VÃ…GA VARA SANN Maria Bouvin
1
VĂĽga vara sann
Våga vara sann
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Maria Bouvin © Fotograf omslag: Jonatan Jungebrant Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-7885-193-5
Printed matter 3041 0971
BEL
NOR DI
N SWA ECO
LA
C
VÃ…GA VARA SANN Maria Bouvin
Innehållsförteckning ............................................................................................ 13 VÄNDPUNKTEN När............................................................................................ himlen rasar ner 15
En ............................................................................................ stjärna glimmar till 25
............................................................................................ Vägledning för avsnittet 27 ............................................................................................ 31 FRISTAD
............................................................................................ Längtan efter frihet 33 ............................................................................................ Vägledning för avsnittet 38 ............................................................................................ VILSE FÖR ATT HITTA RÄTT 43
............................................................................................ Fast i gamla hjulspår 45
............................................................................................ Nygammalt vägskäl 53 ............................................................................................ Framåt med trygga steg 59
............................................................................................ Vägen viker av 63 Att............................................................................................ gå i cirklar 70
............................................................................................ Vägledning för avsnittet 78 ............................................................................................ 81 KLARSIKT
............................................................................................ Omvägar som leder framåt 83
............................................................................................ Med passion som kompass 89 Mål............................................................................................ i sikte 95
............................................................................................ Vägledning för avsnittet 97 ............................................................................................ MEDRESENÄRER GER ÖKAD KRAFT 101
En ............................................................................................ bro av hopp och tro 103
............................................................................................ Inre glöd som vägljus 105
............................................................................................ Från andra sidan 109 ............................................................................................ Vägledning för avsnittet 111
VÄGVAL ............................................................................................ 115 På............................................................................................ villovägar 117
Hjärtats ............................................................................................ val 121 Vägledning ............................................................................................ för avsnittet 128 MED ............................................................................................ SIKTET INSTÄLLT 131
Vinka ............................................................................................ adjö med lätt sinne 133 Vägledning ............................................................................................ för avsnittet 139 PLATS ............................................................................................ ATT VÄXA 143
Andrum ............................................................................................ 145 Gynnsam ............................................................................................ omgivning 147
Tecken ............................................................................................ som visar vägen 151 Inre ............................................................................................ vägvisning 157 Vägledning ............................................................................................ för avsnittet 160 NYSTART ............................................................................................ 165
Språngbräda ............................................................................................ 167
Full ............................................................................................ fart framåt 175
Farthinder ............................................................................................ 178
Bära ............................................................................................ eller brista 182 Vägledning ............................................................................................ för avsnittet 186 UPP............................................................................................ OCH NERFÖRSBACKE 189
Ett............................................................................................ tungt huvud 191 Ett............................................................................................ lugnt sinne 194
Två ............................................................................................ steg fram och ett tillbaka 196 Hämta ............................................................................................ andan 199 Själens ............................................................................................ längtan 202
Sakta ............................................................................................ ner för att komma fram 204 Vägledning ............................................................................................ för avsnittet 209
EFTER ............................................................................................ EGEN KOMPASS MOT MÅLET 211 Med ............................................................................................ framtidstro 213 På............................................................................................ egna ben 214
............................................................................................ Sitta lugnt i båten 218 ............................................................................................ 222 Frihet
Förord Modig, ärlig och genuin är ord som kännetecknar Maria för mig. Boken Våga vara sann tar avstamp i denna kraft. På ett personligt och utlämnande sätt får vi ta del av erfarenheter, lärdomar och utmaningar i en livsresa som startar med att himlen rasar ner. Frikostigt delar Maria med sig och bjuder in till, lika mycket möjligheten till egna reflektioner och utveckling som en spännande och inspirerande berättelse om hur det kan se ut när livet vänder och vad som ska till för det. I slutet av varje avsnitt vägleder och utmanar Maria dina egna livsval, värderingar och utmaningar och öppnar upp för nya insikter och tankar. Denna bok kan bli startskottet för många människor att kanske äntligen börja sin egen sanna livsresa. Kraften i denna bok ligger, för mig, i det faktum att den styrka som byggs upp under bokens sidor bara kan beskrivas och delges av någon som faktiskt lärt sig av sina egna erfarenheter och den livskunskap som kommer av det. Som jag känner Maria har hon skrivit precis den boken som jag anar att hon själv önskade att hon hade fått ta del av när hon gjorde sin livsresa. Och vilken bok hon har skrivit!
10
Tack för att jag har fått ta del av denna bok, som jag är övertygad om kommer förändra många liv till det positiva och hjälpa även andra att bli hjältar i sina egna liv! Jag såg ängeln i stenen och gjorde henne fri. /Michelangelo
Susanne Pettersson Författare, Coach, Mental rådgivare och Förändringskonsult Ulricehamn 2020-03-18
11
Författarens inledning Boken du håller i din hand handlar om mitt självledarskap. Om hur jag vågade stanna upp, känna efter och lyssna till mitt inre och min längtan. Boken handlar också om hur jag vågade ta stegen till den förändring som jag längtade efter, stegen som var början till mitt drömliv. Då såg jag mycket av det som hände som negativt. Idag ser jag det som positivt eftersom alla händelser – till synes positiva eller negativa – har hjälpt mig framåt på min utvecklingsresa; att våga vara mig och att ta de nödvändiga stegen utanför min comfort zone för att nå dit jag innerst inne ville. Idag hade jag i flera fall reagerat annorlunda. Där och då hade jag inte samma information som jag har idag; därför blev det som det blev. Detta är ingen vetenskaplig bok eller en bok innehållande en absolut sanning. Boken handlar istället om min sanning, så som jag upplevde det där och då. Boken utgår från mina tankar och känslor. Dialogerna i boken är till innehållet inte exakta. Andra kan ha andra uppfattningar. Boken kan också handla om ditt självledarskap. Den innehåller vägledning, tips och reflekterande frågor som du kan använda dig
12
av på vägen mot ditt mål. Vägledningen här är inte på något sätt uttömmande. Se den som inspiration och förslag på hur du kan gå tillväga. Ta till dig det som tilltalar dig. Släpp resten. Bara du vet vad som är bäst för dig! Jag hoppas kunna inspirera dig att Våga vara sann! Trevlig läsning! Stora Höga 2020-03-18 Maria Bouvin
13
Vändpunkten När mörkret är som tätast – då syns strimman av ljus som bäst.
15
När himlen rasar ner Jag kastar en snabb blick på datorns klocka igen. Det är dags. Jag skjuter bak kontorsstolen och reser mig mödosamt upp. Min stora otympliga mage gör det svårare än annars. Kavajen stramar. Med säkra steg går jag ut från mitt ljusa, inglasade och modernt avskalade kontorsrum och ut i korridoren. Mina höga klackar klapprar mot trägolvet. Jag går förbi de andra i stort sett likadana kontorsrummen. Jag styr stegen mot ett av de fina stora hörnrummen. Efter bara några steg hugger det till i magen. Jag fryser till is. Tänk om något är fel! Men så går det över lika fort som det kom och jag fortsätter att gå. Skönt att det bara är två veckor kvar tills jag får vila. När korridoren öppnas upp mot advokatbyråns bibliotek kastar jag en snabb blick åt sidan mot en angränsande korridor för att inte krocka med någon. Mina klackar fortsätter att eka mot trägolvet. Barnet i min mage trycker mot lungorna och jag är som vanligt täppt i näsan. Jag har svårt att andas. För varje steg jag tar känner jag hur det smärtar i ena höften. Foglossningen är värre den här gången. Så är jag framme vid dörren. Den är öppen, men jag knackar ändå. Jag väntar på ”kom in”. Jag kikar in försiktigt och tar några steg in i rummet. Omedelbart dras blicken till de stora fönstren. Där utanför glittrar vattnet. Jag tar inte in det vackra. Istället möter jag delägarens blick. Men vad nu, han ser spänd ut, tänker jag. Jag vill skämtsamt säga
17
”det är bara ett utvecklingssamtal”, men något stoppar mig. En svag tyngd i bröstet gör sig påmind. ”Hej, Maria, varsågod och sitt”, säger han och håller ut handen mot den lilla gruppen av fåtöljer. Där sitter redan en av mina andra kollegor och tittar vänligt mot mig. ”Hej. Blir det bara vi tre?” frågar jag som minns att ytterligare en person var kallad till mötet. ”Ja”, svarar delägaren kort. En skugga drar över mig och jag blir på min vakt. Det är något i stämningen som jag inte kan sätta fingret på. Nåja, det har väl hänt något oväntat i något av de stora ärendena han ansvarar för, tänker jag och slappnar av igen. Jag har varit på många utvecklingssamtal under de många åren på byrån och har inget att oroa mig för. ”Ja, vi ska ju ha utvecklingssamtal”, säger han och tittar ner i papperna han håller i. Vi följer mallen för utvecklingssamtal och allt är som vanligt. ”Du jobbar på bra och gör det du ska”, fortsätter han. Jag hör ”men” redan innan ordet når mina öron. ”Men, det känns inte som att du brinner för detta. Du gör det du förväntas göra, men inte mer. Är det detta du egentligen vill göra?” frågar han. Jag stelnar till. Det glasklara svaret på frågan är NEJ, men det kan jag inte svara. Om jag så mycket som andas att jag vill något annat vet jag att det är kört. Då vill de inte satsa på mig längre. Därför svarar jag istället snabbt ”ja”. ”Men du har ju upplevt mycket stress. Du kanske ska fundera på att arbeta som något annat än konsult?”
18
Tyngden i bröstet ökar. Vad är detta? tänker jag. Samtalet fortsätter och jag får fler frågor som jag försöker svara på så gott jag kan, i många fall undvikande. ”Jaha, men vi kommer i alla fall inte att flytta upp dig i lönetrappan”, säger han till slut. Nu fylls bröstet helt med något hårt och svart. Jag förstår, men ändå inte. Jag minns hur jag blev visad lönetrappan i samband med min anställning och fick förklarat för mig att man flyttas upp ett steg varje år och då får högre lön, förutsatt att man har gjort det som förväntas av en biträdande jurist på just det steget, på väg uppåt. ”Va, skämtar ni?” slinker det ur mig innan jag hinner stoppa det. ”Nej.” Tystnaden lägger sig som en mörk och tung blöt filt över mig. Jag är inte längre önskvärd! Insikten som rullar in över mig är obarmhärtig. Där och då går något sönder inom mig. Tiden står still. Huvudet fylls av tankar. Jag förstår inte. Det jag hört andra viska om i korridoren, men aldrig trodde skulle hända mig, har just hänt. Jag har fått ett så kallat negativt besked. De ser inte någon framtid för mig på byrån; den smala vägen upp till delägarskap. Marken under mig öppnar sig och jag faller rätt ner. Hårt. Samtidigt öppnar sig himlen och faller ner över mig. Ett stort mörkt hål är det enda jag ser. ”Men, då måste jag ju säga upp mig.” Jag hinner precis säga färdigt meningen med darrande läppar innan en tår letar sig fram i ögonvrån. Jag försöker ilsket men diskret torka bort den. Jag vill inte gråta! Inte nu. Inte på utvecklingssamtal. Inte framför delägaren och min
19
kollega. Men jag kan inte stoppa det. Alla uppdämda känslor av stress, oro och otillräcklighet väller upp och tårarna forsar nerför mina kinder. Jag gråter öppet. Jag förstår att jag därmed visar dem att de har fattat rätt beslut. Att jag inte ”pallar trycket”. Det gör det hela ännu värre. Jag skäms. Jag känner mig liten. Jag vill bara gömma mig i det stora svarta hålet. ”Nej då”, svarar han efter att ha väntat in min gråtattack något. ”Det betyder bara att vi inte kan se dig som delägare och att du får se dig om efter något annat på sikt. Det är ingen brådska. Det finns tid.” Men jag vet. Eller tror att jag vet, att jag förväntas lämna byrån så snart det går. All den fina positiva feedbacken. Alla fina minnen. Längtan efter mitt barn. Längtan efter vila. Allt det är borta. Allt jag kan tänka på är att jag inte duger. Att jag inte är omtyckt. Att jag inte är trygg och att min föräldraledighet är förstörd. ”Men jag är ju gravid och ska snart ha barn. Jag kan inte gå på intervjuer nu”, säger jag snyftande. ”Det förstår vi såklart. Det är ingen brådska. Vi ville ge dig beskedet nu så att du hinner fundera över vad du vill göra istället, nu när du ska vara föräldraledig.” Han fortsätter att försöka trösta mig, på sitt sätt. Han upprepar vilken skicklig jurist jag är och hur trevligt det är att arbeta med mig. Men jag lyssnar inte. Jag kan inte ta in det. I mitt inre målar jag upp hur jag står med huslån och två barn med bara en intäkt; min mans låga brandmanslön. Jag försöker lugna mig. Jag försöker stänga av. Det blir tyst. Jag hämtar mig något och torkar mina tårar. Så kommer nästa tankespiral: vad ska de andra på byrån tro? Att få
20
ett negativt besked är inte något man pratar om. Det är något fult, något som bara händer andra. Känslan av att vara värdelös, oönskad och förbrukad slår till med ännu större styrka. Tårarna strömmar återigen nerför mina kinder. De två männen, snyggt klädda i mörka kostymer, skjorta och slips gör vad de kan för att trösta mig, en höggravid, välklädd och späd kvinna som gråter högt. De upprepar gång på gång den positiva feedback de har att ge mig. Det hjälper inte. De kan inte ge mig det jag verkligen behöver: äkta kärlek och bevis på att jag duger precis som jag är. ”Jag kan inte gå ut så här”, säger jag till slut. ”Vi förstår det. Du får sitta här så länge du behöver.” Men jag ser hur de skruvar på sig i sina kostymer. Att sitta kvar är ohållbart. Jag reser mig och går med sänkt huvud och böjd rygg ut i korridoren. Jag tittar försiktigt åt båda hållen men ingen är i närheten. Och jag skyndar mig sedan bort de få metrarna till mitt eget kontorsrum igen och stänger dörren bakom mig. Jag greppar telefonen för stöd och ringer det välbekanta numret. Han svarar glatt: ”Hej älskling.” ”Jag har fått sparken”, säger jag. Jag kan ana mig till chocken han upplever. Jag överdriver. Det är ju inte helt sant. Men det är så jag känner. Jag gråter i luren. Han lyssnar. Till slut sansar jag mig och berättar hur det egentligen är, utifrån det jag själv tror att jag förstår. v Där och då kändes detta som slutet på min karriär. Hela jag var förminskad. Det kändes som slutet på allt. Ändå var detta min vänd-
21
punkt. Den spark i baken som jag så väl behövde för att ta mig ifrån den roll och omgivning som bröt ner mig, just för att jag inte kunde vara mig själv. Eller trodde att jag inte kunde vara mig själv. Innerst inne ville jag inte ens själv vara kvar. Jag hade slutat anstränga mig till mitt yttersta. Jag hade börjat gå hem i mer human tid. Jag hade tidigare haft samtal med byråns HR-ansvariga om att jag kanske skulle göra något annat. Efter att jag hade tackat ja till erbjudandet hade byrån anlitat en coach för att jag skulle få hjälp att reda ut om jag ville vara kvar eller inte. Jag hade genomfört samtalen och testerna och jag började ana att jag inte ville vara kvar på byrån, i vart fall inte på sikt. Jag hade inte återkopplat min insikt till HR, det låg liksom inte i mitt intresse att göra det självmant. Inte förrän jag hade hittat något annat att göra och kunde säga upp mig själv. Långt där inne hade jag nog vetat länge att det var dags att gå vidare. Men jag var inte redo att ta in informationen som ville fram. Jag vågade inte. Jag ville inte. Jag var rädd för vad det skulle göra med mig. Jag var rädd för vad som skulle hända. Jag visste inte heller vad jag skulle göra istället. Tryggheten i att veta var viktigare än en framtid jag inte kunde förutse. Så jag bet mig fast. Jag låtsades som ingenting och jag fortsatte trots att jobbet inte var roligt längre. Något drastiskt behövde hända för att få mig att inse att jag var på helt fel väg. Och något drastiskt hände. Jag tvingades till insikt och för det är jag idag evigt tacksam. Så om detta, sett i efterhand, var det bästa som kunde hända, och jag faktiskt själv i mitten av utvecklingssamtalet ville svara nej på frågan om jag ville arbeta kvar – vad var det då som var så farligt? Varför påverkade det mig så starkt? Varför tog jag så illa vid mig? Jag hade aldrig siktat mot delägarskap och själva beskedet borde
22
därför inte ha påverkat mig så starkt. Men det var inte förlusten av delägarskap eller anställningen som sådan som var det svåraste. Det var förlusten av tryggheten i en anställning. Det var rädslan för vad andra skulle tycka nu när det stod klart att jag inte dög, så som jag såg det. Mitt jobb hade blivit mitt allt, och plötsligt rycktes allt jag trodde att jag var bara bort. Det som drivit mig i stort sett hela mitt liv var nämligen min vilja att prestera för andra. Allt jag gjorde, gjorde jag för att vara andra till lags. Jag trodde att jag var tvungen att prestera, och det på absolut toppnivå, för att bli omtyckt. Jag gjorde alltid mitt bästa, mitt yttersta. Och det uppskattades. ”Good enough” fanns inte i min ordlista, och det var jag stolt över. Jag var stolt över att vara en perfektionist, ett kontrollfreak och en ”duktig flicka”. Allt annat var oacceptabelt. Enligt min egen standard. Så när beskedet kom var det enda jag hörde: ”Du duger inte.” Även om de orden aldrig uttalades under samtalet. Den positiva feedbacken rann av mig. Den nådde inte fram eftersom jag var fast i mina mörka tankar och känslor. Då spelade det ingen roll att jag inte ville ha jobbet. Det enda som betydde något var att jobbet inte ville ha mig. Dessutom hade jag gett mitt allt till byrån. Inte för att någon uttryckligen hade bett om det, utan för att jag trodde att det förväntades av mig. Min prestationsångest och viljan att vara till lags var verkligen inte hälsosam. Många var de gånger som jag hade suttit inne på kontoret och gråtit för att jag bara inte orkade längre.
23
Stressen det ledde till gjorde att jag ofta var sjuk. Jag hade gått till jobbet med feber, många gånger. En gång när jag var för sjuk för att ta mig till jobbet kom vaktmästaren i taxi med pärmar från kontoret för att jag skulle kunna jobba hemifrån. När jag fick missfall, efter många försök att få barn, åkte jag ändå direkt tillbaka till jobbet efter sjukhusbesöket trots att hela mitt inre var upprivet. Men jag bet ihop och arbetade. Mest för att jag var rädd för att någon skulle fråga vad som hänt. Jag är fullständigt övertygad om att vem som helst på byrån skulle ha skickat hem mig direkt om han eller hon hade fått reda på hur det låg till. Lika säker som jag idag är på att det hade varit okej att inte ta det där jobbsamtalet när jag bytte om i det separata rummet i väntan på undersökning för att utreda om jag hade en tumör. Idag låter det även i mina öron fullständigt bisarrt att jag hela tiden prioriterade mitt arbete och alla andra på det sättet, men det var så min världsbild var då. Jag ställde alltid upp och jag gav min hälsa till byrån, utan att det förväntades av mig. Att byrån sedan togs ifrån mig, efter allt jag gjort, kändes orättvist. Så även av hälsoskäl borde jag ha förstått att jag borde sluta på byrån. Som den där gången när jag kom hem från jobbet och min man frågade hur det hade varit. Först hade jag bara reflexmässigt svarat ”som vanligt”. Sedan hände något. Hjärtat hade värkt och ett vemod sköljde över mig. Ögonen fylldes med tårar, läpparna darrade och jag hade inte kunnat hålla tillbaka gråten. ”Men, vad är det som händer?” hade han frågat. ”Har det hänt något?” ”Nej”, hade jag snyftat tillbaka och sagt: ”Jag orkar inte längre.” Den naturliga följdfrågan ”Vad är det du inte orkar?” kunde jag
24
inte svara på. Jag visste faktiskt inte själv. Inte då. Men det borde ha gett mig starka signaler om att något var fel och att det hade med jobbet att göra. Mina ord hade förvånat även mig. Vad var det jag inte orkade längre? Jag hittade inga svar. Det satt så långt inne och kanske vågade jag inte fundera över vad mina känslor berodde på. Jag hade sett föräldraledigheten som en stund att vila upp mig. En stund att reflektera över vad jag egentligen ville, i lugn och ro. Istället blev läget helt annorlunda. Jag hade fått sämre självkänsla och självförtroende än någonsin. Jag kände mig totalt värdelös. Och jag kände ännu mer stress och press än tidigare. Alldeles oavsett vad man sa till mig från byråns sida kände jag mig tvingad att hitta ett nytt jobb fortare än kvickt. Samtidigt var allt jag egentligen ville att få lite frihet och ta dagen som den kommer.
25
Det som först krossade mitt hjärta visade sig vara det som behövdes för att jag skulle kunna börja sätta samman bitarna och göra mitt hjärta helt.
26
En stjärna glimmar till Några få dagar efter mitt negativa besked är tanken att jag ska assistera en annan delägare i ett skiljedomsförfarande. Det är ett fint uppdrag och en möjlighet. Men jag vill inte. Jag känner mig inte uppskattad. Jag kan inte fokusera på uppdraget. Jag vill inte fokusera på det. Jag vill fokusera på mig själv. Jag vill vila. Och kanske för första gången på väldigt länge lyssnar jag faktiskt på mitt eget behov. Jag tänker agera utifrån mitt bästa. Även om det tar emot. Jag har alltid gjort det som alla andra säger åt mig att göra, utan att reflektera över om jag själv vill eller inte. Men jag gör det. Jag säger ifrån. Jag ber att få bli ersatt. Svaret som kommer är oväntat. ”Visst, om du vill det så ordnar vi det.” Tänk att det var så lätt att bli ersatt. Att jag trots allt är ersättningsbar. Jag vet att det låter konstigt och i det närmaste skrytsamt (som om jag vore den bästa). Men jag är som sagt van att jobba hårt. Jag är van att jobba sent. Leveranser ska hållas. Tiden räcker i princip aldrig till. Det finns alltid mer att göra. Fler ärenden. Bättre utfört jobb. Att säga nej var inget jag hade tagit för vana att göra, och inte de flesta andra på byrån heller, för den delen. Det var så det var. Någonstans här måste jag ha bestämt mig. Bestämt mig för att inte vara bitter och låta mig själv vara ett offer för omständigheterna, utan istället visa att jag kan ta mig loss och styra över mitt eget liv. Bestämt mig för att stärka mig själv. Bestämt mig för att börja lyssna
27
på vad JAG vill. Bestämt mig för att sluta slita ut mig för alla andras skull (både hemma och på jobbet). Bestämt mig för att stå upp för mig själv. Långt där inne tänds något.
28
Vägledning för avsnittet Känner du igen dig? Känner du dig fast i en situation och vet inte hur du ska stoppa ekorrhjulet? Bara gör det! Ta time out! Ta tjänstledigt. Det måste inte vara så drastiskt. Ta semester. Ta ledigt en helg från allt. Eller gör bara något annorlunda och roligt. Byt fokus. Om du mår dåligt finns det en anledning till det. Du kan göra något åt det. Antingen gör du det själv eller så blir du ”tvingad” till det, som jag blev. Valet är ditt. Lyssna till de signaler och tecken du får. För mig hade det gått så långt att den enda möjliga vägen var att lämna byrån. Om jag hade stannat upp tidigare eller fått hjälp hade det kanske räckt med att ändra förhållningssätt. Om inte annat för att jag då skulle ha fått en bättre övergång. Jag hade kunnat fokusera på det som var bra och att låta glädjen styra istället för prestationen. Om du mår dåligt i din omgivning så har du tre val (eller kanske vet du fler?): Att ändra ditt eget förhållningssätt, att förändra de omständigheter du kan förändra eller att gå därifrån. Glöm inte att be om hjälp från din chef, kollega, vän, familjemedlem eller någon annan. Innan du läser vidare, och om du känner igen dig, stanna till här ett tag. Släpp prestationen och suget att fortsätta läsa, och att komma framåt (i boken) för att bli klar. Klar (över din situation, och det är väl det viktiga?) blir du först om du tar dig tid att stanna upp och reflektera.
29
Så reflektera en stund över frågan: Är du där du vill vara? (I livet och arbetslivet, mentalt och fysiskt.) Om du inte känner dig nöjd med svaret kommer här några fler frågor att reflektera över och som kan hjälpa dig en bit på vägen: •
Vad är det som gör att du mår dåligt/inte trivs? Vad tror du att det beror på? Vad vill det säga dig?
•
Försök klargöra om du är på fel plats, om du behöver utvecklas på något sätt eller om du ”bara” behöver ändra ditt förhållningssätt.
•
Oavsett vad: Hur accepterar du att det är som det är just nu? (Även om du inte tycker om det.)
30
Att acceptera det som är nu är en bra grund för att du ska kunna lämna det gamla bakom dig och gå vidare mot något nytt.
31
Längtan efter frihet Utåt sett hade hon allt. Ett eftertraktat och välbetalt jobb med hög status, materiellt välstånd, vänner, en man som älskar henne, en liten dotter och ett barn till på väg. Jag tittar ut över havet och ser hur de vita små molnen speglar sig Ändå fattades något. Något väldigt viktigt som inte gick att i vattnet. En fågel flyger förbi över himlen. På min sida av fönstersätta fingret på. En känsla av att något var fel. Att hon ville rutan känner jag hur barnet där inne i min mage rör sig. Det är något annat, något mer. Men vad? trångt. Inte många dagar kvar nu. Jag lägger handen över magen Långt där inne fanns vetskapen om att stora förändringar och stryker över den lilla foten som känns tydligt genom både hud behövdes, men vetskapen gick inte hela vägen fram. Hennes och kläder. Plötsligt går luften ur mig. Jag drar efter andan och lutar rädsla stod i vägen. mig tillbaka i den grå mjuka fåtöljen. Det var en hård spark. Orden Hon var fast och visste inte hur hon skulle ta sig loss. kommer tillbaka. ”Vi ville ge dig beskedet nu, så att du hinner funDå hände det hon aldrig trodde skulle hända. Det som dera över vad du vill göra istället, nu när du ska vara föräldraledig.” fick himlen att falla ner över henne och tvinga henne till Fundera. Jag gör ju inget annat än funderar. Hela tiden. Ändå nödvändiga förändringar. kommer jag ingen vart. Jag tittar ut genom fönstret igen. Tänk om
jag kunde vara en fågel, och bara flyga iväg. Utan att behöva oroa
I självbiografin ”Våga vara sann” får du följa med på Maria mig. Så kommer nya ord in i huvudet. Ord jag också fick höra på Bouvins svindlande utvecklingsresa. En inre resa från ovisshet, byrån. ”Men Maria, det är klart att du ska ta det lugnt och njuta av osäkerhet och oro till klarhet, inre styrka och framtidstro. Och din föräldraledighet.” Något händer i mig. Det är klart jag ska. Jag en yttre resa, en helt ny karriär! tänker faktiskt njuta av min föräldraledighet och vila. Axlarna sjunOm du vill och vågar kan du använda dig av bokens ker ner och jag känner hur trött jag är. Jag fäller bak fåtöljen, sluter självhjälpsavsnitt för din egen utveckling. ögonen och drar den vita tjocka filten längre upp över mig.
TackJag förrycker att jagtill fåttoch ta inser del avatt denna bok, ha jagsomnat. är övertygad om attpå jag måste Jag sträcker den kommer förändra många liv till det positiva och hjälpa även armar och ben och försöker mödosamt resa på mig. Det tar tid och andra att bli hjältar i sina egna liv! gör ont. Till slut är jag uppe ur fåtöljen och går långsamt bort mot /Susanne Pettersson, Författare, Coach, Mental rådgivare och Förändringskonsult
trappan till undervåningen. Varje trappsteg är en utmaning. Det hugger i höfterna för varje steg. Jag stannar till i mitten av trappan och vilar. Sedan fortsätter jag mina steg. När jag är nästan nere ser ISBN 978-91-7885-193-5 jag mobiltelefonen på byrån i hallen.
www.vistoforlag.se
9 789178 851935