9789178851959

1

Oslagbar

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: C N Persson Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7885-195-9

OSLAGBAR C N PERSSON

1

I drömmens värld kunde jag vara helt normal. Jag bedömdes inte som en fara för allmänheten och det fanns ingenting med mig som var utmärkande. Mina enda problem var att jag behövde fokusera på skolarbetet, välja vilken fest jag skulle till och vilken tjej som var snyggast just den veckan. Jag skulle just kyssa kudden när jag väcktes av en enerverande röst. ”Sömntuta, du måste kliva upp nu om du ska hinna till skolan i tid.” Caroline tvingade mig tillbaka till verkligheten. Jag kikade på henne genom halvöppna ögon. Hon var redan färdig inför jobbet; iklädd en gråblå dress, elegant sminkad och hade sitt lockiga, blonda hår uppsatt i en tofs.

Solen smet in genom springan mellan fönsterkarmen och rullgardinen. När ljuset träffade den vita väggen sken den upp så starkt att jag var tvungen att kisa. ”Jag är vaken”, sa jag och stängde ögonen igen. ”Upp med dig. Nu!” Hon gick med bestämda steg över golvet och drog av mig täcket.

Jag drog ihop kroppen i fosterställning av den plötsliga kylan. ”Vad fan? Jag sa att jag är vaken!” ”Maddoxx, svor du precis åt mig?!” Hennes röst lät så barsk att jag skyndade upp från sängen.

Snabbt ryckte jag med mig mobilen från nattduksbordet. På väg

5

från sängen trampade jag på gårdagens kläder som låg slängda på golvet. Jag fortsatte förbi bokhyllan och rundade skrivbordet för att fly in i mitt badrum. När jag stängde dörren bakom mig pustade jag ut.

Efter en morgondusch tog jag god tid på mig att ordna min frisyr.

Jag slängde på mig en skjorta och ett par välsittande jeans. Efter en sista spegelkontroll teleporterade jag mig ner i köket där mina föräldrar befann sig. ”Maddoxx! Vad gör du?” Alex röt till så högt att jag stannade upp mitt i steget.

Jag slog upp med händerna i luften. ”Vad? Ingen såg mig.” ”Spela inte dum nu! Om någon tittar in genom fönstret vid precis fel tillfälle kan de få syn på dig. Du vet att du kommer bli omhändertagen av myndigheterna om det kommer fram att du är en Super.” Alex hade det där allvarliga ansiktsuttrycket som visade att han tyckte att jag var världens mest besvärliga människa. Hans blonda hår var så prydligt sidokammat att inga av hans naturliga lockar syntes. ”Chilla, ingen såg mig. Det är inget problem.” ”Det är ett problem och du ser till att skärpa dig nu. Du ser aldrig mig flyga runt i huset.” ”Det hade du garanterat gjort om du inte varit en sån uppstoppad torrboll”, muttrade jag.

Alex fnös innan han fortsatte läsa nyheterna på skärmen framför sig. I vanliga fall var det omöjligt att få någon som helst kontakt med honom innan han fått uppdaterat sig om vad som hänt i världen under natten.

Jag tog fram en smörgås ur skafferiet och gick fram till köksön.

Från köksbordet tog jag smör och ost. Jag borstade undan de smulor som trillat av smörgåsen och slängde dem i vasken, Caroline blev helt galen om jag stökade ner.

Caroline gick fram till den nya blomvasen hon strategiskt placerat på bänken vid fönstret. Hon vred den en centimeter åt sidan,

6

lutade sig fram och studerade den ett par sekunder. Sedan tog hon ett fotografi med mobilkameran. Vred vasen en halv centimeter till innan hon tog ytterligare en bild. ”Om jag får tillräckligt många likes denna vecka verkar det som om jag äntligen får samarbetet. Kan ni tänka er? Att ett så stort företag vill ha ett kontrakt med mitt inredningskonto.” ”Jättekul älskling”, svarade Alex frånvarande. ”Anton, kom här. Du kan väl vara med på en bild?” ”Nej”, fnös jag. ”Jo, kom igen. Vad är vitsen att ha en så söt son om jag inte kan få fota dig?”

Jag ryckte på axlarna.

Caroline drog sin hand genom mitt bruna hår för att rätta till frisyren. ”Det ser alltid ut som om du precis har klivit upp ur sängen.

Snabbt och enkelt, jag fattar. Men du hade varit så fin med håret mer bakåtkammat.” ”Kom igen, rör inte!” Jag blängde argt på henne och drog fingrarna genom frisyren i ett försök att rätta till håret åt sidan igen. ”Det tar skitlång tid att fixa till det!”

Caroline satte sig på stolen bredvid Alex och hällde upp en mugg med grönt the åt sig själv.

När jag gjort färdigt smörgåsen lutade jag mig mot bänkskivan och tog en tugga. ”Du kan väl åtminstone sitta ner vid bordet när du äter, Mad?” bad Caroline. ”Nej, det är lugnt.” Jag ryckte nonchalant på axlarna. ”Lyssna på din mamma nu”, sa Alex, utan att titta upp från skärmen. ”Men kom igen nu Caroline. Vad spelar det för roll?”

Det blev tyst i rummet. Caroline tittade bedjande på Alex.

Eftersom han inte lade märke till detta puttade hon till honom på armen. Men den räckte inte för att slita honom från skärmen, den enda reaktionen hon fick var att han satte sig tillrätta i stolen samtidigt som han utljöd ett hmm.

7

”Gubben, tycker du fortfarande att det känns jobbigt att kalla mig mamma?”

Alex tittade upp från skärmen, lika allvarlig som Caroline. Deras blickar brände igenom mig. Även om de var mina adoptivföräldrar och jag älskade dem kunde inte kalla dem för mamma och pappa, det var bara inte möjligt.

Jag stirrade stint ner i muggen och mumlade: ”Måste du alltid göra en så stor sak av allting? Kan du inte bara lämna mig ifred någon gång?” ”Vad sa du?” Tårarna svämmade upp i Carolines ögon. ”Ingenting!”

Jag rusade ut från köket, medan Alex ropade efter mig. ”Du kommer tillbaka med en gång!”

Jag stannade precis utanför köksdörren. Jag visste inte hur jag skulle agera. Skulle jag vända tillbaka, slänga mig i hennes armar och be om ursäkt för att jag inte klarade av att kalla henne mamma?

Skulle jag tacka för att de gett mig en andra chans i livet? Eller skulle jag fly härifrån och hoppas att allt var glömt till kvällen? ”Alex, det är okej. Han är sexton år gammal … Dessutom vet han inte vilka hans biologiska föräldrar är. Eller någonting om sina första fyra år i livet. Allt han vet om sig själv har skett efter att du räddade honom. Sedan lägger vi till tonårshormoner på det. Allt vi kan göra är att ge honom tid och kärlek.” ”Nej, det är inte okej att han sårar dig!” Alex slog händerna i bordet. ”Jag går och hämtar honom.” ”Älskling, bara släpp det denna gång. För min skull.”

Jag teleporterade mig upp till mitt rum, där stannade jag tills de lämnade huset.

Gruset på uppfarten krasade under mina fötter. Jag gick mot garaget, som påminde om huset. Samma vita nyans och fyrkantiga byggnad med sluttande svart tak. Eftersom uppfarten låg precis intill en klippavsats hade vi en fantastisk utsikt. Större delen av Skottsholm syntes åt söder och havet åt väster.

8

När jag rullade ut cykeln från garageporten värmde solen härligt i ansiktet. Innan jag gav mig av såg jag till att porten var låst.

Jag skyndade mig till mötesplatsen. Måns Strömberg, min bästa vän, väntade garanterat redan på mig. Jag trampade som en galning.

I samma sekund som jag svängde runt hörnet av ett enormt vitt hus insåg jag att jag omöjligt skulle kunna få stopp på cykeln i tid. Jag for förbi Måns. Panikbromsade. Men välte omkull i ett ryck och rullade en bit längst asfalten, medan cykeln bestämde sig för att fortsätta vidare.

Jag reste mig snabbt upp på fötterna. Såg mig omkring i bostadsområdet och försäkrade mig att ingen bevittnat incidenten.

Måns skrattade så hysteriskt att han fick sätta sig ner på marken.

När han lutade sig fram i skrattattacken hängde hans mörkbruna hår ner i ögonen, vilket fick honom att likna en otrimmad Chinese Crested. Knäna syntes genom reporna i hans svarta jeans och t-shirten pryddes av hans favoritrockband Dragon’s Breath Peppers. ”Smidigt!” Han torkade en tår från ögat.

Jag borstade av skjortan och drog handen genom håret. ”Vi är sena.” ”Jag vet, Anton. Jag har faktiskt lärt mig klockan. Men någon annan verkar inte kunna den.”

I stort sett alla kände mig som Anton, namnet som jag för allmänheten haft sedan jag flyttat till Alex och Caroline.

Jag plockade upp cykeln, satte mig upp på den igen och i ilfart begav vi oss mot skolan. Skolan vi gick på hade det fantasifulla namnet Norra Skottsholmsskolan, eftersom det låg i norra Skottsholm.

Måns var troligtvis den enda eleven på hela Norra som inte bodde i den exklusiva delen av staden, men hans föräldrar hade lyckats få in honom på skolan ändå.

När jag ställde cykeln i cykelstället på skolgården fångades min uppmärksamhet av den nya tjejen, Nora Meyer.

Nora hade börjat på Norra Skottsholmsskolan två veckor tidigare. Hon svängde med sitt lockiga, rödblonda hår när hon passerade mig. Smal figur, ganska kort och hade en sådär söt uppnäsa.

9

Efter att hon gått ett par meter vände hon sig om och mötte min blick. Mitt hjärta slog dubbelslag. Hennes otroligt klargröna ögon etsade sig fast i mitt minne. Ett stort leende kom över hennes läppar.

Måns viftade med handen framför mitt ansikte. ”Du vet om att det är ofint att stirra, va?” ”Men alltså bara kolla på henne …” Jag stod med vidöppen mun.

Måns följde henne med blicken. ”Hon är helt klart din typ. Jag är bara förvånad att du inte redan hookat upp med henne.” ”Jag vet inte, hon är inte som de andra. Det är någonting speciellt med henne.” ”Wow, det säger en hel del när det kommer från dig!”

Jag flinade falskt mot honom.

Rödtotten Oliver Olsen strosade mot oss över skolgården. Håret stod åt alla håll och kläderna hängde på hans något magra kropp.

Hans favoritbyxor hade så många hål att de snart liknade ett fiskenät. ”Morsan fick veta mitt betyg på senaste engelskaprovet”, gnällde Oliver. ”Hon är så jävla sur nu. Nästan så jag längtade tillbaka till skolan bara för att slippa höra på henne. Fattar ni då hur illa det var?” Oliver rättade till sin axelväska. ”Så säg någonting roligt som får mig att tänka på annat!”

Vi gick upp för trappan mot skåpskorridoren. ”Här händer väl inte mycket. Anton dreglar som vanligt efter Nora”, sa Måns. ”Att du inte bara lägger in en ordentlig stöt istället för att gå där och småflirta. Hur svårt kan det vara?” Oliver klappade mig på axeln och log retfullt med hela sitt fräkniga ansikte. ”Anton Silver är väl inte för mesig för att bjuda ut en tjej?”

Måns nickade instämmande. ”Tänk att Nora faktiskt kan få Anton att tappa talförmågan när hon är nära, trodde aldrig jag skulle se den dagen.” ”Hey, jag är inte rädd för att prata med henne!” försvarade jag mig. ”Ni ska bara se, hon kommer bli min!”

10

Oliver vände sig mot Måns. ”Tror vi honom?” ”Kanske”, flinade Måns. ”Ska ni med på bio imorgon? Jag ska bjuda ut henne.” ”Ja”, svarade de i kör.

När första lektionen var över skyndade jag mig ut ur klassrummet.

Sprang längst den långa korridoren på andra våningen, där fanns det på tok för många elevskåp. Rad efter rad. Precis som gröna minimala fängelseceller. Mitt skåp låg bara fyra rader ifrån Noras.

Nora stod vid sitt skåp och plockade ut några böcker.

Det pirrade i magen och handflatorna blev svettiga. Kom igen, skärp dig nu Anton. Det är bara en tjej. Du har gjort detta förr, peppade jag mig själv. Trots att mitt hjärta dunkade fortare var gång jag var nära henne gick jag fram. ”Hej Nora.” ”Anton, hej.” Nora log blygt. ”Ska du också ha matte nu?” ”Jag läste den kursen förra året. Kör snabbare studietakt i matte.” ”Åh, vad synd.” Nora plockade ut ytterligare en bok från sitt skåp. ”Du är så magisk. Jag slår vad om att du var en enhörning i ditt förra liv.”

Orden flög ut ur min mun innan jag hann tänka. Mitt ansikte hettade till. Där stod jag, med en scharlakansröd färg i ansiktet och försökte komma på en bra bortförklaring. Men mina hjärnceller verkade inte fungera när Nora var i närheten. Jag ville inget hellre än att sjunka genom marken.

Nora tittade upp från boken i famnen. En egendomlig tystnad uppstod mellan oss. Hennes ögon gjorde det svårt för mig att läsa av henne. Jag kände mig som ett patetiskt fån.

Hon brast ut i skratt. ”Du är lite knäpp, vet du det?” ”Japp, jag vet. Jag vet också att du gillar det.” Jag närmade mig henne. Med mitt flirtigaste leende satte jag handen i skåpsdörren bredvid henne och lutade mig avslappnat åt hennes håll. ”Vet du?

Ditt skratt är bland de bästa ljuden jag vet.”

11

Noras kinder färgades rosa.

Jag flyttade en av hennes lockar bakom örat. ”Wow, ditt hår är så otroligt mjukt.” ”Tack, du är gullig du.” ”Jag och några vänner tänkte gå på bio imorgon. Jag undrar om du vill följa med mig?” Det högg till i magen av nervositet. ”Eller oss.” ”Ja, det låter roligt.” ”Toppen, ses vi utanför vid åtta? Vet du var biografen är?” ”Ja det vet jag”, nickade Nora. ”Ska bli kul! Vi ses imorgon!”

Hon stängde sitt skåp med ett brett leende och gick mot sitt klassrum. Jag stod kvar med ett fånigt flin på mina läppar när hon försvann runt hörnet.

Så fort jag var säker på att hon inte kunde se mig utförde jag en liten segerdans.

Måns kom fram till mig. ”Hon ville med antar jag … med tanke på den där så kallade dansen?” Han viftade med pekfingret uppifrån och ner åt mitt håll. ”Vad är det? Bolibompadrakens senaste?”

Jag nickade stort och tog ett par danssteg mot honom. ”Kom igen, jag vet att du vill hänga på!” ”Alltså, du är som en femåring.” Måns rullade med ögonen mot mig.

Vi gick bort till resten av gänget.

Jag formade händerna mot munnen som en megafon och ropade åt dem: ”Bio imorgon, ta med er dejter!”

12

2

Dagen efter kändes skoldagen oerhört lång, allt jag önskade var att det skulle bli kväll. Jag skyndade mig från skolan på eftermiddagen för att möta upp Alex i en industrilokal som han hyrde i utkanten av Skottsholm.

Jag klev in i den gigantiska silvergrå lagerlokalen. Lamporna var tända, vilket var ett måste eftersom alla fönster var igenbommade.

Alex hade byggt trappor och plattformar som sträckte sig ända upp till taket. Det fanns inte mycket saker inne i lokalen. Bara ett par träningsmaskiner och Alex hemmagjorda träningsdockor, som faktiskt liknade min flintskalliga mattelärare.

Jag ställde cykeln mot väggen och gick bort mot Alex. Han hade redan tagit på sig träningskläderna och börjat på vårt tortyrliknande träningsprogram. ”Idag ska vi träna teleportering tillsammans med den här.” Alex höll upp en ryggsäck. ”Peter kommer nästa vecka och jag tänkte att det vore roligt för dig att visa honom någonting nytt.”

Peter var Alex allra närmsta vän och han hade varit i mitt liv lika länge som mina föräldrar. Under ett par dagar i månaden brukade han bo hos oss. Han var den enda Supern som jag kände till, förutom Alex och jag själv såklart. ”Jag kom ifrån visningen tidigare idag. De hann knappt komma innanför dörren innan det var tydligt att de skulle köpa huset.

13

Vilket betyder att jag hann göra förberedelser inför morgondagen innan jag kom hit och jag kan spendera hela kvällen här tillsammans med dig.” ”Alltså det får gå fort idag, jag har planer ikväll.” Jag bytte från min skjorta till en slittålig t-shirt. ”Det tar den tid det behöver. Jag låter dig veta när du är färdig.”

Jag suckade ljudligt åt hans bossiga attityd. Drog på mig mjuka byxor som jag kunde röra mig bättre i. Jag började jogga på löpbandet för att värma upp. ”Du måste börja komma hit minst tre-fyra dagar i veckan för att kunna träna upp din förmåga. Den verkar utvecklas mycket nu grabben, smid medan järnet är varmt!” sa Alex.

Jag suckade frustrerat igen. Ökade farten på löpbandet och övergick till att springa. Under tiden fortsatte Alex med sin moralpredikan: ”Dina teleporteringar går smidigare nu. Men för att kunna uppnå din fulla potential behöver du fokusera hur du ska hantera den under flera olika omständigheter.” ”Ja, ja. Jag vet. Du brukar säga det.” ”Du är på gymmet alldeles för lite också. Du måste se vältränad ut! Annars kan din ökade styrka väcka oönskad uppmärksamhet.

Jag vet att du gör allt du kan för att inte avslöja dina Superegenskaper, men det kan inte vara enkelt för dig att göra som de andra.” ”Jag har ett liv också.” ”Du måste prioritera rätt. Det vinner du på i längden. Om du ska kunna jobba som oss i framtiden krävs det så mycket mer av dig. Du måste prioritera din skolgång och din träning. Du är ute med dina vänner alldeles för mycket!” Han tystnade en stund och synade mig. ”Tänk dig för. Var noga med att hålla dina hemligheter för dig själv.

Tro mig, jag är inte dum. Jag vet om att du dricker när ni är ute. Det fanns en tid när jag också var sexton år gammal. Så tänk noga innan du gör någonting som riskerar att avslöja dig.” ”Lita på mig istället!” utbrast jag.

14

”Det är inte så att jag inte litar på dig. I din ålder tycker man sig vara oövervinnerlig. Du kommer så småningom inse att världen inte är helt svart och vit. Du kan inte alltid lita på alla du vill.” ”Som om du var ute och festade när du var i min ålder. Du satt säkert bara hemma och spelade Dragon spells och följde alla deras löjligt många regler.”

Alex granskade mig utan att besvära sig med att svara. ”Okej, uppvärmningen är färdig för din del”, sa Alex slutligen.

Kroppen kändes riktigt varm och redo för träning. Jag hoppade av löpbandet och sträckte fram handen mot Alex. ”Okej, ge mig ryggsäcken.” ”Nej. Styrketräning först, teleportering sist.” ”Men jag har en tid att passa sen.” ”Inga men.”

Jag knöt nävarna intill sidan, bet ihop och blundade hårt för att inte ryta tillbaka. Det var inte lönt att försöka medla med honom, han hade bestämt sig.

Den större delen av träningsutrustningen fanns i gymmet vi hade hemma, men Alex hade även satt in ett par i lokalen. Jag valde att börja med de större fria vikterna och tränade sidolyft varvat med axellyft efter Alex schema. I barren gjorde jag dips under en lång stund, innan Alex äntligen tillät mig gå vidare i träningsprogrammet. Sedan övergick jag till att göra flera uppsättningar mountain climber, utfall, burpees, knäböj och raka marklyft. Slutligen kändes musklerna trötta och ömma, då visste jag att jag äntligen kunde gå över till nästa moment i träningen.

Alex lyfte från marken, flög allt högre och slungade väskan till mig. Jag fångade den med båda händerna. Alex cirkulerade lokalen i hög hastighet, han svischade ner och fångade upp en av de människoliknande dockorna. Sedan fortsatte han flyga upp till taket, släppte dockan och dök ner för att fånga upp den igen. ”Alltså hur svårt kan det här vara?” utbrast jag kaxigt.

Jag fokuserade på mitt senaste minne av plattformen. När jag

15

som yngre en gång suttit fast där uppe tog det Alex en bra stund att upptäcka mig. Jag roade mig då med att gräva in naglarna i väggen och skapade ett ganska stort hål. Detta använde jag nu som riktmärke i teleporteringen. När jag såg det tillräckligt tydligt framför mig förändrades min omgivning; träningsredskapen ändrade form tills jag såg hålet i väggen.

Nedanför kunde jag höra hur väskan trillade ner på marken. ”Ja! Men du är ju ett riktigt underbarn. Behöver inte träna alls!” utbrast Alex.

Utan att möta Alex med blicken teleporterade jag mig ner igen för att börja om. Jag plockade upp väskan från golvet.

Koncentrerade mig igen, stirrade på väskan så intensivt jag kunde. Teleporterade mig upp på plattformen och hörde ännu en gång hur väskan landade nere på golvet. Ett försök till och samma sak inträffade igen. ”För helvete, det funkar ju inte!” ropade jag till Alex. ”Du måste koncentrera dig. Inte bara på platsen, jag tror du måste tänka på väskan också.” Han stannade till i luften och svävade framför mig. ”Du tror? Du vet ingenting! Jag säger ju att jag inte kan!” ”Det kräver träning och många fler försök. Kom ihåg, du kunde ju inte ens få med dina egna kläder i början.” Alex landade nere på golvet och tittade upp på mig på plattformen. ”Ha tålamod Mad. Du måste tro på dig själv för att klara av det! Det vet du om egentligen.

Kom nu, ner med dig.”

Jag blängde irriterat upp i taket och stampade hårt i golvet. ”Förbannade fiskmås, han bara flyger runt och tror att han kan allt …” ”När du har surat klart kan du komma ner och försöka igen.

Desto snabbare du gör detta, desto snabbare kan du komma härifrån.”

Efter att ha tagit ett par djupa andetag teleporterade jag mig ner på marken. ”En sista gång. Sedan går jag. Jag har en dejt ikväll.” ”När har du inte det? Detta är allvar Maddoxx, du kan lära dig så

16

mycket mer om du bara skärper dig. Du måste jobba för det! Tjejer har du tid med senare.”

Jag greppade den fula grå ryggsäcken. Den såg billig ut med fantasilösa svarta axelbandsremmar, tunna reflexband i alla sömmar och det fanns ett mindre fack på baksidan. Jag kände efter hur den låg i mina händer, justerade tyngden. Försökte föreställa den i mitt huvud. Jag blundade några sekunder medan den fanns kvar i mitt minne. ”Kom igen nu”, viskade jag till mig själv.

Jag öppnade ögonen igen. Att blunda och teleportera hade jag aldrig vågat mig på, jag visste inte var jag skulle hamna i så fall.

Koncentrerade mig på väskan samtidigt som jag försökte se platsen uppe på platån framför mig. När jag landade där uppe hörds en smäll nere på golvet. Inte igen!

Men väskan var kvar i mina händer. Däremot var nu böckerna och kläderna som legat i väskan utspridda över golvet. Jag sträckte upp händerna i en segergest och viftade med väskan mot Alex som såg nöjd ut. ”Vad var det jag sa? Nu tar det sig! Ett par gånger till”, sa han nöjd. ”Inte en chans! Jag ska hem nu så jag hinner duscha innan vi ska på bio.” Jag kastade väskan till Alex innan jag skyndade att samla ihop mina saker.

Alex suckade och skakade besviket på huvudet. ”Du kommer hit imorgon igen, tidigt. Hör du det?” ”Jaja.” Jag teleporterade mig till min cykel som stod innanför ytterdörren. ”När kommer du hem igen?” ”Vet inte.” ”Glöm inte att slå på larmet när du går hemifrån på morgonen, du hade missat det i morse igen”, sa Alex strängt.

Jag stängde dörren till industrilokalen med en smäll efter mig innan han hann säga mer.

17

Anton är lyckligt nyförälskad i flickvännen Nora. Men varför dras hans ögon då mot Sandy gång på gång?

Han är inte intresserad av henne. Inte egentligen …

Allt Anton önskar är att få vara som alla andra. Den perfekta fasaden har han putsat på hela sitt liv, den som hemlighåller vem han egentligen är. Men att vara Superhjälten Axius lärling är någonting som förväntas av honom, ingenting han själv önskar.

Han ska viga sitt liv åt att rädda människor i nöd.

Men om någon får veta vem han egentligen är riskerar han att försvinna spårlöst. Vilket myndigheterna sett till att så många av deras sort redan gjort.

ISBN 978-91-7885-195-9

www.vistoforlag.se

9 789178 851959