__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

MALIN V. OLSSON

AV STJÄRNSTOFT ÄR VI KOMNA


Tidigare böcker utgivna av Malin Veronika Olsson på Visto förlag: Universums mörka hemlighet, 2019

AV STJÄRNSTOFT ÄR VI KOMNA Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Malin Veronika Olsson © Illustratör: Rebecca Mörtberg Grafisk design och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-7885-180-5


AV STJÄRNSTOFT ÄR VI KOMNA MALIN V. OLSSON


Kapitel 1

E

n vidrig svavelstank dundrade in i näsan, trängde långt upp i huvudet, förgiftade varje cell i hela kroppen. Halsen kändes tjock och magen drog sig samman. Stickande saliv frätte på tungan, spyan var bara sekunder bort. Dånet från den nyväckta vulkanen var brutalt men jag hörde det inte. Allt jag hörde var mitt eget, ångestfyllda skrik. Minnesbilderna flimrade förbi, precis som de gjort nästan varje dag i flera veckors tid. Förblindade mig, kvävde mig med sorg. Jag blinkade hårt för att få världen att klarna, med en kraftansträngning tvingade jag mig att fokusera på Auriga istället. Hennes röda ögon skelade lustigt när hon med djupt veckad panna vände och vred på den gamla brandsläckare jag hämtat från Aarons kontor. En gång i tiden hade den varit lysande klarröd men åren hade blekt dess färg till en komisk variant av grisrosa. ”Tror du verkligen att det kommer funka, Veronica? Jag menar på riktigt.” Den kortväxta sjuksköterskan från Merkurius log snett, samtidigt som hon höll släckaren rakt under näsan på mig. ”Okej, jordborna använde lödder för att stoppa bränder förut, men att släcka en kokande magmakärna med … den här lilla saken. Helknäppt.” Jag drog på munnen och släppte ut en dämpad suck. Kunde 5


inte klandra min bästa vän för hennes skepsis, hon hade aldrig sett släckaren i bruk. Det hade däremot jag gjort, och i vår desperata situation var den det första jag kommit att tänka på. Jag tog den urblekta plåtcylindern och placerade den på golvet mellan oss. Liten och fånig men galet effektiv. ”Jag förstår att du tvivlar Auriga, men jag har sett de gamla prylarna i funktion. Två gånger faktiskt. Jim Lundegard använde dom för att stoppa bränderna ombord på Millennium.” Det högg till i hjärtat när minnet av vår avlidna befälhavare trängde sig på, men jag knuffade envist undan känslan. Trots att saknaden efter min gamla fadersgestalt och vän var ohygglig så hade jag ett ännu värre bekymmer att tampas med. Hotet om universums undergång. Men förlåt mig, kära läsare, här rusar jag iväg och glömmer helt bort att presentera mig. Mitt namn är Veronica Harrington och just nu är jag lite stressad, precis som mina teamkamrater. Det var väl därför jag gick händelserna i förväg. Vi har nämligen snubblat över en fruktansvärd upptäckt, så hemsk att jag knappt orkar tänka på den. Alltihop började för snart nio månader sedan när jag, min gamla kapten Jim Lundegard och Aaron Wilkins flög vilse i rymden. Vårt skepp Millennium skadades av asteroider och drogs in i ett maskhål mittemellan Mars och Jupiter. Helt ovetandes störtade vi rakt igenom en viktig ledtråd, en hint om att allt inte står rätt till i universum. Det skulle givetvis inte funnits något maskhål så nära jorden. Det var det första av ett antal oroande naturfenomen. Vilsna och rädda drev vi runt i okänd rymd. Alla system var skadade och skeppet förlorade värmen snabbt. Vi var bortom all hjälp, döende. Det var då det osannolika inträffade. Som från ingenstans dök hon upp vid horisonten. Ett främmande fartyg; 6


Infinity. Ännu idag har jag svårt att förstå vilken makalös tur vi faktiskt hade. Infinitys befälhavare, jordbon Ryan Porter, beviljade oss dockningstillstånd och avslöjade en ofattbar sanning. Jordens förenade regering hade i nästan hundra års tid samarbetat med solsystemets övriga planeter i ett topphemligt intergalaktiskt handelsförbund, omsorgsfullt dolt för allmänheten. Först var kapten Porter väldigt bestämd med att jag, Lundegard och Aaron skulle ge oss av fortast möjligt, men tack vare vänskapen som utvecklades mellan våra team valde han slutligen att följa med oss till jorden, tillsammans med sin besättning från solsystemets alla hörn. Våra två team slogs ihop och kort därpå fick vi i uppdrag att undersöka de märkliga naturfenomenen. Inte var det några små fenomen heller. En reva slets upp i atmosfären ovanför Jupiters röda fläck, marsiansk röd zenzensand förvandlades på oförklarligt vis till kvicksand och solsystemets största vulkan, Olympus Mons, vaknade efter tusentals år. Jag glömmer aldrig synen av kolsvart rök ur den breda kratern, eller Maleks ensamma hand på väg ner i magman. Malek, bara tanken på honom gör ont. Vår godhjärtade kollega från Venus dränktes i ett hav av fräsande lava. Några veckor efter hans död återvände vi till Mars för en ny, galen expedition som nästan kostade kapten Porter livet. Det var under detta uppdrag som sanningen avslöjades. Fruktansvärd. Obeveklig. Olympus Mons hade förvandlats till en källa för antimateria. Nu undrar du kanske vad antimateria är, och hur den kan orsaka sådana våldsamma naturkatastrofer? Usch ja, hittills hade jag bara läst om det i skolan. Att jag skulle komma i kontakt med något så fruktansvärt i verkligheten fanns inte i min sinnesbild. Du förstår, antimateria består av samma byggstenar som vanlig materia, men har motsatt laddning. En urkraft med 7


energiutsöndring stark nog att skapa turbulens, precis som när varm och kall luft möts. Låter det hemskt? Det är bara början! När en viss mängd antimateria kolliderar med en lika stor mängd fast materia uppstår en implosion. Deras motsatta laddningar gör att de försvinner i tomma intet. Upphör att existera. Ju mer antimateria som läcker ut ur berget, desto mindre blir obalansen gentemot vanlig materia. När total jämvikt uppstår är det ute med oss alla. Tiden rinner obönhörligt iväg. Vi måste stoppa Olympus Mons från att läcka ut sin dödliga antimateria, annars kommer den snart utlösa ett nytt Big Bang och utplåna hela universum. Hur släcker man en vulkan vars innanmäte förvandlats till en reaktor? Jag och Auriga hade tilldelats den till synes omöjliga uppgiften att framställa något som kunde neutralisera vulkanens magmakärna. Eftersom vi jämfört den med en reaktor var min första idé att släcka den på samma sätt som man förhindrar härdsmälta i ett kärnkraft verk. Genom nedkylning. Hur kyler man då innanmätet i en vulkan? I nästan tre veckor hade vi grubblat, brainstormat, tuggat sönder nagelband. Misströstat, varit farligt nära att ge upp, då jag från ingenstans drog mig till minnes hur gamla Jim Lundegard släckt två våldsamma bränder med hjälp av antika brandsläckare i plåt. Det hade gett mig en första idé – kanske den galnaste i hela mitt artonåriga liv. Ett underbarn som jag borde faktiskt kunna komma på något smartare. Auriga strök bort en kritvit hårslinga som fallit fram i ansiktet, suckade och sa: ”Okej, förklara igen. Hur tror du att en gammal löddersläckare ska kunna stoppa vulkanen?” ”Skumsläckare”, rättade jag henne. ”Självklart ska vi inte

8


använda de där stenåldersprylarna, jag har bara hämtat inspiration från dom.” Auriga tittade på mig med huvudet på sned. Jag tog sats och fortsatte. ”Jordborna utvecklade olika modeller av de här lustiga sakerna, och en modell fyllde de med kolsyra. Det ska vi använda nu. Förstår du?” ”Näpp.” Jag pustade frustrerat, lika bra att tala ordentligt klarspråk. ”Vi fyller kratern med kolsyreis. När den smälter bildas iskall gas, jag hoppas att den lägger sig som en kylande hinna runt kärnan.” ”Du menar att gasen släcker kärnan och bromsar produktionen av antimateria?” ”Precis. Jag vet att det låter knäppt, men det är det enda jag kan komma på.” Auriga veckade pannan igen, men inte lika skeptiskt den här gången. ”Du har rätt i att kyla förhindrar härdsmältor i kärnkraftverk. Även om det här inte är en riktig reaktor så är principen densamma, och kolsyreis har faktiskt en effektiv kylfunktion.” Jag nickade ivrigt. Auriga ryckte på axlarna när hon sa: ”Okej, vi provar. Vi måste testa allt om vi ska ha nån chans.” Förtjust slog jag ihop händerna, tacksam över att min bästa vän vågade tro även på mina galnaste idéer. Men vi måste skrida till verket omedelbart. Tre veckor hade förflutit sedan vår hemska upptäckt och under den korta tiden hade praktiskt taget hela Mars ödelagts. Allt våldsammare energistormar hade gjort planeten obeboelig och under de senaste dagarna hade

9


nödkapslar lämnat Mars i strida strömmar. Nödkapslar fyllda med flyktingar. Oskyldiga individer som fått sina hem jämnade med marken, som mist nära och kära genom blixtnedslag och otämjda orkaner. Saturnus regering hade tagit sig an dem genom att upprätta det kanske största flyktingläger som solsystemet någonsin skådat. Jupiters kungadöme hade initialt sträckt ut en hand också. Planetens arkitekter hade hastigt börjat skissa på en svävande stad, stora plattformar som med gravitationens hjälp skulle hållas på plats bland gasmolnen. Jupiter saknade fast kärna, men tack vare de konstgjorda landplattorna räknade man med att kunna ta emot tusentals flyktingar. Tyvärr grusades förhoppningarna innan byggandet ens hunnit börja, stora droppar av sprakande energi föll ner över jätteplaneten och frätte små hål i atmosfären. Oron växte runtom i solsystemet. Saturnus och Jupiter var överlägset störst, vad skulle hända när Saturnus inte kunde ta emot fler immigranter, eller om Jupiter tvingades evakuera? Jag la min hand på Aurigas axel. ”Gå i förväg du, starta simulatorn. Jag berättar för kapten Porter om vår plan.” Auriga nickade uppspelt varpå vi skyndade iväg åt varsitt håll. Hon mot California Space Centers tekniska övningshallar och jag mot kontorssektionen. Ledningen ogillade skarpt att det sprangs hej vilt i korridorerna. Ordning, reda och disciplin var tre honnörsord som låg våra högsta chefer varmt om hjärtat, men eftersom de kände till hotet om universums undergång hoppades jag att de kunde ha överseende med min språngmarsch. Jag stormade in på kapten Porters kontor utan att knacka, men stannade i samma stund som jag fick fötterna över tröskeln. Min trettio år gamla befälhavare satt hopsjunken vid ett skrivbord 10


som var så belamrat av kringströdda papper att det bokstavligen svämmade över. Handelsofferter och handskissade katastrofplaner huller om buller i en salig röra, det låg till och med lösa pappersark på golvet. Och mitt bland pappren, inte mindre än fem halvtomma kaffemuggar. Kapten Porter själv låg framstupa över skrivbordet med pannan tryckt mot ett foto av Olympus Mons. För en skrämmande sekund ekade ordet hjärtattack i mitt huvud. Herregud! Det finns ju ingen hjärtstartare i närheten, tänkte jag i samma stund som han såg upp på mig med förvirrad blick. Blek i ansiktet och påsig under ögonen, men håret var lika välkammat som alltid. Att en så pass mycket äldre man kunde vara stilig, till och med när han såg fullkomligt utmattad ut, var ofattbart. Hettan flammade upp på mina kinder, plötsligt kände jag mig obehagligt påträngande. ”Förlåt mig sir, stör jag?” ”Inte alls, kom in.” Kapten Porter gjorde en trött gest mot den enda stolen utan papper travade på hög, och jag kryssade försiktigt fram genom oredan, ville verkligen inte sätta skoavtryck på någon viktig handelsoffert. Bekymrat betraktade jag min överbefälhavare, hade nog aldrig sett honom så dämpad förut. ”Hur mår du sir?” frågade jag efter en stunds tvekan. En svag rynka framträdde mellan ögonbrynen när han lutade sig mot mig, med händerna knäppta på skrivbordet. ”Kom du hit för att ifrågasätta mitt mående, doktor Harrington?” ”Självklart inte sir. Förlåt mig. Det är bara det att, ja, du ser lite sliten ut.” Vecket mellan ögonbrynen djupnade. 11


”Sliten? Visst doktorn, jag erkänner.” I vanliga fall var hans engelska nästan flytande. Att han inte orkade hela vägen nu, utan bröt på kraftig europeiska, var smått alarmerande. Jag knyckte försiktigt med huvudet mot röran på golvet. ”Antar att pappersinfernot är orsaken, sir. För du är väl inte sjuk? Förlåt att jag snokar, men som läkare måste jag faktiskt fråga.” Jag skruvade på mig i väntan på svaret. Han sjönk långsamt bakåt mot stolens ryggstöd. ”Jag är inte sjuk, om inte sjukt trött på ledningen räknas.” Skrattet som smet ur mig var stelt och lite för gällt. Kapten Porter skrattade inte det minsta och jag bet mig hårt i tungan. ”Förlåt sir. Menar du California Space Centers ledning?” ”Vilken ledning skulle jag annars mena?” Kapten Porter förde suckande händerna genom håret. ”De har valt att lägga locket på, minns du? Vårt team upptäckte sanningen om Olympus Mons, och rymdcentrets ledning fick stränga order från jordens förenade regering om att hålla antimaterian hemlig. Lättare sagt än gjort, med tusentals marsianer på flykt.” Rynkan mellan ögonbrynen var nu djupare än jag kunde minnas att jag någonsin sett den. Han trummade med fingrarna mot skrivbordsskivan, ett ettrigt smattrande som faktiskt gav mig huvudvärk. Jag lutade mig lite framåt men undvek att titta rakt på honom. ”Mhm, katastrofen på Mars är en världsnyhet. Är det verkligen ingen som känner till det riktiga hotet? Antimaterian, alltså.” ”Nej, men det spekuleras. Förr eller senare kommer nån att registrera den ökande mängden antimateria och spåra den till Olympus Mons. Stoppar vi inte vulkanen nu, kan hela solsystemet hamna i uppror. Krig, multiplanetära upplopp … du vet 12


hur irrationellt levande varelser beter sig under kris, sanningen måste hållas hemlig. Att California Space Center dessutom är ombud för handelsförbundet, lättar inte precis på arbetsbördan.” Orden smattrade ur honom med allt kraftigare brytning. Jag vågade nästan inte fråga mer – tänk om han faktiskt fick en hjärtattack på riktigt. ”Ledningen vill alltså att du både räddar universum, utan att nån får reda på det, och agerar ombud i aff ärerna med handelsförbundet. Är det vad du menar?” ”Det är exakt vad jag menar. Just nu kan jag knappt prioritera. Behöver få ordning på alla papper, men vet inte var jag ska börja.” Han svepte med handen runt rummet och jag såg mig tankfullt omkring. Ledningen borde befria honom från handelsuppdragen, inte belasta honom ännu mer. Osjyst! ”Jag kanske kan hjälpa dig sir. Jag är riktigt duktig på att organisera.” Det svaga leende som spreds över kapten Porters ansikte gjorde mig varm om hjärtat. Min befälhavare var känd för sitt kyliga sinnelag men på senare tid verkade han ha mjuknat lite. I alla fall mot mig. Jag log brett tillbaka och tillade: ”Som underbarn kan jag alfabetet både framlänges och baklänges. Jag skulle kunna sortera dina papper i sömnen.” Kapten Porter tittade ner i skrivbordet. ”Nej Veronica, inte ska du lägga tid på att städa upp i min oreda. Återgå till dina arbetsuppgifter, jag löser det här.” ”Är det en order, sir?” Han såg upp på mig igen. Öppnade munnen men stängde den utan att besvara frågan. Skakade knappt märkbart på huvudet. ”Tur, jag vågar verkligen inte trotsa dina order en gång till. Det kunde sluta riktigt illa.” 13


Han drog efter andan men kommenterade inte. Då så. Att kategorisera dokumenten var precis lika enkelt som jag förutspått. Sorterandet gick på autopilot och jag kunde samtidigt berätta för kapten Porter om idén som Auriga och jag snart skulle testa. Nyheten fick honom att ljusna. En hoppfull glimt tändes i de djupblå ögonen, som om han återfick lite av de krafter som för en stund tycktes ha svikit honom. ”Bra Veronica. Om du och Auriga simulerar frysning så försöker jag, Aaron och Jonathan komma på ett sätt att få in kolsyran i berget. Nu när gruvschakten rasat kommer vi inte åt kärnan lika lätt, de var ju enda vägen in.” Kapten Porter hade rätt. Detta bekymmer hade jag hittills inte reflekterat över, hur skulle vi komma åt kärnan när gruvgångarna inte längre existerade? Jag grubblade på det medan jag sorterade. Radade pappersbuntar i prydliga led med bokstaven A längst upp vid skrivbordets vänstra hörn, kategoriskt uppdelade naturligtvis. Handelsdokument för sig, katastrofpapper i separata högar och … vad var det här? Balblanketter. De fick bilda en egen hög vid sidan av. Snart kunde jag avsluta genom att placera alla ark med Z längst ner till höger. Belåtet beskådade jag underverket jag uträttat. ”Så där. Nästa gång du tar en tupplur behöver du inte använda Olympus Mons som kudde, det berget ger dig bara mardrömmar.” Till min stora förvåning fick mitt klumpiga skämt ett oväntat ljud att smita ut mellan kapten Porters läppar. Han fnissade. ”Du har rätt. Inte minst med tanke på vår senaste marsexpedition. Ibland kan jag nästan känna stenarna som rasade i gruvschaktet.” Minnet gjorde mig alldeles kall, vi delade samma mardröm. Vi var omslutna av kvävande svärta, någonstans långt inne 14


i Olympus Mons gruvgångar. Mullret satte luften i gungning, marken vibrerade, jag tappade balansen. Sedan kom stenregnet. Aldrig hade väl hjärtat hamrat så vildsint som under flykten ut ur berget. Med bara några meter till utgången kastades han handlöst till backen, klämdes fast av fallande stenar. Det var i absolut sista sekund jag fick loss honom, vi tog oss ombord på skytteln precis när gruvan störtade samman. Jag huttrade till och gned armarna ovanpå overallen. Vi betraktade varandra under tystnad, allt fnitter var som bortblåst. Det fanns något i Porters ögon som jag inte var van att se, en glans av vad som liknade vemod. Magen snördes samman och jag pillade intensivt på en noppa i tyget på min overall. Hans ansikte hade om möjligt blivit ännu blekare. ”Veronica …” började han, men avbröt sig vid det ettriga pipandet från min sökare. Jag kisade mot de ynkligt små bokstäverna på displayen. ”Det är Auriga, sir. Hon vill att jag skyndar mig.” Kapten Porter nickade eftertryckligt. ”Naturligtvis, du måste skynda dig. Ju förr ni testar kolsyreidén desto bättre. Själv är jag tvungen att granska offerterna till balen innan jag kan ta itu med nåt annat. Som om jag inte har nog med arbete utan den.” Tankfullt tuggade jag på underläppen. Det var snart oktober, vilket innebar att California Space Centers årliga höstbal stod för dörren. Ledningen hade poängterat vikten av att den hölls traditionsenligt, då vi på inga villkor fick avslöja att något var på tok i universum. I vanliga fall fann jag balen underbart romantisk, men under rådande omständigheter höll jag med kapten Porter. Planeringen stal onödig arbetstid och tanken på att nonchalant glida runt i finkläder, när världens undergång hotade, gjorde mig illamående. 15


Jag plockade ett förrymt hårstrå från benet innan jag reste mig. Min befälhavare hade rätt, jag måste skynda till Auriga. Vulkanen kunde när som helst explodera i ett våldsamt utbrott och slunga miljontals megaton antimateria ut i universum. Vi fick aldrig glömma att tiden rusade iväg. Jag hade precis hunnit fram till dörren när jag hörde kapten Porters röst bakom mig. ”Du hade inte behövt göra det.” Jag hejdade mig med fingret på sensorn. När jag vände mig mot honom upptäckte jag att han satt framåtlutad med hakan nedsjunken mot bröstet och hårt sammanpressade läppar. Jag drog osäkert på munnen och tog några rastlösa kliv på stället. Vad var det där? Menade han att jag skulle vänta, eller …? ”Det förstår jag sir, men jag ville. Att organisera pappren var en barnlek för mig.” Kapten Porter viftade otåligt med handen. ”Jag syftade inte på pappren. Jag menade det andra.” ”Ursäkta sir?” Kapten Porter skruvade på sig, samtidigt som han började vandra med blicken över väggarna. Med släpande steg återvände jag till skrivbordet. Tiden rann iväg, men det var tydligt att han inte var färdig med mig ännu. Jag stannade framför honom och vred mina händer, osäker på hur jag skulle tolka hans utsaga om det ospecifika jag inte behövt göra. Var han arg på mig? Skulle han skälla ut mig? Kapten Porter såg förbi mig, rakt på kontorsdörren. ”Nere i gruvan, du riskerade livet för att hjälpa mig. Och när jag skulle berätta för Auriga hur jag tvingade dig att degradera henne, tog du mig i försvar. Du ljög för min skull, trots att jag behandlat dig som en … jag menar, du hade all rätt att avsky mig.” 16


Han talade fort med blicken fi xerad på dörren. Snubblade på orden och tvingades avbryta för att ta ny fart. Under en kort sekund vred han huvudet mot mig, men när våra blickar nästan möttes vände han sig hastigt bort igen. ”Varför gjorde du det?” frågade han dämpat. ”Oj sir, jag …” Sökaren pep i min ficka. Att Auriga otåligt väntade vid simulatorn kunde inte hjälpas. Jag avvisade samtalet och sjönk långsamt ner på den tomma stolen mittemot kapten Porter. ”Jag var tvungen sir”, sa jag trevande. ”Jag vet att du beordrade mig att lämna dig, men jag kunde inte.” ”Varför?” Rösten var svag, nästan viskande. Jag svalde ett par gånger. Nu då? ”Jag bryr mig”, fick jag slutligen ur mig, med blicken fastnaglad vid mina hårt knutna händer. ”Om dig.” Tystnaden som följde var öronbedövande. Blodet riktigt susade i huvudet och en brännande hetta spreds över hela mitt ansikte. ”Jag bryr mig om alla. Det var nog därför jag blev läkare, trots att jag inte begriper mig på folk i vanlig mening. Jag skulle aldrig lämna nån att dö”, babblade jag på, samtidigt som jag sneglade på kapten Porter. Hans käkar var spända och hans blanka ögon verkade inte se något, så jag tog chansen och smet ut. Snabbt och ljudlöst. Hela kroppen dunkade av obehag när jag försökte få mig att skynda på genom korridorerna.

17


Hur stoppar man en nat�rkraſt så br�tal att den inte bara hotar jorden, utan allt liv i hela universum? Inte ens jag, det ar�onåriga underbar�et Veronica Har�ing�on, kan svara på det. Däremot vet jag att år 2179 kan bli det sista i mänsklighetens historia. Våldsamma stor�ar skakar Mars med förödande konsekvenser, även på jorden. Hela solsystemet drabbas av oförklarliga nat�rkatast�ofer. Inte oförklarliga för mig och mitt team, men för resten av världen, och när Califor�ia Space Centers vidriga direktör väg�ar ta hotet på allvar t�ingas vi kämpa mot både honom och klockan. Dessutom smyger sig den årliga höstbalen allt när�are, men jag vill inte gå dit. Hur ska jag kunna glädjas när världen rasar samman, både bokstavligen och för mig känslomässig�. Min pojkvän har ju bara ögon för en annan tjej. En före detta super�odell från Mars.

Av stjär�stoſt är vi komna är en direkt for�sätt�ing på Universums mörka hemlighet. En berättelse om vänskap, mod och g�änslös kärlek.

www.vistoforlag.se

413

Profile for Smakprov Media AB

9789178851805  

9789178851805  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded