LINDA ANDERSSON
HSj
alv
älarna
Tidigare utgivna böcker av Linda Andersson på Visto förlag: Livstjuvarna, 2019
Hal v Själarna
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Linda Andersson © Omslag: Alexandra Lundquist och Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN: 978-91-7885-216-1
HSjälarna alv
LINDA ANDERSSON
Prolog
F
ör ett tag sedan dog jag och tjejerna i basketlaget i en bussolycka. Självklart skulle vi inte dö, inte egentligen. Men ett antal livstjuvar hade, med Gräshäxans hjälp, funnit oss i Livsboken. Vi dog och de stal våra sista andetag när vi stod i den ringlande kön för att besöka Registratorn på Vårängen. Denna eviga äng som inte är annat än grön, grön och grön, med en och annan träddunge för spionerna att gömma sig i. Det finns förstås en mörk sida av Vårängen också, platsen där jordhålorna grävs. De dömdas gravliknande hem, en sorglig plats att spendera resten av evigheten i. Givetvis var jag tvungen att ta reda på vad som hänt, för jag var inte redo att dö. Och när sanningen uppdagades, att livstjuvar stulit våra liv, bestämde jag mig för att ta tillbaka mitt liv på samma sätt. Med den skillnaden att jag skulle passa på att göra samhället en tjänst och ta en pedofils liv. Så resonerade jag. Galet och fel. Men jag ångrade mig till slut och lät mannen leva. Inte för att det gjorde mitt liv lättare. Jag hade trots allt läst i Livsboken, boken över alla existerande människor, då, nu och i framtiden. Inte för att jag läst i den faktiska boken, det kunde ingen annan än Guldlock, förlåt, Registratorn, och De Kunniga göra. Och Gräshäxan, förstås. Boken hade
5
präntats i hennes minne eftersom hon varit en Kunnig med ansvar över Himlen, vilken nu de återstående tre Kunniga hade gemensamt ansvar för. Att det var just Gräshäxan som hjälpt mig att läsa text från Livsboken var ingen slump. Hon, en av de elakaste och mest illvilliga personer näst Vintervit, var den första att bli bestraffad för livstjuveri. Brottet som inte var ett brott. Därefter hjälpte hon mer än gärna blivande livstjuvar att följa hennes spår. Hur som helst, jag lät mannen behålla sitt sista andetag, och trodde att det hela var över när Jaque – min mentor som gett mig den kraftfulla berlock som hängde runt min hals – kom för att förklara motsatsen. En skrift skulle tydligen vara min räddning, det enda sättet för mig att åberopa min frihet. Utan den skulle jag för alltid vara en brottsling i De Kunnigas ögon. Men Vintervit dök upp innan jag fick en chans att ta reda på mer om den där Skriften. Jaque försvann i samma stund han bröt igenom tomma intet, lämnade mig åt mitt öde tillsammans med en bunt obesvarade frågor. Så likt honom. Kanske hade han inga tydliga svar, hans förmåga att se just min framtid var minst sagt haltande. Vintervit anhöll mig. Givetvis inte för livstjuveri, utan för att ha läst i Livsboken. Det Enda Brottet. Trots att jag var skyldig skulle jag fortsätta att hävda motsatsen. För jag var också oskyldig.
6
Oskyldig
J
ag stod på Vårängen, rak i ryggen inför fienden, och upprepade orden som var den enda sanningen. Min sanning. ”Jag är oskyldig.” Herr Vintervit log sitt favoritleende. Det som visade hur korkad han tyckte att jag var. ”Du har läst i Livsboken. Hur skulle du då kunna vara oskyldig? Åh, kära vän, som jag önskar att du hade låtit bli”, sa han med en ton som skvallrade om motsatsen. Han tog ett hårt tag om min arm, leendet hade stelnat i en irriterad grimas. Än en gång hade jag förstört hans planer, något jag tveklöst kände mig ganska nöjd med. ”Men i så fall är du också skyldig”, sa jag när jag insåg att han skimrade. Först lite förvånat, men det var ju självklart. Utsedd eller inte, hade man läst i Livsboken skimrade man. ”Vi skimrar så vackert”, sa jag provocerande, samtidigt som jag undrade varför jag plötsligt kunde se skimret. Först tjejen som tillsammans med sin kille varit på väg att stjäla de stackars flickornas liv, och nu han. Berodde denna förmåga på berlocken eller det faktum att jag, den ende i Dödsriket, saknade kryphål? Det till synes obetydliga lilla hålet in till hjärnan, genom vilket man kunde manipulera annars opåverkbara sinnen. De dödas akilleshäl.
7
Som vanligt visste jag inte vad jag skulle tro. Och uppenbarligen gjorde inte Vintervit det heller. ”Det är väl klart att jag skimrar. Liksom du har jag läst i Livsboken. Har du kanske glömt att jag är utsedd att göra det?” Greppet om min arm hårdnade. ”Men skimret kan inte du se. Såvida inte …” Hans ögon formades till två streck. ”Såvida inte, vadå?” ”Såvida inte du stal en av spionernas linser. De som hjälper dem att se skimrande brottslingar på Vårängen. Du snokade trots allt i gömman bakom min tavla. Först bröt du dig in, sedan hade du mage att stjä…” Stjäla tillbaka berlocken, som du stal från mig, tänkte jag. Skämdes han kanske för att jag hade lyckats? Han skakade på huvudet och släppte taget om min arm. ”Du försöker bara lura mig.” ”Ja, jag bara luras. Eller, nej förresten, jag tog en lins. Kanske ser jag faktiskt skimret.” Jag tystnade när jag såg ilskan byggas upp under den lugna fasaden. Den här gången hade jag inget att vinna på att göra honom ilsken. Och Jaque hade sagt att jag måste möta De Kunniga, att det var mitt öde. Motvilligt sträckte jag fram mina armar och bad en stilla bön att han för en gångs skull hade talat i klartext. Annars kanske jag just höll på att begå tidernas största misstag. Vintervit studerade mina framsträckta armar med höjda ögonbryn. ”Vad gör du?” ”Ska du inte sätta på mig handbojan?” ”Nej, varför trodde du det?” Han log så att tänderna gnistrade under den tunna, vita mustaschen. ”Är jag inte anhållen då?”
8
”I allra högsta grad.” Med ett järngrepp hårdare än handbojans tog han tag om min arm igen. ”Den här behöver jag inte mer.” I sin hand höll Vintervit en klickare. En liten manick som med sina små klick störde ut vanliga dödas tankar för att hindra dem från att fly. Ännu ett av spionernas hjälpmedel i jakten på brottslingar. Självklart hade Vintervit också en. Han stoppade den i fickan på sin vita skjorta medan han med ett enda ord förkunnade vart vi var på väg. ”Högkvarteret.” Det sista jag såg av Vårängen var en skara förvirrade ansikten. Skulle några av dem möta mig här igen när gonggongen slagit sina tre slag? När det var min tur att ansluta till de bespottade brottslingarna på Vårängen. Övertygad om att jag trots allt hade misstolkat Jaque svor jag tyst. Jag var en idiot. Självklart hade Jaque velat att jag skulle läsa mellan raderna, som alltid. Men nu var det för sent. För det evigt gröna gräset, träddungarna, den ringlande kön till Registratorn och den blå himlen hade ersatts av en annan plats. Ett rum. Ett stort rum med smutsgrå, slitna väggar, två motsatta rader högt sittande fönster och ett fläckigt betonggolv. Är detta högkvarteret? Någon harklade sig och jag vände mig motvilligt om. Framför mig stod tre personer klädda i grå dräkter. Herr Vintervit – stod han inte vid min sida längre? Jag kunde fortfarande känna hans järngrepp om min arm – Fru Musslan och Herr Labyrinten. Som jag hade längtat … ”Välkommen till De Kunnigas högkvarter”, hälsade mig Musslan med en röst som var lika falskt godhjärtad som Vintervits leende.
9
Storögt såg jag mig omkring. Jag hade föreställt mig högkvarteret … annorlunda. Inte så här, en smutsig och dunkel lagerlokal, oinredd sånär som på ett två meter högt metallrör. Mina ögon svepte snabbt förbi det innan något fick mig att vända tillbaka blicken. Det där var inget vanligt metallrör som någon råkat gjuta fast i golvet av misstag. Självklart inte. Vanliga metallrör brukade inte vara dekorerade med små ovala hål ungefär var femte centimeter. Hål som släppte ut ett rött sken. Olycksbådande rött. Utan att egentligen vilja veta mer om det där röret slet jag blicken från det för att möta mina fiender. ”Jag är oskyldig. Jag kräver att ni släpper mig.” Musslan höjde på ögonbrynen, som om mina ord inte var något annat än ett dåligt skämt, och spände blicken i mig. Inför henne fick jag inte vackla. Varför visste jag inte. Kanske var det för att hon var så respektingivande och kraftfull. För trots att hon uppenbarligen föraktade mig, var jag tvungen att erkänna att hon var fascinerande med sin blotta uppenbarelse. Hon var lång, säkert en och nittio, och senigt byggd. Smal men stark. Precis som Gräshäxan hade hon håret i en lång fläta på ryggen. Men det var varken stripigt eller grått utan blåsvart och skimrande, bara en nyans mörkare än huden. Hennes ålder gick inte att gissa, hon såg både gammal och ung ut på ett omöjligt sätt. Men det mest fascinerande var ändå hennes styrka som underligt nog inte verkade få plats inuti kroppen, utan sökte sig ut och virvlade runt hennes minsta rörelse. ”Oskyldig?” sa hon. ”Just det, oskyldig.” ”Hur kan det då komma sig att du omges av den skyldigas skimmer?” ”För att jag har läst ett stycke ur Livsboken.” Att försöka ljuga tjänade inget till. Vi visste alla vad jag hade gjort.
10
Men också vad jag inte hade gjort. ”Då vet du lika väl som jag att du inte är oskyldig”, sa hon och höjde hakan. ”Faktum är att jag är oskyldig. Jag genomförde aldrig livstjuveriet. Jag lät mitt offer leva. Och så räddade jag två små barn från ett par andra livstjuvar.” ”Det är irrelevant! Spela hjälte kan du göra någon annanstans.” Hon höjde hakan lite till. Sedan vände hon sig mot sina kollegor och viskade något som fick Vintervit att fnysa. Men trots missnöjet hade han svårt att dölja leendet som letade sig fram i ena mungipan. Labyrinten, en liten medelålders man med glasögon långt ut på nästippen, kliade sig i håret så att de röda lockarna drog ihop sig till ett krulligt fågelbo. Han skakade på huvudet och tog av sig glasögonen, putsade dem mot det grå tyget och tog på dem igen. Bara för att sucka högt. ”Nej”, muttrade han, ”jag kan inte se vad hon tänker.” Musslan höjde på ögonbrynen. ”Och glasögonen behövde inte en extra putsning?” ”De hjälper mig att se, det vet du. Det kan vara så suddigt annars, folks tankar är inte alltid så klara och tydliga. Inte som för vissa i alla fall …” ”Vintervit hade alltså rätt.” Labyrinten gav henne ett tvärt ögonkast och svarade i samma ton. ”Ja, behövde vi tvivla på det?” Gnabbades de? Jag tittade på dem båda och sedan på Vintervit. Han såg uttråkad ut. De gnabbades alltså, och av allt att döma var det inte första gången. En ljudlig fnysning lämnade Musslans läppar. ”Jag är inte överdrivet förtjust i att uttala mig utan att först
11
ha försökt själv. Det borde väl till och med du veta vid det här laget?” ”Visst, men kunde du stjäla hennes tankar då? Eller var du inte stark nog?” gav han igen. Förolämpningen fick hennes ögon att blixtra till, men hon sansade sig. ”Jag kunde inte stjäla hennes tankar. Det har du rätt i. Men vi vet redan att hon saknar kryphål, något min styrka aldrig förut har ställts inför.” Hon sträckte på sig och det rådde inget tvivel om vad hon menade. ”Vet ni, det skulle inte förvåna mig om denna lilla flicka skulle visa sig vara starkare än er båda.” Ord som Vintervit inte kunde ta. ”Hon är inte starkare än någon i detta rum! Att hon saknar kryphål är bara en tillfällighet. Det betyder ingenting!” Han spände sin pilblick i Musslan, som svarade med ett syrligt leende. ”Män … så rädda”, sa hon och skakade på huvudet. ”Men du har fel. Det betyder visst någonting. Just därför är det av största vikt att vi sköter allt rätt.” Hon vände sig mot mig och studerade mig nerifrån och upp. ”Det är bara så fascinerande att det skulle visa sig vara en ung flicka, knappt mer än ett barn.” Nämen så kul! Jag fascineras av henne och hon av mig, tänkte jag samtidigt som jag förundrades över att inte ens hon kunde läsa mina tankar. Vintervit höll upp ena handen framför sig och putsade lite på naglarna. ”Vad föreslår du då? Exakt hur sköter vi allt rätt?” Hans färdigputsade fingrar dök ner i bröstfickan och hittade pipan. Utan att se upp gned han den idogt mot en bit av tyget i ärmen. Jag flinade för mig själv, förstod att han kände sig i underläge av att be om hjälp. Särskilt när det gällde mig. Men vad hade jag egentligen gjort honom?
12
Ingenting, om man bortsåg från att ta tillbaka berlocken, kedja fast honom i hans egen magiska boja och sedan ta mig ut ur slottet med hjälp av hans älskade pipa. Ja, vad hade jag egentligen gjort honom? Trots situationen kunde jag inte låta bli att le. Och det var förstås absurt. Jag var på väg att bli frihetsberövad, för resten av evigheten, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Vintervit och jag hade haft våra duster, hatet var ömsesidigt. Vi njöt båda av att se den andra våndas. Och våndas, det gjorde han. Något även Musslan verkade njuta av. Hon betraktade Vintervit med ett lustigt litet leende på läpparna, innan hon till slut gav honom det svar han helst kommit fram till själv. ”Eftersom du anhöll henne offentligt måste även resten göras offentligt. För att inte riskera upplopp, och för att statuera ännu ett exempel.” Labyrinten skakade på huvudet så att glasögon hoppade på nästippen. ”Ingen kommer att starta ett upplopp, hon är redan bortglömd.” Vintervit bankade pipan hårt mot handflatan. ”Inte nödvändigtvis.” ”Precis”, sa Musslan. ”Vi kan inte säkert veta vad folket lägger på minnet och inte. Om vi agerar korrekt finns det ingen anledning för någon att starta ett upplopp.” ”Vadå agerar korrekt?” Alla blickar vändes mot mig. Att jag aldrig kunde hålla tyst. Men det var för sent, irritationen över orättvisan som rådde i Dödsriket fick mig istället att fortsätta. ”Vintervit och hans osympatiska barnbarnsbarn, Cleo, ägnar ju sin tid åt att döma och bestraffa potentiella livstjuvar genom att låsa in dem i isen. Inofficiellt! Så vadå agerar korrekt?”
13
Musslan knöt nävarna hårt och morrade mellan sammanpressade läppar: ”Det där skulle skötas snyggt.” Vintervit ryckte lite på axlarna. ”Cleo är förvisso osympatisk, men framför allt är hon nonchalant. Av någon anledning misslyckades hon med att låsa in Mariell i isen. Beklagligt nog. Hade hon inte gjort det skulle vi inte stått här nu.” Musslan tog ett steg mot honom och höjde ett varnande ögonbryn. ”Nej, sannerligen inte … men likväl står vi här, och det trots att du, precis som jag, vet att vi inte får ta några som helst risker. Aldrig!” Vintervit bet ihop käkarna och sa inget mer – om man bortsåg från ilskan i hans ögon, den sa mer än tillräckligt. Nöjd med att ha fått sätta sin kollega på plats vände sig Musslan mot mig. ”Vintervit må ha misslyckats, men i detta fall spelar det ingen roll. Du är dömd, och därmed kommer ingen att ta dig på allvar. En myras ord skulle väga tyngre. Du vet väl att de dömda inte har något värde i de frias ögon?” Hon såg på mig som om jag vore avskräde och återgick till herrarna. ”Så, låt oss tala om det väsentliga. Vi dömer henne och stympar hennes förmågor på det sedvanliga sättet, låter gonggongen ljuda. Därefter för vi henne till Vårängen och hennes jordhåla, inför de ögon som väljer att närvara. Sedan är det … avklarat.” Det spratt i mungiporna i hennes annars hårda ansikte. ”Jaha, men … ?” Labyrintens blick flackade mellan hans båda kollegor, varpå han rättade till sina exceptionella glasögon. Idag hade de varit värdelösa.
14
”Inga men. Då har vi gjort vad vi ska, inte sant, Herr Vintervit?” sa Musslan och ignorerade Labyrinten. Vintervit nickade och såg på mig. Hans ögon glittrade. Jag hatade när han såg ut så där. ”Och nu kära barn”, sa han samtidigt som han slog ihop händerna och gned dem med en galnings frenesi, ”nu ska du få den bestraffning du förtjänar. Äntligen!” Bestraffning. Ordet smakade illa i min mun, men det var också allt. Mina fötter stod stadigt på betonggolvet och i magen pyrde inte det minsta tecken på oro. Jag kände faktiskt ingenting alls. Inte heller berlocken verkade ta hotet på allvar där den fridfullt hängde mot mitt bröst. Jag insöp lite av dess lugn och sträckte på ryggen. Med huvudet högt och klar röst upprepade jag orden, ännu en gång. ”Jag är oskyldig.” Musslan suckade högt och tog ett steg mot mig. ”Inte oskyldig, men väldigt tjatig. Det var synd att du lyckades ta dig upp ur de själlösas virvel när du besökte Stranden.” Jag stelnade till, oförberedd på tillkännagivandet, men egentligen inte förvånad. ”Du såg mig?” ”Självklart såg jag dig, du tog dig ju upp! Det har ingen gjort förut. Trodde du verkligen att jag skulle förbise något sådant?” Hon såg på mig som om jag vore skvatt galen, men fortsatte innan jag hann komma med något svar. ”När jag kom dit hade du dessvärre redan försvunnit.” Hon höjde blicken mot det slitna taket och drog ett djupt, högst meningslöst, andetag. ”Jag blev förvånad helt enkelt. Visst borde jag ha förstått att du kanske inte hade tänkt bli kvar …” ”Säger du det?” Jag skakade på huvudet så att en brun hårslinga lossnade från hästsvansen och föll ner framför ögonen,
15
den var bara en nyans ljusare än dem. Kvickt föste jag den irriterande slingan bakom örat och fortsatte: ”Om du undrar så är Stranden nog det ställe i Dödsriket jag avskyr allra mest. Mina fötter skulle inte komma i närheten av den vita sanden igen ens om Tove Lo hade en spelning där!” Att jag ännu en gång förolämpat henne bekymrade mig underligt nog inte det minsta, vilket ryckningarna i hennes mungipa antydde att det borde göra. Men istället för att vänta på hennes reaktion ställde jag en fråga. ”Var dumpar ni förresten de själlösa, nu när ni slutat slänga dem i porslinsdockshelvetet?” ”Porslinsdockshelvetet?” ”De själlösas virvel … man måste ha tagit ett dopp för att förstå”, sa jag och log utan att det nådde ögonen. Ett leende som återgäldades. ”Då kan jag tala om för dig att vi aldrig slutat använda porslinsdockshelvetet som avfallsplats. Det ska du nog vara tacksam för. De själlösa är nämligen ganska våldsamma av sig, för att inte säga hungriga …” Det kändes som att en kall hand grävde sig djupt in i mig, rev och slet i mitt inre på jakt efter det enda den hungrade efter. Min själ. Jag ryste vid minnet, nog visste jag vad de själlösa kunde åstadkomma. Men jag hade haft tur, till skillnad från min och Bibbis vän, Ned, som tagit ett bad och försvunnit i virveln före mig. Han hade inte haft någon berlock som kunde hjälpa honom upp. Nu var han en av dem. Jag skakade på huvudet innan skuldkänslorna fick grepp om mig, försökte fokusera på nuet. På Musslans ord. ”Ni slutade aldrig? Men en av de där tokiga soldyrkarna, Hank tror jag han hette, han sa …” ”Då har den där Hank fel! Men hur skulle någon kunna veta?
16
Dumpningarna sker om natten.” Musslan skrattade så att det ekade mellan väggarna. ”Om natten? Vad menar du? I Dödsriket är det ju ständig dag …” ”Förvisso. Dagen är ständig och tiden betydelselös, likväl går den inte att lita på. ”Hon rynkade på näsan. ”Att vara en vanlig död måste vara hemskt!” ”Nog”, röt Vintervit. ”Flickan ska dömas och det ska ske nu.” Musslan snodde hastigt runt och stack ett pekfinger under näsan på honom. ”Givetvis ska hon dömas! Men du låter bli att ryta åt mig.” Hennes ögon smalnade och fingret pressades lite närmare Vintervits näsa. Styrkan som omgav henne var som ett kraftfält. Ju argare hon blev, desto starkare blev kraftfältet. Just nu slog hon gnistor. Vintervit stod orubbligt kvar tills en av de små gnistorna tvingade honom att ducka. Med blicken mot betonggolvet backade han samtidigt som en obegriplig svada lämnade hans mun. Väl på betryggande avstånd sträckte han på sig och knäppte med fingrarna, varpå två spioner steg fram ur tomma intet. ”Spänn fast henne!” Vintervits röst klirrade av kyla. En bitande kyla som vandrade vidare till mig. Jag skulle tjudras vid järnröret. Så klart. Utan att protestera, det tjänade ändå inget till, lät jag mig föras bort till röret. Där spändes jag fast av metallskenor som for ut runt anklar, bröst och panna. Armarna bändes bak mot ryggen och bands samman av en tunn, vass tråd. När jag stod där, orörlig och tom på känslor, radade De Kunniga upp sig framför mig med armarna hängande slappt vid sidorna. De såg ut som marionetter i sina grå klädnader och skadeglada leenden. Men den enda marionetten här var jag, snart stympad och tvingad att dansa efter Vintervits pipa.
17
Mariell har gjort sitt val och är nu fast i Dödsriket. Men allt går fel redan från början. Bara minuter efter att hon låtit sitt offer leva dyker Vintervit upp på Vårängen för att anhålla henne. Hon ställs inför De Kunniga och bestraffas precis som alla andra brottslingar gör. Men är det tillräckligt? Hon är trots allt Den utan kryphål. Mariell gör det omöjliga och flyr. Väl fri från Vårängen har hon tänkt följa sin mentor Jaques råd: att finna en mystisk skrift och kämpa för sin frihet. Ett uppdrag som visar sig vara svårare och mer plågsamt än något hon tidigare gått igenom. Och som om det inte vore nog får hon snart reda på något som kommer att skaka om hennes tillvaro på ett mer känslomässigt plan. Halvsjälarna är den andra delen i trilogin om Livstjuvarna och tar vid precis där Livstjuvarna slutade.
sagt om Livstjuvarna: SANNA MAC DONALD
Jag tycker mycket om den här boken! (...) Spännande story och jäkligt smart genomtänkt. SARASBOKHYLLOR
I dödsriket målas en hel värld upp, en fantastisk värld som består av flera delar. (...) Jag tycker om att det, trots att det utspelar sig i dödsriket, inte alls är någon snyfthistoria. (...) Jag imponeras av uppfinningsrikedomen och fantasin hos författaren. JENLOVEBOOKS
Andersson skriver träffsäkert, lättläst och har skapat en helt unik värld som jag aldrig tidigare ens haft en ynka bit av i andra böcker. (...) Jag hoppas den här kommer att bli en film i framtiden! Och jag behöver nästa del i serien nu!
www.vistoforlag.se