1
Vilda nätter, heta dagar
Vilda nätter, heta dagar Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Andrea Kontros Omslag: Mattias Norén, Visto förlag Sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7885-318-2
NÄTTER HETA DAGAR Andrea Kontros
KAPITEL 1
D
et hörs ett klickande ljud när Alexandra sätter nyckelkortet i låset och den vita dörren till semesterlägenheten öppnas. Hon står kvar i några sekunder, försöker landa inom sig själv, innan hon lyfter in sin tunga mörkblå resväska. Hon försöker hålla sig lugn, men inom sig är hon fylld av oro. Hon tittar sig omkring i den ljusa lägenheten. Det ser rymligt och bekvämt ut och interiören går i vitt. Vita väggar och vita möbler. Köksdelen är installerad på väggen närmast dörren till hallen och över barköket kan man blicka ut över vardagsrummet och vidare ut genom glasdörrarna till altanen och hotellets lummiga trädgård. Bäddsoffan är av naturvitt slitstarkt tyg men lyses upp av färgglada kuddar. Spisskyddet och barnstolen vid bordet visar att även barnfamiljer är välkomna. Det känns konstigt att vara här på ön igen. Kusligt på något sätt. Solskenet därute deformeras av oron hon känner. Hon får en underlig känsla av att det inte är slut än, att det ska hända mer. Men hon skjuter ifrån sig de tankarna. Nu är hon ensam här. Men om några timmar ska de komma, kusinen Lena och så Anne. De kommer med ett flyg från Köpenhamn, själv reste hon från Stockholm. Det faktum att även Anne ska komma skrämmer Alexandra lite. Anne hade hållit sig undan i alla dessa år, så varför var hon så ivrig att träffa Alexandra? Det var ett märkligt sammanträffande när hon för något år sedan hade uppdagat att kusinen Lena var arbetskamrat med Anne. Med just den Anne som Alexandra hade varit bästis med i skolan så länge. Men så hade deras kontakt brutits abrupt efter den 7
mardrömslika händelse som sedan hade tagit över och format hela Alexandras liv. Ikea-köket påminner om hennes eget, som hon hade för länge sedan. De vita skåpluckorna med runda, svarvade handtag. Spisen med sina upphöjda värmeplattor av stål, de som var så svåra att städa av när något kokade över. Och det gråa spisskyddet fanns på plats, så att barn inte skulle komma åt värmeplattorna och bränna sig. Sådant hade de också haft i köket när deras barn var små. Tessa hade fötts bara nio månader efter att Johan och hon så panikartat hade rest hem till Sverige. Gud så konstigt det kändes nu i efterhand. Alexandra hade under de senaste åren tänkt att hon faktiskt aldrig haft någon riktig ungdom. De hade bara fått föräldraskapet på köpet efter den där händelsen. Johan och hon hade då ordlöst gått in i en pakt som hade förenat dem i alla dessa år. Alexandra fyller vattenkokaren med vatten medan en sorgfull suck lämnar henne. Det skulle bli gott med en kopp te. Den fem timmar långa flygresan från Arlanda till Larnaca på Cypern hade inte varit särskilt avkopplande. Alexandra hade känt sig skör och uppriven. Det hände henne ofta att känslorna kom fram när hon bara satt och inte gjorde något. Både det som hände för länge sedan, när hon och Johan blev ett par, och det som hände för några veckor sedan, när Johan plötsligt flyttade ut, rusade i hennes huvud. Hon var även orolig för barnen. Nu skulle hennes mamma ha uppsikt över dem under de två veckor Alexandra var borta. Fast de var ju inte så små längre, Tessa hade fyllt tjugofyra år och Anton var tjugotvå. Men det hade kommit som en chock även för dem att deras pappa skulle flytta. Alexandra drar den tunga resväskan in i sovrummet. Hon packar upp sina kläder och letar rätt på teerna och tekulan hon har tagit med sig. När Lena och Anne anländer får de göra upp om vem som ska sova var. Egentligen vill hon helst sova själv i bäddsoffan i vardagsrummet. Hon lagar sitt favoritte, ekologisk Temple Night, och sätter sig på altanen. Det är skönt sitta här ensam, men känns samtidigt konstigt och ovant. Hon har inte varit ensam sedan den där händelsen som 8
utspelade sig för länge sedan. De hade alltid hållit ihop efter det, Johan, hon och barnen. Vad ville hon egentligen? Just nu visste hon inte ens själv. Hon måste bara komma bort ifrån allt. Hela hennes inre var ett enda stort kaos. Precis som om hon hade blivit vänd upp-och-ner och alla delar lossnat och rörts runt där inuti henne. Ibland kändes det som om hon inte fick luft och ibland som om hon ville sjunka ner i jorden och bara försvinna. Med blandade känslor väntade hon nu på sin kusin och på barndomsvännen Anne. De blandade känslorna gällde mest Anne. Där visste hon inte ens vad hon skulle känna. Det var så länge sedan de sågs sist och så mycket hade hänt sedan dess. Men vissa segment av det förflutna hade etsats fast i hennes minne som om det hade hänt igår. Varför hade Anne reagerat som hon gjorde? Varför visade hon ett sådant avståndstagande? Alexandra kunde ju inte hjälpa att Johan hade valt henne istället för Anne. Det borde Anne ha insett för länge sedan. Kanske var det Annes inbilskhet som inte lät henne svälja sin stolthet. Eller så var det ren pur avundsjuka från Annes sida på grund av att Alexandra hade fått det bättre än väninnan. Alexandra hade saknat Anne, mest i början, när väninnan uteblev. Inte ett enda telefonsamtal hade kommit från Anne efter att deras vägar så abrupt hade skilts. Inte ens ett mail eller ynka sms hade väninnan sänt och det tyckte Alexandra var väldigt märkligt. Hon hade flera gånger försökt kontakta sin väninna. För att prata om de hemska saker som så oväntat hade hänt. Men Anne hade aldrig svarat. Inte ens på klassträffen för några år sedan hade Anne velat prata med henne. Alexandra kände då hur Anne fortfarande hatade henne. Troligtvis på grund av Johan. Och ändå hade de varit bästisar i många år innan. Alexandra hade saknat någon att prata ut med. Det skulle ha varit skönt att kunna dela allt med bästisen. Precis som de gjort med allt annat. Men allt hade helt plötsligt förändrats. Så hon fick bära på det som hänt och alla skuldkänslor som följde med den sorgliga händelsen. 9
Och den idoga tystnaden hade tagit hårt på Alexandra. Inte nog med det som hänt: hon behövde även känna ensamheten som Annes frånvaro orsakade. Alexandra hade saknat Annes livfullhet och käcka personlighet. Den här gången måste hon tala ut med Anne. Gå i djupet med allt, inte bara tafsa på ytan. Det skulle bli tufft och röra upp allt. Alla känslor, alla oläkta sår. Men för att kunna gå vidare var hon tvungen att göra det. Alexandra suckar igen och drar sedan ett djupt andetag av den väldoftande luften. Utspridda på gräsmatta mellan semesterlägenheterna står stora citrusträd i blom. Deras vita blommor doftar ljuvligt. Mogna apelsiner, klementiner och citroner hänger på grenarna. Cypern var en fantastisk ö. Och hon hade säkert återvänt hit massor av gånger om inte den hemska händelsen hade inträffat. Nu hade allt blivit annorlunda. Det drar en kall kåre genom ryggen. Hon reser sig hastigt och beger sig mot badrummet. Det är skönt att stå i duschen, att känna de varma vattendropparna strila ner över ansiktet och sedan rinna ner över kroppen. Alexandra har satt upp sitt långa, mörka hår i en stor knut på hjässan. Sitt tjocka, vågiga hår vill hon inte blöta ner nu. Hon tar en klick av sin duschgel med magnoliadoft och tvålar in sig ordentligt. Den doften tröttnar hon aldrig på. Hon tvålar in sin platta mage och sina slanka, välformade ben och därefter hela kroppen. Sedan står hon länge och låter det varma vattnet tina upp kroppen. Så skönt det var att även hennes kusin Lena skulle komma. Lena kände dem båda och kanske kunde det bli bra att ha henne som ett slags mellanhand som i bästa fall kunde medla om spänningarna blev för starka. Lena var perfekt för en sådan roll. Hon var präktig och förstående och ville vara lojal mot alla. En riktig bullmamma. Spegeln är alldeles immig, hon torkar av den med handduken. Mascaran har runnit av i duschen och den ljusa hyn är skör och vit med antydan till små rynkor kring ögonen och munnen. Hon har inte orkat gå ut i solen de senaste veckorna, trots att det är sensommar. 10
De blida, klarblåa ögonen tittar ledsamt tillbaka på henne. Hon suckar igen. Varför har allt blivit så här? Varför måste allt det här hända henne? Hon som skulle ha ett så fantastiskt och lyckligt liv. Det var i alla fall det hon hade hoppats. Hon måste tala ut med Anne. Det var på Cypern som Alexandra och Johan hade blivit ett par. När Johan kommit in i hennes liv, hade Anne åkt ut. Men det var ju inte så konstigt egentligen. Anne älskade Johan, det visste hon. Och Johan hade kanske älskat Anne. Eller åtminstone gillat henne. Det var de som skulle ha blivit ett par egentligen. Den plötsliga pakten mellan Johan och henne, det var på liv och död. Det var mer en ödets nyck än det som borde ha hänt. Ödet var verkligen outgrundligt. Och nu hade Johan rivit upp allt. På grund av en annan kvinna. Han bara kom hem en kväll och berättade att han träffat en annan kvinna och skulle flytta. Det kändes förfärligt och helt ofattbart. De djupa såren sved i henne nästan lika intensivt som för några veckor sedan, när det hände. Men Alexandra hade trumfkorten. Förstod han inte det?
11
KAPITEL 2
N
u sitter de här alla tre. På en fin liten cypriotisk restaurang på Nissi Avenue. Alexandra har tidigare mött Anne och Lena på busshållplatsen i centrum. Under taxifärden till lägenhetshotellet hade hon mest pratat med Lena. Hon och Anne hade hälsat på varandra lite tafatt och stelt. Efter de kitschiga inledningsfraserna som ”Hej, vad kul att se dig igen” och ”Du ser så bra ut, du har inte förändrats något” tog samtalsämnet slut. Det var helt ofattbart, de hade inte pratat på tjugofem år. Efter en halvtimmes promenad längs Nissi Avenue sitter de på en rymlig och ljus restaurangterrass. Klarblå blomkrukor med små buskar av basilika står på de vit- och blårutiga dukarna och bredvid sig har Anne den låga murade väggen som vetter mot trottoaren, där lavendel, basilika och andra torktåliga växter doftar ljuvligt. Alexandra och Lena sitter mitt emot henne, i skuggan av den stora parasollen, men Anne har valt solljuset, som fortfarande nu vid halvsextiden på eftermiddagen är starkt. Hon kisar mot solen medan hon tar av sig solhatten och med fingrarna kammar igenom det sträva, blonda håret. Anne tycker det känns märkligt att sitta här mittemot Alexandra. Både tungt och lättande på samma gång. Tyngden inom henne hade suttit kvar länge och den kunde inte lyfta på en gång. Men en gnutta lättnad finns ändå i det faktum att hon nu äntligen har tagit det stora steget att möta Alexandra igen, ansikte mot ansikte. Anne iakttar sin forna väninna. Alexandra har förändrats. Från den blyga, inåtvända tonårstjejen till en lugn och bestämd kvinna. Sorgen finns där också i hennes ansikte, själens tyngd och ett slags dold förtvivlan. Men hon bär den med stolthet, utan att säcka ihop. 12
Även jag själv har förändrats, inser Anne. Hon tycker ofta att hon ser trött och något tärd ut. Hon har dessutom gått upp i vikt en hel del. Hon minns sig själv med det kraftiga och självlockiga blonda håret som räckte till midjan och som alla tjejerna i gänget avundades henne. Och som alla cypriotiska killar var tokiga i. ”Ska vi beställa en flaska vin?” frågar Lena efter att de satt sig. Lena bläddrar i dryckesmenyn som den unga, mörkhåriga servitören precis räckt över. Alexandra ser sig förstrött omkring sig. ”Jag har redan bestämt vad jag vill dricka”, säger hon lugnt. Jag ska be servitören föreslå något gott cypriotiskt vin. Lena är som hon brukar vara, men henne träffar Anne ofta. Hennes mörkblonda hår är klippt i en enkel, rak frisyr som räcker ner över öronsnibbarna. Lena är medellång, lite senig och går stelt. Hon är inte så mån om sig själv, men desto mer mån om att ta hand om andra. Hon borde ha blivit sjuksköterska, har Anne många gånger tänkt. Men hon är nästan som en sjuksköterska på labbet där de jobbar, springer runt och tar hand om allt och alla. Anne ser hur Alexandra tittar utforskande på henne. ”Du måste berätta om dig själv Anne”, säger Alexandra leende när Anne lägger ifrån sig dryckesmenyn. ”Vad har du gjort under alla dessa år?” Det syns på Anne hur förvånad hon blir över frågan. Och lite besvärad. Hon sträcker på sig, rättar till frisyren, precis som när man vet att man är huvudpersonen. Hon är iakttagen. Och Anne gillade att vara huvudpersonen. Nu vill hon ge ett gott intryck. Men vad ska hon säga? Vad har hänt i hennes liv? Inte ett dugg. I alla fall inte något som var värt att prata om. Inte jämfört med Alexandra i alla fall. Anne hade hört en del om Alexandras liv. På omvägar, genom bekanta. Och så genom Lena de senaste åren. Och jämfört med det så var hennes liv inget att tala om. Anne hade utbildat sig till biomedicinsk analytiker och därefter jobbat på ett sjukhuslabb. Fick en dotter med en tillfällig bekantskap och var ensamstående mamma. Bodde i radhus i Södra Sandby och tillbringade semestrarna mestadels på Sandbybadet med dottern Alicia, som nu var femton år. 13
Anne berättar flyktigt om sitt liv, försöker få det att låta så intressant som möjligt. Hon hatar Alexandra just nu. Alexandra som alltid ska vara bättre och finare. Det har alltid varit så. Redan i första klass, då de träffades, var det så. Alexandra i sina fina färgglada klänningar och små stickade knallrosa benvärmare på gympan. Även om de hade samma initialer, AA båda två, så var det milsvid skillnad redan där. Anne med sitt Andersson som efternamn kände sig alltid i skymundan bredvid Alexandra Arnholdt. Fast de var kompisar under skoltiden och till och med bästisar under gymnasieperioden, så fanns skillnaden alltid där. Och likaså nu. Den tycktes aldrig kunna suddas bort. Hon hatade Alexandra för att hon på ett så förrädiskt vis lurade till sig Johan. Alexandra visste ju att Anne var till öronen förälskad i deras charmerande klasskamrat, så hur kunde hon göra så! Bara för att hon kom från en välbärgad familj var det säkert lätt match för henne. Johan som bodde med sin ensamstående mamma föredrog säkert en rik flickvän. Anne hade helat sitt liv avskytt Alexandra för att hon tog ifrån honom hennes Johan. Men nu var det dags att ge igen med samma mynt. Den mörkhårige yngre servitören kommer och tar beställningen. Och självklart är det Alexandra som nu väljer vinet. Anne känner sig dämpad, sitter blundade i solen medan hon hör de andra småprata om menyn.
14
EFTER EN PLÖTSLIG SKILSMÄSSA återvänder Alexandra till Cypern för att begrunda den hemska händelse som utspelade sig tjugofem år tidigare och som sedan dess har format hennes liv. Med på resan är även hennes dåvarande bästis Anne som efter den tragiska händelsen hållit sig undan från Alexandra. Även Alexandras kusin Lena som är Annes arbetskamrat följer med på resan. Människor från det förflutna träder oväntat fram och nya bekantskaper görs. Den tragiska händelsen ett kvartssekel tillbaka nystas långsamt upp, med konsekvenser som leder Annes liv in i en helt ny bana och som även leder till stora förändringar i Alexandras liv.
ISBN 978-91-7885-318-2
www.vistoforlag.se
9 789178 853182