__MAIN_TEXT__

Page 1

KARIN SALLANDER 1


Kärlek och hat bortom tid och rum


Tidigare böcker på Visto förlag av Karin Sallander: Världsberättelser, 2017. Rening genom tiden, 2018. Ondskan i ett arv, 2019.

Kärlek och hat bortom tid och rum Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Karin Sallander © Omslag: Mattias Norén, Visto förlag Grafisk form och sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7885-311-3


Kärlek och hat bortom tid och rum Karin Sallander


Dag 1 Ett fรถrsta mรถte med en fรถrebild i det ofรถrklarliga.


Prolog Natten den 10 november, 1839

M

örkret dolde skepnaden som kom för mannens ögon. Det enda han uppfattade var ett mjukt svischande, som på något sätt fortplantade sig i hela hans fysiska varelse. Sedan de hemska, röda ögonen. Han backade bort från den långa, magra mannen. För, visst var det väl en man? Han gissade på att främlingen kunde vara någonstans i tjugofemårsåldern. ”V-vem är ni?” stammade den arme arbetaren. ”Vad vill ni?” Med händer som skakade värre än gelé i en jordbävning, började mannen fiska upp sin portmonnä ur bakfickan på byxorna. ”Ta alla pengar jag har, bara ni inte gör mig illa. Hör ni? Gör mig inte illa!” Den andre gjorde ingen min av att ha hört honom. En hand for ut. Lyfte den skräckslagna mannen från marken. Minst en meter. Gode Gud, så stark han måste vara! ”De där vidriga små silvercirklarna intresserar mig inte ett dugg”, sade ynglingen. Han talade med en röst som inte var högre än ett väsande. Men arbetaren uppfattade varje ord. ”Nej, de äcklar mig”, fortsatte främlingen. ”Ta bort dem. Jag vill andra saker, förstår min herre.”

9


Samtidigt som han talade, förde den främmande ansiktet närmare sitt offer. Munnen satt snart på arbetarens hals. Som i en tunnel, uppfattade arbetaren att angriparen var underskön till det yttre. Blanksvart hår, som var bakåtkammat. Vit hy. Mager kroppsbyggnad. ”Ä-är det något jag kan hjälpa till med?” stammade mannen. Då log ynglingen. Hela den korta tid som mannen hade kvar i livet, skulle han aldrig glömma det där leendet. Munnen, med sina rakbladsvassa huggtänder, öppnades. Den sista klara tanken arbetaren tänkte, var att det var en drakes tänder. ”Ni kan bara stanna där ni är”, sade den otäckt vackre mannen. ”Det är nämligen er jag vill ha. Att äta från.” Ansiktet fullföljde sträckan till sitt mål. Tänderna borrade igenom hud. Det slitna huset vaknade inte av arbetarens skrik, som tillslut skulle spräcka hans stämband. Huset som var hans hem, som han skulle ha varit trygg i, om bara åtta meter. Om inte angriparen hade hunnit slå till först. Natten fylldes av skrockanden. Och nöjt slurpande.

10


Daniel och Bertram 12 november

D

aniel Winslow tvärstannade på gatan. Utan vara medveten om det, stirrade han som om han hade sett ett spöke. Var det verkligen han? Ja, det var det. Daniel högg tag i armen på sin bästa vän, fyrtioåttaårige sjömannen Bertram Pearman. Pekade. ”Bert, titta där borta”, viskade Daniel. ”På bänken, där. Det är Edgar Allan Poe.” Bertram såg åt det hållet. En mager man, klädd i tunna kläder, med svart, rufsigt hår, satt på en enkel träbänk. För tillfället var Poe upptagen av samtal med fem män och två kvinnor, som alla talade högt och gestikulerade ivrigt. ”Den där magra typen?” sade Bertram. ”Åh, det var en överraskning, måste jag säga. Jag visste inte att Southampton hade sådana berömdheter att bjuda på.” ”Om jag hade vetat att Edgar Allan Poe skulle vara här, hade jag förberett mig bättre på vad jag skulle säga”, mumlade Daniel. ”Herregud, jag blir alldeles matt. Jag måste tala med honom.” Daniel började hoppa jämfota på stället. Bara väntade på att de andra skulle gå därifrån. Ynglingens svartlockiga hår åkte ur sin välordnade frisyr. Trots att himlens grå moln släppte ifrån sig små duggregndroppar,

11


märkte inte Daniel att de landade på hans vita hy. Han rättade till en brun scarf, som hängt sig slarvigt över axlarna. Bertram drog sin gamla sjömansduffel tätare om sig. Blåste i händerna. ”Du får gärna raska på lite, valpen”, sade Bertram. ”Jag fryser rumpan av mig.” ”Gruffa inte, Bert”, sade Daniel. ”Det här är värt att vänta på. Jag vågar säga så mycket som, att jag kan tacka honom för hela min egen karriär. Poe fick mig att älska det bisarra, som ibland är snudd på smaklöst.” Han såg längtansfullt på Poe, som var så otroligt nära. Nästan så att det gick att ta på honom. Bertram tittade också. ”Ja, du har ju visat mig några berättelser”, sade Bertram. ”Om du frågar mig, är de lite för tunga. Men du är ju den smartare av oss.” Så riktigt och sant. Daniel var bildad och klok. Han kom från ett välbärgat hem, där läsning uppmuntrades. Som en följd av allt detta, hörde en stor nyfikenhet till Daniels natur. Det han inte visste, tog Daniel reda på. Bertram hade vuxit upp i Glasgows hamnkvarter, och gått till sjöss i ung ålder. Sedan dess hade han varit på havet större delen av sitt liv. Den allmänna bildningen var inte lika omfattande som i Daniels fall. Ibland var det till och med svårt att läsa tidningen. Tur var då att Daniel fanns där. Bättre vän kunde man inte ha. Dock gick det ju inte att bara tankearbeta jämt och samt. Vännerna hade åkt till Southampton på en liten resa i veckoslutet, för att se lite nya vyer och havet på nära håll. Staden Southampton var känd för sin vackra, livfulla hamn. ”Jag måste gå fram och tala med honom”, viskade Daniel. ”Detta är mitt livs chans. Kom, Bert!”

12


Bertram mumlade lite. ”Jadå, lugna dig, valpen”, sade sjömannen. ”Dra inte i mig sådär. Vi hinner gladeligen.” Daniel hoppade fram på gatan när vännerna rörde sig närmare gestalten på bänken. Edgar Allan Poe var klädd i en blodröd kavaj, med en blå scarf runt halsen. De svarta hårlockarna hängde fram i ett blekt ansikte. Ögonen var både drömmande och lite trötta. För ett ögonblick gick det inte att nå Daniel. Bara att se Poe sitta där var så omvälvande att han blev alldeles till sig. Det var Bertram som först uppmärksammade Daniel på att något var fel. ”Jag vet inte om mina ögon leker med mig”, sade Bertram. ”Han ser inte ut att må bra.” Efter ännu en titt, kunde Daniel hålla med Bertram. Blekhet var ett alltför milt ord för att beskriva Poes hudfärg. Han såg ut som en nytillverkad vaxdocka. Författarens ögon var röda som blodfärgade rubiner. ”Nej, du har rätt”, sade Daniel. ”Han ser helt utmattad ut. Kom, vi kikar lite!” Den gamla nyfikenheten gjorde sig påmind igen. Något tyngde Poe, det var helt klart. Leendet när han besvarade hälsningar var mer än påklistrat. Poe verkade inte vilja vara där överhuvudtaget. Daniel låtsades läsa i sin bok för att inte verka stirrande. Samtidigt rörde han sig sakta framåt. Daniel hade en plan. ”Förresten, det kanske inte är någon fara”, viskade Bertram nu. ”Jag vet hur ni författare är. Han har kanske bara en sådan där period.” ”Tala för dig själv”, sade Daniel och log. ”Vi ska undersöka

13


saken. Om mr Poe mår bra, är allt gott och väl. Det vet vi om en liten stund.” Nu gav sig den sista personen iväg. Daniel svalde. Stålsatte sig. Daniel steg fram. Han var döv för allt annat, utom sina egna hjärtslag. De bultade som trumpinnar i öronen. Poe såg på Daniel. Hans påklistrade leende, tillsammans med en blick av igenkännande, framträdde. ”Ojdå, vad är det jag ser?” utbrast Poe. ”Tänk få träffa en kollega här. Inte vilken kollega som helst. Jag måste få säga att jag är så förtjust i Bäckens mörka hemlighet.” Han reste sig. Tog Daniel hjärtligt i hand. Daniel växte flera centimeter invärtes. Rodnade och log med hela ansiktet. ”Tack så hjärtligt”, fick han fram. ”Det är tack vare er som jag har åstadkommit den. Ni är min förebild. Skulle ni vilja signera min bok? Det skulle betyda så mycket.” Generat upptäckte Daniel att han svamlade fram en massa struntprat. Poe verkade inte lägga märke till det. Han lade handen över hjärtat. Log tillbaka. Ögonen blänkte till. ”Åh, jag blir verkligen rörd”, sade Poe. ”Ord som era betyder så mycket för mig. Tack ska ni ha. Det är klart att jag vill signera åt er.” Han rafsade ner sin namnteckning och en personlig hälsning: Till min gode vän från rysligheternas boning, Daniel Winslow. EAP. Aldrig att Daniel skulle kasta bort den boken. Inte så länge han levde. Poe slöt ögonen. Han andades in väldigt djupt. Så djupt att det inte lät naturligt. Daniel såg undrande på honom.

14


”Är allt väl, mr Poe?” frågade Daniel. Poe öppnade ögonen. Läpparna darrade. ”Snälla ni, hjälp mig”, gnydde Poe. ”Jag orkar inte mer. Det har pågått så länge.” Varpå Poe böjde ner huvudet mot bänkens ryggstöd. Storgrät.

15


Poes lägenhet

K

lart var att Poe var tvungen att komma ifrån platsen och vila. Som ett sammanträffande, låg hans lägenhet bara ett kvarter

bort. Daniel och Bertram hjälpte Poe hem. Ynglingen ville inte höra talas om annat. Såklart att han skulle hjälpa Edgar Allan Poe. Vad vore han annars för sorts människa? Hemma i lägenheten lade de den uttröttade Poe i hans säng. Daniel satt på sängkanten, med en lugnande hand på Poes panna. Bertram hade tagit plats på en stol vid fönstret. ”Jag hade alltså rätt”, sade Bertram. ”Ni mår inte alls bra.” Poe skakade på huvudet. Torkade sig om näsan med näsduken. Han hade blivit nästan sjukligt blek vid det här laget. ”Det stämmer”, sade Poe. ”Jag sover så illa, och har gjort så i fem veckors tid. Ni tror väl att jag är galen, men det finns något här i min lägenhet.” Handen på pannan ryckte till. ”Vi tror inte att ni är galen”, sade Daniel. ”Hur kommer det sig att ni tror att det är något i lägenheten?” Poes ögon fylldes åter av tårar. Salt vätska rann över. Föll nerför kinderna i mindre älvar. Daniel fick kämpa för att hålla tillbaka det våta som hotade att tränga fram i hans egna ögon. Han blev varse att Poe också bara var en människa.

16


”Det knarrar i dörrarna”, viskade Poe. ”Hela tiden knarrar och smäller dörrarna. Trots att jag vet att ingen är där. Ibland blåser det vinddrag genom lägenheten, som är kalla som en isstorm på Antarktis. Jag står inte ut! Förlåt mig …” Han förde näsduken till ansiktet. Grät tyst. Det var uppslitande att se någon så deprimerad och trött. Hjärtat blödde i Daniels bröst. I ögonvrån såg Daniel att Bertram vände bort ansiktet och harklade sig. ”Det är inte allt”, snörvlade Poe. ”Jag har sett saker också. Något som liknade en kvinna stod här i rummet. Precis på den fläcken!” Han pekade mot fönstret, där Bertram stod. Daniel tog Poes hand. ”Ni kan vara helt lugn”, sade Daniel. ”Jag och min vän har mött ett par spöken i våra dagar. Om ni vill, kan vi stanna här och hjälpa er att jaga bort de osaliga. Eller hur, Bertram?” ”Jajamän”, sade Bertram. ”Det kan han ge sig attan på.” Poe såg ut som om flera kilo sten hade lättat från bröstet. Han reste sig till sittande läge. Kastade sig i Daniels famn. ”Åh, vill ni göra det?” viskade Poe. ”Då ska ni för alltid finnas i mitt hjärta.” Daniel hörde att han grät igen. Tårarna blötte ner axeln på Daniels kavaj. Daniel var själv väldigt rörd. Hans ögon droppade som en mindre flod. Med Poe fortfarande i famnen, lade Daniel hakan mot dennes axel och torkade dem med baksidan av handen. Bertram satte sig också på sängkanten. Lade handen på Poes axel. ”Det ordnar sig”, sade Bertram. ”Jag går och hämtar vårt bagage. Daniel stannar här. Sedan sover vi här så länge det blir nödvändigt.”

17


Poe snöt sig. Drog en djup suck. Nu kunde vännerna se att ansiktsmusklerna hade blivit betydligt mjukare. ”Jag vet inte vad jag ska säga”, sade Poe. ”Ni är guld värda som gör det här för en okänd människa. Er belöning ska bli stor i himlen.” ”Ni behöver inte säga någonting”, sade Daniel. ”Det är klart att vi hjälper er, när ni mår så dåligt. Lita på oss, mr Poe.” Han klappade honom kamratligt på axeln. Poe, vars ögon åter hade blivit blanka, kramade om Daniel med sådan innerlighet att ynglingen smälte inombords.

18


Daniel och Bertram är i Southampton, där de

möter Daniels största förebild: skräckförfattaren Edgar Allan Poe. Poe verkar orolig, på grund av något obestämt som plågar honom. Något osynligt … Vad är det som plågar Poe? Har otäcka saker hänt i lägenheten tidigare? Och vad vill egentligen Maximillian Bexham?

ISBN 978-91-7885-311-3

www.vistoforlag.se

9 789178 853113

Profile for Smakprov Media AB

9789178853113  

9789178853113  

Profile for smakprov