Page 1


LUCYREX

HOTELL MORDET Pontus Fogelberg


Lucy Rex – Hotellmordet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Pontus Fogelberg Omslag: Rebecka Porse Schalin, Visto förlag Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-7885-275-8


Kapitel 1 Rummet var nästan helt mörkt. Den enda ljuskällan var en läslampa som lös över en fåtölj. Där satt en person med dagens tidning i händerna. På ett sidobord intill låg en mobiltelefon som började vibrera. Personen sträckte sig mot den och lyfte den mot örat. – Hallå? – Hej, det är jag. Jag tycker det är dags att du bokar in en resa till hotellet. – Jaså, varför det? – Det kommer finnas en stor summa pengar att vinna för oss båda. – Och vad behöver jag göra? – Du behöver bara ta det ur landet och sälja det vidare, precis som förra gången. – Så du har en plan? – Absolut, och den är helt vattentät. Allt kommer vara över innan någon hinner märka vad som har hänt. – När ska jag komma? – Jag skickar dig uppgifterna. – Utmärkt, vi säger så. Personen tryckte av mobilen och lutade sig tillbaka i fåtöljen med ett leende.

5


Kapitel 2 – De kommer snart, vi måste gå ner nu. – Ja mamma, ropade Lucy, jag kommer strax. Det hade varit en tuff arbetsvecka på hotellet. Lucy kände sig glad över att det var fredagseftermiddag och att veckan var slut. Att leva och bo på sin arbetsplatts, samt att ha sin bestämda mamma som chef kunde ta ut sin rätt. Veckan hade bland annat bjudit på några besvärliga gäster. En gäst hittade nya saker att klaga på över allt, sängen knarrade, kudden var för mjuk, nästa kudde var för hård, kaffet vid frukosten var för varmt, gäster i andra rum lät för mycket. Lucy hade försökt smyga iväg och gömma sig för den gästen mer än en gång. En annan gäst, en ensam äldre farbror, verkade ha bott på hotellet enbart för att komma ut och träffa folk. Varje gång han såg Lucy ropade han på henne och slutade aldrig prata när han väl hade börjat. Nu hade hon satt sig vid sminkbordet i sitt rum med ambitionen om att fräscha upp sig inför kvällens gäster som skulle anlända alldeles snart. Egentligen brydde hon sig inte så mycket om hur hon såg ut. Däremot visste hon att hennes mamma tyckte det var viktigt att de var goda exempel inför de andra anställda på hotellet. Var hon inte välklädd så skulle hotelldirektörskan inte tveka med att ge henne en granskande blick som hon mycket väl visste vad den betydde. Som tur vad behövde Lucy inte anstränga sig så mycket. Hon var en vacker ung kvinna och behövde mest bara borsta igenom håret för att se så det inte hade tovat sig. Men kvällen till ära hade hon lagt på läppstift, maskara och lite ögonskugga. En av gästerna som snart skulle dyka upp hade varit Lucys pojk6


vän tills för några år sedan. Hon flinade lite för sig själv när hon tänkte på det. Spegelbilden hon såg framför sig påminde om den hon brukade se när hon var yngre. Med mer smink och mer volym i håret. Hon tog upp en dosa med ögonskugga med olika nyanser från ett exklusivt märke som hon hade fått i present för ett år sedan. Den var knappt använd. Hon vred på huvudet och såg på sig från olika vinklar i spegeln och funderade på om hon skulle lägga till någon mer nyans. Det slog henne hur fånigt hon betedde sig. Hon skulle aldrig ha tänkt så noga på hur hon såg ut i vanliga fall. Varför skulle hon nu göra en sådan ansträngning för någon som hon egentligen inte hade några kärlekskänslor kvar för? Hon la ner ögonskuggan igen och bestämde sig för att hon var nöjd. – Kommer du eller? modern tittade in genom dörren. Hon hade sitt långa gråa hår uppsatt i en svinrygg. Hennes bestämda, blåa ögon granskade Lucy. – Ja, jag kommer, jag kommer. Det är knappast som att de kommer vara i tid ändå. – Bara för att andra inte kommer i tid betyder inte det att vi inte heller behöver vara det. Det är väl precis vad det betyder, tänkte Lucy. φφφ Hotell Lindbloms entréhall var pampig men samtidigt hemtrevlig. Även någon som inte var intresserad av inredning kunde se att det var en påkostad interiör i hotellet. Många gäster hade beskrivit det som känslan av en engelsk herrgård med de mörka träslagen och eleganta och traditionella möblerna. Det fanns flera olika soffgrupper att välja mellan om man ville sitta ner och ta det lugnt. Mitt i rummet var det en ståtlig trappa som ledde ner på var sin sida om receptionsdisken. Framför den stod Lucy Rex tillsammans med sin mamma och väntade. Vid första anblicken kunde de båda kvinnorna uppfattas som ett omaka par. Moderns figursydda kavaj och tillhörande pennkjol gick inte i samklang med dotterns mer avslappnade stil i form av 7


en vid topp och trekvartsbyxor. Men granskade man dem närmare kunde man se de gemensamma ansiktsdragen med tydligt markerade kindben. – Jag förväntar mig att de kommer snart, sa mamman och kisade mot sitt armbandsur. Det hade passerat 17.00 med en minut. – De kommer nog snart, Elisabeth vet att du inte gillar att vänta. – Och ändå blir det alltid såhär. En rultig dam, med mesta delen av sitt mörkbruna hår uppsatt i en knut, kom in genom entrédörrarna. Vid sin sida gick hennes propert klädda elvaåriga son. Kvinnan sken upp som en sol när hon såg hotelldirektörskan. – Agneta, kära syster, utbrast hon och sträckte ut sina armar. – Elisabeth! De kramade om varandra medan sonen drog sin weekendbag med en stor märkeslogga på fram och tillbaka över golvet. – Och Lucy, se på dig, fortsatte Elisabeth. Tänk att du har fyllt trettio år nu. Se bara så vuxen och vacker du är. – Elisabeth, du vet då alltid vad man vill höra, svarade Lucy och kramade om henne. Det var synd att ni inte kunde komma på kalaset, men det får vi ta igen nu i helgen istället. – Ja, det kommer bli så trevligt så, att bo här på hotellet några dagar och få lite tid tillsammans med er. – Mamma, jag vill gå till mitt rum nu, sa pojken och drog i Elisabeths arm. – Hej Peter, sa Lucy och log mot honom. Känns det kul att komma hit till Stockholm och hälsa på? – Jaa, mumlade han. Kom nu, kan vi inte gå upp till mitt rum? Han började dra i Elisabeths jacka och knuffa på henne. Hon försökte hålla sin son under kontroll medan de fortsatte att kallprata i några minuter. Till slut fick Peter sin önskan igenom och de fick sina rumsnycklar av receptionisten. Lucy hjälpte dem att bära upp bagaget till deras rum på andra våningen. – Är det sant att Didrika Stark kommer hit nu i helgen? frågade Elisabeth. 8


– Ja, det stämmer, svarade Lucy kort. Har mamma skvallrat? – Hur känns det för dig? Jag menar med tanke på Adam. Lucy var inte riktigt säker på vad hon skulle svara på den frågan. – Jag förstår inte att Adam blev förälskad i en kvinna som henne, fortsatte mostern. Ni två verkar vara fullständiga motpoler. Hon verkar inte alls vara en så trevlig person som en del andra kändisar säger att hon är. Det är synd att det tog slut mellan er två tycker jag. – Adam och jag skildes åt som vänner. Jag var inte redo att gå in i ett så seriöst förhållande när han friade till mig. Jag är glad att han har träffat någon som var på samma plats i livet som han själv. Lucy öppnade dörren till ett av de två rummen de hade bokat och släppte in gästerna. – Så det känns inte konstigt att han kommer hit då? fortsatte mostern nyfiket. – Nej, det tycker jag inte. Vi har setts flera gånger efter att vi gjorde slut. Det ska bli kul att träffa honom igen, det var länge sedan vi sågs nu. – Mamma jag vill ha det här rummet! – Självklart. Hjärtat, du får vilket du vill. – Ert andra rum ligger vägg i vägg, här har ni nyckeln dit också. Jag ska låta er packa upp i lugn och ro så kan ni väl komma ner till lobbyn sen? Så tar vi något att dricka innan middagen. Hon räckte över nyckeln till Elisabeth och lämnade dem att packa upp. När Lucy steg ner för den svängda trappan som delade på sig och gick ner på var sin sida av receptionsdisken i en elegant båge, möttes hon av ett familjärt ansikte. Adam, som numera hade tagit sin frus efternamn, stod intill Didrika Stark och samtalade med receptionisten. Lucy stannade till ett kort ögonblick och betraktade paret. Adam såg ut att ha blivit ännu mer vältränad och lagt till med klädsam skäggstubb sen hon sist såg honom. Han lyfte instinktivt blicken upp från receptionen och deras blickar möttes. Hon log och vinkade glatt med handen som inte låg på ledstången. – Det var inte i går! sa hon och lutade sig över räcket. – Lucy Rex! 9


Didrika tittade upp och la märke till den yngre kvinnan som hennes man talade med. Hon gav sin man en undrande min efter att ha svept med blicken över den vackra kvinnan ovanför deras huvuden. När hon inte fick någon respons snörpte på munnen och vände åter sin uppmärksamhet till receptionisten. Lucy hade aldrig träffat Didrika tidigare, men kände genast igen henne från alla bilder och filmklipp hon sett. Hon var en färgstark entreprenörskvinna som alltid hamnade i blåsväder efter att ha uttalat sig om vad hon tyckte om saker och ting. Skvallertidningar älskade att skriva om henne. Förra sensommaren hade framsidorna på alla kvällstidningar varit fyllda med bilder och uttalanden från hennes bröllop med den några år yngre polismästaren Adam Lindgren. Bröllopet hade gästats av en stor del av Sveriges kändiselit. Det mörkbruna håret som var klippt i page och en utmanande men samtidigt stilren klänningen med tillhörande jacka i samma tyg var Didrika signum. Idag gick hennes kläder i en marinblå nyans som var sydda i en bomullssatin. Lucy skyndade ner för trappan och kramade om Adam. – Åh, Adam det var alldeles för länge sen, sa Lucy. Du ser ut att må bra. – Jag mår fint! Lucy, låt mig presentera min fru, Didrika. – Hej, trevligt att träffas, sa Lucy och sträckte fram handen mot Didrika. – Detsamma, hemskt trevligt, svarade Didrika med en bister ton och tog hennes hand i ett hårt grepp. Lucy kände direkt att Didrika inte vara särskilt förtjust över att träffa henne. – Men berätta om dig, sa Adam, du bor kvar här på hotellet antar jag? – Ja, jag hjälper mamma att sköta om det. – Ursäkta frun. Det var den kompakt byggda receptionisten som avbröt samtalet. Hans krulliga, gråstripiga hår och kraftiga glasögonbågar stack fram bakom en datorskärm. Herr Morris hade jobbat på hotellet i stort sett hela sitt liv. Det var han som förde befälet bakom recep10


tionsdisken. Han hade över åren utvecklat sitt system för hur saker skulle skötas och tyckte inte om när andra kom och ställde saker och ting på fel plats. Vissa kunde uppfatta honom som snorkig med sin korrekta ton och ibland nonchalanta blick. Men många återkommande gäster utvecklade en god relation med honom och småpratade gärna när de träffades. – Här är era rumsnycklar frun. Ni har rum nummer elva, som ni finner direkt upp till höger när ni kommer upp för trappan till andra våningen. – Det var trevligt att träffas, sa Didrika och vände sig till Lucy. Men nu ska vi gå upp till vårt rum, eller hur? Hon såg på sin man med en sträng blick. – Visst mitt hjärta. – Jim här hjälper er med ert bagage, sa herr Morris och vinkade till sig en yngre portier. Jim stapplade fram och försökte få grepp om de olika väskorna. Trots att han inte än hade fyllt tjugofem såg hans långsmala, utmärglade ansikte slitet ut. Inte för att han var uppe hela nätterna, jobbade för hårt eller inte tog hand om sig själv. Han hade bara råkat få det ledsamma utseende som vissa personer får. Blont, kort, stripigt hår som aldrig verkade gå att få någon ordning på, en ovanligt avlång näsa och mörka ringar under de blåa ögonen. Han brukade alltid uppföra sig extra nervöst när det var någon gäst som han visste var en kändis eller som var väldigt viktig. Lucy hade många gånger sagt till honom att han måste lära sig att se dem som vanliga människor också och bara andas och ta det lugnt. Lucy hjälpte honom att lyfta upp en av väskorna så att han kunde få ett bra grepp om den. Adam nickade artigt till herr Morris och vände sig om för att följa efter Jim. Med en duns gick han rakt in i en annan gäst som stod och väntade för att komma fram till receptionsdisken. – Oj! Ursäkta! utbrast Adam. Gick det bra? Mannen såg lite omtumlad ut. Han såg ut att ha öststatiskt påbrå med ett spetsigt ansikte och tunt stripigt hår som han hade vattenkammat åt sidan för att dölja att han börjat bli tunnhårig. 11


Tillsammans med hans sjaskiga gråa kläder och bleka hy såg han inte ut att passa in i den trivsamma hotellmiljön med gammeldags möbler och murriga färger. Han viftade bort Adams ursäkt och försökte undvika ögonkontakt. Lucy tyckte det såg ut som att han helst inte ville dra till sig någon uppmärksamhet alls. Adam la handen om armen på mannen. – Säkert att det gick bra? frågade han igen. – Yes, yes. Allt bra, svarade han och tittade ner på golvet. Adam gav Lucy en nervös blick och fick ett finurligt leende som svar. Hans kinder rodnade. Hon visste att Adam inte tyckte om att göra bort sig bland folk. – Vi får talas vid mer senare Lucy, sa Adam när han följde sin fru upp för trappan. Efter att mannen i grått fått nyckeln till sitt rum blev Lucy och herr Morris ensamma i lobbyn. – Det var skönt att det där paret åkte i eftermiddags, sa herr Morris. Jag förstår inte att de står ut med varandra. – Ja, du får inte säga något till mamma, men jag undvek dem så mycket som möjligt. Herr Morris brast ut i ett flin och drog med tummen och pekfingret över munnen som en gest att han skulle hålla tyst. – Hur kan man orka med att leva med någon som bara klagar hela tiden? fortsatte han. De var alldeles hopplösa. Det är skönt att det är lördag i morgon i alla fall. På något vis känns det som att alla gästerna brukar vara på bättre humör då och smidigare att ha att göra med. – Folk är väl kanske lite mer avslappnade då. Men Clarisse kommer sen i kväll också. Så det kanske inte blir en sådan lugn helg ändå. Jag antar att hon förväntar sig att man ska passa upp på henne lite extra. Herr Morris rynkade ögonbrynen och såg trumpen ut igen. – Jag skojar bara, skrattade Lucy. Det kommer ordna sig ska du se. Vi hjälps åt.

12


Kapitel 3 Hotellverksamheten var inne i sin lågsäsong, för tillfället var det bara Lucys moster och kusin, paret Stark och den öststatiska mannen som befann sig på hotellet. Så här på vårkanten var det vanligt att gäster kom på fredagen för att bara stanna över helgen eller ytterligare någon dag för att spendera en långweekend i staden. Nere i lobbyn kunde man höra röster från ovanvåningen. – Men mamma, kan vi inte göra något kul istället? – Hjärtat, du har inte träffat din kusin på flera månader, hördes Elisabeth säga. Det blir väl kul att få umgås lite med henne? – Hon är så gammal och tråkig. Lucy och herr Morris gav varandra roade blickar. Elisabeth väste något till sin son. När de kom runt hörnet förstod hon att vad de sagt hade hörts ner till lobbyn. Istället för att kommentera det log hon sitt bredaste leende och låtsades som ingenting. Peter bar upp en sur min och mumlade något ilsket. Trotsigt stampade han i trappan hela vägen ner. – Kom ner nu så bjuder jag er på något att dricka, sa Lucy. Hon nickade åt herr Morris som förstod vad han skulle göra. Han försvann iväg mot köket för att ordna drinkar medan de andra slog sig ner i lobbyn. – Vad har ni för nytt att berätta som har hänt då? frågade Lucy. – Jo det ska jag säga dig, började Elisabeth. Erik är i Singapore och jobbar. Vi var och hälsade på honom över påsken, men nu när jag är hemma så har jag fullt upp med att göra om i en av flyglarna. Du vet den där tapetbutiken som har så vackra mönster som jag visade dig förra sommaren? Eller var det sommaren innan? Tiden går så fort. 13


Profile for Smakprov Media AB

9789178852758  

9789178852758  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded