9789178852307

Västsverige under 1300-talet

Västsverige under 1300-talet Utgiven av Visto förlag. Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text och omslag: Thomas Karlsson © Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7885-230-7

HERTIGINNAN INGEBORGS

VÄSTSVERIGE UNDER 1300-TALET STÄDERNA, BORGARNA, HÄNDELSERNA

THOMAS KARLSSON

Hertiginnan Ingeborgs sigill frĂĽn 1300-talet.

INLEDNING

I begynnelsen fanns Göta Älv. Flodens vatten kom från den stora sjön Vänern, tryckte sig genom Stora och Lilla Edet, och tog sin väg mellan de höga bergen i älvdalen. Älven närmade sig den västra kusten, och då delade sig dess mäktiga vattenflöde runt ön Hisingen och skapade en nordlig gren, Nordre älv, och en sydligare gren, Älven. När vi går in i 1200-talet lyder den norra grenen och större delen av Hisingen under den norske kungen. Den sydliga älvgrenen och Hisingens sydöstra strand hör till Danmarks nordligaste län, Norra Halland. Västergötland är svenskt, men landet saknar kust, nationen Sverige når bara fram till Surtetrakten.

Landskapet på ömse sidor om södra älvgrenen är glest befolkat, men i Örgryte håller man på att bygga en ny kyrka som skall ersätta den äldre stavkyrkan. Kyrkan vittnar om att här hade den danska befolkningen samlat sig, och börjat skapat en by. Även i Partille, Herlandae (Härlanda) och Eriksberg på Hisingen har det bildats små kyrkbyar.

Vid norra älvgrenen är bebyggelsen tätare, och båttrafiken intensiv. På Nordre Älvs norra strand, vid dagens Ytterby, ligger nämligen staden Kungahälla. Det är norska rikets sydligaste utpost, och staden är den största orten söder om Oslo. Kungahälla har rötter ända från tiden för Kristi födelse och är faktiskt en av nuvarande Sveriges äldsta orter. De äldsta kända byggnaderna är från 500 f.Kr., och för bara några år sedan hittade arkeologerna resterna av ett 50 m långt hus 6

från 500 e.Kr. Här vid Hällarna satt de kända norska vikingarna utanför sina hus, tuggade på ett grässtrå och berättade sina skrönor redan på 700-talet. Här begravde de sina hövdingar, och hit återvände de med sina skepp. Kan ni se framför er hur Olav Tryggvasson lägger till nere vid älvkröken med vikingaskeppet Ormen Långe våren år 998, bara 15 km från Göteborgs centrum? I Kungahälla skulle han bo ett tag, i väntan på att Sigrid Stordåda från Västergötland skulle komma på besök.

Såväl svenskar som norrmän hade under lång tid sneglat på den södra älvgrenens utflöde till havet, och velat ta över trakten från danskarna. I mitten av 1200-talet lyckades svenskarna på något sätt erövra älvmynningen, och det 15 kilometer breda markområdet söder därom, kallat Askims, Sävedals och Vättle härader. Området skulle i modern tid bli Göteborg, Mölndal och Lerum.

Under 1200-talet går sillen till längs kusten i sådana mängder att en ny norsk stad skapas strax norr om Nordre älvs mynning, Marstrand.

Den västligaste svenska staden är Lödöse, belägen strax nedströms forsen vid Lilla Edet. Staden har, sedan ett par hundra år, tagit över rollen som den viktigaste svenska orten i området från en gammal vikingaort som låg vid Grönåns mynning, Grönekiöping (benämning år 1550), numera Skepplanda.

Under 11-, 12- och 1300-talet var området kring Göta Älvs två grenar centrum för dramatiska händelser, som har kommit att påverka hela traktens lokalhistoria. Perioden var expansiv och utvecklande, även om folket var fattigt och fick slita hårt.

En släkt går som en röd tråd genom denna tidiga utveckling, och den släkten strålar samman i en enda person: hertiginnan Ingeborg.

Hertiginnan föddes i Oslo år 1301 och var under en period Skandinaviens mäktigaste person. Hon satt i både Norges och Sveriges regeringar, ägde en egen flotta, många fästningar och hade själv kungens sigillring. Ingeborgs familj, hennes och makens förfäder, och 7

hennes efterkommande utvecklade orter, byggde borgar och lämnade många spår i vårt lokala arv.

Släkten ligger bakom byggandet respektive utvecklandet av städerna Marstrand, Kungahälla och Lödöse liksom av Ragnildsholmens borg, Axevalla borg, Gullbergs fäste, Varbergs fästning, Hanhals borg, Skara borg, Dalaborg, Älvsborg och Ekholm (Edsborg). Listan över kända platser som de skapade eller utvecklade kan göras lång.

Men de lämnade inte bara byggnadsspår. Deras upplevelser, handlingar och beslut har också påverkat vår historia.

När vi reser tillbaka till 1300-talet så följer vi därför med Ingeborg när hon besöker platserna runt oss. Vår berättelse börjar i Oslo sommaren 1301, och det är först längre fram i boken som hon besöker orterna i vår trakt.

Man kan inte få en helhetsbild av en orts historiska utveckling, bara genom att studera platsen under ett enda sekel. Därför fördjupar vi oss även i orternas utveckling före och efter 1300-talet.

Alla viktigare händelser i texten, alla hänvisningar till dokument, alla personer, alla angivna datum o s v är hämtade från historiska dokument, där annat ej anges. Däremot har vissa friheter tagits att ”linda in händelserna” till ett mer personligt plan. Boken är ingen historisk avhandling utan en enkel ramberättelse i syfte att knyta samman de orter, vars historia skall beskrivas.

Tänk att i alla de byggnader vi idag ser ruiner av, eller bara gör arkeologiska fynd vid, bodde människor av kött och blod, människor som kände och tänkte precis som vi. De upplevde dofterna från blommor, njöt av vackra ting, blev arga, blev kära, blev glada, men kände också saknad, sorg och ensamhet, precis som vi idag kan göra.

Bakom de stela formuleringarna i pergamentsskrifter fanns den enskilda människans känslor och minnen, även under denna äldre medeltid.

8

I BOKEN KAN DU LÄSA OM DE OLIKA ORTERNAS HISTORIA PÅ FLERA STÄLLEN, MEN HUVUDAVSNITTEN FINNER DU PÅ FÖLJANDE SIDOR: Aranäs (Götene) 52–53, 108 Gullbergs fäste, Skansen Lejonet (Göteborg) 55–58 Dalaborg (Melleruds kommun) 62–65 Ekholm (Trollhättan) 67–68, 501–503 Ragnildsholmen (Göteborg, Hisingen) 69–96, 334–336 Varberg 97–101, 445–448 Hanhals (Kungsbacka) 101–104 Bohus fästning (Kungälv) 114–115, 329–332, 412–416, 424–444 Skara, Skara borg 145, 352–356 Gudhem (Falköping) 150–151 Läckö (Lidköping) 154–155 Lödöse 204–246 Nylöse (Göteborg) 243–245, 531–533 Kungahälla (Kungälv) 254–324 Axevalla hus (Skara) 342–345 Varnhem, Skara 348–352 Marstrand 374–410 Lindholmen (Göteborg, Hisingen) 459–467 Vadstena 486–488 Älvsborg (Göteborg) 503–505 Göteborgs förhistoria 529–538 Mölndal 539–540

9

DEL 1 HERTIGINNAN INGEBORGS BARNDOM 1301–1311 OSLO ANNO 1301 Kvällssolen lyste vackert över Oslofjorden och på kungsgården, som låg på fjordens östra strand. Dyningarna rullade sakta in mot land och solkatterna glimmade i vågtopparna. Det var en rofylld sommarkväll år 1301, och för en gång skull var kungaparet lite lediga från alla sina uppdrag. Kung Hakon och drottning Eufemia satt på bryggan vid stranden och småpratade om livet och framtiden. Denna södra del av hamnen hörde till kungens gård, och det var här hans egna skepp lade till när han skulle ut på tjänsteresa. En sådan här kväll var det skönt att sitta här nere vid sjöbodarna, och låta blicken vila på fjordens rytmiska vågor. Det blåste lite från sydväst, och ute på fjorden strävade en kogg med välfyllt segel in mot hamnen i norra Oslo. Hon hade god fart och besättningen jobbade febrilt med att reva seglen så att hon skulle glida fram mycket sakta, och angöra bryggan. Tajmingen var viktig. Om man revade för sent var det svårt att få stopp på ett 60 ton tungt skepp. Och å andra sidan var det inte lyckat att bli liggande 20 meter ut från bryggan.

Kung Hakons och drottning Eufemias samtal kretsade kring den nyfödda dottern, som de var så glada över. Hon hade fått namnet Ingiburgh, här försvenskat till Ingeborg, efter sin farmor Ingeborg. Den här lilla flickan och hennes familj kom senare att stå i centrum för mycket av 1300-talets utveckling i Sverige och i Västsverige i synnerhet.

11

Del av Oslo år 1300. Kungsgården mitt i bild, Mariakyrkan till höger. Vi ser även Alnaelva som mynnar ut i Oslofjorden. Detalj ur boken ”Middelalderbyen i Oslo”, Karl Fredrik Keller/Schia.

Ingeborgs liv började i Oslo strax efter att det nya seklet hade ringts in, närmare bestämt år 1301. Vid denna tid låg staden på fjordens östra strand mellan Alnaelva och Hovinbekken. Oslo var ganska stor, med den tidens mått. Här bodde flera tusen människor. Kungsgården låg i södra delen av staden, ut mot havet. Någon kilometer bort, tvärs över fjorden, kunde kungafamiljen se Akersnäs där byggnadsarbetena pågick för fullt för den nya fästningen Akershus, som sedan skulle bli deras hem.

Mitt i glädjen över den nyfödda dottern fanns det också oro, en politisk oro, en krigsoro. Kung Hakon grubblade varje dag över de strategiska drag den nye svenske kungen gjort. ”Varför går broderlandets kung i allians med vår värsta fiende? Vad är tanken?”

Hakons fru, drottning Eufemia, såg hans bekymmer. Även om de bara varit gifta ett par år hade drottningen lärt sig läsa sin man. En afton vid brasan undrade hon vad det var som tyngt honom så den senaste tiden. ”Jag är så orolig för svenskarna, skall de bli ett hot mot oss”, svarade han. ”Den nye svenske kung Birger, Magnus Ladulås äldste son, har ju gått i allians med vår ärkefiende Danmark. Alliansen har beseglats genom att han gift sig med danske kungens syster.

12

Dessutom är alliansen dubbel, för danske kungen har också äktat kung Birgers syster. Som du vet har Danmark varit fiende till Norge i många generationer. Så sent som för 7 år sedan var vi i princip i krig mot danskarna, så var skall detta sluta?” ”Jag förstår din oro”, konstaterade Eufemia. ”Men saker kan ju ändras, även till det positiva, för ni har väl inte alltid varit vänner med svenskarna?” ”Nej, det är riktigt”, fick Hakon medge. ”Det höll faktiskt på att bli krig med dem på farfars tid. Det är en lång historia, men den är värd att höra”, tyckte Hakon. Han satte sig tillrätta, och så började han berätta.

TILLBAKABLICK TILL 1250-TALET

Norge och Sverige går i allians på 1240-talet Farfar, kung Hakon den äldre, hade det riktigt tufft under sin första regeringsperiod, konstaterade Hakon. Det förekom flera interna uppror på 1220- och 30-talen. En grupp norska upprorsmän, som kallades Ribbungarna, hade skapat sig en bas i svenska Värmland.

Där gömde de sig i skogarna, och smet sedan över till Norge och gjorde ”terrordåd”. Till sist tog farfar en krigshär, marscherade in i Värmland, och tog hand om upprorsmakarna. År 1225 hade en annan grupp av dessa upprorsmakare gömt sig i svenska Lödöse.

De fick via en Marstrandsskeppare som sålde sill i Lödöse, reda på att farfars kungliga sändebud låg i Marstrands hamn. Sändebuden hade varit i Köpenhamn, och på vägen hem hade de stannat till vid Marstrand. Tror du inte att upprorsmakarna, då de fick reda på detta, skickade ut några båtar med terrorister och dödade farfars män där vid kajen! Sedan åtvände de till sina gömställen i Lödöse.

När farfar fick höra vad som hänt sände han ut en flotta som seglade in till Lödöse. De hittade flera av upprorsmännen och brände de gårdar som hade givit dem uppehälle. Farfar hade inte hunnit tala 13

med svenske kung Erik ”den halte och läspe” innan räderna, så det blev en riktig diplomatisk kris. Svenskarna trodde att norrmännen var redo till krig mot dem.

Den akuta krisen kunde lindras och man undvek krig. Under flera årtionden härefter saknades dock tillit mellan länderna. Så småningom insåg man att man måste reda ut relationen, och bestämde att kungarna skulle mötas.

Efter flera turer, och ett inställt möte år 1247, blev det bestämt att kungarna skulle träffas för förhandling i Ljodhus (Lödöse) år 1248.

Från Norge skulle farfar, Hakon den gamle, och min farbror, Hakon den Unge, vara med på mötet. Hakon den Unge var den son som skulle efterträda farfar. Sverige skulle representeras av kungen och hans jarl, Birger. Jarlen är rikets högsta ämbetsman och kungens högra hand. Svenske kungen Erik XI, var den siste kungen av den svenska Eriksätten. Ätten var från Västergötland, och de flesta av dem är begravda i Varnhems kloster utanför Skara. Svenske kungen regerade länge och var nog en ganska driven kung, det märks på de resultat han åstadkom. Han kallades den läspe och halte, och det har kanske gett en skev bild av honom.

Kungarna skulle alltså träffas i Lödöse som tillsammans med Skara och Sigtuna var en av Sveriges viktigaste städer. Danmark sträckte sig då hela vägen upp till Hisingen, och vi norrmän hade, då som nu, makten därifrån och norröver. Göta Älv var alltså Sveriges enda väg ut i västerhavet.

Så kom våren och sommaren 1248, då det framflyttade mötet mellan kungarna skulle ske. Våra norska sjöstridskrafter är mäktiga. Så var det även på farfars tid, och det ville han verkligen visa! Vi har än idag det vi kallar ledungssystemet. Det är en slags värnplikt där varje liten region skall stå för ett krigsskepp med dess manskap och utrustning. Denna ledungsflotta kallas in vid behov 2–3 månader per år, under vår och försommar. Sedan är soldaterna ”lediga” till skörden. Detta är mycket välorganiserat här i Norge. Jag har hört att motsvarande system i Sverige och Danmark är inriktat på landkrig, och avsevärt sämre organiserat. De norska långskeppen fanns på den 14

tiden i flera storlekar. På varje toft (bänk) satt fyra man, två roddare på vardera sidan. De minsta skeppen hade 20 roddarbänkar och alltså 40 åror och 80 roddare. De största hade 25 toftar och 100 man som rodde. Kungen hade också egna krigsskepp bemannade med hirden, hans egna husstyrkor. Härutöver följde det alltid med större och mindre underhållsskepp och koggar, som transporterade vapen, hästar, utrustning och extra förnödenheter.

Farfar Hakon den gamle gillade som sagt att glänsa, och dessutom ville han markera styrka, makt och rikedom. Norge är ju än idag, år 1300, ett mycket rikt land. Tillväxten har varit god ända sedan 1240.

Skatteinkomsterna från fisket har varit goda, inte minst från sillfisket runt Marstrand. Hakon den gamle samlade alltså hela sin eleganta flotta, och seglade ned till Kungahälla för att proviantera, och för att invänta mötestiden i Lödöse.

Under tiden hade svenske kungen och hans jarl, Birger Jarl, kommit till Lödöse. Det var verkligen ”deras stad”. Både kung Erik, Birger och senare även Birgers söner, månade om Lödöse. Efter farfars attack mot staden på 1220-talet utvecklades säkerheten. Man tror att den nya starka borgen Lödöse hus (hus=borg) kom till under denna tid. För att säkra borgen mot invasion grävde man flera parallella vallgravar vilket möjliggjordes genom att man rev en del av staden.

Vallgravarna var upp till 9 m breda och försågs med palissader av nedtryckta vässade 4 m långa ekstockar. Totalt grävdes 1 km vallgrav för hand!

Så satt då svenskarna uppe i Lödöse hus för att invänta mötet, när de via handelsmän fick höra rykten från Kungahälla om den enorma flotta som låg där. Birger och Erik fick nog lite panik, skrattade Hakon. Svenskarna trodde att vi norrmän skulle dra till strid och anfalla Lödöse. Svenskarna hade inte tagit med sig någon större krigshär, och de hade bara begränsat med soldater på plats i Lödösehus.

De blev mycket osäkra, och kungen och hans män valde att retirera österut, in i Västergötland.

Jag skall faktiskt ta och läsa för dig om denna händelse, kära Eufemia. Han tog fram islandssagan om Hakon Hakonsson (Hakon 15

den gamle). Krönikan är skriven av islänningen Sturla Tordsson, Sturla Þórðarson, (Snorre Sturlassons brorson) på uppdrag av min far kung Magnus Lagaböter. Krönikan blev klar år 1264, bara några få år efter att händelserna utspelade sig (texten nedan är klippt från en översättning till mer modern norska gjord av Alexander Bugge 1914): Da kong Haakon kom til Konungahella, spurte han for sandt, at Eirik sveakonge og Birge jarl og mange andre høvdinger var kommet østenfra. Men da de hørte om kongens færd, og det blev sagt dem, at han hadde en mængde skibe og meget folk, vilde svearne ikke bie, og kongen red op i Gautland.

Farfar sände då bud till svenskarna och förklarade att de inte vill ha strid. Budbäraren berättade att så här brukade den norske kungen resa, med en stor flotta, och med förgyllda sköldar. Svenske kungen Erik den läspe och halte, var dock inte trygg med detta besked, utan drog vidare in i Västergötland. Däremot bestämdes att hans närmaste medarbetare, Birger Jarl, skulle rida tillbaka till Lödöse.

Hakon smålog för sig själv när han föreställde sig hur farfars mäktiga flotta låg där utanför svenska Lödöse och glänste, medan Birger Jarl var lite panikslagen.

Det var en pampig, men hotfull, syn Birger fick skåda från Lödöse hus. På älvens andra sida låg massor av norska skepp och de hade förgyllda detaljer och ornament som glänste i solen. Hakon tog fram islandssagan igen: ”Svar var elfr aull at lita glaeselig sem agull sei fraegdar folk er flota thaeysti lofsaels konungs Liothhusa til.” Det betyder, fritt översatt: ”Hela älven var så vacker att se på, som om man såg färger av skinande guld. Då styrde kungens berömda män sina skepp till Lödöse.” Även Lödöseborna såg den väldiga flottan och var oroliga för vad som skulle ske: ”Gauterne undret sig over de mange store og vel rustede skibe, men de var rædde for, at kongen vilde gjøre stort hærverk i deres land, hvis kongerne ikke forliktes”, läste Hakon i den gamla boken av skalden Sturla Þórðarson.

16

För att inte provocera valde farfar Hakon den gamle att inte segla rakt fram till Lödöse. Han landsteg i stället i Thorskog, på norska sidan, och sände bud över älven efter Birger Jarl (idag ligger Torskogs slott på den platsen).

Vyn av Lödöse som norrmännen möttes av då de seglade uppströms på Göta älv. Modellen speglar staden cirka år 1300. Lödöse hus tronade mitt i bild med de höga Spetalbergen bakom sig. Vid bergens fot kan vi skönja Hospitalets byggnader. Sankt Olofs kyrka ligger nära Älven, vid norra hamnen. De större byggnaderna till höger är klostret. Detalj från modell Lödöse Museum. Foto Thomas Karlsson.

Birger Jarl kände sig mycket obekväm och inte alls trygg i situationen.

Parterna utväxlade därför först ömsesidiga gisslan. Många höga norska ämbetsmän roddes över och hölls i förvar i Lödöse hus. Dessa var gisslan om Birger skulle tas till fånga. Först när Birger kände sig helt trygg tog han en båt över till Hakon den gamle.

Vid mötet hade de många ämnen att diskutera och reda ut. De samtalade och lade fram sina synpunkter. Rådgivarna bollade och analyserade motpartens åsikter. Det visade sig undan för undan att de kom bra överens, och parterna kunde reda ut de orosmoln som svävat över ländernas relation. Birger och farfar blev så goda vänner att de på ort och ställe kom överens om att Hakon den Unge, min farbror, skulle äkta Birgers dotter Rikissa (Rikitsa).

Bröllopet mellan Birger Jarls dotter och Hakon den Unge hölls tre år snare, år 1251. Efter mötet i Lödöse år 1248 var de norska kung17

arna Hakon den gamle och Hakon den unge på mycket god fot med svenske Birger Jarl, och de träffades ofta.

Vid deras återkommande träffar diskuterades mycket politik. År 1252 hölls ett möte på Lindholmarna i Göta älv.

KOMMENTAR: Lindholmen är Slottsberget i dagens Göteborg. Vi vet inte hur Lindholmen såg ut på denna tid. Fanns det redan då en borg?

I arkeologisk rapport 2014:12 noterar vi: ”… rester av Lindholmens medeltida slott, från cirka 1250 till början av 1300-talet …”

Kanske fanns det alltså redan 1252 en mindre befästning här. Troligen var den då i norskt ägo, eftersom norske kungen huserade där.

Danmark ägde annars även Göta Älvs norra strand på Hisingen, men vid Lindholmen gick det norska riket ned i en kil.

Den svenska spelplanen hade nu förändrats. Kung Erik hade dött år 1250 och hade inga söner, som kunde ärva kronan. Eriks förtrogne man, jarlen Birger, hade ett bra tag dessförinnan gift sig med kung Eriks syster, och de hade fått sonen Valdemar. När kung Erik dog ärvdes därför kungakronan av systersonen Valdemar. Han var bara ett barn, så fadern Birger blev förmyndare. I praktiken var det därför Birger Jarl som regerade Sverige, trots att han aldrig var kung.

Sverige tar Göta Älvs mynning från Danmark Mötet på Lindholmen 1252 avhandlade problemet med danskarna som bedrev sjöröveri utanför norska kusten från Hisingen, Öckeröarna, Marstrand och norröver. Kanske en del av ”sjöröveriet” bestod i mycket höga tullar vid älvmynningen. Situationen störde både Norges och Sveriges handelsstråk ut via Göta Älv. Birger Jarl var dessutom mycket arg på danske kung Abel, eftersom denne understött ett uppror mot honom år 1251, ”folkungaupproret”. Både farfar, Hakon den gamle, och svenske Birger Jarl såg Danmark som ett så stort problem, att det var värt att gå i krig mot dem.

18

KOMMENTAR: Förr, fram till 1250-talet, möttes Danmark och Norge på Hisingen, mitt i nuvarande Göteborg. Det berodde på att länet Norra Halland, var lydlän under Danmarks kung. Sveriges gräns låg en bit österut, i Surtetrakten. Även om denna nordliga utpost av danska riket var ganska löst knutet till Danmark så var området i alla fall inte svenskt. För Sverige däremot, var älvmynningen ett strategiskt område, mycket viktigt för handeln och sjöfarten. Älven var enda kustutfarten västerut och en viktig exportled för Västergötland.

Det sägs inte uttryckligen i urkunderna att det var vid just nedan beskriven händelse som Sverige fick sin korridor ut till havet och Göta Älvs mynning. Det är dock sannolikt, för vi hade inte området dessförinnan men det är svenskt strax efter. Å andra sidan nämns inte de tre häraderna Askim, Sävedals och Vättle specifikt i danske kung Valdemars Sejrs jordebok år 1231, vilket skulle tala för att danske kungen då inte regerade eller hade kontroll över detta område. De flesta historiker verkar överens om tidpunkten, att Sverige fick korridoren under 1250-talet, men andra spekulerar i att vi fått området vid en förhandling eller genom ett köp, vilket baseras på att det inte idag kan återfinnas något fredsavtal där området nämns. Andra argument för att området redan var svenskt skulle vara att Birger Jarl kunde placera hären vid Gullberg redan innan krigssituationen.

Att Sverige skulle förhandlat sig till området under 1250-talet, helt oberoende av detta krigshot, är inte troligt. Birger Jarl och danske kung Abel var riktiga ovänner i början av 1250-talet, det var ju bl a det som orsakade krigshotet. Varför skulle de då i vänskap göra ett sådant avtal? Naturligtvis kunde Birgers här gå in i nordligaste Danmark. Det fanns på den tiden inget gränsförsvar och ingen satellitövervakning.

En lokal dansk herre skulle inte våga ifrågasätta att 5000 krigare slog sig ned på en äng. Visst, vi kunde fått området några år senare i en förhandling. Den nye danske kungen, Birger Jarl och norske Håkon träffades nämligen flera gånger efter krigssituationen (under andra halvan av 1250-talet) men då var det i så fall i efterdyningarna av just denna krigssituation. Så på något sätt bör denna händelse påverkat att vi fick vår efterlängtade kil ut i västerhavet. Teoretiskt sett kunde vi ha 19

fått området långt innan 1250, men det är då konstigt att Sverige, med borgbyggarna kung Erik den Läspe och Halte och Birger Jarl, inte redan hade en fästning vid älvmynningen, området som var ett av Sveriges viktigaste. Notera också att borgen Lödösehus, långt in i landet, byggdes ut kraftigt 1230–1260, varför inte prioritera älvens mynning?

Det finns spekulationer om att hansan och kyrkan utövade stora påtryckningar på Danmark att släppa området. Detta eftersom danskarna utnyttjade ägandet av älvmynningen för att driva in mycket höga tullar. Hansan ville ha fria handelsleder. Kanske var dessa tullar en del av det ”sjöröveri” som motiverade krigssituationen.

Gränserna kring år 1200 (schablonmässigt).

Hakon fortsatte sin berättelse: Vid mötet på Lindholmen år 1252 kom i alla fall farfar och svenske Birger Jarl överens om att under 12 månader förbereda en gemensam krigshär för båda rikena. Hakon den gamle skulle ha en flotta från Norge och jarlen en krigshär om 5000 man från Sverige. De skulle träffas vid älven våren efter, och vår norska flotta skulle sedan segla ned till danska Öresund, medan Birgers män skulle gå landvägen söderut, via danska Halland.

Danmark skulle angripas på två fronter.

Under vintern och våren därefter jobbades det febrilt. Våra fäder skickade iväg skepp efter skepp ner mot Oslofjorden, allteftersom de var utrustade. Hakon den gamle följde själv med i en av båtarna, den som hette Olafssuden, och de landsteg med den i Tönsberg, söder om Oslo. Av säkerhetsskäl landsatte han här sin drottning Margareta och 20

sonhustru Rikissa (Birger Jarls dotter). Kvinnorna skulle inte med på krigsuppdraget. Hakon den Unge tog hand om skeppet ”Draken” och Knut Jarl seglade skeppet ”Draksmarken”. Listan över skepp var lång men ett speciellt skepp kan nämnas. Det var det största skepp som hittills byggts i Norge. Kungen lät skeppet gå av stapeln, och kallade det ”Korssuden”. När skeppet sjösatts fick det ligga kvar invid varvet medan några män fick uppdraget att göra de sista arbetena på den. Härefter skulle kungens yngre son, junker Magnus, föra det ner till Öckerö. Denne Magnus är min far, berättade Hakon stolt.

När det stora skeppet kom fram till de andra skeppen vid Öckerö, nådde Korssudens bakstam upp till tältåsarna på Olafssuden och de andra skeppen. Dess däck stod 9 alnar över vattenytan. Korsudens storlek var imponerande! En aln var drygt 0,5 m så skeppsdäcket låg alltså över 4,5 m över vattenytan!

Flottan var enorm och folket sa att det aldrig funnits en så stor och kraftig ansamling skepp inför ett krigståg. Ryktet spred sig snabbt ned mot och genom Halland om denna gigantiska maktdemonstration.

Flottan samlades successivt vid Öckerö, där kungen lät skeppen ligga medan han och äldste sonen gick ombord på ett snabbseglande skepp, och for in till Lindholmen vid Älven. De landsteg vid holmen, och Hakon den Unge seglade sedan vidare tvärs över älven med sin båt till Gullbergshed (ängen invid dagens Skansen Lejonet), där han mötte sin svärfar Birger Jarl och dennes manskap.

Dagen efter, som var söndagen före midsommar, åkte Birger och farbror Hakon den Unge tillsammans över älven till farfar, som ivrigt väntade på Lindhomen. De kunde då berätta att danska sändebud nyss anlänt till Gullbergshed. Det var en förhandlingsdelegation bestående av två biskopar och 15 riddare. Ryktet om den norsksvenska kraftsamlingen hade nått danske regenten. Den danske kung Abel hade just avlidit varför den nye kungen Kristoffer I (Abels bror) ville förhandla. Avsikten med delegationens resa var att försöka förhindra att Kristoffer, som redan var i krig med holsteinarna, drogs in i ett tvåfrontskrig.

21

Birger Jarl var ute efter Abel personligen och hade inget emot att sluta fred med den nye danske kungen Kristofer I. I samband med denna fredsuppgörelse fick Birger Jarl, och därmed Sverige, sin efterlängtade kil ut mot västerhavet, dvs. Askims, Sävedals och Vättle härader samt Lundby och Tuve socknar på Hisingen. De senare nämnda socknarna utgjorde stranden på Hisingesidan.

Karta över gränserna, schablonmässigt, efter att Sverige fått sin kil ut mot västerhavet.

Danskarna föreslog alltså förlikning, fortsatte Hakon att berätta, och Birger Jarl bistod i förhandlingarna mellan Danmark och Norge. Till slut, den 24 juni, fick vi norrmän stora delar av Halland som säkerhet, till dess danskarna betalat tillbaka allt de orsakat oss. Norra Halland var dock fortfarande ett fristående län.

Sveriges fred med Danmark kom att stå sig i närmare 25 år, men den dansk-norska freden var inte lika lyckosam. Den danske kungen fick snart slut på kriget med holsteinarna, och hävdade då att hans förhandlare hade överskridit sina befogenheter i förhandlingarna med oss. Kriget startade igen. Birger Jarl försöker medla fred igen år 1254, men då detta misslyckats avsade han sig sin otacksamma roll.

Vi och danskarna var inte alls överens förrän år 1257. Diskussionerna fortsatte även därefter, men år 1258 var de tre länderna ändå såpass överens att de ville försegla överenskommelsen med äktenskap.

Den tidigare danske kungen hade fyra döttrar. Man bestämde i avtal att dottern Sofia skulle gifta sig med Birger Jarls äldste son Valdemar, 22

den svenske barnkungen, och systern Ingeborg skulle gifta sig med farfars näst yngste son, Magnus Lagaböter, min far.

Snart dog även denne danske kung. Det var dyrt med hemgift och det nya danska hovet ville inte fullfölja giftermålsavtalen. Efter starka påtryckningar blev dock bröllopet mellan svenske barnkungen Valdemar och danska Sofia genomfört. Danskarna gav dock bara en bråkdel av hemgiften. När sedan min far, Magnus Lagaböter, skulle fullfölja 1258 års avtal, och äkta Sofias syster Ingeborg, blev han bryskt avvisad av flickans förmyndare. Vi kallar denna Ingeborg ”den äldre” för att inte förväxla henne med ”vår” Ingeborg. I stället tvingades Ingeborg d ä och hennes två yngre systrar att bli nunnor på ett kloster på Jylland. Ett tag därefter skickade far sju krigsskepp till klostret, och tvingade klosterföreståndaren att frige Ingeborg.

Hon fick då välja om hon ville förbli nunna eller bli norsk drottning.

Mor valde friheten och drottningrollen. Danskarna påstod dock att hon tvingades resa till Norge – ett så kallat brudrov. Senare samma höst gifte sig mor och far i Bergen. Danska hovet svarade med fördömande och konfiskerade alla hennes egendomar, gods och arvsrätter i landet. Det är en av orsakerna till att mor Ingeborg under all sin tid stred mot danskarna för att få upprättelse, och återfå sitt stora arv. Konflikten med danska hovet har också gått vidare till vår generation, och finns kvar ännu, trots att vi nu skriver år 1300, berättade Hakon.

KOMMENTAR: Det var alltså på mitten av 1200-talet som gränserna mellan Danmark, Sverige och Norge justerades till en form som skulle gälla fram till mitten av 1600-talet – om än med vissa mindre justeringar hit och dit vid krig. Sverige erhöll korridoren ut till Västerhavet, ca 15 km bred mellan Danmark och Norge, Askims, Sävedal och Vättle härader.

Som kuriosa kan nämnas att dessa gränser i princip är desamma som våra landskapsgränser är än idag mellan Bohuslän (Norge), Halland (Danmark) och Västergötland (Sverige). Gränsen mot Danmark i söder lades i Flabäcken mellan Kållered och Lindome, sedan fortsatt den via den lilla Sagsjön till Gravsjön (mellan Mölnlycke och Hällesåker).

23

Gamle historikern Messinius skrev att Birger Jarl år 1260 lät börja anlägga en mindre befästning på detta nya område, Elfsborg. Vi vet inte om tidsangivelsen är korrekt eftersom det är först 100 år senare vi har dokument som styrker att borgen fanns. Borgen låg på södra sidan av älven, vid Klippan, inte att förväxla med den mycket senare byggda Nya Elfsborg, ute på ön. I slutet av 1200-talet fanns troligen begynnelsen till Gullbergs fäste (Skansen Lejonets föregångare).

Hakon var i berättartagen och fortsatte: Det var förresten nu, i mitten av 1250-talet, som farfar och Hakon den Unge lät bygga Ragnildsholmens borg i Nordre älv, invid Kungahälla stad. Den stod klar år 1256.

Efter landvinningen från Danmark hade vi tillsammans med de svenska bröderna full kontroll på båda Göta Älvs utlopp.

De goda relationerna mellan broderländerna fortsatte under 1200-talets andra hälft. Ett exempel är år 1260. Hakon tog återigen upp den gamla islandssagan om Hakon den gamle: Kong Haakon (den gamle) fór den samme sommer øst til Viken med sin søn, kong Magnus (Hakons far, Magnus Lagaböter). De fór helt øst til Elven; der kom Birge jarl til møte med dem. Alt gik da paa det venskapeligste mellem dem. Jarlen, de unge sønnene hans (vi förmodar kung Valdemar och Magnus Ladulås) og mange gjæve mænd med dem var i gjestebud hos kongen. De bandt da paany sit venskap saa fast, at intet skulde gjøre ende paa det, saalænge de begge levde. De avtalte ogsaa, at de skulde møtes næste vaar. Derefter skiltes de. Kong Haakon fór nord i Viken.

De goda relationerna sattes dock på prov ibland. Ett exempel var på 1270-talet när Birger Jarl dött, och hans söner hade sin maktkamp.

Den yngre sonen Magnus Ladulås tvingade då till sig kungakronan av sin äldre bror. Valdemar var ju gift med danskan, min moster.

Därför flydde Valdemar och Sofia till oss, och min far gav dem en fristad för sin exilregering på Ragnildsholmens borg, vid Hisingen.

Det var självklart känsligt att en norsk kung tog ställning för den ena parten i en svensk maktstrid. Maktstriden vanns av Magnus Ladulås, 24

som blev svensk kung. När denne Magnus Ladulås dog på Visingsö år 1290 fördes kungaarvet vidare till den äldste sonen Birger, Birger Jarls barnbarn. Det är denne unge kung Birgers påhitt som nu oroar mig så kraftig, avslutade Hakon.

Eufemia tyckte att det var många nya namn bland de svenska kungarna, så Hakon tog fram ett släktträd:

Regenter i Sverige och Norge. Observera att alla barn till personerna ovan inte är uppräknade, men de som anges här är centrala i berättelsen. Hakon den gamle var kung 1217–1263. Hans äldste son, Hakon den Unge, dog redan 1257 och fick aldrig tillträda som kung. Lillebror Magnus Lagaböter blev kung 1263 och regerade till 1280. Erik Magnusson ärvde sedan kronan, men han dog redan 1299, varför lillebror Hakon blev kung.

På Svenska sidan dog Erik XI, den halte och Läspe, år 1250, och systersonen Valdemar blev kung, men fadern Birger Jarl regerade. Denne Birger dog 1266. Valdemar var kung 1250–1275, då brodern Magnus Ladulås tog makten. Valdemar dog cirka 1302. Magnus Ladulås var sedan kung 1275– 1290, då sonen Birger blev kung, men blev satt under förmyndaren Torgils Knutsson.

ÅTER TILL 1301 ”Nu förstår jag vilken bra relation Sverige och Norge haft de senaste 50 åren”, kommenterade Eufemia. Eufemias arv innefattade faktiskt 25

också en del danskhat. Hennes hemland Rügen var förtryckt av danskarna, som tog ut höga skatter. Fursten Witzlaf II och Hakon hade träffats i en förhandling mot Danmark och funnit varandra. Det hade resulterat i att Hakon och Witzlafs dotter Eufemia gift sig år 1299. ”Och så går svenske kung Birger, Magnus Ladulås son, och skapar alliansen med dessa danskar!” Både Eufemia och Hakon var nu mycket upprörda.

Hakon var i alla fall mycket nöjd med alliansen med Rügen, men på något sätt måste han få tillbaka Sverige som broderland och allianspartner. Men hur?

När svenske Birger blev kung år 1290 var han bara 10 år gammal.

Han sattes därför under förmyndare. Till detta viktiga uppdrag utsågs Torgils Knutson. Denne hade tidigare jobbat nära Magnus Ladulås. Torgils bodde på Aranäs fästning vid Vänerns södra strand (Aranäs, Årnäs i Forshems socken, Götene kommun).

Birger hade flera småsyskon. De viktigaste i sammanhanget var Erik och Valdemar. De var 8 respektive 5 år när Ladulås dog. Erik var hertig över Södermanland och Valdemar över Finland.

Förmyndaren Torgils hade nog näsa för att själv hantera makten.

Han var stark och dominant och ”regerade” Sverige, även efter att den unge kung Birger blivit myndig år 1298, 18 år gammal. Förmyndaren Torgils styrde och ställde, och man kan förstå att det var svårt för en tonårsgrabb som Birger, att stå emot en erfaren gammal stormans argument och förslag.

Vid denna tid grupperade sig olika maktsfärer i Sverige och tonårspojkarna, Magnussönerna, blev först brickor i detta maktspel, men snart blev de spelarna själva. Det hela slutade i förskräckelse, inbördeskrig och bråd död, vilket vi kommer att förstå under den kommande berättelsen om Ingeborgs liv.

26

NORGE HÖSTEN ANNO 1302 – STORPOLITIK MELLAN NORGE, RÜGEN OCH SVERIGE Det brådskade alltså för norrmännen att få till en kraftig allians med Sverige. Det var viktigt att inte danskarna fick över dem helt på sin sida. Hakon och hans rådgivare var mycket oroliga. De la upp en strategi. Norrmännen måste få Sverige att bryta danskalliansen genom att erbjuda dem något bättre! Förhandlare sändes ut till svenska hovet och Hakon spelade ut sitt starkaste kort – dottern Ingeborg.

Kung Hakon hade ingen son, utan ”bara” en dotter. Det fanns även en lite äldre dotter i kungafamiljen, Agnes, men hon var inte född inom äktenskapet. Vi återkommer till Agnes senare.

Enligt då gällande norska tronföljdsregler skulle äldste sonen ärva tronen. Under vikingatiden kunde även ”oäkta” son ärva kronan, men enligt 1300-talets regler ärvdes kronan i första hand av ”äkta” söner, dvs. med kungen som far och drottningen som mor. Även kungens bror kunde ärva makten, men Hakon hade ingen ytterligare bror. Om inte tronföljden ordnades skulle hans kungaätt, Sverreätten, dö ut.

Kungen gjorde nu något som vi kanske förknippar med modern tid, han inför möjligheten till kvinnlig tronföljd, till fördel för sin dotter, genom en ändring i tronföljdslagen. I första hand skulle kronan ”naturligtvis” ärvas av äktfödd son eller sonson. Även kungens bror, om han var vid liv, kunde ärva. Men, nu på sjunde plats i tronföljdsordningen, kunde äkta född dotter ärva kronan, och alltså bli regerande drottning. Detta var något revolutionerande.

Den ettåriga Ingeborg var nu plötsligt kronprinsessa. Det innebar att val av make till barnet blev än mer betydelsefullt eftersom gemålen skulle kunna bli kung. Dessa beslut speglar också den syn på kvinnor som rådde under medeltiden. I alla högreståndsfamiljer var först mannen beslutsfattare för ”företaget”. Om denne var långvarigt bortrest eller dog, och det inte fanns en myndig son, var det kvinnan som hanterade alla viktiga frågor. Det kunde gälla allt från beslut inom det egna godset till att ansvara för hela hertigdömen.

27

Att göra Ingeborg till kronprinsessa var inte bara för Sverreättens fortlevnads skull. Det var även en klar och tydlig invit till Sveriges hov: ”Låt kungasonen hertig Erik gifta sig med min dotter så kan de bli regenter över Norge och deras son, om de får en sådan, blir sedan Norges kung.” Sverige skulle få en direkt koppling rakt in i Norges kungahus. Det fanns dock ett villkor medskickat, som svenskarna var tvungna att acceptera: ”Ni måste tydligt bryta alliansen med danske kungen och alliera er med oss i Norge i stället.”

För att återskapa alliansen med Sverige såg alltså kung Hakon att denna dotter, barnet Ingeborg, borde giftas bort med en svensk kungason. Valet kom att falla på Birgers lillebror, hertig Erik. På så sätt skulle de två länderna knytas samman. Och, inte minst, genom den lagändring han var i färd att ordna kunde Erik tillsammans med hans dotter bli Norges nya kungapar när han dog. Det var en betydande eftergift från Norge, och Hakon var tvungen att förhandla internt med många stormän i landet för att förankra beslutet. Vid slutmötet lovade Hakon till och med bort den andra dottern, ”den oäkta” Agnes, för att få igenom beslutet. Det blev bestämt att Agnes skulle gifta sig med norske riddaren Havtore Jonsson från Ranrike (norra delen av dagens Bohuslän) för att få motparternas röster. Även det var en kraftig markering och eftergift. Agnes arvingar skulle nämligen kunna hävda rätt till kungakronan om både Hakon och Ingeborg skulle dö innan en arvinge föddes.

Tidigt våren 1302 skickade Hakon ett sändebud till svenska hovet med en mycket diskret invit om förhandling, så att inte danske kungen skulle ana oråd.

Hertig Erik, den tilltänkte maken, deltog genast i förhandlingarna och det gjorde även marsk Torgils. För Erik var detta en fantastisk möjlighet, och Torgils ansåg att det var bättre för Sverige att få in en man i Norges kungahus – kanske till och med att bli Norges kung – än att fullfölja alliansen med danskarna. Birger accepterade till slut förslaget, trots att det innebar konflikt med hans svåger, den danske kungen. Man kom alltså i mål med överläggningarna i denna stora politiska bytesaffär.

28

Formellt var det kung Hakon av Norge och kung Birger av Sverige som på Mickelmäss år 1302 (det vill säga den 29 september) slöt ett avtal att den ett år gamla prinsessan Ingeborg Hakonsdotter skulle trolovas med den 20-årige hertig Erik, Magnus son. Avtalet var ett freds- och förbundstraktat mellan kungarna och det slöts i Älvsyssel, det sydligaste av Norges områden, dvs. den del av dagens Bohuslän som ligger söder om dagens Uddevalla. Man valde måhända en lite udda plats för avtalstecknandet – eller var det en medveten strategi?

Man bjöd nämligen in till överläggningar på en liten holme i Göta Älv, mitt mellan Norge och Sverige, strax norr om Bohus, Solberga.

Holmen var så liten att bara en mindre delegation kunde befinna sig på den samtidigt. Det finns flera Solberga i Älvsyssel, troligtvis låg detta Solberga på norska sidan av älven vid Tjurholmens södra spets. Svenskarna kom ridande genom Västergötland med en stor delegation med kung Birger i spetsen och därefter hertigarna Erik och Valdemar samt marsk Torgils. Härutöver hade de samlat hela Sveriges råd av rikets högsta herrar och självklart hade de med sig en mängd betjänter och soldater. Hela gruppen hade ridit direkt från Stockholm där de på stadens borg, Stockholms hus, dessförinnan haft ett rådsmöte och strategiupplägg. Den svenska gruppen reste ett tältläger på älvens östra strand, och här hade de sin tillfälliga bas.

Det kom även prominenta gäster från söder, som fursten Witzlaf, norska drottningens far från Rügen, och greve Jakob av Norra Halland (han var dansk greve men tillhörde danska oppositionen) och även Johannes av Kalmar som representerade hansastaden Lübeck. Ingen representant från danska kungahuset var dock inbjuden.

Skrivarna som var med skrev ned ett avtal på pergament utifrån vad som överenskoms, och det beseglades med parternas sigill i vax.

Hertig Erik skulle gifta sig med Ingeborg, och detta mot att svenskarna gjorde ett regelrätt förräderi mot danske kungen: Svenskarna skulle stötta Norge mot Danmark.

Nöjdast med avtalet var nog Hakon och Erik. Hakon hade fått en allians med Sverige och Erik skulle i framtiden kunna bli regent över Norge.

29

V

ästsverige bjuder på mycket spännande 1300talshistoria! Tänk om man fått vara med och se hur fiskare från hela Nordeuropa håvade upp hundratals ton sill vid Marstrand, och se hur staden sjöd av liv. Eller om man närvarat när de första stenarna till Bohus fästning lades.

Där skapades ett slott vari kungen över Europas största rike firade sitt bröllop. Eller om man fått promenera med hertig Erik genom Lödöse stads trånga gränder. Föreställ dig att stå uppe i tornet på Ragnildsholmens borg på Hisingen och skåda ut över Kungahälla stad med sina kloster, kyrkor och sin hamn, och veta att bara en kilometer bort låg det ursprungliga Kungahälla, ett centra för islandssagornas kända vikingar, en ort med rötter kring Kristi födelse. Eller tänk om man varit inbjuden att fira midsommar med Ingeborgs familj på sommarslottet Lindholmen på Hisingen och fått se solen gå upp över Gullbergs fäste i öster.

Det närmaste vi kan komma sådana upplevelser är att följa med en verklig person och hennes släkt då de på 1300-talet besöker dessa platser och många fler, och låta dem beskriva omgivningarna utifrån gamla dokument, arkeologiska fynd och uråldriga krönikor.

För att återskapa miljöerna kan vi också lägga till illustrationer från såväl 1600-talet som från modern tid. Allt vävs samman i berättelsen om hertiginnan Ingeborg, som under en period var Sveriges mäktigaste person, en kvinna vars händelserika liv kom att skapa avtryck ända in i våra dagar.

ISBN 978-91-7885-230-7

www.vistoforlag.se

9 789178 852307