9789178851850

LIVET HIVET DODEN En personlig berättelse om ett dödligt virus, ett dödligt missbruk och om kärleken till livet

PETER ROTH

1

Livet hivet dรถden

Livet hivet döden

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Peter Roth Omslag: Mattias Norén, Visto förlag Sättning: Peter Roth/Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7885-185-0

LIVET HIVET DODEN En personlig berättelse om ett dödligt virus, ett dödligt missbruk och om kärleken till livet

PETER ROTH

v

Väl uppe på mottagningen gick jag fram till receptionen med ett hjärta som bultade lite mer än vanligt. Jag sa mitt anonyma nummer till sjuksköterskan och han plockade fram min journal.

Det var då det hände. Jag såg att han tittade på mina papper och hur en lätt ryckning i hans öga, likt ett ticks, fladd­rade till. För mig kändes denna lilla muskelreaktion som en jordbäv­ning. Hela mitt inre skakade. Jag tolkade det som ett besked om vad han hade sett, att de skulle ge mig domen – att jag hade fått sjukdomen! ”Nej, nej, förträng, förträng”, sa jag till mig själv. Det behöver inte alls vara så. Det är säkert bara inbillning.

– Du får sätta dig ner i väntrummet så kommer läkaren och hämtar dig, sa sjuksköterskan.

När jag senare kom in till den manlige läkarens rum, satt det även en kvinna där. Då visste jag det säkert.

Jag hade redan från så många andra hört att det alltid funnits en kurator med när de fått sitt besked. Att de fått hiv.

Så var det även för mig.

– Jag förstår vad ni kommer att berätta, sa jag, vände på klacken, stängde dörren, och gick därifrån. v 7

KAPITEL 1 1980

I

slutet på den mörka månaden november 1980 hände det.

Miraklet som spred ljus och glädje – vår dotter föddes. Av ett litet ägg och en ännu mindre spermie hade något stort uppstått.

Något som skulle fortsätta växa och bli ännu större. Anne hade bestämt hävdat att det skulle bli en pojke, så namnet Rasmus var det enda vi hade tänkt på.

När det glädjande faktumet att det var en flicka stod klart, kom Anne med namnförslaget Maria. Det kändes perfekt på många sätt.

Dels att Maria plus Anne blev Marianne, som ju Annes mamma hette.

Dels att det kändes gammaldags men ändå modernt, och att namnet var lite ovanligt – trodde vi. Senare i skolan skulle det visa sig att det var det vanligaste namnet. Flera i hennes klass hette just så.

Jag var 25 år och Anne var 23 år. Vi var förälskade och hade hela livet framför oss. Vi bodde i en stor etagelägenhet i en närförort till Stockholm. Samma förort som jag vuxit upp i. En plats jag gillade och kände till utan och innan, och där jag hade en del fina vänner.

Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att Maria skulle få ett bra liv.

Jag tänkte mycket tillbaka på min egen barndom och bestämde mig för att hon inte skulle få uppleva några våldsamma bråk, inga slagsmål 9

och ingen fylla. Inget av det jag fick upp­leva. Utan istället trygghet och kärlek. Jag skulle ge henne allt jag kunde!

Jag jobbade vid det här tillfället på en stor dagstidnings tryckeri på nätterna. Det blev därför mycket ledig tid på dagarna då jag gärna tog hand om Maria. Jag älskade att gå omkring med henne i babyselen på magen. Gå runt i det stora vardagsrummet i vår nytapetserade lägenhet och sjunga för henne. Byssan lull var min favorit bland barnsångerna.

En sång med både glädje och melankoli. Just så där som livet för det mesta är. v Sex månader efter födelsen var det så dags för mig att ta ut lika många månader i pappaledighet. På den tiden var det inte så vanligt att pappor tog ut föräldraledighet, så det var ganska ofta det väckte lite uppseende när jag drog omkring på barnvagnen. De flesta tyck­te att det var positivt, men ibland kom gamla invanda fördomar upp till ytan. Om Maria var lite gnällig eller ledsen så hände det att jag fick kommentarer som: ”Stackars liten, längtar hon kanske efter mamma …”.

Men jag brydde mig inte speciellt. Jag kände mig tacksam, glad och säker i min roll som förälder. Jag älskade Maria och hon älskade mig!

Hela sommaren hyrde vi ett fint hus på en udde vid en sjö i södra Hälsingland. Anne jobbade, så Maria, jag och vår katt spenderade mycket tid där på egen hand.

Hälsingland är mitt barndoms sommarlandskap och när jag reser dit börjar mitt hjärta alltid bulta lite extra så fort de böljande mjuka bergen dyker upp i horisonten.

Från Hälsingland hade min släkt på pappas sida sitt ursprung sedan 10

hundratals år. Där föddes min farfarsfar på samma datum som jag, fast exakt hundra år tidigare. I det landskapet kände jag mig hemma.

Under sommarens ledighet lyckades jag även släktforska en del på biblioteket i Bollnäs. Jag satt där och läste mikrofilmer medan Maria sov tryggt i sin barnvagn. Det var den sommaren jag började få mer förståelse för min dysfunktionella uppväxt. Jag fick upp ögonen för att min pappa troligtvis inte hade haft det så lätt under sin uppväxt. Inte heller min farfar. Det var hårda och fattiga förhållanden som präglat deras liv. Jag började få förståelse för vad det sociala arvet innebar.

Jag bestämde mig för att jag skulle göra allt för att vara den som bröt arvsynden. Men det skulle visa sig att det inte var så lätt som jag trodde. v Men ingenting varar för evigt! Trots att Anne och jag hade känslor för varandra, blev vardagen tung och vi började bråka och gräla på varandra. Vi var som två barn som lekte att vi var vuxna. Vi hade tagit på oss ett vuxenansvar som vi inte riktigt klarade av. Vi gjorde många försök att hålla ihop förhållandet. Vi gick till och med på samtal hos en psykolog en period, men det hjälpte inte.

Jag var livrädd att det skulle bli bråk om Maria om vi separerade.

Jag var skraj att jag som man skulle bli den som drog nitlotten.

Men den dagen vi bestämde oss för att göra slut blev det inget bråk!

Snarare tvärtom. Vi kom överens om att jag skulle ta huvud­ansvaret för Maria även fast vi juridiskt hade gemensam vårdnad.

Nu när jag inte längre hade något förhållande att ta hänsyn till skulle jag komma att utforska nya sidor av mig själv. Sidor som jag tidigare inte velat acceptera.

11

v Även om jag hade haft många vänner under min uppväxt fanns det alltid något där som gjorde att jag kände mig annorlunda och utanför. Som att jag gick och bar på något skamligt inom mig.

Hemma pratade vi aldrig om sex. Men när jag fyllde femton hade mamma ändå köpt en modern bok om ämnet. Det var ju omtänksamt. Men det var fortfarande tabu att prata om. Jag fick läsa boken själv.

I boken fanns ett kapitel som handlade om homosexualitet. Det kändes spännande. Jag läste texten och tittade på bilderna många gånger. Samtidigt skämtades det mycket om bögar i killgänget, så det var absolut inget jag ville förknippas med.

Dessutom fanns det inga direkta förebilder. Den enda bögen jag hade hört talas om var en gymnastiklärare på skolan som hade tafsat på några av eleverna i duschen och som sedan blivit avskedad. Jag kände mig väldigt vilsen och skräckslagen inför min egen sexualitet. v Nu när jag var drygt 25 år hade jag på väg till mina körrepetitioner på kvällarna upptäckt att det fanns killar och män som samlades på en gata i centrala Stockholm. En gata som var känd för alla sina porrbutiker.

Det var något som utspelades där som jag inte riktigt förstod. Och så en kväll när min nyfikenhet hade tagit överhand så gick jag dit igen.

Helt plötsligt var det en bil som stannade till. Rutan vevades ner och en man undrade om jag ville hoppa in. Det kändes läskigt, men var också spännande. Så jag tog mod till mig och hoppade in.

12

Vi körde iväg i den mörka kvällen och han stannade slutligen på en liten ödslig plats ute på Djurgården, och där, i hans bil, hade jag min första sexuella erfarenhet med en man. Jag kommer inte ihåg så mycket av vad som hände. Men jag minns att jag efteråt kände mest äckel och skam.

Trots alla dessa äckel- och skamkänslor fortsatte jag komma tillbaka till denna gata många gånger. Det var ju det enda ställe jag kände till.

13

v

Jag skulle vilja ge dig guld och gröna skogar – men jag är bara en mänska Jag önskar jag kunde ge dig allt det där jag aldrig fick – men jag är bara en mänska Därför hoppas jag att jag åtminstone kommer att kunna ge dig stolthet en känsla av att du duger såsom du är Att bli älskad för att du är du Och jag hoppas att du en dag kommer att förstå och hålla av mig för den jag är – bara en mänska v

14

KAPITEL 2 1981–1990

D

et var någon gång på vintern 1981–82. Maria och jag hade flyttat från min och Annes gemensamma lägenhet och bodde and­rahand i en lägenhet på Götgatan. Det var otroligt mycket snö den vintern. Kaos på gatorna. Överallt stod det insnöade bilar som hindrade plogbilarna att forsla undan snön. Kommunen var tvungen att ta till med hårdhandskarna och transporterade bort dessa bilar. Och det var just det som hände oss en morgon.

Det var svinkallt och mörkt när vi skyndade oss för att leta upp min vita Volkswagen ”Bubbla”. Men den fanns liksom inte på den plats där jag hade lämnat den kvällen innan. Först kände jag en stor förvirring och osäkerhet. Men när jag sedan upptäckte att gatan var tom på bilar och att den var nyplogad förstod jag att den måste vara borttransporterad.

Så istället för att jobba den dagen fick jag lov att först åka kommunalt ut till Hägerstensåsen för att lämna Maria på hennes nya dagis, och sedan åka kommunalt ut till Lidingö dit bilen hade bogserats och lösa ut den med den summa det kostat att felparkera. Plus bogseringskostnaden. Det blev dyrt för mig. Jag jobbade endast deltid eftersom jag inte ville att Maria skulle vara för länge på förskolan på dagarna.

15

Det var samma vinter då jag en kväll efter att Maria hade somnat satt och läste kvällstidningen. Det var då mina ögon fastade vid en liten rubrik som skulle förändra mitt liv för alltid: ”Mystisk sjukdom drabbar homosexuella”.

I texten berättade man att en läkare i New York hade upptäckt att flera av hans homosexuella patienter hade dött och att alla hade haft samma symptom. Det verkade vara en helt ny dödlig sjukdom. Man hade ingen aning om hur den smittade eller var den kom ifrån. ”Hjälp”, tänkte jag. Vad innebär det här? Kan det gälla mig också?

Kan jag ha blivit smittad? Kommer jag att dö? Kommer Maria vara tvungen att växa upp utan en pappa?

Då hade sjukdomen inte ens ett namn. Ingen visste om att det var ett virus. Ingen visste om hur den smittade. Ingen visste om att det gick att skydda sig genom att använda kondom.

Och jag som precis hade börjat ta de första stapplande stegen ut ur garderoben. Hur skulle jag nu göra?

Ett av de viktigaste besluten jag tog var att jag inte tänkte stanna kvar där. Inne i den mörka garderoben. Jag skulle fortsätta min resa framåt. Jag ville ut i ljuset. Jag ville inte gå och skämmas över mig själv.

Jag ville att Maria skulle växa upp med en stolt pappa. Jag hoppades att det skulle smitta av sig på henne så att hon också skulle känna stolthet över sig själv.

Jag visste ju att det hade påverkat mig mycket negativt att jag alltid skämdes över min egen pappa under min uppväxt. ”Elaka gubben”, som han kallades bland de andra barnen på gården.

Den nya sjukdomen skulle komma att påverka hela mitt liv efter det. På många olika sätt. Framför allt mitt sexliv. Den skulle förfölja mig i mina tankar varje gång jag träffade en ny kille som jag blev 16

förtjust i. Rädslan för att Maria skulle kunna bli faderlös fanns alltid som ett spöke i mitt huvud. v I början fanns det inget sätt att kolla om man hade fått sjukdomen.

Man visste ju inte ens att det var ett virus. Men man hade lärt sig att känna igen vissa tidiga symptom. Till exempel svullna lymfkörtlar.

Det fanns en kvällsmottagning på Södersjukhuset som drevs på frivillig basis av några homosexuella läkare. Första gången jag gick dit klämde de lite här och där på min kropp. Och en sak som läkaren konstaterade var just det att jag hade – svullna lymfkörtlar.

Jag kom ihåg att jag gick därifrån med stark ångest, samma ångest jag hade känt den kvällen då jag läste notisen i tidningen. Kunde det vara så att jag hade drabbats?

Mitt minne sviker mig. Jag vet inte hur, men på något sätt så konstaterades det till slut att jag inte var smittad. Att jag hade fått respit för denna gång. v 1980-talet var helt tokigt. Om man tittar på gamla klipp från nyhetssändningar och tidningar så kan man tro att det handlar om en annan värld, en annan tid – de flesta människor var ju ändå upplysta när det gällde så mycket annat. Men oro och okunskap gör tydligen detta med människor.

Det förvandlar vänlighet till avståndstagande och ilska. Liksom när pesten härjade på medeltiden tolkade många det som Guds straff.

Bögarna fick skylla sig själva.

17

Det finns många exempel på hur irrationellt människor agerade. Ägaren till en skrotfirma som hade in en bil som var ”smittad av AIDS!” och som därför brände upp hela bilen.

Eller läkaren som föreslog att alla med sjukdomen skulle isoleras på en egen ö, och där få den vård de behövde. Jag undrar om han senare åkte till Kuba, för det var ju precis vad som hände där. Det fanns även läkare som föreslog att alla med sjukdomen skulle tatueras för att lättare identifieras.

I ett inslag på tv-nyheterna visar en polis stolt upp sig klädd i en utrustning som skulle passa för en rymdfärd. Nu var han beredd att handskas med smittade brottslingar. Man hade ju upptäckt att det inte bara var bögar som bar på viruset. Även narkomaner och prostituerade kunde vara smittade.

I ett annat tv-inslag berättar en polis att man var tvungen att desinficera ett helt rum på häktet, då man fått reda på att personen som suttit där hade sjukdomen.

Otaliga är berättelserna om hur förnuftet ersattes av panikåtgärder.

Och på sätt och vis kan jag förstå deras oro. Det var ju trots allt ingen som till en början visste hur sjukdomen överfördes.

Jag minns själv den gången jag var på en helgkurs. En av killarna i gruppen var hivpositiv. När de andra fick reda på detta, och när det samtidigt fanns spår på handfatet i det gemensamma badrummet av att han hade rakat sig, blev de hysteriska.

Jag reagerade med ilska, och i protest gick jag fram och gav honom en rejäl kyss medan de tittade på. Kanske okunskap kan besegras med kärlek?

Men tyvärr lever denna okunskap och rädsla kvar hos många än idag. Det gör att många hivpositiva fortfarande inte vågar berätta om sin sjukdom.

18

Min dotter och jag pĂĽ Skansen 1982.

19

v Under 1980-talet hade jag några längre och en del kortare förhållanden med olika killar. Några av dem lärde även Maria känna väl.

Under åren har jag ofta fått frågan om hur hon upplevde detta.

Och vid åtminstone ett tillfälle vet jag att även hon har fått frågan: ”hur känns det att växa upp med en homosexuell pappa?”

Vad jag kan konstatera är att barn inte föds med fördomar. För henne var det inget konstigt. När Marias mamma skulle gifta sig med en ny man frågade hon om inte jag också skulle gifta mig.

Jag svarade, att det kanske jag skulle göra, men att jag kanske skulle gifta mig med en kille. ”Nej, det kan man ju inte”, svarade hon. ”Joho”, sa jag, ”varför skulle man inte kunna göra det?” ”Vem ska då ha brudklänningen”, var det skrattande svar jag fick.

Svårare än så var det inte. För en femåring var det bara en praktisk fråga om vem som skulle ha vad på sig. Och enligt normen som alla barn blir präglade av, måste någon ha en brudklänning på sig vid ett bröllop!

I vuxen ålder har Maria berättat att hon är glad över de erfarenheter hon fått med sig, och det har gjort henne till en medkännande människa som står upp för mänskliga rättigheter i alla lägen. v En dag träffade jag en kille som jag blev väldigt förälskad i. Han berättade att han var med i Stockholms Gaykör – och att han levde ihop med körledaren. Jag älskade musik och hade ju sjungit i kör ända sedan grundskolan så han övertalade mig att prova.

Så jag tog mod till mig att gå till en körrepetition. Det blev början 20

på en utvecklande tid, men också på en svår period i mitt liv. Det blev plågsamt att gå till repetitionerna och träffa den man jag var förtjust i. Och samtidigt umgås med dennes partner som inte visste något om att jag mellan varven träffade den andre. Ännu värre blev det när körledaren en dag dök upp hemma hos mig och förförde mig. Förvirring och åter förvirring.

Jag hade hamnat i säng med bägge utan att de själva visste om att jag varit med den andre. Min egen gränslöshet fick till konsekvens att jag fick bära på andras hemligheter. En situation som jag inte skulle vilja rekommendera.

Men det var också en bra period i mitt liv. Jag blev en stoltare bög än jag varit innan. Jag tror även att jag satte lite avtryck i körens utveckling. Jag hade tidigare hållit på med teater på amatörnivå och förde in lite nya övningar på körrepetitionerna. Maria var med vid några tillfällen och blev en populär liten flicka bland bögarna.

Det var en stor kör när jag började där. Tror att det var uppåt sjuttio killar som sjöng tillsammans. Efter ett par år var det säkert bara hälften så många kvar. En av anledningarna var att aids hade börjat skörda sina offer även i Sverige. Unga män hade börjat dö. v Under körperioden hade jag sjungit solo vid ett tillfälle. En sång av Elisabeth Hermodsson som heter ”Apollos visa”. En dag några år senare fick jag en förfrågan om jag ville sjunga på en begravning.

Det var en man som jag kände som hade dött i sviterna av sin hivinfektion. Han hade fått aids. Jag kände inte ens till att han hade varit sjuk. Det var första gången sjukdomen kom mig riktigt nära.

Han hade hört mig sjunga sången med kören och han hade skrivit 21

i sitt testamente att han ville att jag skulle sjunga just den sången på hans begravning. ”Lägg dig ner där havet stänkte salta droppar på din kind, naken såsom Gud dig tänkte, ska du smekas av hans vind, ska du smekas av hans vind …”

Jag tog det som ett hedrande uppdrag, trots att det inte var helt lätt att sjunga mitt i gråten. Men det gick bra. Istället för blommor och kransar, gav jag min röst och min sång. Det blev den första av ett flertal begravningar jag deltog på.

Det andra tillfälle då hiv kom mig riktigt nära var något år senare då den pojkvän jag ganska nyligen gjort slut med blev infekterad. Han hade träffat en ny kille. En kille som han var starkt förälskad i. En som han ville vara så nära som möjligt.

Precis så där nära som alla som är förälskade vill vara. Så där så att man vill krypa in inuti varandras hud. Den andra killen var hivpositiv. Vid ett tillfälle slarvade de med kondomer och min ex-pojkvän blev då smittad. På grund av sin närhetstörst.

Den dag han fick beskedet, ringde hans dåvarande pojkvän upp mig och bad om hjälp. Hasse hade fått panik. Jag åkte genast dit och möttes av ett skrik som skar in i min märg. Det var första gången jag mötte riktig dödsångest. Ett hivbesked var då lika med ett dödsbesked. Flera år senare kom medicinerna. Hasse lever fortfarande, hans dåvarande pojkvän är död.

Någon gång var jag uppe på Roslagstulls sjukhus, som var det sjukhus som först tog hand om de drabbade, för att sjunga för de som var inneliggande.

22

En del vågade inte visa upp sig och valde därför att ligga kvar på sina rum med öppna dörrar. Men många kom ut i samlingsrummet. Där mötte jag några som jag kände sedan tidigare, men nu knappt kände igen. Sjukdomen förändrade människors utseende till oigenkännlighet.

De flesta var avmagrade och ögonen hade sjunkit in så till den grad att själva personligheten hade försvunnit. Jag skulle närmast vilja jämföra det med de bilder jag sett av överlevande från koncentrationslägren i Tyskland efter andra världskriget. Det var sorgligt att se. Det gör ont i mitt hjärta än idag när jag tänker på det.

23

Peter är nyskild och har en dotter som han älskar över allt annat. Samtidigt som han börjar ta sina första stapplande steg ut ur garderoben slår hivviruset världen med skräck.

Under loppet av några år går han från att vara en lycklig och ansvarstagande småbarnsförälder till ett djupt amfetaminmissbruk med sjukdomar och kriminalitet som följd. v

Livet det går vidare Det känns inte så lätt En del saker gör jag fel Andra gör jag rätt Paradiset lockade men var blott en chimär Jag måste leva vidare Nu, och sen, och här ISBN 978-91-7885-185-0

www.vistoforlag.se

9 789178 851850