9789178852819

B A R A D E N S TA R K A S T E Ö V E R L E V E R

MÖRKT PARADIS

B A R A D E N S TA R K A S T E Ö V E R L E V E R

MAR I A H E R NI US

MÖRKT PARADIS Utgiven av Visto förlag, Lerum 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Maria Hernius © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag © Omslag: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-7885-281-9

Till min tvilling Filippa, som var den fĂśrsta att tro pĂĽ min fantasi.

PROLOG KVINNAN springer för livet. Barnet vid hennes sida sinkar hennes framfart, men hon håller hårt om dess arm. Trots att barnet snyftar av rädsla fortsätter hon att springa. Hon springer över mossa och barr, sicksackar mellan de täta trädstammarna som hon nätt och jämnt kan urskilja i mörkret. Runt omkring hörs panikslagna skrik.

Någon ropar på hjälp men hon kan inte stanna. De är jagade.

Stannar hon är jägarens skugga över dem på nolltid. En rörelse till höger fångar hennes uppmärksamhet.

En annan kvinna, också med ett litet barn i handen, springer några meter ifrån henne. Det ljusa håret fladdrar i fartvinden. Så plötsligt, med ett gällt skrik, faller kvinnan omkull och försvinner ur hennes synfält. Hon tar ett fastare tag om sin dotters arm för att inte tappa greppet och fortsätter springa.

Ett snabbt ögonkast över axeln vittnar om att deras förföljare inte är långt bort. Mörka, onormalt långa skuggor skymtar mellan träden. ”Mamma!” ropar plötsligt flickan.

Framför dem glesnar träden och kvinnan måste tvärstanna för att inte springa över kanten till en ravin.

Där nere öppnar en svart avgrund upp sig. Skulle det vara värt att hoppa? Utan tvekan skulle de krossas mot vassa stenar eller bli spetsade av trädens grenar. En fruktansvärd men snabb död och hennes barn skulle i varje fall vara utom räckhåll. Hon blundar hårt.

Vindarna från ravinen lockar henne, viskar dödliga löften. En trädgren knäcks bakom henne och ljudet får hennes kropp att instinktivt reagera. Hon kastar sig åt vänster och fortsätter springa. Hon vill inte dö.

9

I ögonvrån syns de mörka silhuetterna, allt närmare, alltför nära. Hon är ett jagat djur men det är inte hon som är bytet. Flickan snubblar till och tappar fotfästet så att hon skrikande släpas efter sin mamma. Kvinnan slänger upp sitt barn på höften men förlorar värdefull fart.

Flickan hänger nu runt sin mammas hals, borrar in sitt lilla ansikte mot hennes halsgrop och klamrar sig fast. Hon känner kallt snor och varma tårar mot sin hud. Deras hjärtan slår hårt i takt, andetagen är ansträngda. Lungorna skriker efter syre och benen värker av mjölksyra. Ändå fortsätter hon.

Ravinen till höger är becksvart och till vänster reser sig skogen hög och skrämmande. Skrik hörs inifrån dess djup. Plötsligt står en lång mörk varelse framför dem och skär av deras väg. Kvinnan flämtar till av rädsla men viker snabbt av in i skogen igen.

Därinne väntar fler skuggor, hon ser sig om efter en flyktväg men är omringad. Flickan skriker av rädsla när månljuset ger dem en tydlig bild av deras förföljare.

Kvinnan sjunker utmattad ihop på marken och kramar dottern hårt. Deras mörkröda hår smälter samman. Mor och dotter håller gråtande om varandra.

Så är de långa skuggorna över dem. Kvinnan skriker och vägrar släppa taget om sitt barn. Men så rycks hon hårt i håret och styrkan får henne att ramla baklänges. Flickan dras åt andra hållet och de tappar taget om varandra. Båda skriker rakt ut i fullständig panik, flickan av rädsla för att förlora närheten och skyddet från sin mamma, kvinnan av vetskapen att hennes barn är förlorat.

I ett sista desperat försök slänger hon sig efter sin dotter, men en betydligt starkare kraft naglar fast henne mot marken.

Hon trycks ner på mage och ansiktet skrapas hårt mot marken.

Skriken från dotterns röst överröstar alla andra ljud i skogen men försvinner till slut bort. Hon jämrar sig av sorg och fasa. En enda tanke finns kvar inom henne. Hon skulle låtit ravinen få dem båda.

10

KAPITEL ETT NÅGON skakar om min kropp. Jag rycks ur min djupa sömn och öppnar förvirrat ögonen.

En smal skepnad tar form framför mig och för ett ögonblick tror jag att det är en varelse som står där. Jag flämtar till av rädsla varpå silhuetten hukar sig ner och tar mig på axeln. Min vän hyschar åt mig och jag försöker lugna mitt bultande hjärta genom att ta ett djupt andetag. Hon vinkar åt mig att följa efter henne.

Jag drar av mig den tunna filten som knappt har skyddat mig från nattens kyla. När jag reser mig från det hårda betonggolvet känns min kropp stel och öm, men trots min stenbädd vill jag egentligen sova mer. I sömnen blir allting mjukt och varmt.

Jag sicksackar mellan de sovande barnen. Jag är rädd för att trampa på någon i mörkret, så jag smyger försiktigt på tå. Luften är tjock och fuktig från andedräkterna. Jag grimaserar när jag drar in den kvava luften och längtar ut till rastgården. Om natten var kall så är morgonen definitivt för varm.

Min vän har redan vigt klättrat upp på den höga glaskabinen som står mot ena väggen. Den är av tjockt glas och trots dunklet anar jag det skitiga hålet där innanför. Det är som att en genomskinlig låda sänkts ner ovanpå stinkhålet för att stänga inne stanken, glömmer någon att stänga dörren känner man det direkt.

Bortsett från glaskabinen är vattenkranarna som sitter bredvid på väggen, det enda föremål som finns i rummet. Och kamerorna förstås. Jag sneglar snabbt upp mot övervakningskameran som

11

sitter över den reglade dörren. Ingen röd lampa är på. Bra, ingen tittar.

Jag försöker häva mig upp på glaskabinen men är inte tillräckligt stark för att få upp hela kroppen. Jag sparkar hjälplöst med benen och mina nakna fötter halkar mot glaset.

Ett par starka fingrar sluter sig plötsligt runt min grå skjorta och hjälper mig upp. Jag blir förvånad över hur min väns tunna kropp kan vara så stark. Jag lyfter blicken och ser upp på henne.

Hon står framför mig i en likadan skjorta som jag bär. Egentligen ska de vara vita men nu är de missfärgade efter månader av svett och smuts. Hennes skjorta når hela vägen ner till vaderna, jämfört med min som precis täcker mina lår. Hon är mindre och kortare än jag, trots att vi är lika gamla. Vi anlände samtidigt hit till Uppfödningen.

Hon nickar mot den lilla fönstergluggen ovanför kabinen.

Därifrån kommer just nu rummets enda ljus. Jag kikar ut och blir genast glad över att hon väckt mig. Himlen är vackert färgad i rosa, gult och ljusblått, och tagen av dess skönhet trycker jag näsan platt mot rutan. Solen håller på att stiga och en ny dag tar form. ”Vackert”, viskar jag och sätter fingrarna mot rutan som för att försöka nå bilden.

Om jag bara kunde nudda den, så kanske jag kunde dras in i den och försvinna. Men rutan är hård och kall mot min handflata och först nu inser jag hur varmt det faktiskt är härinne.

Mitt mörkröda, tjocka hår är fuktigt i nacken och svettdroppar pärlar sig i pannan och över näsan. Jag vill ut härifrån. Känslan är så stark att jag är nära att börja gråta, men jag måste vara stark inför min vän. ”Tack för att du väckte mig.” Jag ler mot henne och får ett stolt leende tillbaka.

Hon ställer sig lite närmare fönstret för att se ut igen, och ljuset träffar henne. Skjortan har glidit ner lite över ena nyckelbenet och blottar hennes rosa ärr, som är nästan likadant som mitt.

Jag sträcker ut en hand och rör vid de inbrända bokstäverna och

12

siffrorna på hennes taniga bröst: M17, hennes identitet och namn härinne. ”Jag vill ut härifrån”, säger hon och önskar mer än vad som är möjligt.

Solstrålarna lyser upp hennes ljusa korta hår som en gloria runt hennes huvud. Ljuset döljer de kala fläckarna på hennes skalle och får henne att se ut som den flicka hon borde vara.

Vi står där tillsammans tills solen sakta har höjt sig ovanför det torra landskapet utanför fönstret. Den klara himlen gör att jorden nästan ser färgglad ut och den låga skogens grenar ser mjukare ut än vanligt. Jag inser att om vädret är fint idag så betyder det att vi kommer få vara ute på rastgården. En plötslig glädje börjar spira inombords.

Bakom mig, nere på golvet, hör jag hur de andra börjar vakna till liv efter natten. ”Ni får inte vara där uppe”, hörs plötsligt en låg röst. Den är pipig, men ändå en av mina favoritröster.

En pojke med brunt hår kikar upp på oss. Han är så liten att han måste backa några steg för att kunna se upp på oss, där vi står uppe på kabinen. ”Får vi inte? Det hade jag ingen aning om, M03”, säger jag ironiskt och sätter mig på huk för att hoppa ner.

Han räcker ut en snabb tunga mot mig. Jag ler bara och vänder mig mot M17 som står kvar vid fönstret och tittar ut. Hon ser så lugn och harmonisk ut. Det hugger till i mitt hjärta och jag önskar att hon kan få stå där resten av dagen, ifred i det tysta, fast jag vet att så inte är fallet. Om vi inte klättrar ner snart kommer varelserna att bli arga.

Jag drar lätt i det smutsiga tyg hon bär. M17 väcks som ur trans, kastar en sista blick på himlen och klättrar sedan försiktigt ner efter mig. ”Morgon”, mumlar jag till de barn som har vaknat när jag hittar min väg tillbaka till min lilla bädd.

13

Några hälsar tillbaka, andra nickar och vissa sover fortfarande.

Jag sover längst bort i hörnet, närmast ena stenväggen. Jag gillar att ligga med ansiktet in mot väggen. På så sätt slipper jag se mitt fängelse och de andra oftast nedstämda och ledsna barn som jag delar det med.

M17 sätter sig på bädden bredvid min. Från sidan ser jag en stor kal fläck på hennes huvud. Den ser ny ut, blodet har precis levrat sig och huden ser svullen ut. Hon har antagligen skadat sig själv under natten, för jag såg inte såret igår.

M17 är som min lillasyster. Hon brukade vara mer sprallig och pratsam förr men nu har jag vant mig vid hennes tystnad. Utan mig vet jag att hon inte skulle ha klarat sig så här länge. Jag brukar trösta henne och lägga om hennes djupaste sår. När de äldre barnen är elaka skyddar jag henne, och M03, såklart. Han sitter redan på sin bädd som också ligger bredvid min. ”Se inte så orolig ut, vi är nere nu”, säger jag till honom.

Jag virar ihop min gröna, stickiga pläd och sätter mig på den.

Det är min ena personliga ägodel, den andra är den smutsiga skjorta som hänger på min kropp. ”M24, du vet straffet om de skulle se dig där uppe”, svarar M03 och ser nervöst mot porten på andra sidan rummet.

Jag nickar bara som svar.

M24, det är min inbrända identitet härinne, bokstavligt talat. M står för den grupp som jag tillhör och 24 är mitt nummer i gruppen.

Vi anlände till gården för länge sedan och jag var så liten att jag inte längre minns hur jag kom hit. Förutom brännjärnet som varelserna satte rakt i bröstet på mig som välkomsthälsning, minns jag ärligt talat nästan ingenting om mitt liv före gården. Men smärta är tydligen något man minns och härinne finns det gott om den varan. ”Jag hatar morgonen”, muttrar M03 surt. ”Hatar väntan.”

Som för att förstärka hans ord hörs plötsligt ljud utanför dörren. Vi stelnar till och rummet blir knäpptyst. Skrapningar hörs och något tungt faller mot dörren. Regeln har dragits bort. Jag sväljer.

14

Lysrören i det höga taket tänds plötsligt och vi blinkar mot det skarpa ljuset.

Porten öppnas och tre långa varelser kommer in. Jag har aldrig riktigt vant mig vid hur de ser ut. De är så långa att det är svårt att förstå, och utan problem når de upp till fönstret vi precis stått och kikat ut genom. De går på två ben och har långa armar, precis som vi, men deras hud är gul- eller grönaktig, som en snorkråka.

Jag tror att det är därför varelserna gillar att klä sig i människohud och människohår, för att dölja sina fula, äckliga kroppar. En av varelserna som just kommit in har ljusa hårtestar hängande runt ben och armar. Som jakttroféer. Undrar vem håret en gång tillhört …

Jag sneglar mot M17, som stirrar på det ljusa håret, och hennes händer far upp mot sitt eget ljusa hår. Jag sträcker mig hastigt fram för att hindra henne från att skada sig själv. Kramar henne i min famn och känner hennes hjärta slå hårt. Eller kanske är det mitt? ”Kom”, viskar jag i hennes öra.

Vi ställer oss upp. Är det något vi lärt oss, efter att ha varit inlåsta så länge, så är det att man lyder varelserna. Jag vet att det är dags för den dagliga undersökningen och då ska vi stå bredvid varandra på ett långt led.

En gång vägrade jag och då gav de mig ett sådant kraftigt slag över huvudet att öronen susade i flera dagar. Efter det har jag inte vågat vara olydig igen.

Jag ställer mig tillsammans med M17 och M03 på led bredvid de andra barnen, som så fort de hört regeln falla skyndat sig att komma på benen.

En varelse står vid dörren och vaktar medan de andra två går fram till ledet. De flesta ser ner i golvet men jag kan inte sluta stirra på dem. Hatar dem.

De går fram till en tanig pojke med brun hy som står först i ledet, M12. Han är bara lite längre än benen på varelsen. Jag gillar honom för att han aldrig bråkar.

Varelserna börjar klämma på hans kropp, mäter armar, bröst,

15

rygg och ben. När de lyfter på hans skjorta vänder jag bort blicken för att visa respekt, även om vi är vana vid att inte ha något privatliv härinne.

Varelserna blir klara med M12 och går fram till nästa barn i ledet. En flicka, M28. De drar med sina smala, krökta fingrar genom hennes långa hår. Varelsen med blont hår på armarna verkar jämföra det med hennes svarta. Så börjar de knäppa och knarra till varandra. Vi förstår inte ett ljud av vad de säger. Men jag har varit här så länge att jag vet att något kommer hända.

Jag vill springa fram och skydda henne men jag vågar inte. Vet att jag inget kan göra. Varelserna knarrar klart och en av dem tar tag i flickans arm. Hon börjar gallskrika av panik, ropar på hjälp och drar i de barn som står närmast henne. Men ingen lyfter ett finger.

Det är inte lönt mot varelsernas styrka och M28 vet – som vi alla – att hon har blivit utvald. Det är hennes tur.

Varelsen som stått och vaktat tar med sig henne ut genom dörren. Vi hör hennes ångestfyllda skrik eka i korridoren utanför och vi vet att det är sista gången vi ser henne.

De andra två fortsätter sin undersökning. Nästa flicka har kort brunt hår och likt M17 har det mesta ryckts av. Varelserna kommer inte vilja ha hennes hår. Den andra varelsen, som bär blek torkad människohud över axlar och armar, håller i en vit trasa. Den drar tyget mellan hennes ben och inspekterar den. Inget rött. Jag ser henne darra men varelserna knäpper bara och går vidare.

De fortsätter systematiskt längs med ledet och kommer till slut fram till mig. Jag måste böja nacken långt bakåt för att se upp på mina avskyvärda fångvaktare. Äckliga insekter, tänker jag. Ögonen står ut och är grumliga av en brungrå färg, men där bakom anas ändå en blick som påminner om vår. Där näsan borde ha suttit har den bara två runda hål och jag ser hur en hudflärp öppnas och stängs för varje andetag. Jag får god lust att trycka igen springorna och kväva den.

Dess hud är slapp och rynkig och på nära håll ser den fuktig ut,

16

som var i ett öppet sår. På ett sätt förstår jag varför de vill ha vår lena och mjuka hud.

Varelsen böjer sig närmare mig, och jag blundar och håller andan. Dess kroppslukt är avskyvärd och mycket värre att försöka stå ut med än utseendet.

Jag känner stela fingrar genom mitt hår och låtsas som om det är pinnar. Pinnarna följer hårlängderna hela vägen ner över min rygg och stannar vid min midja. Jag har inte vanan att rycka loss mitt hår, ska jag få ångra det nu?

Knäppningar och knarrningar. Ett hårt ryck i håret, mitt huvud böjs hastigt åt sidan och mina ögon öppnas av ren reflex.

Två vidriga ansikten så nära, jag blundar igen, annars är jag rädd att jag ska sparka den som står närmast. Men jag vill inte bli straffad så jag låter dem fortsätta med sitt. Förhoppningsvis är det snart över och jag blir kvar. Då känner jag hur de drar något mellan mina ben.

Jag blir med ens kallsvettig, och eftersom jag själv har glömt att kolla efter blodet idag undrar jag om detta är dagen då de hittar vad de söker.

Så hör jag hur de går vidare till M17 och jag andas lättad ut. Men först när de är klara med M03 kan jag slappna av helt. Vi alla får stanna en dag till.

17

»Inlåst. Dehumaniserad. Dödsdömd« I en mörk version av en nära framtid har människans värld gått under. En ny okänd art har tagit över Europa och återstoden av mänskligheten hålls fångad på olika gårdar.

På gården som kallas för Uppfödningen växer M24 upp under brutala och hemska förhållanden. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån men flyktiga minnen påminner henne om att hon en gång levt i frihet. Tillsammans med sina vänner gör hon allt i sin makt för att överleva. Blir man bortförd från gården är det mot en säker död.

När tiden börjar rinna ut måste hon välja: att acceptera sitt öde eller att försöka ta sig ut. Hur långt är hon beredd att gå för sin och andras frihet? Och vad finns egentligen kvar av mänskligheten utanför fiendens gårdar?

Läsaren möter en vacker men brutal värld, full av äventyr och skrämmande mörker. Men där uppstår även kärlek och vänskap.

Endast en sak är säker – i detta mörka paradis överlever bara den starkaste. ”Jag älskar det! En blandning mellan Hunger Games och Apornas planet. Det är mörkt, dystopiskt och fyllt av spänning, och får en att tänka till om mänskligheten.”

LOVISA WISTRAND, FÖRFATTARE TILL ALVBLODSTRILOGIN ”Det här är en otrolig spännande bok där läsaren får följa med på en fartfylld resa redan från första sidan. Hernius har lyckats skapa en mörk värld som både lockar och skrämmer.”

ELZAS BOKHYLLA ”Tänk att få vara medresenär i en dystopi så svindlande som denna!”

EMMA VÅGERÖ, @LOVEOFBOOOKS

www.vistoforlag.se

ISBN 978-91-7885-281-9

9 789178 852819