9789178853472

Flykten från Europa

Flykten från Europa Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Eddie Herlin Omslagsdesign: Mattias Norén, Visto förlag Omslagskoncept: Gustav Lundin och E Herlin Sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-347-2

Flykten från Europa E HERLIN

Intergalactica Kriget har drivit oss så långt att artens utrotning ej kan uteslutas och beslut om ”sjösättning” av projekt Intergalactica har därför fattats med utgång bifall.

Projektbeskrivning i korthet: För att säkra vår arts fortlevnad skall nio sonder sändas i olika riktningar i hopp om att någon kan använda dem till att rekonstruera oss eller i bästa fall komma till undsättning. Sex av dem skickas inom Vintergatan och tre skickas till andra galaxer. Sonderna kommer att vara lastade med genetiska prover av de organismer som bedöms som viktigast för planeten och människan. De kommer även att innehålla information om folkslag, språk, kultur och historia.

Emedan Intergalactica-sonderna väntas färdas mycket länge innan de eventuellt upptäcks så har man beslutat att ej medföra levande ryggradsdjur (människor inkluderat) då detta skulle upptaga en alltför stor del av utrymmet och energiförrådet.

Ansvaret för sond nummer 3 har tillfallit Skandinavien.

Sond 3 Grundkonstruktion färdig enligt TUs rekommenderade direktiv men med följande undantag: Som drivsystem valdes den tidigare diskuterade hybriden mellan den sovjetiska och den kinesiska modellen. Till signalsystemet valdes europeisk standard men med skandinavisk mottagare.

7

Sluttestning av livsunderhållande system är inne i tredje fasen.

Sammanställning av genetiskt material är färdigställt och redo att lastas.

Sammanställning av digitalt material pågår: Folkmodul färdig.

Språkmodul färdig.

Kulturmodul färdig.

Urtidshistoria färdig.

Evolutionshistoria färdig.

Civilisationshistoria färdig.

Modern historia färdig.

Sentida historia under sammanställning. Inväntar rapport från M. Gjallmarsen, I. Fenriksson, M. Cock, E. Thursson (jag själv) och R. Jormungsvik.

8

Rapport nr 007-083-968-110 Datum 2112 12 21 Emedan vi inte vet någonting om den som eventuellt kommer att läsa detta så har jag valt att inkludera en sammanfattning av vår sentida historia i rapporten. År 2063 blev ISS IV (International Space Station 4) kontaktat av en främmande civilisation. Ingen visste hur länge meddelandet hade färdats men det stod tydligt att det var riktat till oss människor. I meddelandet fanns en present; en ritning på en teknisk lösning som skulle korta av interstellär restid avsevärt. Resorna till våra baser på Mars tog nu bara ett par dagar och en resa till Pluto avverkades på under ett halvår. Vår rymdfart tog snabbt flera stora kliv och tjugoåtta år senare invigdes den tjugosjunde och yttersta basen i vårt solsystem, på Neptunus måne Triton. Meddelandets avsändare förblev en gåta. Vi hörde aldrig mer av dem men spekulationerna var många och skulle i framtiden komma att bli fler.

Aldrig tidigare hade vi lärt oss så mycket om vårt eget solsystem på så kort tid. Helt nya sorters företag och handelsförbindelser skapades. Affärer och politik har alltid gått hand i hand och eftersom projekten inte längre befann sig på samma planet så uppstod helt nya rättighetstvister. Till en början höll detta på att leda till ett fjärde världskrig men istället slutade det år 2084 med att mänsklighetens historias största förbund skapades; TU – Tellus United. Eftersom vi nu vet att det finns liv där ute blev det relevant att enas om ett internationellt namn på vår planet och valet föll på det äldsta namn vi känner till, alltså Tellus.

9

Den första vändningen kom den 12 juni år 2095 då vi förlorade kontakten med våra baser på Titan, Enceladus, Titania, Ariel och Oberon. Tre dagar senare fick vi bilder från en satellit vid basbygget på Rhea. Satelliten hann få iväg arton bilder innan den sköts ned. Bilderna visade långsmala spetsiga farkoster av okänd sort som snabbt förstörde den temporära kommunikationsbyggnaden.

Mänskligheten var under attack.

Under de följande månaderna fick vi för första gången i vår historia glädje av vår arts krigiska natur. Samtidigt skakades TU av otaliga skandaler då medlemsnation efter medlemsnation avslöjade att de i hemlighet hade ett militärt rymdprogram som inte hade stöd av TU:s stadgar. Behovet av all militär slagkraft vi kunde uppbringa fick dock de allra flesta nationer att förlåta varandra och samarbeta.

Vår fiende var energisk och effektiv och letade sig snabbt närmare jorden. Läget blev mer och mer desperat men till slut kom det första tecknet på att vi inte var chanslösa; våra baser på Mars hade hållit ut och stoppat en stor anfallsstyrka. Kort därpå fick vi tillfälligt kontakt med några av våra förlorade baser. Dessa baser hade tydligen inte blivit förstörda utan bara isolerade och intagna. Det var här vi för första gången fick en dialog med angriparna. De kallar sig byrr och har kommit för att ”utvinna” råvaror. Människorna i dessa baser hade helt enkelt blivit slavar.

Nu följde några månader av stiltje. Några försök att ta tillbaka våra baser gjordes utan framgång. Under ett par veckor samlade vi in så mycket information om vår fiende som vi kunde via de satelliter som var närmast de förlorade baserna men de blev snabbt nedskjutna. På den tiden hade vi cirka tvåtusen satelliter som övervakade vårt solsystem. Nu har vi inte ens två hundra. Det var så den andra anfallsvågen började; på mindre än en vecka försvann över hundrafemtio satelliter. Vi använde allt material vi hade och förberedde oss.

På kvällen den 14 december meddelade SSS (Scandinavian Space Station) TU:s militära ledning att drygt tretusen objekt av icke mänskligt ursprung snabbt närmade sig Tellus. Två timmar senare rapporterade kapten Ramirez på den spanska fregatten Lepanto att 10

de blev beskjutna och sedan var det hela igång. Slaget varade i tre dygn. Sakta men säkert drevs vi tillbaka. Vi var bättre förberedda än tidigare men den här anfallsstyrkan var större och deras teknologi låg långt före vår. Till slut tog de sig igenom vår försvarslinje och landade. De koncentrerade sin landstyrka på Australien och det var här den andra vändningen kom.

Byrr etablerade snabbt en stark försvarslinje längs med Australiens kust. De hade stora färdiga artilleriplattformar som de placerade ut. Det enda vi kunde göra var att omringa Australien och beskjuta allt som lämnade kontinenten. Samtidigt höll vår rymdflotta stånd så gott det gick mot de blixtsnabba silverglänsande farkosterna, men det var tydligt att de bara fördröjde invasionen. Strax efter att Byrrs landsättningskryssare hade börjat ta sig igenom försvaret över Sydamerika avbröt de invasionen tvärt och gav sig av lika snabbt som de kommit. De enda som stannade var de som intagit Australien och några som koncentrerade sig ovanför dem.

Det var vi på Heimdalbasen som via en satellit runt Saturnus först kunde se all rörelse runt Uranus. Det såg ut att vara fullt krig mellan våra förlorade baser på månarna Oberon, Titania och Ariel.

Vi försökte kontakta dem i hopp om att de höll på att slå sig fria men utan resultat. Vi kunde inte bara sitta där och hoppas att de skulle klara det på egen hand när vi dessutom hade en rekognoseringsstyrka på plats. Vi skickade in det vi hade; två fregatter och sju slupar. En fregatt och två slupar kom tillbaka, med egendomliga nyheter; striderna stod mellan en stor byrrflotta och enorma zeppelinarliknande farkoster av okänt ursprung.

Vår expedition kunde även rapportera att de varit i kontakt med de nyanlända som på flytande engelska hade presenterat sig som ”kroll” och deklarerat att de kommit för att ”ta över administrationen av tellusianerna” … Vi vet inte om byrr och kroll kände till varandra sedan tidigare men det är sedan denna händelse de slåss om herraväldet över oss, såvitt vi vet.

Jag ska nu redogöra för en specifik händelse i detta krig. Det föll 11

på min lott att sammanställa en rapport om Heimdal-incidenten.

Jag intervjuade de överlevande och gick igenom den informationshårdvara som hade räddats samt gjorde efterforskningar. Det hela visade sig vara mer invecklat än väntat och intervjuerna som blev fler och fler halkade regelbundet in på de inblandades bakgrunder.

Rapporten blev således betydligt längre än vad som ursprungligen efterfrågats. För att göra den mer läsvänlig har jag valt att skriva den på ett skönlitterärt sätt, men utan att ändra på fakta. Som yrkesman är jag av den uppfattningen att detta sätt att återge personernas erfarenheter ger en ökad möjlighet att förstå dem inifrån.

Det är ju trots allt därifrån allt har skett.

Major E. Thursson Militärpsykolog, stationerad på SSS Heimdal åren 2091-2095.

12

Prolog 16 maj 2096 Facilitet: SSS Heimdal Nationalitet: Norsk Delägare: NRC Inc, Nokia, NexGen 7, NAD Lokalitet: Europa Jupiter Typ: Forskningsbas Användningsområde: Kommunikationsforskning Klassificering: Civil. Under upprustning Byggnadsår: 2086 Personal: 462 Ansvarig: Överste Håkon Andersen Hangar: 2 interstellärskyttlar, 5 evakueringsskyttlar, 1 fregatt, 2 jaktslupar, 3 bruksslupar och 25 flyktkapslar Förråd: 3 år Last: 300 000 m³ fördelat på 10 lokaler Bestyckning: 6 medeltunga EMA-kanoner, 12 lätta EMA-akaner, 4 missilramper av typ Erik och 4 till under konstruktion. 1 ramp för tyngre kryssningsmissiler under konstruktion

Klockan 06:43 Överste Jansson ställde ifrån sig sitt ljumna kaffe på kontrollpanelen, lutade sig tillbaka och tittade ut genom fönstren. Han lät blicken vandra förstrött över Europas vidder som sträckte sig i alla riktningar. Is is is. Det enda som störde vyn var två skorstenar och en fregatt som stod parkerad bredvid ravinen i vilken hang13

arporten var belägen. Sluparna var ute och patrullerade. Han lät blicken vandra över himlen som till en fjärdedel täcktes av Jupiters enorma kropp. Man kunde inte längre se den suddiga ljusfläcken som för en kort period ersatt Uranus. Helt otroligt; Uranus fanns inte längre. Någon av våra angripare hade alltså eldkraft nog att spränga en planet som var fyra gånger större än jorden. Analysen av datan från skytteln med flickan pekade på att det var kroll.

Fem månader hade gått sedan slaget vid Uranus. Det hade varit oroväckande tyst. Hade byrr och kroll tagit ut varandra? Kändes inte särskilt troligt. Den långa stiltjen hade givit oss tid att rusta upp, men mot en fiende som kan spränga en planet känner man sig inte särskilt tuff på en liten måne.

Det började pipa och en liten lampa började blinka. Jansson slog igång sitt headset.

– Kontroll ett. Kom. – Teknisk ledning ett, här. Kom. – Jag lyssnar.

– Vi har nått punkt tre. Status på reaktorn tack.

– Jag kollar. Häng kvar.

Jansson bytte linje. Svaret lät inte dröja länge: – Energi två. Kom. – Kontroll ett här. Status tack.

– Vi är redo.

– Tack. Jag återkommer när ni kan slå på. Slut kom.

Jansson brydde sig inte om att vänta på svar på slutkommandot. Äntligen skulle det hända något. Hoppas bara att skiten funkar nu, tänkte han för sig själv och kopplade över till första linjen igen.

– Teknisk ledning ett, här. Kom. – Kontroll ett, här. De är redo.

– Okej, då skickar vi upp generatorn. Slut kom.

– Slut kom.

Jansson hämtade en ny kopp kaffe och följde installationen av den egendomliga parabolliknande generatorn, steg för steg. Ingen hade någon aning om hur effektiv den stulna teknologin som flickan i skytteln haft med sig skulle vara. De visste inte ens om den 14

skulle fungera över huvud taget men det kändes inte som att de hade särskilt mycket att förlora. Jansson trummade otåligt med fingrarna på armstödet medan blicken skiftade mellan fönstret, loggen och klockan. Exakt trettiotre minuter senare kom klartecknet. Han kontaktade tjejerna vid reaktorn. De var antagligen lika spända, för de svarade omedelbart.

– Energi två. Kom. Det kändes nästan lite högtidligt. Han släppte inte generatorn med blicken.

– Kontroll ett här …

– Ja? Kom. – Ni kan slå på. Kom. – Okej. Slut kom.

Efter ett par sekunder som kändes som en evighet sköt en vagt transparent blålila stråle rakt upp från generatorn. Någon kilometer upp delade den sig som en tratt och tunnades snabbt ut så att den inte syntes. Lite här och var dök små norrskensliknande kaskader upp när stoft och partiklar träffade skölden utifrån.

Jansson slog på alla kanalerna samtidigt.

– Kontroll ett här. Det ser bra ut härifrån. Rapportera i standardordning. Kom. – Teknisk ledning ett. Allt ser bra ut. Kom. – Teknisk ledning två. Lugnt. Kom. – Program fyra. Inga överraskningar. Kom – Energi ett. Den är rätt törstig men vi har precis så det räcker.

Ska vi bygga fler leksaker så får vi bygga fler reaktorer eller ansluta dem till huvudreaktorn. Kom. – Energi två. Stabilt. Kom. – Energi tre. Just nu är det stabilt, men vi bör nog bygga ut kylsystemet … Kom. Jansson kopplade ned kanalerna och började fylla i rapporten.

Energisköldar, tänkte han och flinade. Precis som i science fiction.

Han lät roat blicken vandra över instrumentpanelen som han länge hade tyckt var ”hightech”. Blicken fastnade på radarmonitorerna, som var väldigt suddiga.

15

– Visst fan, muttrade han för sig själv. Radaringenjörerna hade ju förvarnat honom om att skölden skulle kunna medföra störningar på radarn och att man troligtvis skulle få kalibrera om radarfrekvenserna.

Jansson började finjustera radarinställningarna manuellt och en efter en klarnade monitorerna igen. Plötsligt stannade han upp vid en av dem. Han flyttade frekvensen fram och tillbaka i hopp om att han skulle upptäcka att han sett fel men bilden visade mycket tydligt; fem farkoster av icke mänskligt ursprung befann sig i innersta skyddsperimetern.

16

Kapitel 1 Tove Tove vaknade med ett ryck. Det var inget ovanligt – hon vaknade för minsta störning och kunde inte minnas när hon senast sovit djupt. Men denna gången var det inte för att någon gick förbi utanför eller tappade något i golvet i en grannhytt. Den röda lampan ovanför dörren i hennes hytt blixtrade med sekundlånga mellanrum. Basen var i någon form av nödläge. Hon började instinktivt att klä på sig och göra sig redo för snabb avfärd samtidigt som hon tyst väntade på att instruktioner skulle ropas ut över intercomen.

En väska med hennes få tillhörigheter var redan packad och stod vid fotänden av sängen. Hon var van vid att leva under ständig flyktberedskap – eller beredskap i största allmänhet för den delen, ”alltid redo”. Toves tjugofem år i livet hade format henne till vad som kunde jämföras med en scout – om man ersatte allt det trevliga med motsatsen … Det har sagts förr att ”ondska är en åsikt” men om man utgår från gemene mans generella uppfattning så var denna flicka inte en ond människa. Hon var bara ett lysande exempel på att även den mest delikata måltid smakar illa när den har doppats i skit.

Med en hastighet som skulle ha imponerat på en yrkessoldat hade hon fått på sig den mossgröna Heimdaluniformen. Det hade gått ännu snabbare med Herschelkomplexets internoverall, men det var också det enda hon saknade med den. Hon började gräva under madrassen efter vibrokniven, som hon lyckats snappa åt sig i fabrikssektionen, men stannade snabbt upp. Hon stod helt stilla med händerna kvar under madrassen. Vad var det? Där var det igen; stötvisa vibrationer i golvet.

17

Det sprakade till i högtalaren: ”Meddelande till samtliga på basen: Evakueringsläge 2C. Jag upprepar, Evakueringsläge 2C. Slut på meddelandet.”

Evakueringslägena var uppdelade i ett, två, och tre. ”Ett” innebar att det fanns risk för en kommande evakueringssituation och att man inte skulle uppehålla sig längre bort från sin hytt än nödvändigt samt att man skulle ha sin packning redo. Med andra ord så befann sig Tove konstant i evakueringsläge ett. ”Två” innebar att en situation som med stor sannolikhet skulle leda till evakuering utbrutit och att man skulle ta sina tillhörigheter och ta sig till sin avdelnings uppsamlingspunkt. Tove reflekterade inte ens över det lite udda i att hennes tillhörigheter utgjordes av en vibrokniv, en rulle silvertejp, en rulle snöre och lite förbandsgrejer. Inga foton, inga smycken, inga favoritplagg. ”Tre” innebar att evakuering påbörjats. Bokstäverna i detta kodspråk var instruktioner till den besättning som hade militära uppdrag och Tove ville minnas att A var det lugnaste läget och C ett av de värre …

Hon rafsade snabbt fram sitt vapen och gömde det under kläderna. Återigen kände hon vibrationerna i golvet. Såhär hade det känts när Byrr och Kroll hade krigat om basen på Oberon. Skulle samma sak hända med Europa? Tove hade fått veta av personalen på Heimdal att analysen av skyttelns navigationsdator visat att hon slagit på höghastighetsdriften bara fjorton minuter innan Uranus exploderat.

Tänkte angriparna göra samma sak här? Kunde de göra samma sak här; hade de till och med eldkraft att spränga Jupiter? Å andra sidan, vad spelade det för roll om de sprängde månen hon var på eller planeten den snurrade runt …? Hon skulle vara lika död i båda lägena. Tove visste att hon borde springa iväg till uppsamlingspunkten, men hon kände samtidigt en motvilja. Hittills hade hon undkommit säker död två gånger tack vare att hon inte följt andras instruktioner utan istället lyssnat till sina instinkter.

Om hon följde instruktionerna och sprang till uppsamlingspunkten så skulle hon ingå i en av grupperna som evakuerade i skyttlar. Evakueringsskyttlar var snabba när de väl var ute i öppna 18

rymden, men först måste de ut ur basen och vid hangaröppningen skulle de troligtvis bli nedskjutna, precis som vid Uranus. Tove visste mycket väl att hennes trick vid Uranus endast hade fungerat för att hon hade haft extrem tur. Hon var fortfarande arg på sig själv för att hon hade försökt sig på något så ogenomtänkt och våghalsigt fastän det faktiskt hade fungerat och räddat hennes liv. Att följa med de andra till uppsamlingspunkten skulle leda till säker död, den saken var hon övertygad om. Att stanna skulle leda till död eller ännu en gång fångenskap under … Byrr? Hon visste ju inte vilka angriparna var. Det vibrerade till rejält en gång och belysningen försvagades och flimrade lite i några sekunder men kom sedan igång igen.

Fanns det inget annat sätt att ta sig ut? Tove tänkte febrilt medan hon satte upp sitt mörkt kopparröda hår i en decimeterlång tofs i nacken. Hon hade fortfarande inte vant sig vid att håret var långt – åtminstone längre än vanligt – och rent och hon svor över att lenheten fick det att glida mellan fingrarna. Medan hon fixade med håret och funderade, vilade Tove sina stålgrå ögon på spegeln i rummet. Hon var inte fåfäng men sedan hon kommit hit hade hon snabbt tagit för vana att göra det. Ett år utan speglar hade givit det egna utseendet ett nytt värde. Att vara snygg hade aldrig varit viktigt, men det slitna ansikte som tittat tillbaka på henne när hon för första gången sett sig i spegeln efter att ha kommit hit, hade vittnat mer om hennes förflutna än hon var bekväm med.

Trots att Tove var blekhylt så hade hon märkbart mer färg i ansiktet nu – fyra månader senare. Herschelkomplexet hade effektivt visat att det finns grader i helvetet. Hennes ganska smala ansikte bar ett flertal ärr, varav de flesta tillkommit de senaste året, men det var inte det som fyllde hennes tankar just nu.

Vad hade hon hunnit ta reda på om basen? Den var nästan helt dold under Europas yta och uppdelad i nio sektioner. Bostadssektionen som hon befann sig i var tredje sektionen uppifrån. Om hon tog sig till det nedersta planen så borde hon kunna köpa sig lite tid, eller bli fast … Alternativet var skyttlarna.

Dörren smälldes upp. Ett befäl stod med en handdator i ena handen och ett gevär över axeln.

19

– Vad väntar du på?! Det kommer inga fler meddelanden! Kommunikationssystemet är utslaget!

Tove öppnade munnen för att säga något utan att veta vad hon skulle säga, men blev avbruten.

– Sätt fart! Fort, fort!

Befälet föste ut henne och vallade henne framför sig i korridoren, bort mot uppsamlingspunkten. Hon såg sig om efter en möjlighet att slinka undan men hon verkade vara den sista i korridoren att evakuera och hissarna låg i motsatt riktning. Överallt stod dörrarna öppna och det fanns inget folkvimmel att försvinna i. Befälet sicksackade mellan dörrarna och kontrollerade att alla rummen var utrymda.

– Spring! Ju snabbare alla är på plats och räknade, desto snabbare kommer vi härifrån! ropade han otåligt. Tove såg ingen möjlighet att smita undan och började jogga längs med korridoren. Hon joggade långsamt för att köpa tid att tänka ut något sätt att avvika, men det var svårt att koncentrera sig. Ett blixtrande rött ljus hade ersatt det vilsamma dagsljuset som vanligtvis emanerade från det välvda taket.

Framme vid uppsamlingspunkten var stämningen spänd och orolig. Ännu ett befäl stod och skrev in alla i en handdator.

– Namn?

– Tove.

– Efternamn?

– Vet ej.

Han gav henne en otålig och fordrande blick, så hon fortsatte.

– Minnesförlust.

Tove kunde inte avgöra om han såg mest irriterad eller förvirrad ut. Skulle hon behöva dra det här nu igen? Hon suckade och började.

– Byrr raderade mitt minne kort efter att de tagit över Rheabasen.

Innan de förflyttade mig till Oberon. Står inte det här i din dator?

Han tittade lite förvånat på henne och verkade plötsligt förstå.

– Aha, det är du som är …

I det ögonblicket skakade hela basen av tre kraftiga smällar. Han 20

svor och knappade lite på datorn samtidigt som han föste Tove mot slutet av kön.

– Gör er redo för avmarsch!

Han vände sig mot korridoren som Tove kommit från.

– Pedersen!! Status?!

– Sju kvar! Hördes det första befälets svar. Börja spring! Jag kommer ikapp!

Han vände sig tillbaka till kön.

– Ni hörde honom!

Han öppnade dörren till trapphuset.

– Följ mig!

Kön strömmade snabbt ut genom dörren och ned för spiraltrapporna. Sist kom Tove. Perfekt. Några våningar längre ned sprang alla ut ur trapphuset. Alla utom Tove som sprang vidare några varv i trappan innan hon stannade och väntade tills hon hörde Pedersens snabba steg närma sig och sedan försvinna helt när dörren gick igen bakom honom.

Tom Tom öppnade ögonen och såg rakt in i ett suddigt ansikte. Det var ganska runt och krönt med en ovårdad kalufs av mörkblont hår.

Personen hade små gråblå ögon och en lite kantig näsa och stod tryckt mot samma röda vägg som Tom stod tryckt mot. Det var hans eget ansikte insåg han, speglat i en halvblank metallvägg strax framför honom. Vänta nu … Vid närmare eftertanke insåg han att han låg ned. Då måste alltså den röda väggen vara golvet.

Han sänkte blicken några centimeter och betraktade den röda spegelytan närmast ansiktet. Blod. Var det hans blod? Han tänkte undersöka det med handen men hans arm visade sig vara fasttryckt mot kroppen av något tungt som låg på honom. Tvärs över honom låg en balk och några grova kablar. En av kablarna hade en ojämn ände med utstickande metalltrådar som hade gjort en reva i den gröna overallen. En tunnare människa hade kanske inte överlevt 21

att få detta över sig men Tom, som var strax under medellängd, var bygd enligt den kompaktare modellen. Han skulle precis till att dra sig loss när han hörde något. Ett pysande och ett tungt metalliskt ”klonk”. Först nu insåg han hur tyst det var i övrigt. Vad hade hänt?

Han vred på sig så att han kunde vända sig från väggen. Blodet trådade sig lite när han lyfte huvudet från pölen. En ilande smärta högg till i hjässan och Tom var nära att skrika. Smärtan fick adrenalinet att rusa av irritation. Tom hade alltid haft god kontroll över sitt häftiga humör, men även när han inte lyfte en min bubblade det ofta under ytan. Han lirkade upp handen och sökte försiktigt igenom sitt blöta och kladdiga hår samtidigt som han betraktade sin närmaste omgivning. Det var ganska mycket blod.

Han hittade snabbt det ömmande området – strax bakom vänster tinning löpte ett kraftigt nästan decimeterlångt jack. Han började försiktigt pilla ut det hår som var intryckt i såret samtidigt som han fortsatte att se sig om för att bilda en uppfattning om sin situation. Han låg nu på rygg och tittade uppåt längs med den grå väggen som han låg vid. Det var högt till tak. Vartannat lysrör var släckt och vartannat lyste svagt gult. Alltså var reservkraften på.

Bredvid honom stod något stort, en skyttel. Hangaren! Han var i verkstadshangaren. Än en gång hörde han ett pysande och denna gång ett vinande, åtföljt av ännu ett metalliskt ”klonk”. Han lade huvudet åt sidan för att kika under skytteln och bort mot ljudkällan men skytteln låg på buken så det gick inte att se under den. Han följde den med blicken. Det var främre landningsstället som givit vika. Strax bakom cockpit, tvärs över taket, låg en nedrasad kran.

Han lade märke till de slanka linjerna bakom fören som var lite snipigare än vanliga skyttlar. Det var en evakueringsskyttel; evakueringen! Angreppet! Av tystnaden att döma verkade allt vara över, men vad hade hänt?

Tom koncentrerade sig för att friska upp sitt minne och bitvis började de senaste händelserna komma tillbaka. Larmet hade gått bara sekunder innan första smällen. Evakueringsskyttel tre hade rapporterat elproblem. Han följde skyttelns buk bakåt med blicken.

Vid hans fötter var främre centralluckan öppen. Han hade varit i 22

full färd med att koppla ur ett felande säkerhetssystem som vägrade låta piloterna stänga landgången, när allt hade skakat till av en jättesmäll.

Han väcktes ur sina funderingar av mer ljud, dunsanden, som tunga steg. Blicken följde skyttelns buk vidare bakåt. De bakre landningsställen bar fortfarande. Om han kom loss och ålade sig ditåt så skulle han kunna kika under skytteln och ut över hangaren. Han vred sig och sköt mödosamt ifrån med fötterna. Det värkte i högerlåret och vänsteraxeln ömmade. Sakta tog han sig bort mot aktern där bränsleluckan fortfarande stod öppen. Matt av ansträngning och smärta kikade han under skytteln och stelnade. Ett stenkast bort såg han buk och landningsställ tillhörande något som inte hörde till basen. Han såg även en nedfälld landgång och … figurer som rörde sig nedför landgången och ut i den i övrigt tomma hangaren. De var matt mörkblåa och såg ut som stora … gjutjärnsklumpar. De hade armar och ben men verkade sakna huvud. Armarna slutade i vad som såg ut som vapen. De hade ju skjutit sig in så det kändes inte som att de skulle vara intresserade av en konversation nu heller.

Eftersom hangaren i övrigt var tom så var Tom antagligen ensam kvar på basen. Om skytteln han låg vid var det enda kvarvarande fordonet så var han helt strandsatt för den skulle inte flyga någonstans utan omfattande reparationer. Det skulle ju förstås kunna finnas någon flyktkapsel kvar … Här i hangaren kunde han i alla fall inte stanna men hur skulle han ta sig härifrån? Alla utgångar var belägna så att han var tvungen att kliva fram från sitt gömställe och röra sig mitt framför inkräktarna för att nå dem.

Han såg sig omkring och blicken fastnade på den kromade bränsleslangen. Den låg slängd på golvet och ringlade sig ned genom en lucka. Tom var anlitad som arktisk marintekniker men för att jobba som ingenjör på en rymdbas så krävdes även goda kunskaper i rymdteknik. Han kunde lätt se på skadorna på slangens munstycke att den slitits loss. Den hade troligtvis ryckts loss när kranen rasat ned över skytteln. Under luckan visste Tom att bränsletankarna låg och dem nådde man vanligtvis genom servi23

cegångarna. Kunde han bara ta sig ned genom samma lucka som slangen så hade han en utväg. Vart han sedan skulle ta vägen fick bli ett senare problem.

Två meter bort var luckan. Två meter fullt synligt för inkräktarna.

Han kikade försiktigt bort mot dem igen. Tre stycken stod uppradade nedanför landgången, med sidan mot Tom, medan två till klampade ut. De på landgången var mer vända i Toms riktning och om han bara kastade sig fram skulle de garanterat se honom. Om de inte var väldigt mycket snabbare än människor så skulle de troligtvis inte hinna skjuta mot honom innan han hunnit ned genom luckan. Om de inte var snabbare än människor … Han visste ju ingenting om dem. De såg ganska klumpiga ut men hur smidig behöver man egentligen vara för att höja ett skjutvapen och avfyra?

Tom vägde sina olika alternativ mot varandra samtidigt som han kände stressen av att fler av dem kom ut och förmodligen skulle börja söka av hangaren mer aktivt när som helst. Hans tankar avbröts när ett ljud från en annan del av hangaren fick samtliga att vända sig bort från Tom. En del av honom var väldigt angelägen om att få veta vad det var som lät, om han kanske inte var ensam kvar trots allt, men reptilhjärnan var starkare; nu eller aldrig. Han kastade sig fram och hoppade rakt ned genom luckan. Han visste att en av två stora cylinderformade tankar låg nästan rakt nedanför så han skulle inte behöva falla tre meter ned.

När han nådde tanken med fötterna visade den sig vara nedsölad med något halt, och omöjlig att få fäste på. Just som fötterna halkade av small det till precis ovanför hans huvud och han kände hur han träffades av en kraftig värmevåg samtidigt som han slog i knäet och armbågen i tanken. Han halkade av och slog huvudet i tanken bredvid innan han landade på sidan och luften slogs ur honom. Tom satte sig makligt upp och synade sina armar och ben för att se om något verkade vara av.

Det började bränna och ila i huvudet och han tog sig för såret i hjässan, vilket fick smärtan att mångdubblas. Han drog efter andan och tittade på sina händer och kände samtidigt hur det började sticka i ögonen och luftrören. Händerna var helt insmorda med 24

bränsle och han insåg att han satt i en stor pöl av det. Slangen! Den hade legat och läckt ned genom luckan och drällt ned allt här nere.

Med ögon som började tåras tittade han upp mot luckan som var kraftigt uppfläkt och såg hur det brann runt kanterna. Det här bränslet krävde höga temperaturer för att antändas och det Tom just blivit beskjuten med räckte tydligen till. Brinnande bränsledroppar fräste rytmiskt då de brann upp halvvägs ned mot golvet.

Vätskan var flyktig men hade tunga ångor så dropparna måste falla nästan hela vägen ned till golvet för att antända den ansenliga mängd gas som Tom nu satt i. Det var bara en tidsfråga. Han reste sig försiktigt för att inte riva upp ångorna och började röra sig i gången mellan de två tankarna bort mot den öppna dörren i andra änden. Synen var simmig och värken i huvudet började öka inifrån.

Han hade hunnit dra ned mycket ångor i lungorna som nu kändes som om de brann och det var med ansträngning som han lyckades hålla sig från att börja hosta. Bränsleförgiftningen fick allt att snurra och svaja och vid ett tillfälle hoppade han till när han trodde att den ena tanken höll på att välta över honom.

Luften var märkbart lättare att andas i bortre änden av rummet och Tom skulle just kliva ut genom dörren när någon hostade till precis bredvid honom. Hade han inte varit så vimmelkantig av alla smällar, sår och kemikalier hade han nog svimmat av överraskningen.

Han vände blicken mot ljudkällan som var precis till vänster om honom. Nere på golvet låg en person som såg ut att försöka gömma sig under kortänden av bränsletanken. Han hukade sig ned och sträckte fram en hand, osäker på vad han egentligen skulle göra.

– Öhm, det här är en väldigt osäker plats just nu. Du bör nog …

Personen, en kvinna visade det sig, avbröt honom.

– Tjena snygging. Kommer du hit ofta eller?

Tom blev lite paff men förstod vem det var.

– Alyssa? Vad ..?

Hon fortsatte men lät nu ganska ansträngd.

– Jag sitter fast. Den rasade när jag reparerade under den. Min arm sitter fast.

25

Tom blev så överraskad av det tvära kastet mellan humor och allvar att han inte riktigt visste vad han skulle göra. Han satte sig på knä bredvid henne för att få en bättre överblick över hennes situation samtidigt som stressen av att det kunde smälla när som helst gnagde i honom. Han fumlade fram en liten ficklampa ur verktygsbältet.

Trots stressen i hela situationen blev han lite distraherad av att se henne med rödsprängda ögon, utsmetat smink och kinder blöta av tårar. Några testar av hennes långa hår hade lossnat från den effektiva knuten och låg klistrade som bläckränder över den bleka hyn.

Tom lyste in under tanken och såg hur hon satt fast från handleden och utåt. Mitt på underarmen hade hon ett kraftigt och blödande jack. Lite längre in på Toms sida av tanken stack fyra blåsvarta fingrar fram. Den flera ton tunga tanken hade nog malt varje ben i hennes hand. Objudet inbillade han sig känslan av alla små ben i hand och fingrar när de spräcktes som pepparkorn i en mortel, den ilande smärtan när nervtrådarna skars sönder mellan de vassa bensplittren. Tydligen kunde han inte dölja sina tankar just nu för Alyssas ansikte förvreds i en grimas och hon började snyfta.

– Jag vet att den inte går att lyfta.

Hon höll upp en liten vibrokniv, och bröt ihop.

– Jag försökte skära av den men jag kan inte göra det!

Hon räckte över kniven till Tom. Hon grät så hon skakade och tappade den nästan.

– Det gör så ont!

Tom stod som förlamad med kniven i handen. Klarade han av att skära av armen på en människa? Han måste ju men skulle han klara det?

Alyssa sjönk ihop med ansiktet dolt i sin fria hand. Hon kunde inte sluta skaka och hennes ansträngda röst sjönk nästan till en viskning.

– Du måste. Gör det fort.

Tunga steg hördes uppifrån luckan. Tom reste sig upp och tog ett steg tillbaka så han kunde se bort mellan tankarna, mot den brinnande luckan. Som i slowmotion såg han en brinnande rännil falla hela vägen till golvet.

26

Alyssa sträckte ut sin fria hand efter honom med en blandning av bedjan och skräck i ansiktet.

– Nej, gå int…

I nästa ögonblick skakade allt av en dov knall och Tom såg ett eldgult ljussken storma mot honom. Han kunde höra Alyssas skrik försvinna bort när han slungades ut ur rummet.

Elvira Huvudvärk. Kablar – överallt. Varför sticker och pirrar det i hela kroppen? Varför har jag ryckningar. Var är jag någonstans? Trångt.

Vågar man röra sig? Tänk om någon av kablarna är trasig och strömförande. Om det bara gick att få lite belysning. Där läcker lite ljus in genom en glipa. Måste vara en lucka eller dörr. Kanske kan nå den med ena foten och sparka upp den. Klackskor och kablar, vilken kombination, vilket trassel! Aj, min arm! Vad i … Det sitter något … en sladd – gränssnittet! Kontakten är alldeles glödhet. Fan, något måste ha kortslutits! Ut med den. Vad var det som hände?

Det låter inget där utanför. Det luktar … bränt. Bränd elektricitet.

Elvira fick upp luckan och lade benen över plåtskåpets kant. I normala fall hade detta varit en sexig manöver. Elvira var nämligen vad många män skulle beskriva som ”en extremt välskapt kvinna med ett extremt sinne för klädsel och en extrem medvetenhet om detta”. Huvudvärken var tillräcklig för att hon inte skulle reflektera över hur mödosamt det faktiskt var att lägga de nylonklädda benen över kanten.

I normala fall hade nästa manöver varit att rätta till sin grå åtsittande och dyra kostymkjol, men istället låg fokus på att med sin spastiskt ryckande hand få tag i en skåpkant att hålla i. Hon kisade ut mot det stickande ljuset. Allt i synfältet svajade som om ögonen var fulla av tårar. Hon reste sig upp, föll rakt in i väggen framför och kollapsade i en hög på golvet. Hon försökte sätta sig upp, kände hur allt snurrade, och spydde. Efter en stunds vila reste hon sig 27

sakta och tryckte sig hårt mot väggen för att inte tappa balansen.

När hon vände huvudet var det som om allt runt omkring henne rörde sig dubbelt så snabbt i motsatt riktning. Rörde hon sig snabbt sprängde huvudvärken.

Hon såg sig långsamt om. Elskåpet som hon just befunnit sig i var det innersta i en lång rad av skåp i en trång gång. I bortre änden fanns en dörr. Hon rörde sig långsamt dit. Hon knuffade upp dörren och höll på att ramla ut, men höll sig uppe genom att hålla tag i dörren med ena handen och dörrkarmen med den andra. Där hade hon blivit hängande om inte belysningen mött henne som ett slag i ansiktet. Hon tappade taget, tog ett steg tillbaka och ner på knä, ramlade sedan baklänges och slog huvudet i ett av elskåpen.

Smällen fick spänningshuvudvärken att explodera och smärtan var så intensiv att hon önskade att hon fått svimma av. Istället spändes hela kroppen ofrivilligt i en båge och det vitnade för ögonen på henne.

Hon försökte skrika, men smärtan gjorde att hon varken kunde andas in eller ut. Efter några sekunder föll hon ihop och spydde igen. Ovetande om var hon var, oförmögen att göra något, och med så mycket smärta. Hon kände sig maktlös och förödmjukad.

Tårarna blandade sig med svetten. Hon öppnade munnen och pep fram; – Hjälp.

Hon hade ingen kraft att skrika.

– Hjälp. Finns det någon där? Hallå?

Ingen kom och ingen svarade. En del av henne kände sig lättad eftersom ingen såg henne i detta patetiska tillstånd. Men det betydde också att hon måste göra nya försök att hantera situationen själv.

Hon tog några djupa andetag och näsborrar och lungor fylldes av ozon och bränt gummi. Hon började återigen att försiktigt resa sig upp. Det blev inte enklare av att hon hade en spya att akta sig för.

Till slut satt hon utanför dörren, med ryggen mot väggen. Med handen ryckande av spasmer föste hon bort en rödorange lock som lossnat från håruppsättningen och fallit ned framför ena ögat.

Samtidigt höll hon fladdrande upp andra handen mot det bländan28

de ljuset och såg sig om. Det såg ut som ett kontor. Väggar och golv gick i blått och hon kunde se långa rader med datorer. Några av monitorerna var avstängda eller döda, några visade blå skärm och några stod och flimrade. Lite här och var steg tunna rökpelare upp ur utrustningen. Om man bortsåg från platsens tillstånd så kändes den bekant.

Elvira kröp makligt bort till en vägg och reste sig genom att trycka ryggen mot väggen och skjuta ifrån med benen i en bredbent position. När hon stod upp kunde hon se ut över hela kontorslandskapet som såg ungefär likadant ut. Vad var det som var så bekant?

Den där norska rymdbasen! Vad hette den nu igen? Heimdal. Hon kasade ned igen och funderade en stund. Heimdalbasen … Medan hon sökte i sitt minne slog det henne att endast var tredje taklampa var tänd. Alltså var reservströmmen på och just nu var det tur för hennes känsliga ögons skull.

Hon tittade bort mot rummet med elskåpen och läste på dörren.

Det var inga elskåp – det var en datorcentral. Hon måste vara i kommunikationscentralen. Men vart hade alla tagit vägen och vad hade hänt och varför tjöt inget larm efter en sådan förödelse?

Medan hon satt där och funderade på allt kunde hon inte släppa att det var något med den där datorcentralen … Hon hade varit där av en orsak … Hårddiskarna! Det fanns något, eller det kanske fanns något, som hon behövde hitta eller undersöka. Eller hur var det nu?

Kändes inte som att någon skulle märka om hon bara tog dem nu.

Elvira reste sig försiktigt, tog några steg och kände hur rummet vred sig runt henne innan hon slog i golvet med en smäll. Luften gick ur henne och huvudet kändes som om det var på väg att explodera. Än en gång spydde hon men nu kom det bara galla. Okej, när hon tagit hårddiskarna måste hon ha vård.

Efter en stund segade hon sig upp på alla fyra och fortsatte krypandes tillbaka till centralen. Det krävdes en del försiktig manövrering runt hennes andra spya för att komma åt de två första skåpen. Hon hittade inga hårddiskar i dem men i det mittersta satt de. I fyra kassetter som fälldes fram ur den kala panelen med ett tryck på en knapp, satt sammanlagt åttio kreditkortstora diskar.

29

Elvira drog upp de svagt blå och transparenta korten ett efter ett och synade dem. De var flexibla som plastkort och så tunna att man kunnat skära sig på dem om de inte haft en rundad och tjockare kant. Det var halvorganiska triofilamentdiskar. Med sina två reservlager var tekniken i dem tre molekyler tjock och kunde hantera imponerande mängder information – åt den som kunde betala lika mycket som för en villa per disk.

Endast fem såg ut att vara helt oskadda. Resten var synligt skadade eller förstörda. Det måste ha varit ett fruktansvärt kaos i elsystemet, som inte bara hade nått in till hårddiskarna utan även bränt sönder dem. Och detta hade hon varit uppkopplad mot …

Hon tittade bort mot skåpet som hon vaknat i och fingrade lite på det brännskadade gränssnittet i underarmen – kontakten via vilken hon kunde koppla upp sig själv mot datorer. Inte så konstigt att hon mådde som hon gjorde. Hon kanske rent av var att betrakta som välbehållen efter behandlingen.

Hon satte sig i skräddarställning så att hon kunde sortera diskarna mellan knäna på sin uppspända kjol. Alla som hon bedömde att det skulle kunna gå att rädda information ur – tretton stycken – samlade hon ihop i två buntar som hon lirkade ned i varsin kupa i behån. Det kändes som säkrare platser än kavajens fickor med tanke på hennes nuvarande tillstånd.

Hon samlade sig och tog sig ut till det stora rummet utanför igen och reste sig sakta genom att trycka sig mot väggen som om hon försökte knuffa bort den. Genom att luta sig hårt mot väggen och följa den kunde hon hålla sig på fötterna de trettio långa metrarna till huvudhissen. Den fungerade inte.

Hon slöt ögonen och stod en stund som om hon väntade på att väggen skulle viska något till henne, men allvaret i situationen sade snart åt henne att någon lösning nog inte skulle komma utifrån.

Sextio oändliga meter senare satt Elvira, totalt utmattad, vid den mindre hissen i andra änden av våningsplanet och tryckte upprepade gånger på knapparna. Inget hände. Hon sjönk ihop och kände hur hopplösheten på allvar började få övertaget. Hon visste att det fanns ett trapphus vägg i vägg med hissen men det var hundratjugo 30

meter till nästa våning och hon behövde ta sig längre ned än så.

Att ta sig ned för branta spiraltrappor när man befann sig i det här tillståndet kändes som självmord.

Sakta tippade hon åt sidan till en liggande position. Golvet var kallt och svalkande mot tinningen. Hon lät blicken vandra längs de linjer som fanns att följa i rummet och väntade på att få tuppa av.

Men huvudvärken ville inte låta henne komma undan. Hon svimmade inte och hon stod inte ut. Trapporna.

En stor ansträngning senare hade hon satt sig upp och öppnat dörren till trapphuset. Gallergolvet gjorde ont att stå på knä på, men hon visste bättre än att utmana sin balans igen. Hon stirrade tomt genom gallret en stund och undrade hur hon skulle krypa ned, huvudet först kändes väldigt riskabelt. Hon lyfte blicken långsamt för att inte tappa fokus och fick syn på en liten dörr med texten ”hissmaskin”.

Hon tittade på den en stund och konstaterade att hon självklart inte hade kunskaper att reparera en hiss. Men å andra sidan, vad kunde det skada att ta sig en titt? Hon öppnade dörren och stirrade oförstående på alla knappar och kablar. Hon förstod inte mycket men det var lätt att räkna ut vilken som var huvudbrytaren; en stor spak med texten ”huvudbrytare”. Hon flinade lite när hon för sitt inre hörde den klassiska IT-frasen ”Have you tried turning it off and on again?”.

Vad har jag att förlora, tänkte hon och greppade spaken med båda händerna. Hon lutade sig tillbaka och lät kroppsvikten göra jobbet. Mjukt och trögt sjönk spaken ned och alla lamporna slocknade, utom en bredvid spaken som nu lyste rött. Hon satte sig lite stadigare så att hon hade spjärn mot golvet, tog ett andetag och knuffade spaken upp igen. Alla lampor flimrade till och gick igång samtidigt som ett stigande vinande hördes. Lampan bredvid spaken bytte färg från röd till grön. Elvira kunde inte hindra ett något hysteriskt fnitter och sade sedan högt: – Grattis Elvira. Du har just ”rebootat” en hiss.

Med ett löjligt gemytligt ”pling” öppnades hissdörren och Elvira kröp in. Hon satte sig upp så att hon kunde nå knapparna och 31

fick koncentrera sig för att fokusera på texten på vänstra sidan om knappraden: Sektion 9 Kommunikation Sektion 8 Bostad Sektion 7 Nöje Sektion 6 Labb och Medicin När Elvira hittat Laboratoriesektionen flyttade hon över blicken till högra sidan om de tre knappar som fanns i den sektionen: Våning 16 Lager och karantän Våning 15 Hantering Våning 14 Analys och Sjukavdelning Hon tryckte på våning 14 och sjönk ihop på golvet. Det sög till i magen och högg till i huvudet när hissen accelererade nedåt.

Hade det inte varit för huvudvärken hade Elvira gärna legat och åkt hiss en stund till men sjukvårdsavdelningen och en möjlighet att lindra sitt tillstånd hägrade. Hissdörrarna gled isär och släppte in ett vitt ljus som högg som knivar i ögonen på henne. Hon flämtade till, vände bort huvudet och knep hårt med ögonen. Efter att ha tvingat sig upp på alla fyra, vände hon huvudet framåt och öppnade ögonen så lite hon kunde. Här hade strömförsörjningen inte slagit över till reservläge och väggarna var givetvis vita. Ljuset som silade sig in mellan ögonlocken skar sig fram genom synnerverna och fick det att ila i tinningarna. Elvira kröp ut ur hissen och hasade sig upp mot en vägg. Därefter sökte hon sig fram längs med väggarna, hårt kisande, tills hon till slut befann sig i sjukvårdsavdelningen. Hon letade runt en stund tills hon äntligen hittat rätt rum.

I rummet hon stod i fanns fem stora cylindrar placerade i en ring så att de lutade mot en tjock pelare i mitten. Cylindrarna var sexkantiga och såg ut som förväxta vita likkistor med fönster. Från undersidan av dem löpte en mängd kablar in i pelaren som räckte från golv till tak. Varje cylinders framsida stod uppfälld som ett kistlock och lämnade en öppning till en bädd. Från sidan stack en arm ut med en kontrollpanel som såg ut som en svart onyxskiva.

Elvira lät sig sjunka ned till golvet och kröp fram till en av vårdkapslarna. Med sina sista krafter drog hon sig upp, kravlade över 32

kanten och mer eller mindre ramlade in i den. Efter att ha sparkat av sig sina pumps och lagt sig till rätta sträckte hon sig ut och drog den ställbara panelen till sig. Den gick igång automatiskt när hon tog i den. Det var ett tag sedan hon hanterat en sådan här. Hon sökte över panelen tills hon hittade de tre grundinställningarna: ”extern assistans”, ”självassistans” och ”automat”. Det var lockande att slå på automatfunktionen men då fanns det en risk att den skulle få för sig att operera henne. Hon kanske behövde en operation men det kändes inte som det fanns tid för det just nu. Hon behövde bara komma på fötter så att hon kunde ta reda på varför ingen var kvar på basen – åtminstone inte på kommunikationsavdelningen och här … Hon tryckte på ”självassistans”. Ett svagt pysande hördes, panelen gled tillbaka till sin ursprungsposition, fönstret stängdes över henne och fotänden höjdes så att kapseln blev hängande vågrätt ut från pelaren. Diverse smålampor började lysa på olika instrument som satt infällda längs med kanten på insidan av vårdkapseln och en display dök upp på fönstret framför Elviras ansikte. En mjuk kvinnoröst hördes: – Kan du tala?

– Ja. – Var vänlig beskriv dina symtom.

Elvira kavlade upp ärmarna på kavajen och blusen och tog av sig handledsintercomen medan hon pratade.

– Spänningshuvudvärk, ljuskänslighet, spasmer, nedsatt balans, illamående, svårighet att fokusera med blicken.

Allt hon sade radades upp på displayen samtidigt som rösten upprepade det: – Spänningshuvudvärk, ljuskänslighet, spasmer, nedsatt balans, illamående, svårighet att fokusera med blicken. Stämmer detta?

– Ja. Fönstret tonades ned så att ljuset dämpades.

– Var god uppge medicinska anomaliteter såsom allergier, sjukdomar, medicinering och implantat.

– Organisk biodator, gränssnitt i höger underarm.

– Organisk biodator, gränssnitt i höger underarm. Stämmer detta?

33

– Ja. – Var god ange biodatorns modellnamn.

Nu kunde det bli problem, tänkte Elvira. Inte många vårdkapslar var uppdaterade med information om den modell som hon hade installerad i hjärnan.

– Celsius Bio Fuse Regent.

– Celsius Bio Fuse Regent. Stämmer detta?

– Ja. – Hämtar drivrutiner.

Elvira hade förväntat sig en rad med förvirrade följdfrågor men vårdkapseln kände alltså till hennes biodatormodell. Det var ju bra men konstigt. Hur kom det sig att en kommunikationsbas hade så avancerad medicinsk utrustning?

– Ligg rakt med ansiktet framåt. Frigör underarmarna från kläder, klockor, smycken och dylikt. Lyft upp armarna cirka en decimeter och vänd handflatorna uppåt. Säg ”klar” när du är redo.

– Klar.

Något som såg ut som förväxta handfängsel kom in från sidorna och slöt sig runt hennes underarmar. Hon kände hur det domnade lite nedanför armvecket där apparaten bedövade för att föra in nålar.

– Du kan nu låta armarna vila. Slappna av och ligg stilla.

En scanner började åka fram och tillbaka över henne. En till scanner dök upp ovanifrån och stannade precis framför ögonen.

– Var god håll ögonen öppna och titta rakt fram.

Efter någon minut gled scannrarna tillbaka.

– Primär diagnostisering klar. Fastställda anomaliteter: lindrig vätskebrist, lindriga hjärnskador samt brännskada runt gränssnittet. Vätskebristen är sannolikt orsakad av ansträngning. Skador på hjärna och gränssnitt är troligtvis orsakade av elektrisk överbelastning. Behandling av vätskebristen är påbörjad. Gränssnittet är obrukbart och bör bytas ut eller tas bort. Det kan också sitta kvar och hanteras vid ett senare tillfälle. Denna maskin har ingen möjlighet att installera cybernetik. Vilket alternativ väljer du?

– Hur lång tid tar det att ta bort det?

34

– Cirka tre minuter.

– Ta bort det.

– Du önskar ta bort gränssnittet. Stämmer detta?

– Ja. Elvira hörde hur det började surra och vina om apparaten runt hennes högra underarm men bedövningen verkade fungera.

– Ett eller flera beskrivna symtom stämmer inte med fastställda skador. Symtomen kan bero på skador i biodatorns hårdvara eller mjukvara. En optisk felsökning kan göras men då måste du uppge din pinkod.

– R S B R ett nio åtta två.

– R S B R ett nio åtta två. Stämmer detta?

– Ja. Ögonscannern dök upp framför henne igen.

– Var god håll ögonen öppna och titta rakt fram.

Elvira kunde se hur det flimrade i olika färger framför henne och automatiskt såg hon i tanken mängder av ettor och nollor fladdra förbi. Hon hade ingen aning om hur frenetiska tankar – något som huvudet kändes fullt av nu – kunde påverka scannerns resultat.

Funderingarna över var hon var, vad som hade hänt och vad som skulle hända, kändes mer än tillräckligt för att spränga skallbenet.

Kunde den pågående hjärnjympan ”läcka in” i biodatorn och digitaliseras och bli till störningar i datan som scannern samlade in?

För säkerhets skull försökte hon hålla huvudet så tomt som möjligt genom att fokusera på ettorna och nollorna som for förbi: … 01001110 01100101 01111000 01110101 01110011 00110111 …

Det var som att räkna får, och hade det inte varit för huvudvärken så hade hon nog kunnat somna. Istället gick hon in i en sorts trans, lite som ett mediterande fyllo, och hoppade till när den mjuka kvinnorösten återigen hördes.

– Analys färdig: 49% av mjukvaran är intakt. 22% av hårdvaran är intakt. Med optisk överföring kan mjukvaran återställas till 94%.

Hårdvaran kan finjusteras i denna maskin med ultraljud vilket kan återställa den upp till 28%. Resten måste opereras eller självläka.

Denna maskin kan inte genomföra en sådan operation.

35

Fantastiskt, tänkte Elvira bittert. Å andra sidan, om hon hade valt den billigare och starkare biodatorn av vanliga syntetmaterial och metall så hade hon garanterat legat kvar i skåpet med genomstekt hjärna. Mr Riley hade haft rätt.

– Finns det någon enskild modul som efter justering fungerar till nittio procent eller mer?

– Synmodulen och den minnesmodul som är knuten till den är nästan helt intakta och kan återställas till mellan 98 och 100%.

– Återställ mjukvaran och justera resten med ultraljud. Stäng därefter av allt utom synmodulen och det tillhörande minnet.

– Ni vill återställa mjukvaran och justera resten med ultraljud.

Ni vill stänga av allt utom synmodulen och det tillhörande minnet.

Stämmer detta?

– Ja. Ögonscannern kom fram igen och ettor och nollor fladdrade förbi i flera minuter. En ny apparat dök upp och slöt sig runt hjässan och sidorna av huvudet, som en hjälm. Det började vina och Elvira kände hur huvudvärken exploderade. I all smärta visste hon att hon måste genomgå det så hon bet ihop, knöt nävarna så hårt hon kunde och sparkade vilt med hälarna. Vinandet ökade sakta och förflyttade sig som en iskall borrmaskin som bit för bit försökte fräsa bort skallbenet.

När Elvira trodde att käkmusklerna skulle gå av öppnade hon istället munnen och skrek och grät. Och plötsligt kände hon hur det lättade. Och lättade. Och lättade. Samtidigt som huvudvärken sjönk undan försvann även ett högfrekvent pipande som hon inte ens tänkt på, och det kändes som om hon plötsligt kunde börja andas efter att ha hållit andan. Hon tog några utmattade andetag, kände hur kroppen blev tyngre och somnade.

36

37

Tom höll det lilla stålförstärkta glasröret i ett stadigt grepp. Att något så litet och till synes oansenligt kunde vara så fruktansvärt farligt. Vilka hade han egentligen jobbat för? Och vilka hade han jobbat med? Han kunde ju inte ha varit den enda som inte vetat om detta men ...

Han såg sig om. Det var inget litet lab. De andra var i full gång med att bära tuber och det märktes att de var stressade. Med all rätt, de hade bara ett försök och vägen ut var väldigt smal. Bara tanken på det massiva skal av is som omslöt dem på alla sidor fick bilden av gången utanför att krympa som ett astmatiskt luftrör.

Det var som om tiden stått stilla en stund och plötsligt börjat ticka igen, men snabbare.

Han tittade upp mot taket som om han kunde se igenom det. Långt där ovanför var de. Något mörkt kom över hans sinne. Tänk om man kunde … bara sträcka upp en hand och lägga dit det. Han tittade återigen på det lilla röret. Där inne fanns kanske lösningen.

Men det kunde lika gärna vara slutet på allt, eller bara mänskligheten. Men tänk om det skulle funka. Vad skulle det inte vara värt?

www.vistoforlag.se