__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


berättelser från det undermedvetna

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare & bild, Karin Efraim Gärdegård Grafisk design och sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN, 978-91-7885-358-8

4


berättelser frün det undermedvetna

5


TILL EIRA OCH MIR


S

kräcken att inte hitta ut. Att vara fast i mörker. Långt in i dig själv. Långt bort från alla du känner. Svävandes i rymden. De svarta hålen som slukar dig. Du tappar kontrollen. Du faller. Här är allt förgängligt, föränderligt och oförutsägbart. Vägen du nyss vandrade finns inte längre kvar. Dörrarna är stängda. Du är fast. Ensamheten och oberäkneligheten. Vännerna som försvann. De tomma ansiktena som ändrar form. Drömmar har alltid fascinerat människor, det vilar något magiskt över dem. Något oförklarligt. Som att tillfälligt vara på besök i en främmande värld. Mardrömmar kan vara oerhört skrämmande. Vårt undermedvetna kan skapa världar så obehagliga att vi inte är förmögna att återskapa dem

7


vare sig i ord eller bilder. Ordet mardröm har sitt ursprung i mara. Enligt nordisk folktro ansågs maran vara ett väsen som hemsökte de sovande om natten. Maran satte sig över bröstet och skapade andnöd. Förr i tiden låg det nära till hands att anta att de personer som fått besök av maran blivit besatta av demoniska krafter. Genom alla tider har drömmar varit ett ämne för filosofer, vetenskapspersoner och tänkare. Emanuel Swedenborg (1688–1772) var en svensk filosof, teolog och vetenskapsman som menade att han under sina drömmar trädde över till en andlig dimension. En parallell verklighet, där han kunde samtala med de döda. Sigmund Freud (1856–1939) var en österrikisk psykiater, neurolog och författare. Han är mest känd för att ha grundat psykoanalysen. Freud använde sig av drömtydning i sin psykoanalys där han undersökte det omedvetna. Han ansåg att drömmar berättade något mer om människan och dess tillstånd. Något som låg djupt där inne och bara kunde belysas genom drömtydning. Det var först i drömmen som de verkliga och undertryckta känslorna och tankarna kom till uttryck. Den schweiziska psykiatern Carl Gustav Jung (1875– 1961), även upphovsman till den jungianska psykologin, hade länge ett nära samarbete med Sigmund Freud. Han ansåg att drömmar och dess symbolik var en del av lösningen på de problem en person ställdes inför i sitt medvetna tillstånd. Till skillnad från Freud ansåg Jung att drömmar länkade samman det medvetna och det omedvetna. Freud tolkade snarare drömmar som en mer direkt översättning på en persons undertryckta känslor och önskningar.

8


Oavsett vad man trott förr och vad man tror idag och bortsett från de teorier som kretsar kring ämnet så kan mardrömmar i sig vara skräckinjagande nog. Mardrömmar berättar något om den samtid och den kultur vi lever i. Vissa drömmar finns kvar i oss efter att vi vaknat. Vissa lämnar oss aldrig. Men de är svåra att fånga. Det är som att hålla en fågel i sin hand. Det är ofta känslan som finns kvar. Känslan som är så svår att beskriva. I denna bok försöker jag just fånga och tolka den känslan. Fånga fågeln. Omvandla dessa mardrömmar som människor har drömt till sagor. Jag har samlat ihop mardrömmar från vänner, bekanta och för mig tidigare helt okända personer vilket har resulterat i möten, samtal och mängder av mejl. Det blev snabbt tydligt för mig vilket behov det finns hos människor att berätta om och analysera sina egna drömmar. Nästan som en religiös upplevelse. Eller en terapeutisk situation. Något djupare. Något mer. Något som står utanför vardagens livspussel. Utifrån de berättelser jag har samlat in, har jag tolkat och omarbetat dem till korta berättelser. Jag har sedan gjort illustrationer till var och en av dem för att skapa ännu en dimension till berättelserna. För att fånga det som inte kan bli sagt. Alla dessa lösa fragment och känslor som en mardröm rymmer har jag vävt ihop till berättelser och bilder. Att somna är att tappa kontrollen. Att lämna över sig till något okänt. Är det så nära döden du kan komma? Finns det en risk att du inte vaknar när du somnat? Är psyket som rymden i ett mikroperspektiv? Oändligt. Eller finns det en början och ett slut? Riskerar du att möta dig själv på en plats du inte vill kännas vid? Vad händer när du somnat? Hur stor är natten?

9


10


SKOGSMÖDRARNA

V

i hade gått långt in i skogen. För långt in i djupet av mossa, sten och träd. Det hade börjat skymma. Nu var det svårt att veta vilket håll vi kommit ifrån. Vi tog varandras händer. Vildes händer var små i mina tjocka. Vi sa inte mycket till varandra. Det räckte med en blick för att förstå allvaret. Allt det som nyss var så vackert och spännande hade förvandlats till något hotfullt. Jag hörde pappas röst i mitt inre. Hans uppmaning om att alltid stå emot skogens lockelser. Att det var lätt att dras med. Att dras in i det okända som verkade så tryggt. Bli en av dem. Aldrig hitta ut igen. Rötterna från träd som hade vält spretade som långa fingrar upp mot skyn. De såg ut som jättehänder som kunde fånga in oss vilken sekund som helst. Pappas sagor ekade återigen i mitt huvud. Hur rotvältor lockade till sig barn för att sedan fånga in dem i sina klor. Hur barnen blev kvar i skogen. Hur de blev ett med naturen. Djuriska och skygga. Hur de gömde sig för oss. Hur de smög fram för att få en skymt av oss, men aldrig lät sig själva bli sedda. Skogen verkade stilla för oss. Men ibland kunde man skymta ett och annat tecken på att vi inte var ensamma. Den bar på en hemlighet. En hemlighet vi endast kunde ana i ögonvrån.

11


Nu var det nästan helt mörkt. Vi fokuserade våra blickar upp mot himlen som var den enda ljuskällan. Jag frös. Vildes hand var iskall. Plötsligt kände jag en oerhörd lust att krypa ner under mossan. Den låg där som ett täcke. Så mjuk och fuktig. Fukten mot min hud. Jag ville bli ett med skogen. Låta mina armar och ben slingra som rötter över marken. Låta tårarna på kinden blandas med regnet. Lägga mig ned. Jag försökte streta emot. Men lusten och viljan var för stark. Jag såg på Vilde. Hans ögon var inte desamma. De såg rakt igenom mig. Som om något tagit över hans lilla tunna kropp. Jag såg hur han lade sig under en rotvälta. Smälte samman med marken under. Hur han försvann. Jag såg hur mina kalla knubbiga fingrar grävde upp mossa. De som brukade ge ifrån sig flottiga avtryck på fönstrena därhemma. Samma fingrar drog nu upp ett täcke av mossa. Där under i det fuktiga kalla la jag min kropp. Skarpa prickar i gult, rött och grönt lyste upp skogen. En efter en tändes de. Som små lampor. Deras ögon. De var här nu. Nu skulle de hämta oss. Skogsmödrarna.

12


KNACK, KNACK

V

i hade bott i det gamla missionshuset i ett år. Det var på hösten vi flyttade. Sommaren hade passerat med sina ljusa nätter. Mörkret omslöt oss och släppte in de ljusglimtar som ett nytt liv på landet innebar. Barnens bara fötter mot det gamla trägolvet ekade i den tomma salen. Det var en grå höst med gula inslag. Nu hade det börjat mörkna redan vid klockan tre på eftermiddagarna. Skuleberget låg som ett svart hål i skymningen och kontrasterades mot den grå himlen med sina skarpa konturer. Spretiga träd och det mörka havet anades i fjärran. Tystnaden och den krispiga luften. Dramatiken i landskapet. Barnen berättade spökhistorier för varandra om gamla kyrkor. De stora gapande fönstrena ut i det svarta triggade fantasier. Skuggor mot väggar. Den knarrande trätrappan och badrummet i den något för kalla källaren. Nätterna var långa här. Utan ljus och ljud. Ända sedan vi flyttat hit hade jag vaknat klockan tre varje natt för att sedan somna om igen. Det var inget som jag funderade något särskilt på. Bara att jag varje gång förvånades över att klockan på min telefon alltid visade 03.00. Jag kunde aldrig härleda om jag blivit väckt av något eller någon. Denna natt var det annorlunda. Det var som att jag vaknat precis lite innan jag annars brukade vakna. Jag hörde det tydligt. ”Knack Knack”.

13


Det kom från fönstret i sovrummet. Jag tog en titt på mobilen: 03.00. Det märkliga var att sovrummet låg på övervåningen. Jag förstod att det inte kunde vara ”någon” som hade knackat på. Ingen kunde ta sig upp dit. Hjärtat dunkade när jag försiktigt smög mig upp ur sängen och särade på gardinerna. Ingen där. Såklart. Jag intalade mig att jag bara hade drömt. Men känslan satt i. Den gjorde mig sömnlös. Samma händelse inträffade natt efter natt. Det knackade. Alltid två knack. Korta. Snabba. Jag kollade klockan och steg upp. Alltid klockan tre. Aldrig någon där. En dag kom min äldsta dotter hem från skolan. Hon var blek i ansiktet. Ögonen glödde. Hon berättade att hon hört spökhistorier om huset där vi bodde. Det var en gammal präst i byn som varit död i många år nu som tidigare hade predikat i missionshuset. Han hade enligt sägnen berättat om ett par (en man och en kvinna) som hade besökt huset varje natt. Han hade tydligen bara sett dem vid ett tillfälle. Men skulle aldrig ha blivit sig själv efter den händelsen. Folk i byn sa att han hade blivit tokig. De menade att han bara yrade. Trots detta hade historien om paret fortlevt. Den gamla prästen hade berättat att han utanför sovrumsfönstret en natt hade sett paret. De liksom svävade i luften. Högt ovanför marken. De bars på något vis upp av två fåglar varifrån de hängde i varsin tunn tråd. Först såg han dem bakifrån. När de vände sig om såg han dem. Deras ansikten. De hade som påritade ögon och munnar. Som streckgubbar. Han skulle aldrig komma att förstå vad det egentligen var han såg den natten. Jag lade min arm på min dotters axel och berättade för henne att detta självklart bara var fantasier. Att det är tacksamt att hitta på spökhistorier om gamla missionshus. Hon såg mig rakt i ögonen med allvarlig blick och sa: ”Mamma, lova att vi flyttar om du vaknar klockan tre på natten av att någon knackar på ditt sovrumsfönster. För då är de tillbaka.”

14


15


Profile for Smakprov Media AB

9789178853588  

9789178853588  

Profile for smakprov