Där
allt börjar
Rebecka Raffaele
Den här berättelsen är fiktiv. Romanens karaktärer och händelser är uppdiktade och har sitt ursprung i författarens fantasi.
Där
allt börjar
Rebecka Raffaele
Där allt börjar Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Rebecka Raffaele Omslag: Alexandra Lundquist, Visto förlag Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7885-201-7
– Till mina barn och bonusbarn – ”Att se en värld i ett sandkorn och en himmel i en vild blomma. Hålla oändligheten i sin handflata och finna evigheten i en timme.” /William Blake
Havet Som en ängel på en strand möter jag havet Du har färdats tusen mil för att hitta hit ensam till slut med dig på stranden finner vi varann Med tålamod längre än ett liv möter vi havet /Rebecka Raffaele
Prolog Vid världens ände Det var sommarlov och jag var femton år. Livet var nytt. Oskrivet. Jag var ung, stark och oövervinnerlig. Ja, kanske till och med odödlig. Det var på den tiden, då jag drömde om att bli sjuksköterska, eller kanske i allra bästa fall, läkare. Drömde om att resa över land och hav, till länder och städer i tredje världen. Drömde om att få rädda världen, om att få vara lite hjälte. Det var på den tiden, då jag såg mig själv i skyttegravar i krigsdrabbade länder och i tredje världens svältkatastrofer, där jag bedömde krigsskador, plåstrade om de skadade och de sjuka, litegrann som Florence Nightingale. Litegrann som en hjältinna. Oövervinnerlig och odödlig. Det var sommarlov och jag var femton år. Jag satt nere på stranden i Stensjö, med mina solbruna ben tryggt nedbäddade i den mjuka sanden, med horisonten ståtligt tronande framför mina ögon. Mina tår spretade yvigt och mellanrummen var fyllda med små gyllene sandkorn. Jag var med familj och vänner. Solen strålade från en klarblå himmel och gjorde världen lite mer tydlig, lite mer avgränsad, ja, kanske lite mindre utmanande, när det doftade av saltstänkt hav och av nyfödd sommar. Stranden var liksom en avlägsen udde, lite avklippt, men ändå finurligt sammansatt med land. En liten kobbe, skapad av ett fång stenar en liten bit ut i vattnet, band mästerligt samman vågorna med horisonten på ett förunderligt sätt, fick havet att se lite mer ändligt ut. Mina ögon fångade väl den skarpa linjen mellan himmel och hav, men kunde också lugnt vila sig på stenformationen i en sorts stilla meditation. Den gudomligt vackra stranden tog bokstavligen andan ur mig med sin silkeslena sand. Ingav mig en vidunderlig känsla 9
av att jag befann mig invid världens absoluta och slutliga ände, där himlen tar vid och där allting börjar och slutar. En strand där själen kan få ro, där andligheten tar över. Solens strålar skapade ett glittrande mönster på de krusiga vågorna, som långsamt flöt in mot land och smekte den gyllene sanden. Livet var som en öppen bok och kändes tryggt. Förutsägbart. Det var en strålande vacker högsommardag, en sådan där dag som man minns länge efteråt. En sådan dag som etsas fast i ens inre och blir till en del utav den man är. Jag var i gränslandet mellan flicka och kvinna och livet var delvis oupptäckt. Det var spännande att vara på ett nytt ställe, på en helt ny sandstrand. Vi brukade oftast bada ute i Haverdal eller i Steninge, men den senaste veckan, på vår semester, hade vi tagit oss ännu en liten bit längre bort från stan, utanför kommungränsen, ända ut till Stensjö. Jag hade börjat lära känna en flicka där, Miriam. Hon bodde ute i Stensjö på somrarna, i en röd liten sommarstuga, med sin morfar. Åke. Vi hade stött på varandra en vecka tidigare lite av en slump, på Steninge strand, hon och jag och en annan flicka. Sofia. Vi hade slagit våra säckar ihop, på ungdomars spontana, lite impulsiva vis. Det var året vi skulle börja på gymnasiet. Vi visste det inte än, men vi skulle alla hamna på samma gymnasium och i samma klass. Jag satt på min badhandduk i min nyinköpta marinblå baddräkt, med Miriam på min högra sida och Sofia med sitt långa permanentade hår, på min vänstra sida. Sofia spejade förföriskt ut mot havet, mot Erik. Hennes pojkvän. Erik var i full färd med att lära sig vindsurfing och fick sig en lektion av Miriams morfar och av sin egen pappa. Hans blonda halvlånga hår böljade vackert i havsbrisen. Man kunde se att han med jämna mellanrum skickade kärleksfulla blickar mot Sofia som log tillbaka mot honom och rodnade. Det syntes lång väg hur förälskade de var. Ännu hade jag själv inte haft någon riktig förälskelse, om man inte räknade med den där söte lille killen på mitt dagis då, som jag hade pussats med i kuddhörnan när jag var lite yngre. Mamma och Klas, hennes senaste pojkvän, satt en liten bit bort ifrån oss, tillsammans med min lillasyster Johanna. De åt av en stor 10
läskande vattenmelon. Vi bodde i lägenhet i stan numera. Mamma och pappa hade skilt sig när jag var fem år. Efter skilsmässan sålde de villan i Haverdal och alltsedan dess bodde vi istället inne i stadens centrum. Men på somrarna tog vi oss nästan dagligen ut till stranden och havet – om vädermakterna var på vår sida förstås. Jag hade starka minnen från landsbygden och havet. Det var på något vis också här, vid havet, som jag kände att jag allra mest hörde hemma. Sofia reste sig upp och sprang fram mot strandkanten för att möta upp Erik som var färdig med sin lektion i vindsurfing. Han sprang fram till henne, rörde lätt vid hennes lockiga hår och gav henne en försiktig puss på munnen. Hans högra hand letade sig ned kring hennes midja och stannade försiktigt kvar där. Sofia log generat. Det strålade om henne. De kom långsamt tillbaka, blygt gåendes mot mig och Miriam. ”Ska vi sticka hem till Sara ikväll och käka? Saras mamma bjöd in oss tidigare idag.” Det var Erik som frågade. Han var nästintill dramatiskt snygg med sina djupblå ögon och brunbrända kropp. ”Ja, varför inte”, svarade Miriam. Sofia nickade glatt. Jag hade aldrig träffat Sara, men jag hade förstått att hon var tillsammans med Eriks kompis Thomas. ”Okej, det låter schysst”, svarade jag och försökte verka oberörd, på tonåringars lite nonchalanta vis. Jag hade bestämt med Miriam att jag skulle få sova över hos henne den här natten. Jag såg mycket fram emot att få stå lite på egna ben och det var verkligen ett äventyr för mig. Mamma, Klas och min lillasyster Johanna skulle bada och sola en liten stund till, men till eftermiddagen skulle de alla tre åka tillbaka in till stan igen och lämna mig ensam ute i Stensjö hos mina nyfunna vänner. Jag var både nervös och förväntansfull. Sara bodde en liten bit längre upp från stranden, uppför en liten kulle, i en röd liten sommarstuga tillsammans med sin familj, mamma, pappa och lillebror. Vi hade badat i havet hela eftermiddagen och var nu trötta och hungriga. Det var bestämt att vi allihop skulle äta kvällsmat hemma hos Sara. Jag hade vinkat av Mamma, Klas och Johanna bara en kort stund tidigare. 11
I dörröppningen, på verandan till Saras hus, stod en pojke med brunt hår och mörkbruna ögon. Han var väldigt lång, solbränd och snygg, fast snygg på ett annat, lite mjukare sätt än Erik. Det var Saras pojkvän Thomas. Vi slängde benen över den låga gärdsgården och sprang upp mot verandan för att möta Sara och Thomas. De hälsade glatt på oss. Det var första gången jag träffade Thomas. Jag minns mycket väl mitt första möte med honom. Han är fortfarande en av de allra vänligaste själar jag mött i livet, en varm, genuin och äkta person. Vad jag förstod hade han och Sofia varit tillsammans tidigare, men de var nu istället goda vänner. En stund senare satt vi, alla ungdomar, tillsammans med Saras föräldrar och lillebror runt det välordnade trädgårdsbordet och åt grillade hamburgare med egenodlade tomater, medan solen sakta vandrade västerut på himlavalvet. Vi satt uppe länge den kvällen, pratade och spelade brädspel i de mjuka sofforna på Saras veranda. När solen till slut skickade sina sista strålar mot land för att dimpa ned bortom horisonten, tog Sara tag i Thomas hand och sade plötsligt, riktat till oss alla: ”Ska vi ta ett kvällsdopp?” En liten stund senare sprang vi alla, i samlad trupp, ner mot stranden och hoppade i havet iklädda endast våra underkläder. Det var en stjärnklar natt. Havet var som en spegel för stjärnorna. Det var mörkt, men samtidigt ljust. Vi kunde nätt och jämnt urskilja varandras ögon och kroppar i det mörka, lite svala havsvattnet. Det var ett uppfriskande dopp. Havets salt hade en smak av oändlighet mot våra läppar. Himlen andades sakta, suckade och stod stilla inför vår åsyn. Det var som om stjärnorna tittade ned och log mot oss där i vattnet, som om de dansade tillsammans med oss på himlavalvet, kände samma lycka som vi. Vi var ett med universum, en oskiljaktig del av världsalltet. Miriam gjorde akrobatiska bakåtvolter i vattnet och Sofia varnade henne dramatiskt för vassa stenar på havsbottnen. Erik kysste Sofia i den stjärnklara natten och jag längtade intensivt efter den dagen då jag själv skulle möta kärleken. Sara och Thomas 12
stod på händerna i vattnet en liten bit längre ut. De tjoade och skrek högt när de lyckades falla över varandra av misstag. När vi badat färdigt, tog vi upp våra fuktiga kläder från sanden, kramade ömt och snabbt om varandra och gick sedan blöta och halvnakna var och en hem till sitt. Det var fortfarande varmt fastän det var över midnatt. Sanden var ljummen och fuktig mot våra fotsulor. Vi kunde höra syrsornas höga serenad när vi gick barfota upp mot Miriams och Åkes sommarställe, Miriam och jag. Vi gick sakta längs med grusgångarna mellan de söta små stugorna. Myggor och knott surrade ilsket mellan oss och mellan träd och buskar. Alldeles snart var vi framme vid den röda lilla stugan. Miriam öppnade dörren. I köket satt Åke ensam, rökte cigarr och spelade schack på sitt eleganta gamla schackbräde. Han såg nöjd och tillfreds ut, där i sin ensamhet. ”Hej morfar! Nu är vi hemma igen. Vi går upp och bäddar”, sade Miriam glatt. ”Javisst!” svarade Åke med ett varmt leende och tittade sedan ned på sitt schackbräde igen. Han rynkade koncentrerat pannan inför sitt nästa drag (Hur man nu kan spela schack helt ensam, utan en verklig motspelare?). Miriam hade berättat för mig, att alltsedan hennes mormor Gerd hade dött, så hade Åke allt oftare suttit och spelat schack helt ensam, något som han tidigare hade gjort tillsammans med Gerd. Han sörjde henne uppenbarligen väldigt mycket. Uppe på vindsvåningen i Åkes lilla sommarstuga bäddade vi sedan för natten med blommiga påslakan och örngott som luktade svagt av citron och hav. Innan vi gick och lade oss, sprang vi snabbt ner till Miriams morfar och sade god natt till honom. ”Godnatt flickor och sov nu så gott!” svarade han med ett leende. Åke satt ensam kvar vid köksbordet till långt in på natten och blickade ut över det stjärnbeströdda havet. Han tänkte förmodligen på sin älskade Gerd, som kanske fanns där någonstans långt bort, bortom horisonten och alla stjärnorna. Kanske gjorde han det. Eller, det är i alla fall vad jag tror att han gjorde. Miriam och jag låg vakna länge och ömsom pratade, ömsom fnittrade hysteriskt. Vi somnade 13
utmattade först in på småtimmarna. Dagen efter var där en ny orörd dag, som låg öppen framför oss. En ny dag, fylld med nya upplevelser och äventyr. Jag insåg att jag hade fått nya vänner. Vänner för livet.
14
Inledning ”Halmstads Lokal Post” 2019-12-12 Patienter och personal flyr ”Hälsocentralen i Halmstad” Sedan 11 av 35 anställda lämnat ”Hälsocentralen i Halmstad” har väntetiderna ökat markant. Allt fler patienter väljer nu att byta till andra vårdcentraler. Sandra Olsson är en av dem. ”Jag vågar inte längre lita på att jag kan få hjälp på ”Hälsocentralen i Halmstad”. Man måste ju känna sig trygg med sin vårdcentral” säger hon och tar upp sonen Leo i sin famn. Familjen Olsson bor strax utanför Halmstads centrum och har varit listade på den centrala vårdcentralen sedan det första barnet Oskar föddes för snart fyra år sedan. Sandra berättar att det har fungerat bra genom åren, men att de nu inte längre känner igen sig. ”Vi söker inte vård särskilt ofta, men den senaste tiden har det varit ganska hopplöst att ens få kontakt med vårdcentralen. Vi har ju hört att de anställda där har slagit larm om en dålig arbetsmiljö och att många har valt att sluta.” Droppen kom i mitten av november då lille Oskar grät av smärta och Sandra misstänkte öroninflammation. När hon ringde vårdcentralen, klockan 08.45 på morgonen, så fick hon lyssna på en automatisk röst, som svarade henne att de skulle ringa tillbaka först klockan 16.30, drygt sju timmar senare! ”Vi insåg ju att så sent på eftermiddagen, skulle det inte finnas skuggan av en chans att vi skulle hinna träffa en läkare innan de stänger vårdcentralen klockan 17.00.”
15
Sandra bestämde sig då för att kontakta en annan vårdcentral, där hon fick ett helt annat bemötande. På samma tid som det skulle ta för ”Hälsocentralen i Halmstad” att ringa tillbaka hade de redan hunnit träffa en läkare och fått medicin utskriven. När ”HL” begär ut statistik visar det sig att ”Hälsocentralen i Halmstad” inte längre klarar av att uppfylla den nationella vårdgarantin, samt att många tidigare listade patienter nu valt att söka vård på andra vårdcentraler istället. /Anna Einarsson Journalist ”HL”, 2019-12-12
16
Kapitel 1 Man måste vara stark Jag trodde på oss, på vården och på mig i vården, som sjuksköterska. Jag tyckte om att jobba med människor. Ja, jag var sjuksköterska, stolt och stark sjuksköterska, med fin brosch på bröstet, som ett bevis för min kompetens och som ett signum för min trogna lojalitet. Broschen är borta. Jag tappade den för längesedan. Den försvann någonstans bland sjukhusets all tvätt och jag har aldrig lyckats hitta den igen. Men yrkesstoltheten sitter trots allt inte i en billig liten brosch på rockslaget. Den sitter ju i hjärtat, inne i bröstet, eller inbäddat i ens högre medvetande. Eller, den satt där i alla fall. Då, för så längesedan. Men nu vet jag inte längre. Vet inte var den är, den där stoltheten, som jag en gång ägde. En sjuksköterska måste vara stark. Det vet alla sjuksköterskor i hela världen. För yrket är ett av de allra äldsta som finns och sjuksköterskor finns där människor finns. Alltid, överallt och över hela jordklotet. Man måste till och med vara väldigt stark som sjuksköterska. Dunderstark. Det vet jag och det fick jag lära mig tidigt, för det lärs ut från första stund, från den allra första dagen. Man formas sedan in i yrket, successivt, genom handledning och genom vetenskap och beprövad erfarenhet. Man måste vara genuint snäll och formbar, nästan löjligt formbar. Dessutom behöver man vara omhändertagande och lyssnande, med ett empatiskt förhållningssätt och med ett gott och jättestort hjärta. Ja, man behöver ha ett så stort hjärta, så att det ibland gör riktigt ont i det, det vill säga, när man får ta del av andra människors sorger, sjukdom och lidande. Men det finns givetvis också hopp, glädje, och kärlek i yrket. Det gör det. Vidare, behöver man vara flexibel, kunnig, uppdaterad, profes17
sionell, kompetent och lojal. Väldigt lojal. Så lojal att man ibland, eller ofta, glömmer bort sina egna behov, som att gå på toaletten, att äta mat och att ta en ordentlig lunchrast. Sen måste man också vara så stark att man kan ta emot negativ kritik, även om kritiken ibland inte är särskilt objektiv, konstruktiv eller ens befogad. För man är ju bara Sjuksköterska. Jag suger på orden. Bara sjuksköterska. En sjuksköterska som ska vara kompetent, flexibel, empatisk, snäll, stark, trofast och lojal. En klippa med ett evigt leende på läpparna. Ett vackert och medkännande leende. Den som ställer upp för alla andra … alltid … och före sig själv. En stark och god person, både yrkesmässigt och privat. En person med superkrafter och med superhälsa. En god person, eller? En riktig sjuksköterska gråter aldrig. En riktig sjuksköterska är aldrig svag. Eller, kan hen vara det? Svag alltså? Kan man alltid vara stark? Kan man verkligen det? Hur går allt det här ihop egentligen? Eller gör det ens det? Kan man vara så här perfekt? Jag vet inte. Men jag kunde i alla fall inte det. Inte till slut. Men jag försökte väldigt länge. Kanske för länge. Jag, Jenny, sjuksköterskan med superkrafterna. Supermänniskan och superkvinnan, som klarade av precis allt. Nästan i alla fall. Jag log mig igenom nedskärningar och omorganiseringar, slog mig fram, alltid och på något sätt. Stark och härdad av min yrkesroll och av min yrkesidentitet, låg jag på topp. Alltid. Varje månad, varje vecka, varje dag, varje minut och varje sekund. På topp. Vem var det jag lurade egentligen? Allting sprack. Jag gick sönder. Och, ja, jag kanske har mig själv att skylla. Vad vet jag? Men man får egentligen inte berätta det här. Inte när man är sjuksköterska. För en sjuksköterska är aldrig svag, sjuk eller ledsen. En sjuksköterska gråter aldrig. En sjuksköterska har liksom inte tid till att vara trött, svag eller ledsen. Och Jantelagen säger dessutom: ”Tro inte att du är något. Sköt dig själv och skit i andra. Berätta inga sanningar och fall för guds skull inte ur ledet. Gör för guds skull inte det!” 18
Jag föll ur ledet, eller rättare sagt. Jag tog mig ur ledet. Av egen kraft och med buller och brak. På mitt eget vis, mitt oböjliga och kompromisslösa vis. På Jennys vis. Och den dagen när allt ställdes på sin spets, den glömmer jag nog aldrig. Då, när det svartnade för min inre blick och min inre vägvisare kraftfullt sa till mig: ”Stopp, det är dags att lyssna till dig själv nu! Det räcker nu!” Lyssna till din egen känsla kring det som händer runtomkring dig. Ta hand om dig själv och det du står för! Det var de orden jag hörde inombords den dagen. Tack för det, och tack till mig själv faktiskt, för det var just de orden som blev vändpunkten och också min inre styrka och vägvisare. Att jag är värdefull och betydelsefull och att kärleken till mig själv, eller om man så vill, min egen självkänsla och mitt egenvärde, går före precis alla nedskärningar, all sunkig personalpolitik och all smutskastning i hela världen. För att jag är jag och för att jag är bra och duger precis som den jag är! Det var de goda orden jag behövde bära med mig den dagen, för att våga ta steget vidare och framåt, oavsett hur stark motvinden skulle visa sig bli. Jag fick mig en ordentlig törn, en ordentlig tillrättavisning, eller en hård käftsmäll om man nu så vill, men jag gick vidare ändå. Oförtrutet. Och jag tänker fortsätta göra det. Kastad på soptippen kändes det som. Men istället för att fortsätta behandlas som skräp, valde jag att gå min egen väg. Jag reste mig upp och borstade av mig all den där skiten. Det var så det kändes och det var så det var för mig. Det här var 2019. Det året som förändrade mitt liv. Året då jag skulle fylla fyrtio. Det här är jag, Jenny. Supersjuksköterskan, mamman, dottern, väninnan och hustrun. Det här är min upplevelse. Min sanning. Ingenting annat.
19
A
tt arbeta som sjuksköterska innebär blod, svett och tårar. Det här är något som sjuksköterskan Jenny bittert får erfara efter en tid av stor oro och turbulens på den alltmer pressade vårdcentralen ”Hälsocentralen i Halmstad”. Jenny, som väljer att påtala bristerna för arbetsgivaren, hamnar istället själv i blickfånget och i djup konflikt med sin närmaste chef, vilket får oanade konsekvenser. Vi får följa Jenny och hennes familj och nära vänner, under en omvälvande tid i deras liv. Jenny är trettionio år, gift och har två små barn. Hon ställer sig svåra, viktiga och livsavgörande frågor. Den här debutromanen är en varm relationsroman om starka kvinnor mitt i livet, karriären och småbarnsåren. Författaren skildrar på ett trovärdigt sätt vårt uppstressade moderna samhälle – ett samhälle som ibland pressar oss till vår yttersta gräns. Romanen har inspirerats av en hårt nedbantad svensk sjukvård och är en högst aktuell vardagsskildring som manar till både eftertanke och debatt.
www.vistoforlag.se