STELLAN LINDER
4
SEPTEMBER
Tidigare utgivna böcker i Umeåserien av Stellan Linder hos Visto förlag: Den som syndar, 2018 Det tionde budet, 2019
4
SEPTEMBER Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Stellan Linder © Omslag: Alexandra Lundquist Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-7885-257-4
STELLAN LINDER
4
SEPTEMBER
Personer
Kommissarie Evert Bredberg – 59 år. Gift med Anita, men bor ensam. Har ett förhållande med Elsa Forsén. Inspektör Stefan Lindholm – 42 år. Gift och har en son och en dotter. Inspektör Sara Fridh – 33 år. Gift och har två döttrar. Inspektör Per Wallén – 42 år och sambo. Inspektör Johan Persson – 49 år. Gift och har en son. Inspektör Inger Mohlin – 47 år och skild. Inga barn. Assistent Sam Johansson – 20 år, flickvän. Assistent Erik Melin – 21 år, singel. Nils-Åke Aleskog – Polismästare. Ritva Konkanen – Åklagare.
Lennart Juhlin – Kriminaltekniker. Carola Hansson – Kriminaltekniker. Elsa Forsén – Kommissarie Bredbergs särbo. Hans Forsén – Elsas son. Anita Bredberg – Gift med kommissarien. Mikael Enquist – Jurist på Larsson och Enquist i Ö-vik. Peter Nordin – 43 år och bor i Innertavle. Maria Nordin – 44 år och gift med Peter. Inga-Britt Serenius – Läkare och bor i Innertavle. Elvira Serenius – Inga-Britts syster. Erik Berggren – Elvira Serenius kille. Jenny Granberg – Elviras kompis. Lars Fahlén – 25 år och bor i Innertavle. Dykare. Harald Blomberg – 69 år. Bor granne med Inga-Britt. Jaktledare. Henry Gruber – Revisor från Härnösand.
Fredrik Andersson – 43 år. Arbetar i en klädbutik. Lisa Andersson – 41 år. Gift med Fredrik. Johanna Schmidt – Fredriks kollega. Ernst Krause – Äger en butik på Berghem. Stig Karlén – 43 år. Skådespelare i Stockholm. Jens Vikman – Pastor i Guds väg. Jessica Vikman – Pastorns fru och Elsas kusin. Torgny Lundström – Hade stuga vid Nydalasjön. Signe Lundström – 83 år och änka. Var tidigare gift med Torgny. Elin Thorn – Bor på Berghem. Sven-Erik Malmgren – Elins sambo. Jörgen Thorn – Elins bror. Har stuga i Sillviken.
Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka. Ordspråksboken 26:27
1
Det hade regnat hela natten och under förmiddagen och åskan hade mullrat några gånger, visserligen inte helt nära, men ändå högljutt och respektingivande. De skarpa blixtarna hade lyst upp kontoret fast det var sommar och ljust under hela dygnet och varje gång hoppade hon till och tog ett par djupa andetag. Men nu började molnen äntligen spricka upp på den mörka sommarhimlen och regnet slutade att falla över den norrländska staden med alla dess björkar. Kriminalinspektör Sara Fridh stod vid fönstret och tittade ut mot den lilla parken på baksidan av polishuset på Ridvägen i Umeå. Hittills hade det inte varit mycket till sommar, temperaturen hade orkat upp till 20 grader endast två gånger och dagens datum var den 13 juni. Maj månad brukar oftast vara solig och varm och sedan kan den första delen av juni vara kall och torr. I början av sommaren kommer det sällan regn och marken brukar vara snustorr ända tills almanackan visar att det har blivit midsommar. Då brukar den riktiga sommarvärmen infinna sig. Men det här året ville inte vädrets makter vara Umeå nådig, det var ingenting som stämde. Efter en snöfattig vinter kom det flera decimeter i slutet av april och snön låg kvar en bit in i maj. Sedan kom regn och åter regn, marken var genomsur och tycktes aldrig kunna torka. De 9
enda som var riktigt glada var personalen i räddningstjänsten. Fram till midsommar brukar de alltid vara beredda på att rycka ut till skogsbrand, men nu skulle det mycket till för att få upp en eld i skogen. Sara Fridh följde molnens färd på himlen och kände ett litet hopp tändas någonstans i sitt inre. Till semestern skulle det kanske kunna komma lite sol och värme, det var ju några veckor kvar innan ledigheten skulle börja. Hela veckan hade varit förfärlig och hon såg verkligen fram emot helgen och slutet på det som hon helst ville kalla ett enda stort kaos. Från början och fram till nu hade det kokat av problem och det fanns ingenting enklare i världen än att förstå, att det här inte var någonting för henne. Med facit i hand skulle hon inte ha tagit på sig det, men det är som bekant lätt att vara efterklok. I och för sig var det här ingen vanlig vecka, men ändå. Att det här inte var någonting för henne, det var hon helt säker på. För en gångs skull kände hon en stark längtan till nästa måndag. Allt kommer att vara som vanligt igen. Kommissarie Bredberg är tillbaka och jag får vara en vanlig kriminalinspektör igen. Tanken var som sammet när den for genom hjärncellerna och hon uppskattade sitt arbete mer än hon gjort på många år. Det är nyttigt att prova någonting annat än det vanliga, det borde alla göra emellanåt, tänkte Fridh och satte sig i den gamla och slitna stolen. Alla som gnäller och klagar på jobbet och på sina chefer skulle genast kommenderas till någon annan syssla, så kanske de höll käften en stund. Nu insåg hon hur fruktansvärt tråkigt och tröttande det var att sitta med en pappershög och gå igenom anmälningar av olika slag. Men det var inte det som tröttade ut henne mest. Sara Fridh hade aldrig varit någon diplomat och skulle heller aldrig bli det, det var hon helt medveten om. 10
Att det ringde konstiga och besvärliga människor, det visste hon. Att man fick försöka spela med ibland, var hon också medveten om. Men det hade varit värre än hon hade trott och redan på tisdag morgon hade hon funderat på att kasta in handduken och promenera upp till polismästaren och frånsäga sig uppdraget som vikarierande kommissarie. Hur mycket ska man egentligen tåla? En ljudlig suck hördes genom kontoret, när hon tänkte tillbaka på samtalet med mannen som klagade på att grannens hund alltid pissade på hans tomt. ”Här har man arbetat och slitit i hela sitt liv för att kunna få det lugnt på gamla dar.” En fnysning följdes av ett hummande. ”Så måste man stå ut med sånt här.” ”Vi kan skicka någon som pratar …” ”Prata!” skrek den gamle sure gubben. ”Vet ni hur många gånger jag har ringt?” Han sänkte rösten en aning. ”Det hjälper inte att prata med den där.” Fridh tog ett djupt andetag. ”Det är inte vår avdelning, men jag ska se vad vi kan göra för att hjälpa …” ”Skjut hundjäveln, det är det enda som hjälper!” ”Det kan vi inte göra.” ”Nej, ni kan väl inte göra ett förbannade dugg!” Det knäppte till och blev tyst. Fridh tittade ner i den tomma muggen. Jag förstår varför Evert dricker så mycket kaffe, tänkte hon och reste sig med muggen i ena handen. I samma stund knackade det på dörren och Per Wallén kikade in. ”Hej chefen!” sa han med ett glatt leende. ”Hur går det?” Hon drog ner mungiporna och släppte ut luft genom näsan utan att svara och satte sig samtidigt på stolen. ”Det ringde en kvinna från Innertavle, Maria Nordin heter hon. Hennes man är försvunnen. Han åkte till jobbet i morse och 11
en timme senare ringde en kollega och undrade varför han inte kom. Hon har försökt nå honom, men han svarar inte i telefon.” Fridh kastade en blick på klockan ovanför dörren. ”Läkarbesök? Tandläkare? Listan kan bli lång på tänkbara alternativ.” ”Visst, jag nämnde det, men hon var helt säker på att så inte var fallet.” ”Det är inte helt ovanligt att äkta makar inte har koll på den andres bokade tider.” Wallén nickade. ”Jag nämnde det och hon ska kolla upp om det kan vara så. Han brukar ställa telefonen på ljudlös när han är hos läkare, så det kan vara därför han inte svarar.” Fridh tittade återigen på klockan. ”Vi avvaktar och ser vad som händer. Det är lite tidigt att sätta igång med någonting nu.” ”Jag försökte lugna henne, men som vanligt är det inte så enkelt.” Han la ett papper på bordet framför den vikarierande kommissarien. ”Här kan du läsa mina anteckningar från samtalet, jag skriver rapporten innan jag går hem. ”Bra Per! Jag ska läsa igenom och låter det ligga framme, så får Evert ta över det på måndag.” En ny suck fyllde rummet. ”Ska vi ta en kopp?” frågade Wallén och pekade mot dörröppningen. ”Det finns gifflar. Inger köpte några när hon var ute.” ”Det låter bra.” Fridh lyfte handen mot den svarta mobiltelefonen, men drog den hastigt till sig igen. En liten stunds vila ska jag unna mig, tänkte hon och reste sig. Det får ringa bäst det vill, det struntar jag i. Doften av kaffe slog emot henne när hon kom ut i korridoren och började gå mot det lilla fikarummet på tredje våningen i polishuset. Det hördes lågmälda röster och någon ställde ner en mugg på diskbänken med en smäll.
12
Återigen kom längtan efter att få lämna kommissariens stol och komma tillbaka till det egna arbetsrummet. Att få känna sig som en i laget och inte en som finns utanför och ovanför. Varje gång hon tänkte tanken, kom samtidigt en känsla av vemod. Det är egentligen inte rätt att tänka så. Är man polis, ska man också ha någonting att sträva efter. Det är ett yrke där man ska kunna avancera och stiga i graderna. Om man inte vill göra det, kan man ju undra vad man har här att göra. ”Tjena chefen!” Sam Johanssons barnsliga flin mötte henne när hon klev in i rummet och Sara Fridh vände sig mot diskbänken och tog fram en ren mugg från skåpet. Om jag hade varit chef på riktigt, hade du inte suttit här din dumme jävel, tänkte hon och fyllde muggen med kaffe. Ännu en miss av den högt ärade polismästaren och ett bevis på hans brist på omdöme. Att kommissarien tyckte illa om honom, visste Fridh och ju längre tiden gick desto mer insåg hon att det fanns fog för misstron. Hur någon kunde anställa ett sådant stolpskott som Sam Johansson, var fullständigt obegripligt. Det enda han dög till var att slänga ur sig dumma och enfaldiga kommentarer. Per Walléns telefon började spela och han kastade en blick på displayen. Efter en kort tvekan tryckte han fram samtalet, medan pannan skrynklades och en fåra långsamt växte fram mellan ögonbrynen. Fridh tog en giffel från fatet på bordet och satte sig på stolen bredvid Inger Mohlin. Det doftade gott och hon tog en tugga och lät den stanna kvar länge i munnen, innan hon sköljde ner den. ”Tack!” sa hon och nickade mot sin kollega. ”Det var en välbehövlig injektion.” Mohlin ställde ner sin mugg med ett svagt leende på sina
13
läppar. ”Ja, vi kan behöva lite bränsle för att ta oss igenom de sista timmarna på veckan. Det har verkligen varit en tung vecka, tycker jag.” ”Det var Maria Nordin igen.” Wallén stoppade ner telefonen i fickan och gick bort till bänken. ”Hon var i upplösningstillstånd, kan man nog säga. Hon har kollat med tandläkare, vårdcentralen och akuten, men ingen känner till att hennes man har varit där på morgonen.” ”Älskarinna?” Ett brett leende spreds över Sam Johanssons läppar, men ingen av de övriga tyckte att det var roligt. Kommissariens namn for genom Sara Fridhs huvud och hon funderade en kort stund på att ringa honom, men insåg att det vore ett stort misstag. Det här måste hon avgöra och ingen annan. Det får bli som det blir, men jag bestämmer. ”Vi åker och pratar med henne.” Hon vände sig till Per Wallén. ”Ta med anteckningarna från samtalet.”
14
2
Som vanligt på fredagseftermiddagarna var gamla E4 från stan och norrut fylld av bilar och de fick köa en stund vid Ersbodarondellen. Sara Fridh var mycket nöjd med beslutet att Wallén skulle köra, han var bra på att behålla lugnet. Själv skulle hon kunna tänka sig att köra en rätt så lång omväg, för att slippa sitta och vänta på en lucka där man kunde komma fram i trafiken. Hon blundade och försökte tänka på någonting annat för att slippa bli stressad. Trafiken flöt betydligt bättre när de följde europavägen mellan Ersboda och Mariedal, passerade Marieberg och en stund senare kunde öka hastigheten. Efter några minuter passerade de Tavleån och svängde in på grusvägen genom Anumark. Solen trängde plötsligt fram genom molnen och dropparna slutade att falla. ”Det känns som att träda in i en ny och främmande värld”, sa Per Wallén mjukt och långsamt, medan han växlade upp till fyrans växel. Sara Fridh tittade förvånat på sin kollega. ”Nu låter du lika poetisk som Stefan. Är det någonting som är smittsamt?” ”Nej, jag tänkte bara på att vi inte är särskilt bortskämda med sol”, sa Wallén och pekade uppåt mot himlen. ”Vi får glädjas åt varje minut som den lyser på oss.” 15
Ett leende syntes på Fridhs läppar när hon tänkte på hur Stefan Lindholm hade påverkat alla med sina citat från sonens läxor, när klassen jobbade med poesi. De följde grusvägen med de gamla bostadshusen på vänster sida och åkrarna på den högra. Fridh kände alltid ett slags vemod när hon såg dessa hus med stora tomter och åkrar och ladugårdar. Visst är det bra att bo i en stad, men det här är på något sätt det riktiga livet. Frisk luft och naturen bakom knuten. Här skulle barnen ha fått växa upp, tänkte hon i samma stund som två hästar syntes bakom en stor lada. Då vet jag vad Nelly skulle ha sysslat med. Bebyggelsen försvann och de kom in i ett parti med skog på båda sidor av vägen och plötsligt dök ån upp igen, för att efter en kort stund ringla bort ur synhåll. Ett litet gult hus på höger sida följdes av två moderna villor innan de kom fram till s-kurvan. Det smattrade under bilen när grus och stenar kastades iväg av bildäcken och Wallén sänkte farten. När de kom ut ur kurvan, tittade han åt vänster och spärrade upp ögonen. ”Har du sett?” utbrast han. ”En gengasbil!” På infarten till en stor gul villa stod en gammal Volvo PV med ett gengasaggregat. Sara Fridh lutade sig framåt och lyfte på ögonbrynen. ”Det hade jag verkligen inte väntat mig.” Hon vände blicken mot sin kollega. ”Tror du att de använder det?” ”Det är inte lätt att veta, men det skulle vara intressant att prova på en sådan där. Det kan väl inte finnas så många som är i bruk?” En kort stund senare visades bilens GPS att de var framme och Wallén svängde in framför det stora röda tvåvåningshuset och parkerade bredvid en vit Mazda. En svart och vit katt svepte förbi Sara Fridhs fötter när hon steg ut på gruset och hon ryckte till av överraskning. 16
Halvvägs uppför trappan öppnades ytterdörren och en blond kvinna i 40-årsåldern tittade ut. Hon sträckte fram handen och hälsade och gick sedan före till köket, där hon genast satte sig ner vid det runda bordet. Blicken flackade mellan bordet och de två poliserna, medan hon hela tiden fingrade på den virkade duken. Köket var ljust och modernt, inte alls i stil med den gammaldags fasaden och den timrade ladugården mitt emot huset. Vitvarorna var i metall och köksön av senaste modell. I ena hörnet var ett vitrinskåp placerat och intill den fanns hundens sovplats. ”Har du en lista till oss?” frågade Wallén lugnt och satte sig. Maria Nordin hoppade till och skyndade bort till bänken intill spisen. Hon tog upp ett papper och gav det till Wallén. ”Det här är våra närmaste vänner”, sa hon och nickade. ”Det är dem vi brukar umgås med.” Sara Fridh tog ett andetag. ”Tyvärr måste vi ställa en del obehagliga frågor. Det är viktigt att du svarar på alla, även om det känns jobbigt.” Kvinnan nickade igen och knöt händerna på bordet. ”Jag förstår … visst.” ”Försök komma på om din man har bråkat med någon eller några personer. Det kan vara för några dagar sedan, men lika gärna för flera år sedan.” Maria skakade på huvudet med blicken fokuserad på den vita bordsskivan. ”Peter är inte den som bråkar.” Hon blåste ut luft. ”Han … är snäll.” ”Har din man varit otrogen någon gång?” Maria Nordin spärrade upp ögonen och andningen blev genast högre och snabbare. ”Varför frågar du det? Vad har det med … med …” ”Som jag sa, det är viktigt att du svarar på alla frågor. Vi drar 17
inga slutsatser, utan letar efter alla möjliga orsaker till att er man inte kom till jobbet i morse.” ”Nej.” Hon stirrade ner på bordsskivan och fortsatte att andas tungt. ”Det har han inte. Absolut inte.” ”Okej.” Fridh sänkte rösten och försökte prata ännu långsammare. ”Har han en gammal telefon?” Nordin tittade upp med förvånad blick. ”Vad menar du?” ”En gammal telefon kan ju gå sönder. I och för sig kan en ny också göra det, men risken är ju större med en gammal.” Maria Nordin skakade på huvudet med en föraktfull min. ”Nej, han har den senaste modellen. Peter vill alltid ha tillgång till de bästa tjänsterna.” ”Vad jobbar han med?” frågade Wallén och stoppade ner papperet i innerfickan. ”Han jobbar på Hemelektronik uppe på Ersboda.” Sara Fridh strök tillbaka håret bakom det högra örat, medan hon funderade på hur de skulle göra. ”Vi åker och pratar med folk på hans arbetsplats och sedan får vi fundera på hur vi ska fortsätta.” Maria Nordin sträckte på ryggen och stirrade förfärat på Fridh. ”Men … tänker ni inte leta …?” ”Som jag sa, vi får fundera på hur vi ska göra. Det finns en arbetsordning för den här typen av anmälningar och den måste vi följa.” En serie dunsar hördes när kvinnan slog ena handen mot bordsskivan. Hon gungade med överkroppen och andades högt genom näsan. Fridh tittade på Wallén som ljudlöst textade orden hon behöver hjälp. Fridh nickade och reste sig. ”Maria, vi ska göra vad vi kan om din man inte dyker upp snart. Vi väntar några timmar. Om Peter inte har hört av sig, sätter vi igång och letar.” 18
Maria satte ena handen för munnen och skakade på huvudet. ”Hur ska jag kunna få er att förstå att det här är bråttom?” ”Tack för att vi fick prata med dig.”
19
Peter Nordin åker som vanligt till sitt arbete på morgonen, men försvinner utan att lämna några spår. Några dagar senare hittar en dykare en säck med ben i en skogssjö, men det visar sig vara en annan man. Fredrik Andersson får flera sms med korta meddelanden och det tar ett tag innan han förstår vad de betyder. Då blir han fruktansvärt rädd och gör allt han kan för att inte avsändaren ska hitta honom. Kommissarie Evert Bredbergs fru har tröttnat på att han arbetar för mycket och lämnat honom. Ett år senare vet han fortfarande inte vart hon har tagit vägen, kontakten har brutits helt och hållet. Fast Bredberg har träffat en ny kvinna kan han ändå inte få ro i kroppen. En dag ringer en jurist och berättar att hustrun vill skiljas. Elsa Forsén, kommissariens nya kärlek, har lämnat frikyrkoförsamlingen Guds väg. Trots detta stöter hon på nya problem på gott och ont. 4 SEPTEMBER är den tredje och sista delen i serien om frikyrkoförsamlingen Guds väg och kommissarie Bredbergs äktenskapsproblem.
www.vistoforlag.se