PRÄSTENS LILLA KRÅKA OCH ANDRA NOVELLER
Kaisa Johansson
Till min mamma som fått mig att upptäcka läsglädjen. Till Thomas som med stort tålamod ger mig utrymme för mitt skrivande. Jag Älskar er!
Tidigare böcker av Kaisa Johansson:
DET ONDA ÖGAT OCH ANDRA NOVELLER 2019
PRÄSTENS LILLA KRÅKA OCH ANDRA NOVELLER
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Kaisa Johansson © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Szczecin, 2020 ISBN: 978-91-7885-210-9
PRÄSTENS LILLA KRÅKA OCH ANDRA NOVELLER
Kaisa Johansson
BESLUTET
Ovädret hade kommit plötsligt, mörka moln hade rullat in över land som en väldig våg från havet. Himlen blev snabbt jämntjock och vinden började vina runt öronen. Petter körde ner händerna i jackfickorna och försökte skydda sina öron med rockens höga krage där han promenerade med långa kliv längs Prins Bertils stig. Han befarade att alla hans kläder skulle gå att vrida ur när han väl tagit sig hem igen. Hans axlar satt uppe vid öronen och regnet som rann in i nacken, mellan mössan och rocken var isande kallt. Vädret hade överraskat honom, hade han vetat hur det skulle bli hade han faktiskt inte kommit på tanken att ge sig ut över huvud taget. Solen hade lyst med sin frånvaro när han rullat upp sin rullgardin i morse men det hade varit uppehåll när han rusat iväg för några timmar sedan. Senaste tiden hade han fastnat inomhus med tv-serierna som sitt enda sällskap. De tog aldrig slut, som ett pärlband dök det upp en ny varje gång en säsong var avklarad. Bara en till. Det hade blivit ett gift, en avkoppling, ett sätt att leva. Men bara när han var ensam. Imorgon var det dags att jobba igen, helgen hade gått så rasande fort, lika fort som alla andra helger. Under sin långpromenad gick han och grunnade på beslutet som låg framför honom, beslutet som jagat honom ett tag. Det var inte helt enkelt och det kändes lite för 7
privat för att han skulle vilja dryfta det med någon vän. Han visste vilka råd han inte ville höra, det var alltid lätt för andra att stå bredvid och komma med kloka tillrop. För honom själv handlade det om liv och död, även om det kanske var att ta i. Men att veta vad man har är milsvitt ifrån att veta vad man får. Petter oroade sig ärligt talat för att vännerna skulle tycka att han var konstig. De hade alla sitt på det torra, själv hoppade han hit och dit mellan vattenpölarna för att försöka hålla fötterna torra både bildligt och symboliskt. Troligtvis gjorde det varken från eller till för hans fina italienska skor av skinn. Han var plötsligt omringad av daggmaskar som såg ut att kämpa för sina liv och en rysning for genom hans kropp. De gjorde honom skräckslagen, paralyserad av äckel. Han fick tvinga sig att inte titta på de små krälande varelserna. Deras slingrande genomskinliga kroppar var mer än han kunde uthärda. När han lyfte blicken fick han istället syn på det lilla fiket vid havet. Det lyste hoppfullt i fönstren långt där borta vid sanddynerna så han tog ett språng framåt på stigen och lämnade maskmötet bakom sig. Han beslutade sig omedelbart för att gå inom strandcaféet och värma sig med en kopp kaffe och på så sätt komma undan det värsta ovädret. Ytterdörren plingade till när den gick igen bakom honom och genast stack en ung tjej fram huvudet bakom kassadisken. ”Vad får det lov att vara?” Hennes ansikte sprack upp i ett brett leende och hennes mörka ögon lyste till. ”Äntligen en kund! Det här vädret skapar minsann inga folkstormar”, sa hon och såg ut som en ivrig hund som längtade efter att få hälsa på sin husse eller matte. Han tänkte inte klappa henne. ”Jag ska bara hänga av mig först, jag får nog fundera lite på vad jag vill ha.” 8
”Ingen fara, ta din tid. Det har vi gott om idag. Säg till när du är redo, så passar jag på att fixa en grej i köket så länge”, sa hon och försvann ut genom en svängdörr. Petter tog några steg in i lokalen och konstaterade att han var den enda gästen, det fanns alldeles för många bord att välja på och han började flacka nervöst med blicken. Han stod kvar ett ögonblick och såg sig omkring. Vägde för och emot. Satte han sig vid väggen såg han inte utsikten mot havet lika bra men fick förhoppningsvis vara lite mer privat. Han uppskattade nog egentligen att få vara ensam med sina tankar. Om han istället valde ett bord vid de enorma fönsterna satt han verkligen i blickpunkten, men han skulle också få den bästa utsikten. Han kände sig lite ensam trots allt men varför skulle någon vilja komma fram och prata med honom? Han kliade sig i sitt blöta hår och bannade sin beslutsångest. Han körde ner handen i sin ena rockficka och hittade ett mynt, han körde krona eller klave med sig själv. Klave för fönsterplatsen och krona för väggen. Myntet blänkte till uppe i luften innan det vände sida och landade i hans utsträckta hand. Klave, han vann! Så valde han ett litet bord vid det stora fönstret med två bekväma fåtöljer, där hängde han sin kappa över ryggstödet på den ena. Tyvärr nådde den ända ner till klinkergolvet och han såg vattnet samlas i en pöl nedanför. Han såg sig obekvämt omkring och mötte tjejens blick samtidigt som han fick syn på sina veliga spår hela vägen från ytterdörren. ”Ingen fara”, sa tjejen som fortsatt att iaktta honom med ett brett leende. ”Jag kan ta det med en mopp sen, blött ute idag va?” Hon skrattade så att en blank tandställning uppenbarade sig i hennes mun. ”Ja, det är det minsta man kan säga, groddräkt och simfötter vore lämplig klädsel.” Han skrattade till samtidigt som han drog handen genom sitt korta blöta hår för att känna om det låg på plats. 9
Hans byxben klistrade sig runt benen och kylan som uppstod fick honom att rysa till. Varför hade han inte bara vänt stegen hemåt när regnet börjat? Envis som han var så hade han nog trott att det bara skulle vara en tillfällig skur, men nu såg det mer ut som att det var ett dagsregn som hade dragit in. Horisonten över havet såg jämntjock ut genom de stora fönstren. Typiskt när man var ledig att helgen skulle regna bort, tänkte Petter och ångrade att han reagerat som han gjort. Hade han inte brusat upp som han gjort hade han heller inte rusat ifrån hennes varma lägenhet och serien som de tittat på. Han fick syn på den vita trädörren i hörnet, toalettdörren med ett hjärta på. ”Jag ser om jag kan torka av mig lite bara.” Tjejen vid kassan nickade förstående och gjorde tumme upp. När han såg sig i spegeln blev han nästan förskräckt, han såg verkligen ut som en blöt hund, måtte han inte lukta som en också, han kunde förnimma hur blöta kläder i en överfull buss kunde upplevas och det var inget doftminne som han ville grotta ner sig djupare i. Han skrattade till när han kopplade ihop sig själv med den ystra tjejen bakom disken. Hon skulle nog varit en liten bjäbbig hundras medans han snarare skulle vara en stor Sankt bernhardshund. Han drog ut några pappershanddukar som han började gnugga sitt hår med. Kläderna var inte mycket att göra åt. Pappershanddukarna gjorde varken till eller från när han försökte trycka dem mot sig. Han lämnade papperskorgen halvfull när han återvände ut till den kontaktsökande servitrisen vid godsakerna. Han slängde en blick på sitt armbandsur och konstaterade att tiden verkligen hade rusat iväg samtidigt som han sjönk ner i skinnfåtöljen som knarrade till lite som om den blev störd av hans bakdel. Telefonen vilade tung i hans öppna hand, som om den symboliserade hans stora beslut. Han lät telefonen byta hand fram och tillbaka 10
några gånger. Hans tankar gled iväg samtidigt som hans blick tittade ut genom de stora panoramafönstren mot det allt ilsknare havet. Molnen som kom in mot land fyllde på med nederbörd. Han konstaterade att väderleken ändå passade bra när man som han, behövde ägna sig åt att grubbla. Petter öppnade upp Excelprogrammet i sin telefon och började skriva på sin plus- och minuslista. Kanske skulle han se beslutet klarare om han gjorde det tydligt för sig. Han visste själv att han inte var den mest sociala mannen i stan men samtidigt tyckte han att han hade all rätt att få vara den han var. Han var väl medveten om att han inte var född klämkäck och kallpratande. Petter gillade att vara ensam, få ha det tyst och lugnt omkring sig och att dessutom få ta allt i sin egen takt, få ha makten över fjärrkontrollen. Inbjudningar till stora sällskap kändes alltid jobbigt och ångestladdat. Om han bara kunde hitta en undanflykt så avböjde han. Det var ingen situation som han någonsin skulle känna sig bekväm i och han var inte direkt motiverad att ändra på det. Han avskydde när folk försökte tvinga på honom en roll. Ur hans perspektiv hade allt gått lite väl fort i deras förhållande sista tiden. Men Petter visste också att han hade en syn på saken och att hon säkert skulle ha en helt annan. Inte för att de direkt pratat ut om det men den stunden närmade sig när det skulle bli nödvändigt. Frågan var faktiskt om han alls skulle våga säga hur han kände. Än så länge hade han låtit alla tankar stanna inom sig och helt enkelt hållit sig undan henne. Ett fegt men enkelt sätt att hantera problemet på. Hans blick fastnade på en mås som surfade på en vind, han kände hur hungern började vakna till liv. Kaffedoften i lokalen var svår att motstå så han reste sig och gick bort till disken och betraktade alla godsaker bakom glaset. Skulle han välja något matigt eller bara något gott med kaffe till? Han tittade ner på sin mage och såg att den skymde livremmen en aning. 11
PRÄSTENS LILLA KRÅKA OCH ANDRA NOVELLER I den här andra novellsamlingen möter vi några olika personer som står inför ett besked eller som ska fatta något typ av beslut. Halmstad med omnejd är skådeplatsen även denna gång. I Beslutet överraskas Petter av ett regnoväder just när han flytt från sin flickvän. Hon har ställt ett ultimatum åt honom som han inte är helt bekväm med. Han söker skydd i caféet vid havet och där får han strax sällskap av en skränig småbarnsfamilj. En familj som även står inför ett avgörande beslut. I Prästens lilla kråka möter vi en präst som ägnar sig åt en annorlunda form av äktenskapsrådgivning. På ett konstruktivt sätt ser han till att hjälpa männen i byn som har bekymmer med sina fruar. Ett snöoväder har dragit in över samhället och en liten flicka trotsar vädret i sin kamp att hitta en speciell gravplats på den översnöade kyrkogården. En kråka håller henne sällskap. I Svart eller vitt råkar Anna köra på något vid en korsning mitt inne i stan. Chockad och rädd kliver hon ur bilen för att undersöka vad som hänt. Strax dyker det upp två vittnen, Peter, författaren som är på väg till ett konditori för att skriva och den äldre damen Margareta med sin rullator som äntligen får uppleva lite action på sin gata. I Tänk om får Manda ett brev från Mammografimottagningen som vänder upp och ner på tillvaron för henne. Det hon inte känner till är att hennes sambo Max har egna upplevelser av cancer från ett tidigare förhållande. Frågan är om en cancerresa någonsin kan sluta lyckligt? 3 kr per såld bok går till Cancerfonden.
ISBN 978-91-7885-210-9
www.vistoforlag.se
9 789178 852109