9789178852604 by Smakprov Media AB

JOH AN EDFELDT

DE T F Ö R L O R A DE

SVÄ RDET

Tidigare utgivna böcker av Johan Edfeldt: Den försvunna färgen, 2018

Det förlorade svärdet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Johan Edfeldt © Illustratör: Erik Egerup Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7885-260-4

Till Carola och Ulf för ert stöd. Och tack min älskade Linn, utan dig hade boken inte blivit hälften så bra.

KAPITEL 1 Skolåret

”G

od morgon Rufus!” sa Timothy. ”Vet du, jag och min vän Anna var i en annan värld!” Hunden skällde glatt, innan han som vanligt började susa runt i sängen på jakt efter sin egen svans. Timothy fortsatte. ”Kommer du ihåg att vi såg en papegoja? Hyacintara! Hon hade ju flaskpost till oss, där vi var kallade till världen Innanför. Där finns det färg och magi i allting. Det var storm när vi kom dit och fartyget Annabelle räddade oss!” Rufus trampade till i täcket och satte sig ner för att lyssna. ”Vi fick träffa kaptenen David Diamant och styrmannen Orion Onyx. Och Rickard, Christian och Nina. Vi köpte häftiga leksaker på Önskedröm och åt Puffbräck på Sukralos. Där fanns massor med saker som inte finns här, i Utanför.” Han klappade Rufus innan han fortsatte.

”Men … där finns också ondska … han kallas prins Lourmâel, eller bara Lorm. Men kaptenen har sagt att han inte är någon prins. Jag slogs mot honom, om den försvunna färgen, på den andra sidan. Men han försvann.” Rufus lade huvudet på sned och tittade på honom med sina stora bruna ögon. ”Ibland känns det som att jag fortfarande kan känna Lorms närvaro. Nu försöker han hitta sitt vapen, Svartklinga.” Rufus klättrade upp i Timothys famn. ”Tror du på mig?” Rufus vände och vred på huvudet och satte tassen på Timothys bröst. ”Just det! Kristallen!” sa han och tog tag om den. Det mörkblåa hängsmycket pulserade, när han höll det i handen. ”Då är det alltså sant. Jag måste ha varit i Innanför.” Han fingrade på det, men precis när han skulle öppna hördes en röst säga: ”Timothy! God morgon!” Det var morfar som ropade från köket, en trappa ner. ”Nu är det dags att äta frukost.” Rufus skällde till och rusade ner för trappan. ”Ja men god morgon Rufus, är Timothy vaken?” ”Ja det är jag”, svarade Timothy, steget efter Rufus. Han blåste bort en av de ljusa lockarna från sin panna genom ena mungipan. ”Och förvånansvärt nog är jag inte trött.” ”Det är ju bra. För du vet ju att i dag är det dags för skola?” ”Just det!”

Att läsa var bland det bästa Timothy visste, men skolan hade känts långt borta hela sommaren. Ute på Annabelles saltstänkta däck var det andra äventyr med vänner, gastar och hjälpredor att tänka på. ”God morgon Timothy”, sa hembiträdet Theresa. ”Utifall att du har glömt bort hur ostbullar och juice smakar, här i Utanför, så är det bara att ta för sig.” ”Tack”, svarade Timothy något förvånad över att hon använde uttrycket Utanför. Han begrundade Theresa. Det var först nu som han reflekterade över det. Theresa hade inte åldrats en dag, sedan han först mindes henne. Hon såg exakt likadan ut nu som då. Inte ens den minsta antydan till rynka. Medan han åt tittade han ut genom fönstret och såg hur morfars vita träkonstverk Dörren glänste i solskenet. Morfar brukade alltid säga att det som finns innanför Dörren är bortanför den här världen. ”Tycker du också om ostbullar Rufus?” sa Theresa. ”Morfar envisas ju med att du ska äta samma mat som vi.” Rufus gläfste till och åt glupskt upp matskålens innehåll, men han tyckte bättre om vattnet än apelsinjuicen. När tänderna var borstade gick Timothy ut. Han fick kisa med ögonen, för att se i det starka solskenet. Det kändes fortfarande som sommar, och vilken sommar han hade varit med om! Synd bara att det inte fanns någon han kunde dela det med i skolan. De skulle ändå bara tro att han hittat på allting med sin livliga fantasi. Tänk ändå om Anna hade gått i hans klass. ”Morfar.”

”Ja.” ”Du behöver inte följa med mig till bussen … men du får om du vill.” Morfar log så mustaschen veckade sig. ”Jag följer dig så gärna. Jag, Theresa och så Rufus så klart.” Värmen spred sig inom honom. Det dröjde inte många minuter förrän den gula skolbussen kom inrullande och stannade till vid hållplatsen. ”God morgon!” sa busschauffören. ”Nämen, god morgon Timothy! Då var det dags för en ny termin!” Timothy klev på bussen och satte sig som vanligt ensam längst fram i det lediga tvåmannasätet. Han vinkade glatt åt de tre utanför fönstret och fortsatte sedan att titta ut, i sin ensamhet. Han såg fram emot att lära sig nya saker, men kände samtidigt att det skulle bli ett långt år av väntan till nästa sommar. Timothy gick sist av bussen, fastän han suttit längst fram. Han gick bakom de andra som skrattade och berättade om sina sommarlov. Om de bara visste vad han gjort, han ville så gärna berätta. Alla tog fröken i hand innan de gick in i klassrummet och där var allting sig likt förutom … ”Hej Timothy!” ”Anna?” sa han och gapade stort. ”Japp!” svarade hon med händerna i luften, precis på det sättet som Rickard brukade göra i Innanför. ”Men vad gör du här?” Timothy tog henne i handen

som för att kontrollera att hon verkligen var där – det var hon. ”Jag har börjat här nu! Jag har bytt skola för att ’få mer frisk luft’, som mamma och pappa skulle ha sagt. Ibland sover jag hos farmor och ibland inne i stan.” ”Men, du var ju inte med på bussen?” ”Vi fick skjuts idag, men imorgon tar vi den, jag och Leopold.” Timothy ville fortsätta prata med Anna om precis allting. Detta kunde bli den bästa terminen någonsin! Men det var dags för lektionen att börja så allt det där andra fick vänta till sen. ”God morgon barn!” ”God morgon fröken!” svarade hela klassen. De hade bytt platser i klassrummet och Timothy satt nu längre från både Frank och Zack. Frank hade växt säkert tio centimeter över sommaren och tittade på Timothy med en mörk blick. ”Vi ska börja med att välkomna en ny elev till oss. Anna. Kan du ställa dig upp?” Anna reste på sig och gick fram till katedern. ”Detta är Anna Calor. Hon börjar här hos oss idag.” ”Hej Anna!” svarade klassen. Lektionen fortsatte och Timothy kunde fortfarande inte förstå att Anna var här, i hans klass. Samtidigt, tänkte han också mycket på hur roligt det var att komma tillbaka, och få lära sig nya saker. Timothy tyckte mycket om skolan. Han hade bara haft så svårt att hitta vänner som tyckte om samma saker som han. Men denna del

av Utanför trivdes han i. Det var struktur, och i klassrummet var han sällan rädd. Det kändes tryggt att bläddra i böckerna. Värre brukade det bli på rasterna, där han ständigt satt på bänken i skuggan, med ryggen mot väggen och tittade på när de andra lekte. ”Timothy”, viskade Anna från bänkraden bredvid. ”Ja.” ”Ser du”, sa hon och pekade. ”Hyacintara?” ”Ja, men …”, sa Timothy förvånat. Han hade inte förväntat sig att se den blåfärgade papegojan. ”Undrar vad hon vill?” frågade Anna. ”Hon kanske har nyheter från Innanför”, sa Timothy. ”Vad spännande!” ”Jag hoppas hon stannar kvar därute tills vi har rast.” Det snurrade i huvudet på Timothy. Han ville fortsätta prata med Anna, samtidigt ville han återvända till sina anteckningar, för att inte missa något av lektionen. Och så var Hyacintara utanför fönstret. När det ringde ut till rast fick Timothy en klump i magen, men så fort han tittade på Anna kändes det bättre. Alla lämnade klassrummet. Timothy gick sist tillsammans med Anna. De satte sig båda på bänken i skuggan och pratade tyst med varandra, så att ingen annan kunde höra. De såg sig om efter papegojan, men kunde inte se henne. ”Hur tror du de har det i Innanför?” frågade Anna. ”Jag vet inte riktigt”, svarade Timothy. ”Jag tror nog de har det bra.”

”Jag saknar att vakna upp på Annabelle och äta hjälpredornas pannkakor”, sa Anna. Timothy instämde och fortsatte: ”Ja, och jag saknar Rickard, Christian, Nina och kaptenen. Vi hade så roligt! Kommer du ihåg Önskedröm och Flickflax?” ”Hmm … låt mig tänka”, sa Anna överdrivet och tog sig om hakan. ”Det var väl då vi … svävade och bytte färg va? Nej, det har jag glömt.” De båda skrattade tillsammans. Timothy tog fram den blanka pappersasken, stor som ett halvt munspelsfodral, och visade upp den för Anna. ”På tal om det så har jag faktiskt med mig några Pastellkarameller.” ”Vad är det där? Godis?” sa Frank som gått förbi för att hämta fotbollen. ”Får man smaka?” ”Nej!” sa Timothy, men det var för sent. Frank hade redan stoppat in en genomskinlig tablett i munnen och blivit fullständigt knallgrön i ansiktet. ”Va? Vad händer?” Frank tittade ner på sina numer gröna händer. Han försökte gnugga bort färgen utan framgång. Alla andra på skolgården vände sig om och tittade med förvånande blickar på honom. ”Det går snart över Frank”, sa Timothy och försökte hålla sig för skratt. ”Först mjölken i matsalen förra terminen och nu det här! Du har något skumt för dig”, sa han och sprang iväg in till lärarinnan. ”Titta vad Timothy har gjort mot mig?”

”Timothy?” frågade Mona förvånat. ”Vad skulle han gjort mot dig Frank?” ”Ser du inte?” frågade Frank. ”Jag är ju helt grön!” ”Grön? Jag tycker du ser ut precis som du alltid gjort. Möjligtvis att du är lite grön på tröjan, men det går nog bort i tvätten.” Frank tittade ner på sina händer och han kunde inte förstå varför han, som precis varit knallgrön som nyklippt gräs, nu var precis lika Frankfärgad som vanligt. ”Men … jag var ju grön. För bara en sekund sedan. Det var jag faktiskt.” Frank fortsatte att vända och vrida på sina händer för att hitta en grön fläck. ”Vi kanske ska gå till skolsyster så får hon titta på dig?” Frank skakade på huvudet och sa: ”Nej! Jag mår bra!” När han gick ut igen var det enda han kunde tänka på hur han skulle hämnas på Timothy. För detta var Timothys fel. Vad höll han på med? Han skämde ut Frank inför alla i klassen, hela tiden. Det var något fuffens med de där tabletterna. Var hade han fått dem ifrån? Det var knappast något man kunde köpa i en vanlig affär. Och vem är den där tjejen Anna? Det verkade som om hon kände Timothy sedan tidigare. Timothy? Han hade väl inga kompisar, tänkte Frank. Timothy och Anna satt fortfarande kvar på bänken och pratade. ”Vad menade Frank med ’det som hände i matsalen’?” frågade Anna. Timothy tog ett djupt andetag innan han började

berätta: ”Har du någonsin varit med om något som du inte kan förklara?” ”Ja, hela Innanför, till exempel”, sa Anna och skrattade till. ”Jo, det är ju klart. Men, jag tänkte på innan du kom till Innanför?” Anna funderade tyst en stund innan hon sa: ”Jo, det kanske man kan säga, har du?” ”Ja. Sista dagen innan sommarlovet hände något i matsalen som jag inte riktigt kan förklara.” Anna lutade sig fram och frågade: ”Vad då?” ”Jag blev knuffad av Frank så att jag ramlade pladask och mitt mjölkglas spilldes ut på golvet, fast jag slog mig inte.” ”Men, det är väl inte så konstigt? Du hade väl bara tur, eller?” ”Jo … eller”, svarade Timothy. ”Men, sen när jag låg där på golvet blev jag arg på Frank.” ”Mm, det är klart att du blev arg.” ”Då frös mjölken till is. Frank halkade till och föll med huvudet rakt ner i min köttfärssås.” Anna skrattade rakt ut. Hon skrattade så högt att alla som spelade fotboll vände sig om i förvåning för en sekund, innan de fortsatte att spela. ”Det är ju jätteroligt! Varför har du inte berättat det här tidigare?” Timothy fortsatte utan att skratta. ”Jag har nog inte tänkt på det. Sen täcktes hela matsalen av ett tunt lager frost.”

”Menar du att det var du som skulle ha gjort det?” frågade Anna med höjda ögonbryn. ”Jag vet inte. Men när jag tog upp min hand igen kunde jag se ismjölken. Det kändes som jag hade skapat den, eller sänkt temperaturen så den frös. Jag vet inte.” ”Din kristall är ju blå, vattnets färg. Tänk om det är möjligt”, sa Anna. ”Men hur kunde det hända innan jag hade den? Borde det inte först vara möjligt efter att jag fått den?” undrade Timothy. ”Pratade inte kaptenen om att det var viktigt att ha något att fokusera sin färgmagi på? Kanske hade du något annat som du använde?” ”Jag tror inte det. Har du upplevt något liknande?” ”Några olika saker har hänt fast det är först i efterhand jag tänker på dem som konstiga.” ”Berätta.” ”Det är en struntsak egentligen, men en gång skulle jag hjälpa mamma och pappa att påskpynta. Vi hade kaminen igång och jag ville bara veta om den var för varm för att ställa något på, eller inte. Så jag lade handen på den och den kändes inte så vidare varm, men när jag ställde en påskhare av stearin där så började den smälta nästan direkt.” ”Då måste kaminen ha varit megavarm!” ”Mm, men det kändes inte så. En annan gång blev jag väldigt arg när en på min gamla skola försökte ta min väska. Jag tog tag i hans arm, och fastän jag bara rört vid honom för en sekund, skrek han till som om

jag hade slagit honom. Han hade röda brännmärken på armen, i flera veckor. Sen har vi ju också trädet hemma hos farmor.” ”Trädet?” ”Det var för ett tag sedan när jag och Leopold lekte dunkgömme vid den stora eken. Leopold vann jämt och retades varje gång. Sista gången blev jag så arg att jag slog in handen i trädet och när jag sedan släppte taget, kunde jag tydligt se ett svart handavtryck.” ”Häftigt!” sa Timothy. ”Det måste du visa nästa gång jag är hos dig.” ”Konstigt hur mycket man minns, när man pratar med någon om det.” ”Ja, jag tänkte precis samma sak”, och just då ringde det in. ”Men Hyacintara då? Varför kom hon inte hit?” ”Jag vet inte riktigt, men hon gjorde samma sak före sommaren”, sa Timothy samtidigt som han började röra sig mot klassrummet. ”Men, vi kan väl inte gå in nu?” ”Fast lektionen börjar ju?” ”Ja, men vänta, titta! Där är hon!” sa Anna och pekade mot lekplatsen där Hyacintara landat på den gula rutschkanan. ”Hon har något i klorna!” ”Okej, men vi måste skynda oss.” ”Hyacintara!” sa Anna och vinkade. Nästan alla andra barnen hade gått in och ingen märkte papegojan förutom Timothy och Anna. ”Hej hej!”

”Är det meddelandet till oss?” frågade Anna. ”Hej hej!” sa papegojan och lyfte från lekplatsen samtidigt som hon släppte en liten glasflaska i sanden. ”Skynda Anna! Vi får inte komma för sent!” sa Timothy. ”Jag kommer”, sa Anna med glasflaskan i handen. ”Vi kollar nästa rast!” De rusade in i klassrummet och hann precis i tid. ”Så ja, så ja, ingen fara”, sa Mona. ”Vad kul att du hittat en ny vän, Timothy.” ”Ja, vi träffades i somras”, svarade Timothy. ”Ja, vi var på äventyr”, sa Anna samtidigt som hon dolde den tomma glasflaskan innanför tröjan. ”Vad trevligt”, svarade Mona. Om det varit svårt att koncentrera sig tidigare, blev det inte precis lättare nu. När lunchrasten kom gick alla direkt till matsalen, men inte Timothy och Anna. De gick till bänken och tog fram den lilla glasflaskan. När de båda rörde vid den visade sig en papperslapp, precis som förra gången:

Hej Timothy och Anna! Vi har fått låna Hyacintara! Bra va? Så nu kan vi skicka meddelande till er! Tro inte att det bara är ni som har skola. Nyans är fortfarande inte här, men vi går i Annabelles skeppsskola nu! Vi ville bara säga hej och hoppas att ni har det toppen! Ni kan skriva på baksidan och sedan skicka tillbaka det med Hyacintara. Bästa underbara hälsningar, Rickard, Christian och Nina. P.S. Scmhorgliboll / Rickard P.S.S. Robblibricksixl / Christian P.S.S.S. Sluta nu / Nina D.S.S.S.

När Timothy Scotts och Anna Calors andra sommarlov äntligen börjar har de ännu inte fått någon inbjudan till världen Innanför. Varför har inte papegojan Hyacintara synts till? Den förskräcklige prins Lourmâel har växt sig allt starkare sedan han återtog den försvunna färgen och när Timothy luras in i det övergivna grannhuset visar det sig att mörkret nått Utanför. Väl i Innanför återförenas Timothy och Anna med alla sina vänner och genom färgfyllda äventyr fortsätter de kämpa för att bli svärdsmagiker. En morgon ser Timothy en svart regnbåge resa sig över hamnstaden Grejbse, är det tecknet för mörkret och Lourmâels återkomst? Då kaptenen är försvunnen och styrmannen tvivlar blir det upp till Timothy och hans vänner att finna svaret.