9789178853137 by Smakprov Media AB

Tiden är människornas ängel

ANNA WIDERBERG

Tiden är människornas ängel

ANNA WIDERBERG

Tiden är människornas ängel

Akvarellen på omslaget är målad av Mattias Kvick efter ett Memento mori-motiv på en gravsten från 1729 i golvet i Heliga Trefaldighetskyrkan, Kristianopel. Timglaset avbildades vanligtvis tillsammans med kranium och benknotor, för att påminna oss om tiden som går och om vår dödlighet.

Tiden är människornas ängel Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Anna Widerberg Illustration framsida: Memento mori, Mattias Kvick Illustration baksida: Ormhassel, Mattias Kvick Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-7885-313-7

Ibland slås vi till marken. Faller ner i svarta hål. Det känns som om tiden stannar. Att jordens hjärta slutar slå. Men det sker aldrig. Vi kanske inte orkar gå själva. Men tiden tar oss med. Vi blir inte lämnade kvar.

Vem ska jag nu gå på rockkonsert med?

ag kommer aldrig mer låna dina jeans för att hjälpa dig måla ett badrum. Aldrig mer dricka dina livsfarliga drinkar. Aldrig mer få dina felstavade sms. Aldrig mer köpa honung för att du gillar att ha det i ditt te. Aldrig mer hjälpas åt att steka halluomi på en fest. Någonting kör över mig. Jag dricker det ena glaset rödvin efter det andra. Provar kläder och undrar om jag kan ha de högklackade skorna med nitar som du gillade? Klänning med bara armar, går det an? Tjugotre minuter efter midnatt den 17 september 2009. Om jag går sönder när jag går mot den svarta kistan med silverbeslag, plockar någon upp bitarna då? Det har gått sjutton dagar. Du lovade att du skulle vara min bästa vän för alltid. Vem ska jag nu ringa och säga godnatt till? Vem ska jag gå på rockkonsert med? Och vem ska sitta bredvid mig när jag åker på äventyrsroadtrip från New York till San Fransisco? I sjutton dagar har mitt liv inte handlat om något annat än att ta mig igenom dagen. Varje timma är en evighet. På lunchen kan jag inte lyssna på småpratet utan går ut men står inte ut med det heller för där på muren satt du och tröstade mig när jag hade haft ännu ett av alla bråk med vår chef. Och till utescenen bakom gamla rådhuset brukade vi

smyga iväg från jobbet och prata en stund i fred om det inte regnade. Så jag går in igen och sätter mig vid datorn. Läser samma text tio gånger utan att förstå ett enda ord. Tvingar mig att genomföra en arbetsuppgift i taget. Sakta rinner minuterna undan. Blir till timmar. Jag får gå hem och till slut får jag äntligen gå och lägga mig. Drömmer om dig varje natt. Gråter och gråter i drömmarna. Vaknar till ännu en dag att ta mig igenom. Var är du nu? Var är din kropp? Din lukt? Din smak? Din hud? Saker händer runt det som var du. Jag får inte vara med. Dina vänner samlas i din lägenhet för att hjälpas åt att röja och kanske ta hand om någon minnessak. Någon håller mig underrättad i hemlighet. När du kommer tillbaka från rättsmedicin blir jag insmugglad till sjukhusets kapell så att jag får se dig. Känna dig. Det är du men ändå inte du. Du är kall och hård och luktar främmande. Jag vågar inte lyfta på snusnäsduken runt din hals. Någon har varit hemma hos dig och valt kläder. Klätt dig. Jag sprängs inifrån när jag inser det. Så många som jag har suttit hos tills de dött, sedan tvättat och klätt. Men dig, min allra mest älskade människa, fick jag inte ta hand om. Köksklockans sekundvisare tickar obönhörligt vidare. Varv efter varv. Imorgon ska jag lägga en ceriseröd gerbera på din svarta kista. Vems kista? Din? Hur jag än försöker kan jag inte få in tanken i mitt huvud. Den blir kantig och samtidigt oformlig som en amöba. Glider runt mig utan fason. Inte kan du ligga där och förvänta dig att jag ska lägga ner blommor på din kista? För om jag går hela vägen från min plats i kyrkan och fram till den svarta kistan längst fram i koret med en ceriseröd gerbera så innebär det att du är död. Och så kan det inte vara.

Begravningsdagen. Jag har två vänner med mig och det är tur för när jag är halvvägs viker sig mina ben och jag håller på att falla i gången. När jag till slut kommer fram ser jag att blombuketten, i isande grönt och vitt, som jag och barnen valt med stor omsorg ligger gömd på golvet bakom kistan. Begravningsförrättaren säger att du har gett dig ut på en lång resa och jag blir fruktansvärt arg. Han är död! vill jag skrika. Han hängde sig!

Det var en saga

u kom och slog dig ner vid skrivbordet bredvid mitt och hälsade artigt, med omisskännlig engelsk accent. Du såg på mig med varma ögon och jag kände ett sug i mellangärdet som jag inte känt på många, många år. Jag var ny på jobbet, medelålders och nyskild. Radhuslivet var långt borta och varje steg jag tog var på oprövade vägar. När barnen var hos sin pappa gick jag på bio varje kväll. Med ett kvartalskort på den lilla biografen Elektra kunde jag se ett obegränsat antal filmer för 350 kronor. Hemma var tystnaden tät och ovan. Jag gick från rum till rum. Plockade upp någon bortglömd träningströja från golvet. Rättade till böckerna i bokhyllan. Satte mig med en kopp kaffe vid köksbordet och såg ut genom fönstret. Försökte med radion men ljudet skar i öronen. Så jag jobbade. Gick på bio. Och på lördagarna gick jag ut och dansade med en god vän. Hon var lika nyskild som jag och vi hade inga pengar men vi tog på våra finaste kläder och gick iväg så tidigt att vi inte ens behövde betala för jackan i garderoben. Sedan drack vi vatten och dansade med varandra och oss själva på det oftast ganska tomma dansgolvet. När stället började fyllas framåt nio och den första snubben spillde öl på våra kläder under ett eller annat taffligt raggningsförsök, hämtade vi ut våra jackor och gick hem genom kvällen. Det fanns en kvinna i mig som slogs för att komma ut den

där hösten. När jag blev mamma femton år tidigare hittade jag mitt livs syfte. Själva meningen. Jag älskade att vara mamma. I familjen fann jag min plats. Men nu insåg jag att det också fanns någon annan där inuti mig. En del av mig som jag hade gömt undan och glömt bort. Sent om nätterna låg jag i sängen och skrev i min dagbok. 23 oktober. Jag vill ha ett eget liv och en älskare. Jag vill se film och lukta vanilj. Jag vill dricka vin och ha roligt. Jag vill städa till rock’n’roll. Jag vill dricka en öl på verandan och få besök av någon attraktiv granne sent om kvällen. Jag vill ha en bil som går fort och kan fälla ner taket. Jag vill ha solglasögon och långt hår. Jag vill aldrig mer vara rädd. Jag vill ha djupa urringningar och en tatuering på vänster underarm. Jag vill ha armband som rasslar och sjalar i alla jordens färger. Jag vill vara medelålders och vacker, kraftfull, energisk, med en blick som aldrig viker och med huvudet högt. Jag vill att det ska vara varmt där jag bor. Jag vill veta vem jag är. Jag vill vara stolt. Jag vill tycka om att vakna. Jag vill ha vita gardiner i sovrummet och en dörr som släpper in morgonbrisen. Jag vill sitta på min trapp och dricka kaffe med mjölk. Jag vill vara lycklig. I många månader hade jag ögonen på dig. Det fanns något elektriskt i luften varje gång vi var i samma rum. Du läste mina texter och vi skrattade när du föreslog ändringar utifrån din engelska syntax. Jag skrev texter till webbsidorna du byggde åt kommunens olika förvaltningar och vi blev ett oslagbart team. Sakta fylldes dagarna av tysta löften och förhoppningar. Ingen av oss sa något. Vi bara såg på varandra och fnissade lite. Alltihop var pirrigt och spännande. Sedan kom den där kvällen. Och i vimlet på puben blev det allvar. Jag kände mig uppvaktad. Åtrådd. Du följde med hem

till mig. När du gick glömde du kvar T-shirten du haft under skjortan. Då visste jag att du skulle komma tillbaka. Det var förstås inte enkelt. Det är det aldrig och särskilt inte i medelåldern. Du kämpade med svåra uppbrott och svikna förhoppningar. Hur sårigt det var berättade du inte för mig. Hur mycket smärta. Ibland blev dina ögon svarta och stora på ett sätt som jag inte förstod. Jag hade Iris. Hon var terapeuten som hade hjälpt mig genom min skilsmässa. När jag hade förstått att mitt äktenskap var över och jag var sjuk av skuldkänslor över att jag skulle bli tvungen att slå sönder vår familj så var det hon som hjälte mig att navigera. Med hjälp av henne kunde jag vänta in, vågade jag vara ärlig, klarade jag att stå kvar i den sorg och ilska som rördes upp i min familj. Efteråt, när allt lugnat ner sig, bad jag henne följa mig en liten bit till på vägen. Bara tills jag hittade rätt i min nya tillvaro. Vi sågs en gång i månaden. Nu berättade jag för henne om dig. Jag berättade om dina rock’n’roll-drömmar i London och hur de svepts bort. Hur du hamnade i Sverige som nybliven pappa. Hur du tog tillfälliga jobb eftersom det var det enda som fanns för någon som inte kunde mer svenska än några enstaka ord. Hur du sakta lärde dig språket och byggde upp en tillvaro för dig och ditt barn. Hur ni promenerade på Djäkneberget samma sommar som jag vandrade runt där varje dag efter jobbet, i slutet av 80-talet, ensam i en ny stad. Jag var en rätt vilsen postpunkare med hennafärgat hår och kläder i långa sjok och du en lika vilsen rocker med långt, lockigt hår, nitbälte och i sällskap med din lille pojke. Vi hade kunnat träffas då. Istället dröjde det nästan tjugo år. Jag kan fortfarande inte göra mig fri från känslan att det var meningen. Att vi skulle ses. Förr eller senare. Med dig blev jag allt jag drömt om. När du låg på golvet på min balkong en ljum sommarkväll, såg upp mot stjärnorna

och frågade: ”Do you wanna grow old with me?”, tvekade jag inte en sekund. Vi levde inte ihop på vanligt vis, du och jag. Vi hade båda levt i traditionella relationer. Fått barn. Gjort de anpassningar man måste. Valt och valt bort. Pärlklänningarna som hamnat längst in i garderoben och rock’n’roll-lockarna i soppåsen. På klassiskt medelåldersvis skrattade och grät vi åt allt som blivit och allt som inte blivit. Och vi lovade att aldrig försöka förändra varandra. Aldrig stoppa. Aldrig kräva. Aldrig ta för givet. I dag vet jag att den sortens frihet har sitt pris. När du dog stod jag utan skydd. Det fanns ingen plats för mig runt din död. Jag hade inga rättigheter. Du dog och föll tillbaka till allt det du hade lämnat. Alla dörrar stängdes för mig och jag förlorade dig igen och igen. Vi levde inte ihop på vanligt vis, du och jag. Men vi delade livet. Det finns många sätt att dela liv. Vi hittade vårt.

Jag kan föreställa mig din måndag, den där sista dagen i augusti. Jag kan se dig när du förbereder dig hemma i lägenheten, när du tar din svarta ryggsäck, låser dörren och ger dig iväg. Jag undrar om du stannar till en stund i trappen. Om du tänker att du står där för sista gången. Jag undrar om du är tung och ledsen. Eller om du känner dig befriad. Jag undrar om du tänker på mig. Dagen då han tog sitt liv var hon inte där. Nu är hon ensam kvar och tvingas ut på en lång vandring för att försöka ta reda på hur livet ska kunna fortsätta när katastrofen har rivit sönder framtiden. Anna Widerberg skriver om sorg men också om storslagen kärlek och att slåss för sitt liv. Hon färdas djupt ner i känslomässiga avgrunder men med hjälp av vardagens rutiner och en oväntad humor hittar hon sitt sätt att läka.