9789178853489

Elsinorien

Sanne Åberg

Lysande klot tvenne

Lysande klot tvenne Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Sanne Åberg Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-348-9

Sanne Åberg

Till Moxie Tack för alla åren när jag inte behövde Elsinorien.

Ljus mot Mörker Gott mot Ont Mö mot Man Mod mot Makt.

Frukt av två världar ska rädda den ena undan stor ondska från vidder och djup.

I mästarens händer finns kraftens redskap, symbolen för universum, som talar om framtid och förgången tid.

Enhornets ryttarinna, utsedd i tidernas gryning, ska uttala orden, den uråldriga besvärjelsen.

Hans kraft och hans styrka, det hans välde vilat på, ska krossas mot klipporna, hans drömmar bli till grus.

Tyes’do avarai am gianev esvot, lamasie rohas a bice, bentiaverz faryan hedeimarienon!

Jag befaller dig i händerna på dem som har rätten och makten, till universums höga herrar!

”N

1

anna!”

Ropet ekade mot de tomma väggarna innan det dog ut. ”Ja ja, jag kommer”, svarade jag, halvt för mig själv. ”Måste bara ordna det här först.” Fläsket höll på att bränna vid i köket, skvättandet från det heta fettet hade hörts ända ut i storstugan, men jag hade inte mer än hunnit därifrån förrän de började ropa efter mig. Potatisen hade till på köpet kokat över och det skulle bli ett helvete att skura rent spiselhällen. Jag lyfte bort grytan och stekjärnet från spisen. Det var lika bra att ta itu med det här genast, innan potatisvattnet torkat in och bränt fast. Spisen var brännhet, men vattnet var kallt, och tillsammans gick det an när jag använde en borste att skrubba med. ”Nanna!” Rösten lät ilsken, och den förstärktes av ett medhållande mummel i bakgrunden.

Ja, ja, ja! Inte var det många sekunder jag fick vara ifred. Ilsket slängde jag skurborsten i hinken. Potatisen fick stå där halvkokt, och fläsket kunde kallna i sitt flott. Varför skulle jag bry mig? Det skulle bara finnas där till min morbror och ifall någon annan matgäst dök upp, men det gjorde det aldrig. Gästerna var här för drickat. Maten kunde lika gärna mögla. Jag torkade av händerna på förklädet och gick ut till de ropande gästerna.

De stod runt bardisken och hängde, drack öl och pratade, precis som de gjorde dagarna i ända. De var högljudda och sölade ner omkring sig, och det var sällan de betalade för dryckesvarorna. Min kusin Ola var en av dem och bjöd ofta laget runt – hans far ägde ju 11

stället – men även när han inte var i närheten utnyttjade de andra gästfriheten, och jag vågade inte neka.

En av de yngre i gänget mötte mig bakom disken. Holger var runt arton år, med en mörk lurvig kalufs, och alltför mycket starka drycker hade gjort honom extra säker på sig själv. Han ställde sig bakom mig, tog mig om midjan – han nådde nästan runt min midja med sina stora nävar – och tryckte mig intill sig. Jag försökte dra mig undan, lirka mig ur hans grepp, men han tog ett ännu fastare tag. ”Du får säga åt din kusin att hon snör sig hårdare”, sa han till Ola. ”Då får jag sluta äta”, protesterade jag. ”Hör du det, Ola? Du kan spara in mat också, på samma gång.

Två flugor i en smäll!”

Alla runt bardisken skrattade. ”Min lilla sötnos”, viskade Holger halvhögt i mitt öra. Hans hår hängde ner i ansiktet på mig, och han stank av många glas öl. Lukten fick mig att må illa, jag kände hur magsaften steg i halsen som om jag skulle spy. Hans grepp om mig var stenhårt, men jag stod inte ut, jag måste göra något. Jag kunde inte röra armarna, så jag drämde till med en rejäl spark bakåt, helt på måfå, och träffade rakt på hans smalben. Det märktes på honom hur ont det gjorde, men han sa ingenting. Bakom mig hörde jag hur de andra flinade, inte bara hans gäng, utan även en del bönder och andra från trakten som kommit hit efter en lång arbetsdag för att få en pratstund och ett par öl. De skrattade inte till mitt försvar, utan bara för att de uppskattade varje liten tilldragelse eller skandal. Men de tystnade genast igen, förmodligen efter en ursinnig blick från Holger. ”Slyna!” röt han till mig, fortfarande skakande av smärta. Jag hade uppnått en effekt rakt motsatt den önskade. Nu var han ordentligt uppretad och kände tvånget från de andra att inte ge sig. En liten barnrumpa till tös, en liten horunge, fick inte vinna över honom.

Istället började han smeka mig, runt midjan och över brösten. Han stack in händerna innanför halsringningen, så att snörningen gled upp, och klämde mig om baken. De hade hållit på och tafsat i ett par år, han och hans kompisar, först som en smygande förändring men 12

ändå utan att de någonsin sett skäl att dölja det för omgivningen, och numera tog de det nästan lika mycket för givet som ölen. Och ändå vande jag mig aldrig.

Det gjorde ont. Han var inte särskilt lätt på handen och jag stretade emot. Jag skulle inte orka kämpa emot länge till. ”Snälla Holger”, bad jag. Men han hörde inte på, eller brydde sig i alla fall inte.

I panik tittade jag ut mot gästerna. En sista utväg … måtte det finnas någon jag kunde vända mig till, någon som kunde hjälpa mig, rädda mig. Jag bönföll tyst vartenda ansikte jag passerade med blicken. Alla dessa ögon … mest elakt skrattande ögon. Kunde det rymmas en vänlig själ bland dem? Men som vanligt fanns där ingen.

Eller … var det inte ett par välvilliga ögon där borta?

Längst bort vid fönstret, där det var som mörkast och dit ytterst lite av brasans värme nådde, satt en man i hög svart hatt och svart kappa. Han satt där alldeles ensam, med en knotig blankpolerad käpp av mörkt trä. Om det alls var en riktig käpp, det såg mer ut som en gren från ett gammalt körsbärsträd. ”Körsbärsträd?” sa jag för mig själv. Jag hade stannat upp helt och totalt glömt bort Holger. Vad han gjorde rörde mig inte längre det minsta. Han märkte det och stannade upp han också. ”Vita springande hästar under blommande körsbärsträd …” mumlade jag. ”Va?” sa Holger.

Men jag bara skakade på huvudet. Jag visste inte själv varifrån jag fått det.

Den där mannen … han var inte från trakten. Åtminstone kände jag inte igen honom. Nej, jag kunde faktiskt inte ha sett honom förut. Han var så annorlunda mot alla andra, hans kläder, dragen i ansiktet, sättet … Han verkade hemskt tystlåten. Alla andra satt och pratade och skrålade, skrattade och drack öl, men han bara satt där tyst på en stol. Det verkade som om han suttit och tänkt, men när jag tittade på honom mötte han min blick. Försvarade mig med ögonen. Han måste ha kommit långväga ifrån. Och jag hade inte ens märkt att han kommit. Han använde nog inte käppen när han gick, 13

för i så fall skulle jag ha hört den. Stackarn! Det regnade ute och hans kappa var genomvåt. Varför satte han sig inte vid brasan och värmde sig? Han måste vara alldeles utsvulten. ”… vågorna slår mot klipporna, och saltdoften hänger i luften …” ”Vad sa du?” Holger lät osäker.

Jag visste fortfarande inte själv vad jag pratade om. Men här kunde jag inte stå längre. Jag böjde undan Holgers armar, och han gjorde inte längre något försök att hålla mig kvar. Snabbt slätade jag till klänningen så gott det gick och knöt banden i livet. Vita hästar … det var väl i för sig inget konstigt med det? Bara väldigt sällsynt. Jag hade inte sett många, kanske inte en enda helt vit?

Jag grunnade och grubblade. Men ju hårdare jag koncentrerade mig, desto svårare blev det. Det kändes som om någon försökte hindra mig från att tänka och det gjorde nästan ont att försöka. En dröm … Jag hade drömt någonting i natt. Men vad? Åh, jag hade det så nära att jag nästan kunde nå det. Det var något vackert, det kunde jag ana. Jag kunde se en ung kvinna och en ung man som sprang över en äng, men en dimma låg framför, och när jag ville fånga kvar bilden gled den bara undan.

Så var där något annat. Vita hästar, flera stycken, framför en svart vagn. Var det därifrån jag fått hästarna? Kanske. Men drömmen då?

Det där var inte drömmen. Ändå kände jag igen det … varifrån? Jag försökte skaka av mig tankarna, men då kröp känslan närmre inpå mig, jag såg bilderna tydligare, kände det där märkliga starkare. Det var något, något viktigt, och det lockade. Vad hade han, mannen i svart, med det att göra? Jag visste inte, men det drog i mig, drog mig mot honom. Inte bara av nyfikenhet. Fast ändå … ville han mig någonting fick han säga till. Jag bet mig i läppen. Bara för att han verkade lite annorlunda! Det behövde inte betyda något. Det var kanske bara min längtan som spelade mig ett spratt. Men jag ville inte gå tillbaka till köket, trots att jag hade dåligt samvete för spisen.

Jag fick bara hoppas att morbror inte la märke till det.

Det var någonting i luften, något som var på väg att hända.

Inte det vanliga med slagsmål och så, utan något annat. Jag ville inte gå från storstugan förrän jag visste mer. Istället ställde jag mig 14

och dammade av bardisken, ölsejdlarna och kaggarna och ställde i ordning dem. Onödigt arbete egentligen. Det skulle snart vara lika stökigt igen. Men jag blev plötsligt så rasande effektiv.

Jag fick vara ifred nu i alla fall. Holger tittade lite snett på mig, men jag försökte ignorera honom. Han verkade snarast lite rädd, jag hade nog lyckats avskräcka honom för ett tag. Men för hur länge?

Jag tror han skämdes för att jag hade gjort honom till åtlöje inför de andra, och de skulle håna honom för det tills han blev galen.

Han skulle försöka hämnas på något sätt förr eller senare, det var jag säker på.

De andra vid borden runt omkring, karlarna från trakten, hade återgått till sin öl och sina samtal om den dåliga skörden, problemen med höststormarna och den kommande vintern. Rösterna var ännu lite dämpade, men det hördes att de började komma igång igen. De unga vid disken hade också börjat sitt vanliga snack. ”Smens Ingrid är på smällen”, kläckte någon ur sig så det hördes klart och tydligt över hela lokalen. Bönderna fortsatte oberört sina muttranden över hur rovorna ruttnade i källaren. Men en av ynglingarna drog högljutt sin historia om hur han lyckats med bedriften att få ner Ingrid i stallhalmen. Ljudvolymen steg uppemot den normala. Det var bara Holger som stod lite tyst i ett hörn, lite utanför klungan, medan de andra skröt om hur många sejdlar öl de druckit och om sina bedrifter bland byns töser. En av dem gick fram och stötte honom i sidan. ”Tog horungen luften ur dig, va?”

Holger stirrade stint tillbaka på honom, och hans mun var ett hårt sammanpressat streck. Men så log han istället, stort och brett, och stötte tillbaka. Snart skrattade han högst av dem alla åt historierna. Men han sneglade på mig. Hans ögon var smala, misstroende, och musklerna på hans hals stack ut, alldeles spända.

Det pratades inte högt om mig, men det viskades ute bland borden. Man skrattade åt Holgers misslyckande, och han såg ut att ånga när han hörde det. Men de skrattade lika mycket åt mig. Och det fanns ingen som försvarade mig. Jag tittade bort mot främlingen vid fönstret, men han såg mig inte längre. Han tittade bara bort, 15

ut. Nej, det var som vanligt. Ingen som försvarade mig. Inte ett ord eller ens en blick till tröst. Jag var bara en oäkting, en horunge, för dem. Inte värd ett ruttet lingon. Bara någon man körde med så länge hon stod pall och orkade. Någon man gjorde narr av, hånade, retade och drev med. Bra att ha, som hackkyckling och köksslav. Allt bara för att mamma inte varit gift. Och att hon var död gjorde knappast saken bättre.

En gång hade det varit en som försökt hjälpa.

En vinter för länge sedan. Vacker vit snö låg som ett täcke över världen – utom där hästar och människor trampat upp den till en smältande brunaktig sörja som sedan frös igen – och kylan var bitande.

Något av allt det där hade ställt till med problem vid värdshusbrunnen.

Jag är osäker på om issörjan hade fått locket till brunnen att frysa fast, eller om det smutsiga hade runnit ner i brunnen så att vattnet för tillfället inte gick att använda; det jag minns är att det var vinter och kallt och att moster skickade mig att hämta vatten i bäcken utanför byn. Hon sa i alla fall något om att rinnande vatten inte frös lika lätt, men jag vet inte ens om det hade med saken att göra. Det kan förresten kvitta, för om moster skickade iväg mig hade jag ändå inget val. Så jag gav mig iväg med den stora hinken som jag var tvungen att hålla med båda händerna. Metallhandtaget var så kallt att händerna fastnade, och det brände som eld. Jag hade inga vantar, så jag drog ner koftans ärmar över händerna.

Som jag frös! Min klänning var tunnsliten, så även om den räckte till strax ovanför fotknölarna – fållen var nersläppt för vart och ett av de två–tre år jag haft den – värmde den inte mycket. Koftan var mest hål, och jag kunde nästan lika gärna ha varit barfota som att ha de där kängorna, men hade moster sagt att jag skulle ut så skulle jag det. Hellre frysa ihjäl än att hon blev arg.

Längs gatan, ut ur byn och nerför slänten till bäcken, sprang jag så fort jag kunde med den stora hinken. Det var halt, och flera gånger höll jag på att trilla omkull. Men ner till bäcken kom jag, och jag lyckades fylla hinken trots isen i kanten av bäcken. Sedan började den värsta biten: att släpa tillbaka hinken ända hem till 16

värdshuset utan att skvimpa ut alltför mycket vatten. Jag grep tag med båda händerna och började gå uppför slänten. Det var tungt men det gick, även om jag fick stanna rätt ofta.

Bygatan var liten och smal. Kärror på väg in och ut ur byn passerade förbi då och då och trängde ut mig i vägkanten där det var mycket svårare att gå. De körde inte särskilt hänsynsfullt, och ibland fick jag springa undan. Varje gång tittade jag oroad ner i hinken, rädd att för mycket vatten skulle ha gått till spillo.

Jag hörde några fniss bakifrån och vände mig om, lagom för att få en hårdkramad snöboll rakt i ansiktet. Bakom en husknut såg jag några ungar, ett par år äldre än mig, slinka undan. De ville väl inte att jag skulle se dem, men jag hann uppfatta tillräckligt för att känna igen den främste av dem. Jag visste vilka de var. Deras föräldrar var storbönder, och alltså ansåg sig de här barnen stå över oss vanliga, långt över mig. Fast det förstås, alla stod väl över mig. Jag var fattigast, simplast och sämst. Oäkting och föräldralös.

Det sved på kinden efter snöbollen. Han visste minsann hur han skulle träffa! Jag torkade bort resten av snön ur ansiktet och fortsatte gå. Egentligen skulle jag ha velat ge igen, men jag hade ingen chans mot dem. De var inte bara äldre, de var också många fler.

Ungarna var snart efter mig igen och kastade fler snöbollar.

Det var inte alla som träffade, för nu hann de inte sikta lika noga.

De bara rev till sig lite snö, kramade en boll och slängde iväg den.

Men de träffade tillräckligt ofta för att jag snart skulle vara täckt med snö. Jag försökte springa min väg, men det var ingen lätt sak med den stora hinken. Barnen kom bara närmre och närmre, och när jag försökte springa ännu fortare halkade jag omkull med hink och allt. Vattnet rann ut och letade sig vägar mellan kullerstenarna.

Sekunden efter kastade de sig över mig. De körde ner snö innanför min klänning, tryckte ner mig i marken och slog mig. En av dem kom på att stoppa ner en snöboll i det vatten som fanns kvar i hinken. Med kraft slängde hon den på mig. Snö och iskallt vatten i förening landade på mig.

Jag kokade inombords. Varför kunde de inte bara låta mig vara?

Jag försökte slå tillbaka, med knytnävar och sparkar, men de slog 17

mycket hårdare. Jag hade ont i benet, det hade vridit sig när jag trillade, och jag hade skrubbat knät. Jag var öm i hela kroppen av deras slag och blöt ända in på skinnet av den smältande snön. Och hur skulle jag kunna gå hem, även om jag lyckades komma loss? Utan hink vågade jag inte komma hem, och att komma med den tom var inte mycket bättre. Moster skulle slå mig gul och blå. Jag bröt ihop totalt och började gråta. ”Vad bölar du nu för, lipsill?” Hon med den vattendoppade snöbollen petade till mig med foten där jag låg. ”Ska du ropa på hjälp nu också?”

Nej, det skulle inte tjäna något till, det visste jag. Det var bara att vänta på att de skulle tröttna, och sedan släpa mig hem och få bannor av moster. Så var det alltid. ”Har du stulit den här?” En av pojkarna hade tagit tag i kedjan jag hade om halsen. ”Va?” Jag förstod inte vad han menade. Jag kunde inte fatta att han kunde fråga det. ”Har du stulit kedjan?”

Jag stirrade honom rakt i ögonen. ”Den är min.” ”Det kan den väl inte vara. Det är ju silver.” Grabben glodde tvivlande på mig. ”Vem har du snott den av. Din moster?” ”Den är min, säger jag ju! Jag har fått den av mamma.” Jag kände hur tårarna började tränga fram igen. ”Din morsa! Då kan man ju fatta var hon fått den ifrån.”

Det där sista tålde jag inte. Att de jämt skulle anklaga henne – och mig med, för den delen – för allting, bara för att hon fått ett oäkta barn. För att jag var ett oäkta barn. Jag sparkade till honom, så hårt jag kunde. Sedan var de över mig igen.

Då var där plötsligt en hjälpande hand. Bokstavligt. Någon som sköt ungarna åt sidan och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. Jag kände genast igen honom. Han hette Frenne och bodde en bit utanför byn, alldeles ensam i sin stuga. Alla visste vem han var, men jag hade aldrig sett honom annat än på avstånd. Han var lite speciell, en enstöring, och hade en del konstiga åsikter. Det var i alla fall vad folk i byn sa. Många var rädda för honom, och alla barn fick 18

lära sig att akta sig för honom. Han kunde ju vara farlig. Man skulle hålla sig undan från och se ner på dem som var annorlunda. Som Frenne. Och som jag.

Jag kunde först inte fatta det, att han kom till min hjälp.

Uppenbarligen inte de andra heller. De bara stod och glodde och det var tyst en kort stund, innan en av ungarna fick mål i mun. ”Vad har du med den där att göra?”

Jag ilsknade till. Han vågade kalla mig den där? ”Jag heter Ailonise!” väste jag. ”Håll käften! Det är ingen som gett dig lov att säga något!” Pojken som tagit tag i mitt halsband gjorde en ansats till att sparka mig igen, men Frenne viftade med armen för att visa att han skulle låta bli.

Pojken sänkte benet. Frenne sträckte fram handen åt mig igen. Jag tog den och reste mig upp. Det gjorde ont i benet, men jag stödde på det så gott jag kunde, medan jag borstade av mig den värsta snösörjan. Ostadigt sträckte jag mig efter den omkullvälta hinken.

Jag nådde den inte, men Frenne lyfte upp den och gav den till mig.

Det var inte mycket vatten kvar, och det som fanns där var grumligt och blandat med snö.

Frenne satte sig på huk vänd mot mig. ”Vi kan gå och hämta nytt, om du vill.”

Jag nickade osäkert. ”Är du inte klok?” Ledaren för ungarna, han som kastat den första snöbollen, glodde oförstående på Frenne. ”Hjälpa en … en sån som henne.” ”Det vet du väl hur konstig han är”, viskade flickan bakom honom.

Pojken hyschade åt henne, men Frenne hade hört. Jag kände hans upprördhet genom handen, hur den darrade en kort stund innan han lyckades hålla den stilla igen. Han spände ögonen i flickan, och hon rodnade. När hon vände bort ansiktet flyttade han blicken till pojken. ”Det är väl den naturligaste sak i världen att hjälpa någon som blivit sparkad och slagen. Hur kan ni ge er på en som är mindre? Och så många! Istället borde ni hjälpa henne med den tunga hinken.”

19

Hjälpa mig! Det skulle de aldrig göra. ”Det är väl skillnad på folk och folk”, sa ledaren. ”Folk och fä”, fnissade någon. ”Den enda skillnaden är att hon arbetar och sliter hela dagen, medan ni bara leker och retas med folk!” Frenne var ordentligt uppretad nu, och jag kände mig nästan lite rädd där jag stod snett bakom honom. Jag var inte van vid att bli försvarad, och nu ville jag bara hem fortast möjligt, innan det hände något mer. Fast han tycktes nästan ha glömt bort att jag faktiskt var kvar där. Så vände han sig om och såg på mig en kort sekund. ”Men hur hon än sliter har ni det hela tiden bättre”, sa han vänd mot dem igen. ”Är det rättvist?” ”Men hon är ju en horunge. En oäkting.” ”Hon är inte det minsta oäkta. Hon är lika mycket människa som vi andra.”

Ingen av dem verkade komma på något att svara. ”Men”, började en av pojkarna men tystnade snabbt igen. En efter en vände de sig om och började gå därifrån, för att sedan springa. ”Ni är inte riktigt kloka någon av er!” ropade en annan av pojkarna tillbaka. Och bakom en husknut stack flickan fram sitt huvud och ropade: ”Hon är bara en oäkting. Oäkting, oäkting, oäkting.” Sedan försvann hon.

Frenne vände sig om mot mig. ”Är det bra nu?”

Då började jag storböla.

Han tog mig i handen. ”Ska vi gå och hämta nytt vatten, du och jag?”

Jag nickade genom tårarna och håret som hängde ner i ansiktet.

Han följde mig hem sedan, och han bar den stora hinken åt mig.

Moster var fruktansvärt sur för att jag var så sen, och hon blev knappast gladare av att jag hade sällskap hem, men hon höll god min så länge Frenne var kvar. Hon ville ju inte skämma ut sig inför folk.

Han berättade hur de andra barnen gett sig på mig. Och jag som hade hoppats han skulle låta bli. Det skulle bara göra saken värre, det visste jag.

20

När han väl hade gått trodde jag hon skulle slå ihjäl mig. ”Vad ska det här betyda?” skrek hon så fort han kommit utom hörhåll, medan hon skakade mig. ”Komma så här sent! Jag har väntat på vattnet. Och sedan försöka skylla ifrån sig!” ”Jag har inte …” ”Har jag inte sagt att du ska hålla dig borta från sådana som honom? Men visst, lika barn leka bäst”, tillade hon mumlande.

Sedan höjde hon rösten igen. ”Istället går du och ställer dig in hos honom, så att han ska tycka synd om dig.” ”Men …” ”Inga men! Du ska inte tro att det går att komma och gå som man vill på det här stället. Det är inget vilohem! Du …” Hon fortsatte att skälla på mig, men jag lyssnade inte längre. Vad tjänade det till? Hon kunde säkert fortsätta ett bra tag till, men det var samma ramsor som vanligt, om ”oäkting” och ”horunge”, ”du borde vara tacksam” och ”bara för att du har namn som en sagoprinsessa, ska du inte tro att du är något”.

Jag hörde ett svagt skratt från rummet intill och sneglade dit. Där i dörrspringan stod Ola. Han njöt av att se hur hon skällde ut mig.

Moster märkte att jag flyttade blicken. Dörren gled igen, och hon hann aldrig se Ola. Hon visste bara att jag inte varit uppmärksam på vad hon sagt. ”Skitunge, lyssnar du inte på vad jag säger?!” Hon smällde till mig över kinden. ”Upp på rummet med dig. Det blir ingen kvällsmat för din del.” ”Salineh.”

Jag hoppade nästan till. Ett ord på ett främmande språk. En viskning. Ingen annan tycktes ha hört det, fast det uttalats tydligt och klart. Eller var det jag som hört fel? ”Salineh!”

Nej, där var det igen, starkare den här gången. Uppmanande.

Riktat till mig och ingen annan, jag kunde känna det. Ordet var helt nytt och främmande för mig – inte kunde jag väl ha hört det förut?

Men jag anade ändå innebörden. Jag hade hört eller sett det någon21

stans, någon gång, det påminde mig om något. Någon kallade på mig, tilltalade mig som fin fröken, och jag måste hörsamma.

Utan att veta varför grep jag tag i den lilla runda plattan som hängde i min halskedja. Den var sval och skön, men ändå hetsade den upp mig. ”Det är min födelsedag idag”, viskade jag, och i samma stund jag sa det visste jag att det var sant. Jag hade bara inte tänkt på det tidigare.

Så lugnt jag kunde gick jag bort mot mannen vid fönstret. Allting omkring honom var så otroligt svart: den höga hatten, som han nu hade lagt av sig, kappan, den sena kvällen utanför fönstret. Käppen var mörk och blank, och hans ansikte och händer hade nästan samma färg, som av många år i sol och vind. Det korpsvarta håret glänste, men jag kunde inte avgöra om det berodde på naturliga ålderstecken som gråa eller vita hårstrån eller på något annat.

Vitt … vita hästar. Jo, nu visste jag! Visst hade jag sett vita hästar.

Samma kväll till och med. Sex vita hästar framför en vagn. En fin svart vagn, med tak. Inte en vanlig kärra från trakten. Jag hade faktiskt aldrig sett en sådan vagn förut. Den hade rullat in på gårdsplanen tidigare under kvällen. Och någon hade suttit på kuskbocken. Sedan hade jag inte sett mer, jag hade sprungit iväg för att någon ropat på mig. Att jag inte kommit ihåg det här tidigare? Mannen på kuskbocken var så klart han som satt vid fönstret.

Men drömmen, då? Jag hade drömt något, det hade jag. ”Nanna!” Någon ropade på mig, men jag brydde mig inte om det. ”Nanna?” upprepade den svartklädde mannen. Jag stod framme vid hans bord nu. Han bröt på något okänt språk.

Jag nickade. ”Heter du det?” Han såg bekymrad ut, och hans fårade ansikte fick ännu fler rynkor. Hans händer var också grova, som av hårt arbete, men han verkade inte gammal. ”Nej … inte egentligen. Det är bara som de kallar mig. Egentligen heter jag Iona Ailonise.” Jag tystnade ett tag och undrade hur han skulle reagera. ”Lite annorlunda”, la jag till, men undrade om han 22

tyckte det – han var ju själv allt annat än vanlig. ”Det var mamma som bestämde det. Hennes sista önskan.” Konstiga namn, hade moster sagt. Fisförnäma, som till en sagoprinsessa, fåfänga och ogudaktiga. Och två namn, det hade hon tyckt var onödigt, det hade jag fått höra allt för ofta. Hade hon fått bestämma hade jag hetat något vanligare. Min mamma var ju redan död, så vad hade det gjort för skillnad, tyckte moster. Men hennes man tyckte att man måste hålla ett löfte till en död, så jag fick mina namn. Mamma … hon hette Sinja.

Den där käppen han hade, den svartklädde mannen, den påminde om ett knotigt körsbärsträd … och … vita hästar … hade de varit vita båda två? Drömmen! Jag såg den helt klart framför mig, som att jag var där igen. Två unga människor, en man och en kvinna.

Hon var ljushårig, hans hår mörkare. Det var något bekant med henne, genom hela drömmen hade jag försökt komma på vad, utan att lyckas.

De red. Hennes häst var vit, hans var brun med svart man. De red, de lekte tafatt, de sprang mellan träden, blommande körsbärsträd på en grönskande äng, de jagade varann över gräset. De älskade varandra. Och någonstans i bakgrunden fanns en doft av salt och ett ljud jag inte kände igen.

De verkade så lyckliga de där båda. Och fast jag inte kände dem så kände jag intensivt hur mycket jag tyckte om dem. Men jag såg dem som genom en dimma eller en suddig glasruta. De kunde inte se mig, inte höra mig, kände inte min närvaro. Och även om det var en underbar dröm var det något som kändes fel. Det var något jag borde veta, borde minnas. Något jag glömt. Jag kände mig nästan yr men försökte skaka av mig känslan. ”Herrn kommer långväga ifrån, va?” sa jag. ”Det skulle man kunna säga”, svarade han nickande. Han verkade mer avslappnad nu, mindre orolig. ”Måste ta på krafterna att resa i sådant väder. Kallt och blåsigt, och herrn tycks ha fått regnet över sig också.” Det var då fasligt vad jag uttryckte mig fint – var fick jag det ifrån? ”Hade det inte varit bättre att sitta framför brasan?”

23

Han vände sig om och såg dit bort. Det var många som trängdes där i värmen, fulla och skräniga typer. Alla var inte sådana, men där tycktes inte finnas plats för en enda till, speciellt inte för en främling.

Fast jag undrade om han velat sitta där ändå. Han svarade aldrig, bara vände sig tillbaka. ”Jag ska inte hänga herrns kappa på tork så länge?” Den var översållad av gnistrande vattendroppar.

Han bara skakade lätt på huvudet.

Jag suckade tyst. Han var verkligen inte som de andra värdshusgästerna. Men jag kände hur han observerade mig, fast han tittade åt ett annat håll. ”Lite varm mat behöver herrn i alla fall ha i sig?” Någonting måste han väl vilja, annars hade han inte ropat. För det var väl han som hade ropat? Jo, det var jag säker på, även om jag inte kunde förklara hur jag visste det.

Till min lättnad nickade han den här gången. Så bra, då skulle i alla fall lite av maten gå åt, jag hade inte lagat den och hållit den varm helt förgäves. ”Öl?” ”Vatten.” ”Jag ska göra i ordning ett rum.”

Men han skakade på huvudet. ”Jag ska vidare i kväll.” ”Har inte herrn rest tillräckligt för idag?” ”Jag är bara på genomresa. På väg till ett annat land. Jag måste passera gränsen innan midnatt, och det är redan sent. Det är bråttom.” ”Vilket land?” Nog för att jag inte hade så god koll, men någon landgräns i närheten fanns det väl inte? ”Och varför är det så bråttom?” ”Ett löfte. Ett uppdrag. Och en viktig del i en kamp. Mer kan jag inte säga. Men sedan kommer det att vara för sent.”

Det var något vagt och hemlighetsfullt över hans sätt att uttrycka sig, och jag började bli riktigt nyfiken. Men han sa inget mer, och jag hade inget rimligt skäl att dröja kvar längre vid bordet. Istället drog jag mig sakta tillbaka mot bardisken. På avstånd hörde jag hur 24

den främmande mannen fortsatte mumla för sig själv. Det verkade egentligen inte vara meningen att jag skulle höra, och jag försökte visa hänsyn och inte tjuvlyssna, men samtidigt lät han både smått förvirrad och orolig. ”… känner hon inte längtan? Det måste dra i henne, måste verka … nu … snart … Hon måste!”

De sista orden hade uttalats högt och tydligt. Ville han mig något? Nej, han verkade mest trött, och som sagt förvirrad. På något vis tyckte jag synd om honom, alldeles ensam med ett uppdrag som uppenbarligen tyngde honom så mycket.

Jag gick och hämtade maten åt honom. Men när jag kom tillbaka och ställde ner tallriken på bordet framför honom tycktes han försjunken i ett djupt grubblande. Han tittade bara upp ett ögonblick, och han tittade inte på mig, mer rakt igenom mig. Han vände sig mot bordet igen och nickade för sig själv. ”Det verkar”, mumlade han. ”Det verkar.”

Men jag hade annat att tänka på än hans förvirrade mummel.

Och ja, jag hade försummat de andra gästerna den senaste stunden, men det bekymrade mig inte längre. Det var något helt annat som upptog mina tankar. En konstig känsla. Jag kunde inte säga hur länge jag haft den, för den hade kommit smygande. Jag visste inte ens när jag blivit medveten om den. Den bara fanns där. En krypande känsla, något okänt som jag aldrig känt tidigare, något bortanför mitt förstånd. Det snurrade runt i huvudet på mig. Det var mer än en känsla, det förstod jag alltmer. Något som började vakna inom mig. Som om någon försökte tränga sig in i mina tankar. Inte för att läsa dem, snarare tvärtom, någon försökte få mig att göra något eller känna något. Kunde jag alls påverka mina egna tankar längre? Jag försökte men kunde inte koncentrera mig på något annat.

Det drog i mig, gjorde ont … och plötsligt försvann alla tankar på det oförståeliga. En oerhört stark känsla bröt upp någonstans i hjärttrakten och spridde sig i hela mig. Den var så överväldigande, obeskrivlig … och jag kvävde ett litet skrik. Med tårarna rinnande nerför kinderna rusade jag därifrån, ut genom köket och bort från alla stirrande människor.

25

”Mamma!” snyftade jag tyst. Det var längtan och saknad jag kände. Jag saknade henne så det gjorde ont ända in i hjärtat. Men varför hade jag börjat tänka så på henne? Att det var min födelsedag var inte skäl nog. Jag hade knappt vetat att det var min födelsedag.

Det måste ha legat djupt ner i minnet, och något hade fått mig att minnas.

Det var så längesedan alltihop. Fjorton år nästan. Jag hade inte varit mer än några månader när mamma dog, så jag hade inga egna minnen, bara det andra berättat. Ändå gjorde det så ont i mig. Varför skulle jag börja tänka på det nu? Jag ville inte det. Jag försökte svälja klumpen i halsen, men tårarna fortsatte rinna.

I tankarna såg jag en liten gård på landet. Jag hade aldrig själv sett den, men jag kunde mycket väl föreställa mig den. Moster hade berättat om den när hon levde, egentligen mest för sin man och Ola, men jag hade hört en hel del. De hade växt upp där tillsammans, min mamma Sinja och hennes storasyster Boel, på bondgården nere vid bäcken, den bondgård som hade flest fruktträd i trakten. Det var ett vackert ställe, åtminstone i den bild jag målat upp i mitt huvud.

Men systrarna hade aldrig kommit särskilt bra överens. Boel var alltid avundsjuk på sin lillasyster som var den sötare av de båda, med ljust hår och blå ögon. ”Precis som en liten docka”, brukade moster fnysande berätta. ”De tyckte hon var en liten ängel”, hade hon ibland lagt till med en hånfull ton.

Det skiljde några år på systrarna, så när Boel hjälpte sin mamma uppe på gården sprang Sinja omkring nere vid bäcken och lekte.

Sedan kom hon hem och berättade konstiga saker om prinsar och enhörningar och om ett annat land som låg på andra sidan bäcken.

Boel gillade inte det och tyckte att hennes syster ljög. Så fort någon kom till gården försökte hon få sin lillasyster att hålla tyst med sina berättelser. Deras föräldrar tyckte nog bara att ungen hade livlig fantasi, men Boel verkade med tiden snarast ha ansträngt sig för att övertyga folk om att Sinja var konstig, medan hon själv satte en stolthet i att vara helt vanlig och normal.

När Sinja blev äldre såg Boel alltid till att systern skulle ha mycket att göra, så att hon inte skulle hinna gå ner till bäcken så ofta, för 26

då kanske de skulle slippa fantasierna om de konstiga figurer hon träffat där. Sinja lyckades ändå smita ifrån då och då – moster Boel påstod att jag var lika lat som min mamma varit – och alltid gick hon ner till bäcken. Men hon pratade inte så mycket längre, varken om prinsar eller annat, och Boel tyckte att hon börjat få hyfs på sin hopplösa syster.

Så gick åren. Boel gifte sig och flyttade hemifrån, medan Sinja bodde kvar på gården. En dag gick Sinja ner till bäcken, och när hon kom tillbaka upp var hon med barn. Det var så långt gånget att det syntes tydligt. Ingen kunde förstå hur det gått till. Boel visste säkert att hon inget sett tidigare, och min mamma ville inget säga. Hon talade aldrig om för någon vem som var pappa till barnet, och alla trodde hon skämdes. Hon verkade så olycklig, pratade sällan och skrattade aldrig. På något vis höll hon sig ändå i livet så länge att jag hann födas några månader senare. Men sedan tynade hon bort bit för bit.

Mormor och morfar var gamla och trötta och orkade inte ta hand om både sin borttynande dotter och lilla mig. Som på nåder fick vi bo i ett litet vindsrum hemma hos Boel, hennes man och deras femårige son. De hade nyligen tagit över värdshuset efter hans föräldrar, och Sinja fick lova att aldrig visa sig för gästerna, för Boel skämdes så över sin syster.

Så dog mamma. Och jag fick mina namn, trots Boels protester.

Hon var rädd för allt som hade med sagor att göra, rädd att jag skulle bli som mamma. Men jag fick stanna kvar hos moster och morbror.

Förmodligen mest för att det skulle se dåligt ut om de slängde ut sin lilla släkting. Och, som min morbror sa, flickungen skulle säkert komma till nytta med tiden. Nog hade de sett till att dra nytta av mig alltid. Från tidig ålder hade mitt liv varit slit och släp från morgon till kväll.

Som om det inte räckte med hårt arbete, mosters eviga gnällande och gästernas hån. Men det värsta av allt stod Ola för. Ola, min kusin, som när jag var liten hade blåst när jag slagit mig och gungat mig i sin famn. Eller hade jag bara drömt det? Ibland undrade jag.

Söta flickor drog folk till värdshuset, och jag var inte mycket mer 27

än elva år när jag på egen hand fick stå bakom bardisken och sköta ölförsäljningen. Ola och hans kamrater samlades allt oftare omkring mig, det dröjde inte länge innan de kom närmre än jag gillade. Om han åtminstone försökt stoppa dem, sagt ett ord till protest eller i alla fall gått därifrån. Men han var alltid i täten. Han tycktes njuta av att plåga mig. Hur många gånger hade jag inte önskat att jag varit riktigt ful? Då kanske de hade låtit mig vara.

Om bara mamma inte hade dött! Vi kunde haft det bra tillsammans, hon och jag. Även om världen stängt oss ute så skulle vi haft varandra. Men mamma hade varit så olycklig. Hon ville inte leva vidare. Hon dog för att hon tappat livslusten, visst förstod jag det.

Men varför kunde inte jag ha fått dö med henne? Det hade varit bättre än det här. Vad som helst var bättre än det här. Jag ville bort härifrån. Men vart skulle jag ta vägen? Ingenstans, det fanns ingenstans för mig.

28

E

n mörk höstkväll sitter en svartklädd man vid ett av borden. Han tilltalar värdshusflickan Nanna på ett främmande språk och mumlar något obegripligt om ett uppdrag. Nanna försöker låta bli att lyssna, men mannens närvaro får henne att tänka och känna märkliga saker. När möjligheten att slippa den utsatta tillvaron på värdshuset dyker upp handlar hon på impuls.

Bortom skogen väntar svaren och tryggheten. Men även på den nya platsen har hon svårt att passa in och leva upp till omgivningens förväntningar. Och hotet från en mäktig fiende kryper närmre.

www.vistoforlag.se