9789178852284

SORG

-

MANTELN Elisabet Engstrรถm

Tidigare utgivna böcker av Elisabet Engström på Visto förlag: När längtan är som vackrast, 2019

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Elisabet Engström © Omslag: Alexandra Lundquist & Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN: 978-91-7885-228-4

SORG

-

MANTELN Elisabet Engstrรถm

Till T och S Jag älskar er till universums bortre horisont och tillbaka igen. Tusen miljoner günger.

Ni finns alltid i mitt hjärta och i mina tankar.

Varenda dag. Varenda sekund. I all evighet.

Sorgmanteln (Nymphalis antiopa) tillhör familjen praktfjärilar. Den har nära sammetssvarta vingar som är kantade med himmelsblå prickar och en gräddvit bård. Vingspannet är cirka 7 centimeter och fjärilen förekommer i hela landet. I motsats till de flesta andra fjärilar övervintrar sorgmanteln som en fullbildad fjäril och inte som larv eller puppa.

DEL 1. LOST I KONGO Ibland är månen det enda som knyter oss samman.

Vägskälet

K

vällen var kylig. De flesta löven hade fallit av träden och låg som stora fluffiga högar på marken eller virvlade runt i blåsten. Brita stod och huttrade vid deras vanliga vägskäl. Deras.

Hennes och Loppans vägskäl. De hade stått där ganska många gånger och snackat efter skolan.

Fast egentligen var det inte ett vanligt vägskäl.

Det var snarare högst ovanligt, för att inte säga magiskt. Det var vägskälet där hon hade haft en limegrön gurkspindel i håret och fått en puss på kinden av Loppan.

Men nu hade mörkret fallit och det var första gången hon skulle träffa Loppan som sin så kallade pojkvän.

Jo, Loppans kusin Lotta hade kallat henne för Loppans flickvän. Då borde han väl vara hennes pojkvän? Eller? Det hisnade och kändes plötsligt läskigt. Det var väl egentligen ganska mänskligt?

11

Vinden slet tag i henne och hon drog ner jackärmarna över händerna. Frisyren som hon hade ägnat en hel timme åt tillintetgjordes fullständigt. Håret blev rufsigt och små testar blåste i ansiktet.

Brita hade äntligen klippt bort lappen bak i nacken på sin mörkgröna klänning och hade känt sig festfin och speciell i dess fejkade sammet och siden. Hon hade kommit i god tid och redan stått och väntat ett tag.

Men för var minut som gått, hade hon blivit allt mer frusen och osäker. Efter tio minuter kände hon sig bara som en liten lort. Hon försökte intala sig att festen som de skulle gå på alldeles säkert var helt opretentiös. Den var ingenting att oroa sig över. Det var Lottas fest. Lotta som var så tuff och jättesnäll på samma gång.

Hon var nästan lite vuxen.

Brita tyckte att Lotta kändes som en enda trygg och härlig storasyster. Så som hon inbillade sig att en storasyster skulle vara i alla fall.

Brita hade inga syskon och kunde egentligen inte veta. Hon hade bara en katt. För all del världens största kisse. Han var en norsk skogkatt,

som hette Jesus. Det var ett jätteknäppt och rätt opassande namn men så hade det råkat bli.

Det kunde inte hjälpas. Det var det enda namn som Jesus lystrade till. Han kom nästan alltid när man ropade. Det var som att bli bönhörd på riktigt, brukade mamma säga. Annars brukade aldrig någon komma, klagade mamma jämt. I alla fall inte när maten var klar.

Brita funderade vidare. Hon kunde inte göra så mycket annat. Förutom att vänta och frysa, förstås. Det skulle säkert dyka upp flera från deras fotbollslag på festen. Brita hade fått börja spela i Lottas lag. Lagkompisarna var tre år äldre än Brita och även om hon spelade fotboll på deras nivå, insåg Brita att åldersskillnaden fanns där ändå. Utanför fotbollsplanen var hon bara en liten plutt jämfört med dem.

Hon hade förmodligen aldrig ens fått en inbjudan, om det inte varit så att Loppan skulle dit. Han hade nog alltid fått vara med på Lottas fester, trodde Brita. De var nästan som syskon på riktigt, han och Lotta. Hur nu det var, att vara syskon på riktigt. Loppan hade inte heller några.

13

Brita försökte rikta tankarna på festen men tappade snart fokus i alla fall. Hon sneglade på klockan igen. Hon och Loppan hade varit tillsammans i 22 timmar och 18 minuter. Inte ens ett dygn.

I praktiken hade de inte setts på 22 timmar och en kvart. Efter en bejublad puss mitt i fotbollsplanens strålkastarljus, hade de dröjt sig kvar en stund där på konstgräset. En rätt kort stund. Ungefär tre minuter, alltså. Sedan hade Britas mamma ringt och undrat var hon höll hus och hon hade varit tvungen att skynda sig hem.

Brita hade sedan haft svårt att somna på kvällen. Hon hade legat och fantiserat om deras nästa möte. Precis som nu i verkligheten hade hon stått och väntat just där, i deras alldeles speciella vägskäl. Sedan hade Loppan kommit.

De hade fått syn på varandra på långt håll och hade sprungit varandra till mötes. Snabbare och snabbare hade det gått, ungefär som två magneter som dras mot varandra, ända tills hon stått som inborrad där i hans famn. Sedan hade Loppan viskat i hennes öra att han hade längtat 14

efter henne, att hon var världens bästa och så hade han gett henne en puss. Någonstans. Britas fantiserande tog nya tag.

Brita kunde inte bestämma sig var hon skulle få pussen. Kanske lite försiktigt på kinden? Eller rakt på munnen? Precis så där stilfullt som han gjort igår. Nej, det vore att ta i. En kindpuss fick bli alldeles lagom. Typ perfekt. Det var nästan så att hon kunde känna den, fastän den bara var i tanken. ”Hej …”

Brita snodde runt så att håret föll ännu mer i ansiktet. Där stod han. Loppan. Ett par meter bort. På betryggande avstånd. Hon hade inte hört när han kom. Det såg nästan ut som om han hade stått där ett tag? Hon hade hållit utkik åt motsatt håll.

Och så hade hon förstås tittat ner i virveln av löv. Visst var det också några gamla fimpar, som meningslöst snodde runt, runt? Fyra, fem …?

Varför stod hon där och räknade fimpar? ”Hej … Var kom du ifrån?” Brita hörde själv hur häpen hon lät. Hon hade bara förutsatt att han skulle komma från vänster, som var 15

genaste vägen hemifrån Loppan. Det var därifrån han hade dykt upp varenda gång i hennes huvud sedan igår kväll. Springandes. ”Jag … eh … tog en liten omväg bara.” Loppan bet sig i läppen och såg nästan besvärad ut. Han tittade ner i marken, innan han fortsatte. Kanske räknade han också fimpar? ”Jag kände nästan inte igen dig …”

Brita svalde, där hon stod i sin nya mörkgröna klänning och svarta strumpbyxor, som kändes som ett fiasko i den isiga vinden. Hon – jeanstjejen med gympaskor eller svettiga fotbollskläder. Vad gjorde hon i klänning? Vem trodde hon att hon var? ”Oj då … Jag menar … jag hinner springa hem och byta om … det går jättefort. Jag lovar”, hasplade Brita ur sig. Hon nästan snubblade över orden. ”Nej, men absolut inte … det var inte så jag menade … du är jättefin, alltså … Verkligen.”

Loppan bet sig i läppen en gång till. Han harklade sig lite men stod tyst och stirrade ner på sina skor. ”Brita … alltså, jag är nog lite nervös … det känns så himla stort … jag är … typ livrädd …”, mumlade Loppan.

16

Brita granskade Loppan. Jo, han såg faktiskt skräckslagen ut.

Brita, som hade målat upp detta möte för sitt inre minst tusen gånger redan. Men nu stod han alltså bara där. Till synes rädd och rådvill, med armarna obeslutsamt hängande ner längs sidorna. Inramad av torra, bruna, prassliga löv och fem fimpar. ”Chilla, Loppan … det är ju bara jag …”, sa Brita lågt. Hon böjde sig ner och tog upp en liten sten, gick fram till Loppan och la ned den framför hans fötter. Den var kantig, grå och hård. ”Du brukar behöva kicka iväg sådana här ibland …”, sa hon lite trevande.

Loppan spelade också fotboll och sparkade på det mesta som hamnade i skottläge framför hans fötter. Oavsett om det var runt eller inte.

Loppan log ett skevt leende och sparkade iväg den lilla stenen. Den for rätt ner i diket. Han tittade efter den, precis som om att det var världens mest spännande straffspark och absolut jätteintressant. Eller som att exakt vad som helst var bättre än att titta på henne.

17

När Brita och Loppan har varit tillsammans i mindre än ett dygn, kommer mamma och säger att Brita måste åka med henne till Kongo.

Brita vill inte men har inget val och hon smugglar med sig sin fotboll, som trots allt inte blir det krångligaste att hantera i bagaget.

Varför kan inte föräldrar bara vara normala och som alla andra?

Och hur är det att ha en förälder som är knäpp på riktigt? Behöver det verkligen vara så galet som det låter? Hur berättar man för mamma att man plötsligt har en pojkvän? Varför kan inte mamma bara fatta det av sig själv – hon som ju har koll på precis allting annat?

Livet kan vara svårt att förstå sig på och frågorna är många. De surrar ständigt i huvudet på Brita, som försöker vända och vrida på det mesta i sin jakt på svar. Kanske borde hon inte tänka så mycket?

Men kan man verkligen låta bli, när stjärnorna faller och den vackra sorgmanteln fladdrar förbi? Kan sorgen vara något annat än bara ett kompakt mörker? Eller vore det att hoppas på för mycket?

Virrvarret av komplicerade frågor överskuggas också av mer akuta problem. Var är pappa? Är Aina verkligen en riktig polis? Dessutom får en rätt vanlig, fotbollsspelande förortsflicka skäl att fundera över krokodilers dödsrullningar, mutor och gröna mambor.

Sorgmanteln är en varm ungdomsroman, som kanske mest handlar om kärlek. Boken är en fristående uppföljning till När längtan är som vackrast.

www.vistoforlag.se