9789178852116

LÃ…T MIG BARA VARA DIN E n

r o m a n

a v

P e t e r 1

S u n d b e r g

LĂĽt mig bara vara din

Till er som gick fรถre

Låt mig bara vara din Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Peter Sundberg Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Omslagsdesign: Mattias Norén, Visto förlag Illustration: Reine Magnusson Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7885-211-6

LÃ…T MIG BARA VARA DIN E n

r o m a n

a v

P e t e r

S u n d b e r g

New York Adam sträckte sig efter det glas med vatten som producenten ställt bredvid mikrofonen på bordet framför honom. Han försökte formulera hur han skulle svara på frågan men utan framgång. ”Ja vad säger du?” frågade den ena podvärden. ”Har du tunghäfta?” ”Om jag har tunghäfta?” frågade Adam. Han lutade sig tillbaka i stolen och pressade fram ett skratt. ”Är det din fråga?” Han kunde höra hur falskt hans skratt lät och bad till gud att den omåttligt självgoda poddaren inte skulle märka det. Han la sitt högra ben över det vänstra och hostade i sin knutna näve. Varför hade han gått med på detta? ”Tänkte bara eftersom du inte svarade och att dina kinder ser lite röda ut. Trampade vi på en öm tå där eller?” frågade han och lutade sig bakåt i stolen han med.

Han granskade Adam och samtidigt som han la upp sitt högra ben över det andra lät han pekfingret smeka den egna kinden. En pose påfallande lik Adams. ”Jag är hockeyspelare Alex”, svarade Adam. ”Jag får tunghäfta så fort jag lämnar isen.” Adam kunde höra deras medietränare jubla: Svara inte på frågor du inte vill svara på och var vaksam när de försöker imitera ditt kroppsspråk, då vill de förmodligen få dig att säga något du överhuvudtaget inte vill prata om. ”Vi har träffats på ett par privata event och jag upplever inte dig som en person med tunghäfta utanför isen”, flikade den andra poddaren in.

9

”Det är en sak att stå på en fest Sigge, och en annan att bli intervjuad i Sveriges största podcast.”

Adam log stort när han såg hur Alex slickade i sig av superlativen och nöjt lutade sig tillbaka. ”Men allvarligt talat. Många hockeyspelare skulle se det som den största äran att få representera sitt land, du däremot har inte spelat en enda match för Tre Kronor. Du har konsekvent tackat nej. Man behöver inte vara speciellt intresserad av hockey för att bli lite nyfiken.

Det förstår du väl?”

Adam gjorde sitt yttersta för att behålla det nöjda leendet på läpparna medan han försökte formulera ett trovärdigt svar. Visste de att han återigen fått frågan? Kanske var det nu han skulle överge beslutet att aldrig mer spela i Sverige och helt enkelt bekräfta att han återigen blivit kontaktad av landslagsledningen. Hans agent skulle jubla om han tackade ja till Tre Kronor. ”Självklart förstår jag att man undrar. Spela för Sverige är den största äran en hockeyspelare kan få”, svarade han och ryckte på axlarna. ”Men jag gick nästan direkt till NHL, hamnade i det bästa laget och har skapat mig ett liv här. Jag har inte spelat hockey på svensk mark på tio år. Det om något har präglat mig. Mitt spel är amerikanskt, mitt sätt att tänka är New York Rangers. Och hockey är en lagsport. Vet ärligt talat inte om jag skulle passa in.” ”Men halva landslaget består av spelare från NHL”, flikade Sigge in. ”Ja exakt”, fortsatte Alex. ”På vilket sätt skulle de vara ovana vid din amerikanska spelstil? Jag köper inte det här, Adam. Murveln inom mig vet att orsaken är en annan.” Alexander Schulman lutade sig tillbaka.

Adam dolde ansiktet genom att sakta stryka handen över pannan.

Han svalde, la ner handen och försäkrade sig om att leendet fortfarande stramade över de glödande kinderna. ”Jag tänker på det, mer än så kan jag inte säga.” *

10

Musklerna i höger lår brände. Adam räknade tyst, fyrtioåtta, fyrtionio, femtio. Han kastade en blick ut över hustaken medan han ställde sig på den andra sidan Step Up-brädan. Femtio enbensupphopp på vänster ben följt av ytterligare hundra armhävningar och hans komprimerade morgonträning skulle vara avklarad.

Snön virvlade på andra sidan glasrutan så som i en nyligen skakad snöglob. Han kunde höra hur hans flickvän förberedde frukosten i köket bakom honom.

Det var hans lediga dag och hon var vaken, vilket innebar att hon skulle få styra hur dagen såg ut.

Han sköt undan Step Up-brädan och gick ner på knä. Placerade huvudet tätt intill panoramafönstret ut mot 28:e gatan. Där han nu halvlåg på golvet såg han den bortre sidan av trottoaren, tolv våningar ner.

Imman på fönstret växte medan han pressade bröstet upp från golvet. Kaffebryggaren började puttra. Med en smäll la Anna upp skärbrädan på köksön. Han kunde höra prasslet från brödpåsen och hur hon tog upp en kniv ur knivlådan.

Mjölksyran bet i hans ömmande armmuskler. Han försökte distrahera sig genom att föreställa sig den smörgås hon gjorde till sig själv. Inte för att hon berättat. Hon hade inte sagt ett ord sedan de steg upp. Hon var fortfarande sur över den fest han tackat nej till.

Eftersom han själv sprungit ner till brödbutiken när han vaknade så visste han att den smörgås hon just nu gjorde var på en skiva levain. Ja förutsatt att hon inte markerade sitt ogillande mot honom genom att rata det nygräddade brödet.

Adam satte sig upp och torkade bort svetten ur pannan. Han vände ryggen mot silhuetten av södra Manhattan och betraktade Anna medan hon röjde runt vid köksön. Bitar av paprika stänkte runt henne där hon i ett försök att efterlikna någon mästerkock på teve hackade i hög takt. Ingen tid att förlora, en dag på stan väntade.

Kanske borde han tackat ja till det där festerbjudandet i alla fall.

Hade han gjort det så hade hon fortfarande legat kvar i sängen och han hade kunnat börja veckans enda lediga dag med ett ordentligt

11

träningspass nere i gymmet istället för att dra runt på butiker med henne.

Han rättade till kalsongerna och gick ut till den öppna yta som utgjorde kök och vardagsrum.

Anna gav honom inte så mycket som en blick. Hon tog upp den grovt tandade franska brödkniven de köpt på en nyöppnad inredningsbutik nere vid Hudson Yard. Försiktigt skar hon sig en brödskiva. Nej hon var inte så sur att hon vägrade hans färska surdegsbröd.

Hennes bistra uttryck avslöjade dock att hon fortfarande inte hade förlåtit honom helt. Han skulle vara tvungen att bjuda till rejält för att dagen skulle bli uthärdlig. Han smög upp bakom henne och la sina händer på hennes smala höfter. ”Adam”, sa hon besvärat och vred sig loss. ”Kom igen”, sa han bedjande, trots att han egentligen inte var sugen. ”Du har så fin stjärt”, sa han och följde efter henne till den buffé av pålägg som hon packat upp på den marmorprydda köksön.

Han la sin hand på hennes bak. Hon stod kvar. Sakta förde han sina fingrar in mellan troskanten och ovansidan av hennes bak. Hon stod kvar. Adam hoppades att det signalerade att hon inte var allt för arg längre. Kanske skulle det bli en rätt bra dag i alla fall.

Hon la ifrån sig smörkniven och sträckte sig efter en av de ostar hon nöjd kommit hem med från Trader Joe’s tidigare i veckan. Hon la på en väl tilltagen skiva ost på det ljusa surdegsbrödet, toppade med en näve böngroddar och en sträng flytande honung. ”Få nu inga fantasier Adam”, sa hon och vände sig om mot honom. Hon la sina händer mot hans axlar, drog honom mot sig med sin vänstra hand och höll hon honom ifrån sig med sin högra. ”Jag blev väldigt besviken igår. Hade hemskt gärna gått på den där festen.” ”Anna”, protesterade han.

Hon släppte taget med vänsterhanden och la pekfingret mot hans mun. ”Jag vet vad du ska säga. Du hade spelat hela veckan. Du behöver din sömn. Du har match i helgen. Du flyger till Kanada på måndag. Du …” hon tystnade. ”Saken är den …” fortsatte hon. ”Jag hade verkligen sett fram emot

12

att få gå på den här festen. Du såg ju vilka som var där. Alla. Hur ska vi kunna få nya vänner om vi aldrig gör någonting.” ”Du ville gå på fest med massa mediafolk från Sverige?”

Anna ruskade på huvudet. ”Du vet vem jag hade fått träffa om vi tackat ja?”

Adam svarade inte, trots att han visste precis. Alexander Schulmans fru, Amanda. ”Du förstår inte vad det hade betytt för mig att få lära känna henne. Inser du vilken makt hon har? Hon och hennes syster är typ varenda svensk influencers musa.” ”Musa?” frågade Adam och skrattade till. ”Känner du att du behöver en musa älskling?” fortsatte han och drog henne mot sig.

Anna skrattade till. Hon lutade sig mot honom och lät sin hand leta sig ner över Adams mage.

Hon har förlåtit mig, tänkte han när hennes hand tog ett grepp om hans kön. ”Sen tycker jag att du i vart fall hade kunnat svara på frågorna de ställde.” ”De var påträngande.” ”Adam, de var relevanta. Det är rätt mycket med dig som inte går ihop”, sa hon och log. ”Men jag gillar min mystiska kille.” Hon lät hans kalsonger falla ner mot köksgolvet. * Efter att de haft sex åt de frukost. Anna smet sedan upp till sitt arbetsrum på det övre etaget för att uppdatera sin blogg medan Adam duschade och gjorde sig i ordning. Medan han väntade på Anna tog han upp den bunt med brev som låg oöppnade på köksbänken.

Han satte sig i deras hårt stoppade designersoffa och fingrade på de oöppnade kuverten. Han kastade en blick ut över de pudervita taken på andra sidan gatan.

Han rättade till byxorna och försökte hitta en skön sittställning. Soffan hade de köpt i en inredningsaffär i Brooklyn veckan

13

innan jul. Trots att han precis satt sig så brände träsmaken redan i baken. Hur hade han kunnat gå med på att göra sig av med sin gamla sköna soffa? Han försökte ändra ställning. Det måste gå att få till en position där träsmaken blev mindre påtaglig.

Han gav upp och sprättade istället upp kuverten med en brevkniv Anna köpt åt honom i en presentbutik på Arlanda flygplats. Själva skaftet pryddes av en bild på den svenska kungafamiljen. Han antog att hon köpt den som ett led i en dåligt fungerande kampanj för att få honom att längta hem till Sverige.

För att effektivisera brevsvarandet ytterligare sprättade han först upp kuverten, drog ut innehållet och la dessa i en prydlig hög.

Han la ifrån sig kungafamiljen och tog upp innehållet från det första brevet. Brevet var från en kille i Mississippi som skrev med spretig lite svårtydd handstil på ett blått papper. Bifogat fanns ett frankerat kuvert med pojkens hemadress prydligt textad på kuvertets mitt. Det var uppenbart att han fått hjälp av en förälder eller annan vuxen att texta adressen.

Av det spretigt skrivna brevet kunde han i vart fall tyda att pojken ville ha hans autograf. Adam log. Trots att han fått sin beskärda del av brev från fans så vande han sig aldrig riktigt. Det var något rörande med hur det han gjorde på isen kunde få en ung hockeyspelare i en annan del av landet att välja just honom som sin främsta förebild.

Adam steg upp och gick bort till den översta kökslådan i vilken han förvarade sina privata papper. Där låg ett dussin färdigsignerade idolkort föreställande honom iklädd den blå, röd och vita matchtröjan. Han tog upp ett av korten och stoppade ner det i kuvertet medan han gick tillbaka till soffan.

Brev två var från hans mor och innehöll lagfarten till deras gamla sommarställe i Piteås inland.

Hans far hade velat göra sig av med det för flera år sedan men Adam hade protesterat, detta trots att han inte varit där på över tio år. Nu hade hans föräldrar tydligen bestämt sig för att lämpa över ansvaret på honom.

Han la ifrån sig lagfarten och tog upp nästa brev. Brevet såg inte

14

ut som ett vanligt fanbrev. Pappret var vikt på mitten och rutat, precis så som i mattelektionernas skrivhäften. Han vecklade ut pappret.

Det var en skiss i blyerts föreställande honom. Man såg hans ansikte, en bakåtlutad överkropp och konturerna av ett kön dolt av det tunna lakanet från hans obäddade säng.

Han mindes hur den varma luften stod stilla och hur en svettdroppe sakta rann nerför konstnärens ansikte. Med några snabba streck hade han tolkat vad han såg.

Det var förlagan till den lilla akrylmålning som satt på väggen till höger om där han satt just nu.

Han vände på det rutade pappret.

DU HAR VÄL INTE GLÖMT?

Håret på hans armar reste sig. Han hindrade en impuls att knöla ihop skissen.

Hjärtat dunkade så hårt att han kunde känna hur de ytliga blodådrorna på halsen knäppte i takt med hjärtats slag. Vem hade skickat honom skissen?

Han tog upp kuverten från soffbordet och synade dem ett efter ett. Bara ett var poststämplat i Sverige och det var kuvertet som hans mor skickat. Hade skissen legat tillsammans med lagfarten i brevet från hans mor?

Adam ruskade på huvudet. Det var en omöjlighet. Med tanke på det explicita innehållet så hade hans mor förmodligen förpassat innehållet till skräpkorgen. Man såg trots allt konturerna av hans lem! ”Du har väl inte glömt”, upprepade Adam högt för sig själv.

Han tänkte på det brev som han fått ett par år tidigare. Brevet hade varit en vädjan förklätt till ett hot. Hade skissen samma avsändare? Så dumt att han varit med i den där förbannade podden.

Han försökte andas regelbundet. Orden bakom skissen på det rutade pappret behövde inte vara ett hot. Kanske var det tänkt som en påminnelse om vad som varit. En påminnelse om den vädjan som stått i versaler i det brev han gjort sitt yttersta att glömma.

15

Han hade inte låtit något komma mellan honom och det han kämpat så för att uppnå. Någon, inte något, rättade han sig.

Lungorna snörptes åt. Han stoppade ner det rutade pappret i kuvertet som hans mor skickat. Först när han lagt ner det i sin privata kökslåda kunde han andas igen. * Ett snötäckt New York hörde inte till vanligheten. Visst kunde de ha några vita veckor per år men oftast slaskade snön bort av alla bilar efter bara några timmar. Just denna dag låg den kvar. Kanske berodde detta på att snön lamslagit delar av Manhattan och hindrat merparten av biltrafiken. De hade korsat staden till fots.

Det var något med snöstormar och stora städer, ja i varje fall snöstormar och New York.

När den årliga snöstormen kom var det som att snön förändrade stadens invånare. Som att alla som annars inte ser varandra plötsligt höjer blicken och säger hej.

De hade besökt en designaffär Anna blivit rekommenderad och där köpt en ny lampa från svenska lampmärket Rubn lightning. Ett företag som, enligt det mer än behjälpliga butiksbiträdet, mestadels arbetade mot hotell, offentliga miljöer och butiker. Men vars utbud nu alltså även fanns i deras butik.

Han hade gått med på att testa en vegansk hamburgare på Superiority Burger. Stället hade funnits i flera år men han hade aldrig varit där. Flera av grabbarna i laget hade pratat varmt om deras köttlika burgare vilket i varje fall gick i god för att man skulle bli mätt. Stället var knökfullt men trots detta hade de lyckats roffa åt sig två platser. Han såg sig omkring. Folk nästan hängde över varandra. Även om de flesta kommit dit för att ta med sig maten hem så var det rätt så många som stod upp och åt sina burgare.

Han tänkte på brevet och de där sista timmarna som förändrade allt. Han såg HONOM framför sig. Dagen allt förändrats. Hur allt kunnat vara annorlunda om det bara fått vara dem.

16

Anna la ifrån sig sin halvätna burgare och viftade framför Adams ögon. ”Hallå?” sa hon och tog en klunk ur den lilla juiceflaskan med nypressad spenat och ingefära. ”Han hade älskat det här stället”, sa han utan att tänka sig för. ”Vem?” frågade Anna och tog upp sin burgare.

Adam harklade sig. ”Ja, jag hade en kompis som älskade hamburgare.” Han tystnade. Såg sig om i ett försök att verka oberörd. ”Han verkligen älskade burgare. Tror han hade gillat även den här … ja trots att den inte är gjord av kött.”

Hon höjde ögonbrynen och slickade sig runt munnen, det var uppenbart att hon inte förstod vad han pratade om. Han hoppades att hon skulle nöja sig med svaret och inte ställa fler frågor.

Hennes granskande blick brände dock mot hans. Han kände sig genomskådad och hoppades att hon inte såg hans rodnande kinder. ”Betyder det att du gillar den?” frågade hon efter en stunds tystnad. ”Helt okej, svarade han med betydligt ljusare röst än han tänkt sig. Han harklade sig som för att tydliggöra att hans falsett inte hade med något annat att göra än att han fått en tupp i halsen.

Han tänkte på skissen i kökslådan. Skissen gjord av honom.

17

Sommaren Det var första veckan i juli och sommarvärmen hade äntligen kommit. Den heta finkorniga sanden värmde under hans fötter. Precis som de flesta andra dagar befann de sig på Pite Havsbads kilometerlånga sandstrand. Det var Adams vanliga gäng, ja förutom ett nytillskott, Klas kusin från Göteborg. De övriga hade känt varandra sedan de börjat spela i samma hockeylag och hade således känt varandra sedan de var barn.

Nu när de precis hade gått ut gymnasiet var de bara två som fortfarande spelade, han och Urban. Och de spelade för att bli bra, riktigt bra.

Men nu var det uppehåll och om allt gick som det var tänkt skulle de båda spela på heltid från och med den kommande säsongen, kanske i Sverige, kanske utomlands. Deras tränare hade insinuerat att en av dem kunde vänta sig en plats i Luleå Hockey nästkommande säsong, och det vore drömmen.

Visserligen hade Urban alltid varit stjärnan, den som varit förutbestämd att lyckas, men Adam hade glänst hela föregående säsong, ja han hade till och med avgjort de senaste fem matcherna. Om platsen gick till Urban hade Adam en plan b, ett erbjudande från ett collegelag i USA. Hans mor tyckte att han skulle börja fokusera på studierna istället och hade förmått honom att söka till hennes gamla universitet i Connecticut.

För att Adam ens skulle överväga detta hade hon sett till att deras coach fått upp ögonen för honom. Om han började studera i USA så hade han en plats i deras lag.

18

Hans tränare hade dock avrått honom. Han trodde på Adam och ansåg att hans chanser att verkligen lyckas skulle öka om han hade is i magen. Istället för att tacka ja till att spela i en lägre serie i USA ansåg han att det var bättre om Adam stannade kvar och väntade in en eventuell öppning i Elitserien eller kanske Hockeyallsvenskan.

Han förstod att det kunde vara frestande med USA men påtalade risken att helt enkelt försvinna bort i mängden av andra lovande spelare. Adam visste att han hade rätt, några grundläggande år i Sverige skulle vara bra för hans spel och hans karriär, förutsatt att han fick möjligheten.

När de nu befann sig där på Pite Havsbads långa sandstrand spelade de inte hockey. De spelade badminton på strandens plan för beachvolleyboll. Och när det gällde sporter som innefattade racket och inte klubba så var det Adam som var tveklöst bäst. Just denna match hade han dock förlorat fler set än han brukade. Adam hade upprepade gånger tillåtit sig snegla ner mot Klas och gängets nykomling, kusinen från Göteborg, vilket gett Urban ovanligt många poäng.

Adam ledde dock fortfarande, något han kunde tacka det gäng tjejer som satt mellan dem och strandbrynet. Urban hade ägnat dem det mesta av sin uppmärksamhet under större delen av tiden de spelat. Tjejerna tycktes nu också fångat resten av killgängets intresse. De hade flockats i en halvcirkel runt tjejerna. Kusinen från Göteborg var också med.

Han hade med sig ett stort block som han gjorde snabba skisser i. Just nu tycktes han föreviga sin kusin Klas tillsammans med en av tjejerna.

Adam såg på Urban att han var avundsjuk och väntade bara på att han skulle avbryta matchen för att hoppa in mellan Klas och tjejen.

Adam tyckte att tjejerna verkade tramsiga, för unga för hans smak.

Han tittade istället på den fokuserade kusinen. Killens lugg hängde snett ner över pannan. Trots att han upprepade gånger försökte stryka luggen åt sidan så envisades den att falla ner över de ljust bruna ögonen.

Första gången deras blickar möttes hade en märklig stöt gått 19

genom Adams kropp och han hade tittat bort för att undvika att deras blickar fastnade vid varandra. Han ville ju inte att Klas kusin skulle tro att han försökte stirra ut honom.

I förebyggande syfte bestämde han sig att försöka ignorera honom. Hans beslutsamhet hade dock inte varit av den ihålliga arten.

Adam hade så diskret han kunnat kastat snabba blickar mot nykomlingen, granskat hans tunna hårda kropp.

Urban servade och gjorde som vanligt sitt yttersta att psyka honom verbalt. ”Du har en åskådare Adam”, sa han i samma stund som han lät sitt racket möta den fjäderklädda bollen.

Adam ville vända sig om och titta ner mot kusinen från Göteborg men stålsatte sig, koncentrerade sig på bollen. ”Jag tror minsann att det är någon som tycker du är het”, fortsatte Urban och ryckte med ögonbrynen.

En dubbel stöt drog genom Adams kropp. Han stålsatte sig dock och höll kvar blicken vid bollen. Tjejgänget fnittrade till.

Självklart tänkte Adam och synade Urban. Det var ingen som tittade på honom, allra minst Klas kusin. Urban försökte bara psyka honom. Adam kände Urban för väl för att låta sig luras så istället för att vända sig om svarade han på Urbans serve genom att slå en hård boll rakt ner mellan hans ben. ”Du är så tråkig att spela med”, utbrast Urban uppgivet och slog över bollen till Adam. Det var hans tur att serva.

Precis när han kastat upp bollen för att serva säger Urban med extas i rösten: ”Hon har tagit av sig bikinin.”

Adam synade även denna psykning. Han ignorerade Urban och vann också denna boll.

Urban svor uppgivet och lämnade planen. ”Ditt psyke är som stål”, muttrade han.

Det fick Urban gärna tro men i själva verket var Adam distraherad. Väldigt distraherad. Att Urban inte lagt märke till det berodde förmodligen på att han själv varit för upptagen av tjejerna längre bort.

20

Adam hade bara hälsat på kusinen som hastigast i bilen på väg ut till Havsbadet men han verkade trevlig. Han hade en smal men spänstigt muskulös kropp, mörkbrunt halvlångt hår och nästan gyllene guldbruna ögon.

Urban drack ur sin vattenflaska, vände sig ner mot havsbrynet och kisade återigen ner mot Klas och de andra. ”Vet du att han är bög?” frågade han.

Adam vände snabbt ryggen mot de andra och drog åt sig Urbans vattenflaska. ”Vem snackar du om?” frågade han, trots att han förstod precis vem Urban syftat på.

Han tog en klunk vatten och torkade bort den obefintliga svetten i pannan. Måste verka oberörd.

Urban förde sitt lillfinger rakt ut samtidigt som han satte ena handen i sin midja. ”Max”, sa han med konstlad ljus röst.

Med neutral blick låtsades Adam granska Urbans tillgjort feminina gest. Hela hans fokus låg i att inte titta åt Max håll. Ville absolut inte se på honom medan Urban såg på. Vem vet vad det skulle få Urban att börja fantisera kring. Det sista han ville var att Urban skulle börja dra in honom i någon homofobisk fabel. ”Du har noll koll”, sa Adam med en så dryg röst han kunde få till. ”Och som vanligt snackar du skit.” Han vände honom ryggen i ett försök att förstärka hur ointresserad han var av kusinens eventuella läggning.

Hade Urban rätt? Adam kastade en snabb blick ner mot de andra och låtsades kväva en gäspning.

Klas jagade sin kusin som sprang rakt ut i det långgrunda vattnet.

Adam svalde. Var han det? ”Alltså jag snackar inte skit den här gången”, sa Urban som uppenbart var fullt medveten om att han som oftast gjorde just det, snackade skit. ”Han är bög i Göteborg i alla fall.” ”Vadå, är bög i Göteborg?” frågade Adam. ”Är man bög så är man väl bög överallt.” Han framkallade ytterligare en gäspning i ett nytt försök att understryka sitt ointresse.

21

”Han har tydligen en kille hemma i Göteborg”, svarade han och satte armarna i kors över bröstet. ”En kille?” ”Ja eller han hade det förut i alla fall”, svarade Urban nöjt. ”Så han är en riktig bög.” ”En riktig bög?” Adam skrattade till. ”Ja jag vet”, svarade Urban. ”Så jäkla vidrigt.” ”Och hur vet du det?” frågade Adam och försökte föreställa sig Klas kusin i armarna på en annan kille. ”Klas har berättat.”

Adam tvivlade på att Klas skulle ha berättat något sådant för Urban av alla människor. ”Vad sa han då?” frågade Adam. ”Min homosexuella kusin som är ihop med en kille ska komma hit och bo hos mig i sommar.” ”Typ”, sa Urban. ”Han är typ här för att han inte kan bo hemma.

Hans kille gjorde väl slut. Kanske kom han hit för att han redan avverkat alla bögar på västkusten”, skrockade Urban. ”Det var något med hans föräldrar. De fick väl veta och kastade ut lill-bögen.”

Adam sa inget. Istället tillät han sig att följa Klas kusin med blicken en stund.

Var det detta som gjorde Adam nervös? Att han var bög? Var det det som fick hans hjärta att slå snabbare bara av att han såg på honom? ”Fatta, en riktig bög”, mumlade Urban. ”Undra om han fluktar på oss när vi spelar?” ”Fluktar?” ”Ja du vet, kåtar upp sig av våra hårda kroppar”, svarade Urban.

Adam sökte efter någon slags ironi i Urbans ansikte och när han inte hittade någon knuffade han till honom. ”Du snackar verkligen skit Urban”, fortsatte han och ruskade på huvudet. Han ville inte prata om den möjligt homosexuella kusinen längre. ”Och du snackar skit för att du är frustrerad över vilken sopa du är på att spela badminton.” ”Det är vinden”, grymtade han och kastade upp bollen i luften.

22

”Jag ska fan bevisa att bögen är bög”, mumlade han och sköt över den till Adam. ”Ska du bevisa att bögen är bög?” frågade Adam och ruskade på huvudet. ”Och hur ska du göra det?” ”Du ska få se”, muttrade Urban och slog över bollen till Adam.

Han släppte sitt racket och gick ner mot de andra.

Adam plockade upp bollen och följde efter. ”Vem bryr sig om Klas kusin?” fortsatte han och sköt badmintonbollen mot Urbans rygg. Urban vände sig om och försökte plocka upp bollen. Men Adam hann före. ”Max, heter han”, fortsatte Urban och plockade upp bollen för att omöjliggöra att Adam sköt på honom ytterligare en gång. ”Ja fast i själva verket heter han säkert Maximilian. Hör du inte så otroligt bögigt det låter? Maxiiimiiilian”, fortsatte Urban och gjorde bög-posen igen.

Adam drog bak armen och lät sitt racket träffa bollen så hårt han bara kunde. ”Maxi… ahh”, avbröt sig Urban när bollen snärtade honom i bakhuvudet. ”Adam för i helvete”, fortsatte han och plockade upp bollen. ”Kan vi inte spela lite till?” frågade Adam och gav Urban ett tecken att de skulle gå tillbaka upp till planen.

Men Urban ignorerade honom. Han gick fram till Max, vars skissblock nu var inklämt under hans smala överarm. ”Rita av oss också”, sa han beordrande och drog till sig Adam. ”Ubbe, för helvete”, suckade Adam. Han ville tillbaka till planen.

Han kunde inte förstå varför hans hjärta var tvungen att slå så hårt som det gjorde. ”Nu spelar vi.”

Urban vände sig om mot grabbgänget utan att släppa taget om Adam. ”Funkar det om vi håller om varandra så här?” frågade han vänd mot Max. Max svarade inte utan bara nickade med huvudet. Adam kände hur de gyllenbruna ögonen brände mot hans hud. Vad var det med den här killen egentligen? ”Le mot konstnären Adam”, sa Urban med tillgjort feminin röst.

23

Det tryckte över Adams bröst och han hade svårt att andas.

Kusinens snabba drag lät pennan möta blockets matta yta. ”Kan vi spela nu eller?” frågade han och suckade djupt.

Adam orkade inte stå med Urbans armar runt sin midja mycket längre. ”Får man se?” frågade Urban.

Max vände blocket mot Urban, konturerna av deras kroppar tätt sammanflätade.

Adam svalde men höll motvilligt kvar blicken.

Skissen var förvånansvärt detaljrik. Man såg verkligen att det var han, Urban var mer diffus, förutom den spretiga karaktäristiska luggen.

Urban skrockade. ”Du har lite att lära av killarna som sitter och ritar av folk på strandpromenaden på Gran Canaria. Men tycker du fångade Adams sexpack bra, ja och bulan i skrevet”, sa han och gav Adam en menande blick.

Max tittade bort, sa ingenting.

Adam ville sjunka ner mellan de miljoner sandkorn som värmde hans fötter och försvinna bort. Istället dunkade han till Urbans axel. ”Kan vi inte spela vidare nu? Vill inget hellre än att krossa dig på planen idag Ubbe”, sa han och började gå tillbaka upp till planen. Han ville inget annat än att ta sig bort från Pite Havsbad och nykomlingens brännande blick. När han kom upp på planen stod Klas och de andra vända mot planen.

Han kastade en snabb blick över axeln och säkerställde om det även gällde kusinen från Göteborg. Så var fallet.

När Adam återigen kastade upp den fjäderklädda bollen mot den klarblå himlen så gjorde han det så stilfullt han bara kunde. Nu hade han publik, och inte vilken publik som helst. Han hade Max fulla uppmärksamhet. Innan han lät sitt racket möta bollen slängde han en blick mot de andra. När de gyllenbruna ögonen mötte hans gick ytterligare en blixt rakt genom Adams kropp.

Denna gång kändes den annorlunda, minst lika intensiv men kittlade på ett helt annat sätt. Sällan hade han lagt så mycket prestige i

24

att låta ett badmintonracket möta en gammal sliten boll. Men det gav resultat. Serven var fulländad och poängen var hans. Urban suckade uppgivet och Max vita leende glänste i solen. Det bästa av allt, tänkte Adam, var att leendet var riktat mot honom.

25

LÅT MIG BARA VARA DIN ADAM HAR ALLT. ELLER HAR HAN DET? Han är hockeyproffs i Nordamerika, bor i en lyxig våning på Manhattan och har en flickvän som tilldrar sig andra killars blickar. Trots detta tyngs han av en stor hemlighet, en hemlighet han dolt i hela sitt vuxna liv.

En dag kommer det ett brev poststämplat i Sverige som gläntar på den garderobsdörr som Adam desperat har försökt hålla stängd. Två personer känner till hans stora hemlighet, och han inser att han behöver göra upp med dem bägge för att bli fri.

Resan till Sverige blir en resa tillbaka i tiden. Återigen sveps han med i den himlastormande förälskelsen han en gång valde bort och återigen är han tvungen att välja mellan två sidor av sig själv, men denna gången är insatsen högre.

Låt mig bara vara din är en kraftfull skildring av förbjuden kärlek, rädsla och hopp.

www.vistoforlag.se

ISBN 978-91-7885-211-6

ISBN 978-91-7885-211-6

9 789178 852116 9 789178 852116