ”Det behövs inte alls”, och lägger sina skrynkliga små armar i kors. Vivvans bil, Lilla Bettan, går förresten inte heller obemärkt förbi. Hon är en Morris MiniMinor. En pytteliten bil som dånar och ryker så att det slår gnistor om den.
10
KAPITEL 2 KORV-LISAS RÅTTSKRÄCK
Vivvan kan sannerligen reta gallfeber på folk. Men ibland när hon gör det, vill hon faktiskt bara hjälpa till. Ett bra exempel på det hände en vacker majdag för inte alls så länge sen. När Vivvan kom körande fick hon se att Korv-Lisa stod och grät utanför sitt gatukök.
11
”Jisses, har du hackat för mycket lök”, frågade Vivvan när hon hoppat ur Lilla Bettan. ”Nä, det har jag inte”, snyftade Korv-Lisa och snöt sig. ”Men köket är smockfullt av hemska råttor, så jag vågar inte steka några korvar idag.” Det tyckte Vivvan lät fruktansvärt, för hon var så vrålhungrig att det rev i magen på henne. Hon hade just tänkt beställa tjugo korvar med mos, trettiosju hamburgare och arton stycken Coca-Cola. ”Gråt inte Korv-Lisa”, hojtade Vivvan. ”Detta fixar jag!” Så stampade hon gasen i botten och med ett rykande motorvrål var hon försvunnen. Strax därpå var hon tillbaka. Hon hade varit hemma och hämtat ett gammalt gevär som hon ärvt av sin mormor. Med bestämda kliv stegade Vivvan mot gatuköket. Där inne satt råttorna och snaskade på korv och pommes frites allt vad de orkade. Pang, pang, pang! Vivvan avfyrade en lång rad präktiga knallar. Men hon sköt dem inte. Nä, det skulle hon aldrig göra. Är det någon som är en sann djurvän så är det Vivvan. Hon ville bara 12
skrämma råttorna så pass mycket att de gav katten i att snaska på andras mat, och det lyckades hon med, men inte blev hon tackad för det. ”Vad i hela fridens namn har du där?!” röt en gubbe och pekade på geväret med käppen. ”En älgstudsare ser du väl”, svarade Vivvan. ”Du kan ju inte va riktigt klok!” gormade gubben. Men Vivvan svarade bara helt lugnt: ”Gift är inte bra för råttornas magar. Och just idag har jag slut på både knallskott och raketer, så därför skrämde jag bort dom med lite annat ofarligt pangande istället.” För säkerhets skull sköt hon några extra skott i luften så att alla människor runt omkring – återigen – hoppade högt av förskräckelse. ”Nu ringer jag polisen”, röt gubben och viftade med käppen så ursinnigt att den trasslade in sig i Vivvans våfflade jättefluffhår. ”Det är ingen idé”, sa Vivvan och trasslade loss käppen. ”Dom kommer ändå inte, för dom är sjukskrivna – allihop.” ”Det var det dummaste jag hört”, gläfste gubben och började vifta med käppen igen. 13