9789178852253

Page 1

Vapenlös

CeciliaEkhem

I Cecilia Ekhems roman Vapenlös är hjältinnan Marion visserligen stilla i rummet men ändå i en förunderligt stark rörelse, på en varm och spännande resa, där kärleken och vänskapen är vägen framåt.

Sara Olsson, författare och förläggare, Ordlust förlag


Vapenlös Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Cecilia Ekhem © Fotograf: Lise Svelander, Pennan & Kameran © Omslag: Alexandra Lundquist Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7885-225-3


Vapenlรถs

CeciliaEkhem



Till soffarmĂŠn



Han tog min hand och började gå. I hela mitt liv hade jag önskat att få hålla den handen, men nu när det hände var det inte alls som i drömmen. Greppet var hårt och vass var rösten som manade på mig. Jag försökte vända mig om för att se vad jag lämnade, men det var redan för sent.


8


2006

B

akom gardinen började morgonen ge sig tillkänna. Ljuset var milt och sökte sig försiktigt in mellan de mörkblå tygstyckena. Som för att fråga om lov. Hon släppte inte in det utan slöt ögonen och lät mörkret omsluta henne igen. Det var där hon hörde hemma. Långt borta från lysrör och strålkastarljus. I mörkret var det lite lättare att andas. Den tryckande värken i huvudet lugnade sig och febern blev inte lika påtaglig. Men snart måste hon gå upp. Behoven uträttade inte sig själva. Åtminstone det klarade hon fortfarande. Hon bevisade det genom att lite för häftigt ta sig upp till sittande. Rummet stannade efter en stund och långsamt, med ena handen längs väggen gick hon ut i hallen och sökte sig mot badrummet. Vattenkokaren på sängbordet bjöd på morgonens första tekopp efter att hon hämtat sig från toalettbesöket. Flera kuddar bakom ryggen och halvsittande läge för att den heta drycken inte skulle rinna vid sidan av munnen. Nu syntes lite mer av världen genom glipan i gardinerna. Fönstren var stora i det här rummet, och så låga att hon kunde se ut också när hon inte satt upp. Det var förmodligen inte förenligt med någon enda inredningsfilosofi att ha sängen stående så här framför fönstret, men Marion tyckte om det. Det gjorde att hon kände sig mer delaktig i livet där ute. Nu gick familjen som alltid sjöng förbi. Ett litet barn dinglande

9


mellan sina föräldrars armar. De gick tillsammans, morgon och kväll, och tycktes jämt sjunga. Hon ville vara det barnet. Från motsatt håll kom en moped, och strax därefter dök hon upp. Marianne. Hon hette sannolikt något helt annat, men hon liknade Marianne. Det var nog därför hennes besök utanför fönstret var extra välkomna. Hon som inte hette Marianne hade cykelkorgen överfull precis som hon brukade. Idag verkade det vara en tygkasse, och ur den stack några kvistar upp. De såg ut att vara tagna från ett äppelträd, och mycket riktigt lossnade en frukt och studsade ner på vägen. Hon som inte hette Marianne tycktes inte upptäcka det, för medan Marion följde äpplet med blicken parkerade hon cykeln och syntes inte mer. De hade haft roligt åt sina namn från första dagen de möttes. Det var sista året på högstadiet som de hamnade intill varandra i aulan under en föreläsning för alla nior. Vad det hade handlat om mindes hon inte. Bara att personen på scenen hade bett alla hälsa på sin bänkgranne. – Marianne. – Marion. – Va?! Vi borde starta en popgrupp! – Ja! Bra idé! Eller en godisfabrik. De skulle komma att bli nära vänner som talade om allt. Om nästan allt. Marion berättade inte mycket om sin stora sorg och Marianne sa inte många ord om sin första tid i livet. Marion fick bara veta att föräldrarna hade råkat ut för en bilolycka när mamman var höggravid och att pappan dog i kraschen, men att mamman levde tills några timmar efter att Marianne hade fötts. – Efter det har det varit mormor och jag. Aldrig hade det varit så lätt att umgås med någon tidigare.

10


Marion hade haft kompisar, men aldrig någon bästa vän. Inte tidigare. Hon hade svårt att uttrycka det själv men Marianne sa det så självklart: – När jag är med dig är det som att jag blir mer mig själv. Marion ville ta hennes hand när hon sa så första gången, men vågade inte då. Inte heller vågade hon svara. Bara sitta helt tyst och hålla andan. Som nu. Själva minnet av Marianne fick luften att förlora syre. Hon skulle sakna den vännen i resten av sitt liv. Och aldrig sluta undra vad som egentligen hände. Hon unnade sig en kvart med nätvännerna efter två koppar te och en knäckemacka. Smulorna i sängen och knastret i huvudet störde, men möjligheten att ha färdigbredda köpesmörgåsar i lådan under sängbordet övervägde. Pappa hade haft en hel kartong färdigmackor med sig när han kom häromdagen. Det kändes bakvänt att han, som hade passerat sjuttio, skulle handla åt henne. Men det var som det var. Hon var sjuk och skulle alltid vara hans lilla flicka. Hon hade ingen annan. Det hade tidigt blivit de två. Alltför tidigt. Mammas sjukdom hade kommit helt oannonserad. Någonting med hjärtat fick de veta på måndagen och på torsdagens kväll var mamma redan död. Veckodagen gick inte att glömma. Torsdag var städdag. Mamma hade påmint Marion om att plocka upp leksakerna på golvet i sitt rum. – Gör det medan jag hämtar dammsugaren, hade hon sagt. Men Marion hade inte alls städat utan fastnat bland pärlorna som legat utspridda på golvet. Först en lång stund senare hade hon upptäckt att det var tyst i lägenheten. Ingen dammsugare eller mammaröst. Efter att ha ropat några gånger hade Marion gått ut ur sitt rum för att leta rätt på mamma. Fortfarande idag mindes hon varje decimeter av den vandringen. Som drog en gräns

11


mellan före och efter. Men hon mindes desto mindre av tiden efter mammas död. En av fastrarna hade flyttat in hos dem, och pappa hade dolt sin gråt. Så mycket kom hon ihåg. Och att ingen talade om mamma. Inte heller Marion. Hon borde ha talat mer med Marianne om sånt som verkligen var viktigt. Borde ha samlat på sig mer av det som vännen tänkte och drömde. De aktiverade sig istället. Marion fick nya intressen genom att umgås med sin nya vän och hennes mormor. De demonstrerade mot apartheid och lärde sig dreja. Sjöng kampsånger och fyllde kläderna med tygmärken som tog ställning för och emot. Hjälpte alla som behövde dem. Men efteråt blev hon en annan. När Marianne försvann tappade Marion bitar av sig själv. Bleknade. Förlusten av bästa vännen hade satt tydligare spår än mammas död. Hon hade varit så ung när hon förlorade mamma. Kanske döden var lättare att förstå för ett barn än för en nittonåring. Myndig men långt ifrån vuxen. Som nu. Nere på vägen syntes fler människor nu när det friska folkets klockor närmade sig lunchtid. Många av gatuanvändarna hade hon sett passera så ofta att hon tyckte sig känna dem. Den sjungande familjen förstås. Det skulle ännu dröja några timmar innan de kom tillbaka. Mannen med basker och tomteskägg cyklade förbi med sin sedvanliga fredagspåse. Den som lyste lila och klirrade av glas så det hördes ända in. En av damerna med rollator kom med en bibliotekskasse på sittbrädan, parkerade sig på träbänken vid cykelstället och började läsa. Marion undrade vad hon läste. Hon såg knappt boken, men fick för sig att det var viktigt att veta vilken det var.

12


Kanske den lilla kikaren låg kvar i hallbyrån. Hon funderade på om hon skulle orka kliva ur sängen och se efter. Nu vinkade damen åt någon som tydligen närmade sig. Det visade sig vara den yngre kvinnan. Hon som inte hette Marianne. Det mörka håret var uppsatt och sjalen lyste som höstlöven som snart skulle täcka marken. Nu hade hon ingen samling grenar med sig på cykeln. Hon gick fram till parkbänken och satte sig intill damen, kramade om henne och lyfte på boken nästan som för att visa den för Marion. Det var inget tvivel om saken. Boken hon läste var Purpurfärgen. Minnena som svepte över henne tog mer kraft än vad som fanns, så hon lutade sig tillbaka och blundade. En tyngd över bröstkorgen och ett tryck bakom ögonen. Hjärtat slog som om hon just hade varit ute och sprungit, och både armar och ben ömmade av mjölksyra. Hon försökte andas lugnt och drömde sig till bänken och damen där utanför fönstret. Utan hiss i huset var det omöjligt att ta sig dit just nu, men i tanken var hon fri och hälsade på kvinnan som liknade Marianne innan hon satte sig på andra sidan damen. En kvinnogemenskap och närhet över åldersgränser. Utan agenda, utan krav. I verkligheten träffade hon sällan någon vän. Åtminstone inte öga mot öga. Det fanns några namn i telefonens kontaktlista, men hon orkade inte ringa. Via forum på nätet hittade hon fler. Såna som nöjde sig med att hon bara kunde skriva någon rad i taget. Många av dem hon hade tätast kontakt med hade Marion aldrig mött och visste inte ens de rätta namnen på. I världen utanför datorn fanns inte många som klarade av en relation med den hon hade blivit. Robert hade inte klarat det. Eller om de hade varit överens om att han skulle gå. Hon mindes inte riktigt. Det var så länge sen.

13


De första åren av deras liv tillsammans hade skadats av sorgen. De sista åren av sjukdomen. Relationen hade inte haft chans att slå rot innan stormarna började vina. En skör stängel utan stadigt rotsystem. Avokadoplantan i fönstret speglade hennes tankar och påminde om magens kurrande. Det fanns nog en mogen avokado i fruktskålen i köket. Den verkade orimligt långt borta. Snart skulle hon resa sig. Bara sova lite till först.

14


1992

D

e skulle mötas vid Konsum på väg till studentfesten. Bara två dagar kvar till examen, och fastän ingen av dem hade dragits med på allvar i studenteuforin så hade de bestämt sig för att gå på festen för alla avgångsklasser. ”Vi får väl ta vårt ansvar för gemenskapen, vem vet när vi träffar de här ohängda ungdomarna igen” hade Marianne sagt efter att ha dragit ner glasögonen längst ut på näsan och snurrat ihop det långa, svarta håret till en knut. Hade hon vetat redan då vad som skulle komma? Marion var några minuter sen och kom fram just när mataffärens dörrar låstes och en gallerjalusi hissades ner för att hindra olaga intrång i juninatten. Marianne, som alltid brukade komma i tid, var inte där än. Marion lutade cykeln mot skyltfönstret och ställde sig för att vänta. Det mörka glaset avslöjade att frisyren hade kommit i oordning av cykelturen. Studentmössan låg i skinnryggsäcken och skulle invigas ikväll. Hon drog lite i sin blommiga klänning och försökte kamma det blonda håret tillrätta med fingrarna, men det var svårt att få ordning på det i vinden. Tur att hon åtminstone inte hade haft hjälm. Pappa försökte alltid få henne att använda det där frigolitspektaklet men hon vägrade. Han var orolig för så mycket. ”Kom hem innan det blir mörkt!” ”Klä på dig ordentligt!” ”Säg till om nån är dum med dig!”

15


Hon mindes inte att han hade varit sån när hon var barn. När mamma ännu fanns. De var moderlösa båda två, men Marianne fick klara sig utan båda sina föräldrar. Hon talade sällan om dem. ”Mormor är allt jag behöver” sa hon när föräldrar kom på tal. Mariannes mormor Gerd hade inte ens fyllt femtio när barnbarnet föddes, och såg inte mycket äldre ut nu. Hon klädde sig modernt och var engagerad i Mariannes liv på samma sätt som en förälder skulle ha varit. Nu undrade Marion om hon skulle ringa hem till Gerd och fråga om Marianne hade blivit försenad, men lät bli. Förmodligen var det hon själv som hade missförstått. Marianne väntade säkert redan på henne därborta. Hon slätade till håret och satte sig på cykeln igen. Det skulle bara ta tio minuter in till centrum.

16


2006

D

et var länge sedan Marion satt på en cykel. Benen som knappt bar henne över sovrumsgolvet, skulle inte orka trampa mer än några varv. Bara enstaka gånger om året kunde hon gå ned för trapporna i trevåningshuset. Ibland drömde hon vakna mardrömmar om att det började brinna och att hon var för svag för att ta sig ut ur huset. Den här skörheten gjorde henne så utsatt. Utan möjlighet att skydda sig. I läkarutlåtandet som låg till grund för hennes ynkliga månadsinkomst stod det att hon led av kronisk depression. Det var inte sant. Så mycket förstod både hon och pappa, särskilt han som hade arbetat nära deprimerade hela sitt liv, men Marion hade hindrat honom från att strida. Det kunde kvitta vad som stod där. Hon oroade sig inte längre för att ha fel diagnos eller att lida av någon dödlig sjukdom. För henne räckte det att hon slapp kämpa till sig nya sjukintyg varannan månad. Nu hade hon det lugnare, och orkade sällan grubbla. Det var som det var. Det tog så mycket kraft att uthärda sjukdomen att hon inte hade kvar några varför. Pappa däremot läste alla medicinska tidskrifter han kom över för att försöka hitta något om ändlös feber och värk. Hon lät honom hållas. Kanske hjälpte det till att hålla honom alert. Hon bävade för den dag då pappa inte skulle orka sköta hennes hem och inköp längre. Kanske skulle de då låsa in henne på det

17


där boendet för psykiskt sjuka som någon hade hotat med. Hoppet om ett plötsligt tillfrisknande verkade betydligt mer orimligt. Den dag pappa gav sig av på den sista resan skulle hon kanske bli tvungen att boka samma resa själv. Han reste nästan aldrig hemifrån, men nu hade Marion lyckats övertala honom att åka på klassåterträffen som skulle äga rum om några veckor. Länge hade han vägrat, och sagt att han egentligen inte ville. Men när hon tillräckligt många gånger hade försäkrat att hon skulle klara sig utan tillsyn en helg hade han börjat tala mer om sin gamla klasskamrat Berit. Det gnistrade till i ögonen när han nämnde telefonsamtalen med henne, och det ljuset ville Marion se mer av. Det lindrade hennes dåliga samvete över att vara sin far till last. Mot slutet av tiden med Robert hade hon känt sig just som en börda. Som ett ankare som hindrade honom från att leva det sociala och fartfyllda liv han uppskattade. Han blev erbjuden jobb som kock på ett fint kryssningsfartyg, men tackade nej. Han hade drömmar om att öppna restaurang i Norge, men lät bli. Han bjöds på åtskilliga fester som han avstod från. För hennes skull. Hennes sjukdoms skull. Av det krympte Marion, och hon kunde inte längre förstå hur han hade kunnat bli förälskad i henne.

18


1992

D

et hände den kvällen. När hon hade visat sin biljett, blivit stämplad och kommit in i festvåningen såg hon honom. Ivern att leta rätt på Marianne stillade sig. Han stod intill serveringsbordet och verkade snarare höra till personalen än till studenterna. Det var något moget över honom. Inte bara i fråga om klädsel. Kostymbyxor med matchande väst ovanpå den gröna skjortan. Också sättet att röra sig var långt ifrån den slängiga koreografi som hennes klasskamrater visade upp. Nu slätade han till duken och flyttade tallrikshögen några centimeter. De mörka lockarna gungade till när han rörde sig. Spänstigt, som hela han. Marion ville gå närmare, men måste tänka på Marianne. Det hade gått över en halvtimme sedan de skulle ha träffats. Marianne hade förmodligen gått in efter en stund för att leta efter Marion. Hon måste finnas här någonstans. Marion började tränga sig fram bland klungor av uppklädda studenter. Här var bord dukade för middag och dansen hade tydligen redan börjat i ett annat rum. Volymen var så hög att hon inte skulle ha hört sin egen röst om hon provade att ropa. Oron hon hittills hade skjutit undan började kännas som en värk i bröstet. Kunde det ha hänt Marianne något? Hon hade varit lite olik sig på sistone, men skulle aldrig stanna hemma utan att höra av sig. När Marion hade plogat sig fram genom hela festvåningen utan framgång var hon tillbaka i matsalen. Hon såg sig omkring.

19


N

är Marion börjar nysta i barndomsvännens försvinnande sätts ett händelseförlopp i rullning som hon aldrig kunnat föreställa sig. Den förr så lågmälda vardagen förvandlas till en jakt efter sanning, närhet och svar. I takt med att fler bitar läggs till pusslet kommer hon närmare gåtans lösning, och närmare den kärlek hon aldrig kunnat släppa. En roman om att finna sitt sammanhang och om att väcka glöden i den själ som göms i en begränsad kropp.

Cecilia Ekhem har en enastående förmåga att trovärdigt skildra människor som blir som nära vänner och berör mig på djupet. Återigen en känslosam roman som har både bredd och djup.

Agneta Norrgård, boktipsare i Sveriges Radio och SVT Jag blev drabbad av den närmast kroppsliga insikten hur det kan vara att leva som kroniskt sjuk, men också av hur mycket mening stark vänskap och kärlek ger livet.

Birgitta Ingebrand, bibliotekarie

www.vistoforlag.se www.vistoforlag.se