Anette Junie Holmström
ids Tsvävarna
ids Tsvävarna Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Anette Junie Holmström © Omslag: Alexandra Lundquist & Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7885-177-5
ids Tsvävarna Anette Junie Holmström
1
Dörren till den lilla pizzerian plingade till
när Rox stormade in genom entrén med andan i halsen. Han hoppade vant över den trasiga tröskeln, och fortsatte sedan ner i den slitna restaurangen med sikte på kompisbordet som tycktes stå och vänta på honom. Han hälsade glatt när han passerade Mustafas pappa som med mörka ringar under ögonen spakt lyfte en mjölig hand och vinkade tillbaks mot en av sina stamgäster. ”Hej, min vän, hur du mår?” Rox, som egentligen hette Roland Oxgren, höll upp en tumme i luften. ”Toppen. Har inte Musse kommit än?” Mustafas pappa nickade och gjorde en gest till höger.
5
”Jojo. Han hjälpa med varor i baklager.” Rox rynkade på sin potatisnäsa och drog ut en blekgul plaststol. ”Ja, jag väntar väl här då. Men jag tycker att han jobbar för mycket för att bara vara tretton år.” Mustafas pappa slog ut med händerna i luften så att ett moln av mjöl yrde runt ansiktet. ”Nej. Det är bra Mustafa lära jobben! Sedan när jag på pensionären han ta över pizzemorian.” Rox nöjde sig med att nicka till svar eftersom de hade pratat om det så många gånger förut. Fast det var alltid lika kul att höra Musses pappa säga ”pizzemoria”. Var han nu hade fått det från. Rox gäspade och tittade mot baklagret. Nu fick Musse faktiskt komma. Och precis som om han hade blivit bönhörd öppnades dörren och Musses mörka, lockiga hår blev synligt. ”Tjena, Musse”, viftade Rox glatt. ”Jag sitter här och väntar på dig.” Resten av Musses kropp uppenbarades,
6
och han skyndade sig att lasta av ostförpackningarna innan han med studsande gång gick fram till den väntande kompisen. ”Har du varit här länge? undrade Musse och drog ut en blekblå plaststol och satte sig. Rox skakade på huvudet. ”Inte särskilt. Jag fattar inte att du alltid måste jobba efter skolan.” Musse lade upp ena foten över knäet och började att skaka rastlöst med benen. ”Äh, jag måste hjälpa pappa. Så är det bara. Har du sett någon av de andra idag då?” Rox sköt upp axlarna. ”NB skulle visst till tandläkaren och Molly och Pål borde väl komma snart”, svarade han och tog upp mobiltelefonen för att kolla om han fått något meddelande. ”Undrar hur det gick för Pål på redovisningen idag? Han blir ju så galet nervös”, sa Musse bekymrat. Rox gjorde en grimas och lade undan mobilen igen. ”Ja, jag vet.” Så plingade det till från ytterdörren igen,
7
och ännu ett par bekanta ansikten dök upp. Mustafas pappa hälsade hjärtligt innan han stack in på kontoret för att ta en eftermiddagslur. Om det mot förmodan kom några gäster visste han att Musse skulle klara det själv. Pål gick med försiktiga steg fram till kompisbordet där Musse och Rox satt. Han var så glad för att han äntligen hade fått några kompisar. ”Tjenare Pål”, hojtade Rox på avstånd när han såg kompisen komma svajande mot bordet. ”Hur gick det med redovisningen?” Pål rynkade på sina rödlätta ögonbryn och lät en hand fara över det blekfräkniga ansiktet. ”Inget vidare, tror jag. Jag glömde bort hälften, och det jag kom ihåg blev helt fel.” Han drog ut en blekrosa plaststol och satte sig med en suck. ”Jag grejar inte sådant där.” ”Men det gör jag”, utbrast Molly som precis kom ut från toaletten. ”Det är väl bara att snacka liksom. Vad är problemet?” Hon rättade till sina hästsvansar som satt i öronhöjd. ”Jag menar, vad finns det att vara rädd för?” 8
Pål slog bort blicken. Det var meningslöst att förklara för någon som absolut inte kunde fatta – och Molly var ju så himla framåt. Musse såg ogillande på Molly. Hon var verkligen okänslig ibland. ”Alla kan ju inte vara som du”, sa han. ”Och tur är väl det”, inf likade Rox med bestämd röst och tittade på sina kompisar. ”Nu snackar vi inte mer om det här, tycker jag. Pål, du är bra som du är, och det är du med, Molly. Men du borde tänka dig för innan du hasplar ur dig saker ibland. Okej?” Molly såg sig lite förvånat omkring i lokalen, sedan slog hon händerna över munnen. ”Men gud alltså. Förlåt.” Pål log lite skevt. ”Det är okej.” ”Vad är det som är okej?” hördes en konstigt vadderad röst mumla bakom kompisgruppen, och NB, även kallad professorn, susade in i lokalen. ”Det var på tiden att du kom. Vi börjar svälta här”, sa Rox med låtsad sträng röst och klappade sig på den runda magen. 9
NB såg lite extra virrig ut efter tandläkarbedövningen, och tryckte handen mot kinden. ”Äh. Du tänker alltid på mat. Jag har betydligt mer spännande grejer än föda på gång.” Gruppen vände blickarna mot NB. Vad hade han nu hittat på? De hade varit utsatta för otaliga misslyckade försök med både det ena och det andra, så förhoppningarna var inte särskilt stora. ”Nåååå? Är ni inte nyfikna?” Stolsben som skrapade mot golvet hördes, och någon harklade sig. Det var inte nog med att NB pratade med väldigt konstiga ord ibland, utan det var också lite nervöst. Särskilt efter försöket med dynamiten. ”Vad är det då?” undrade Molly till slut och spände blicken i NB. ”Vad glad jag är att du frågar”, sa NB utan att vara ironisk. Han skulle just fortsätta när en bomullstuss hoppade ur munnen. ”Va! Var kom den från?” fäktade han förvirrat och famlade efter den vita tussen medan gänget naturligtvis brast ut i gapskratt.
10
”Schh på er”, sa NB och lade pekfingret över munnen. ”Skrattar bäst som skrattar sist. Nu vill jag berätta om min nya uppfinning.” Musse log brett. ”Okej, professorn. Överraska oss.” Rox nickade instämmande. Pål tog av sig Fjällrävenjackan medan Molly satte sig ner på en blekgrön plaststol. NB, som var en förkortning av det något udda namnet Nils-Berndt, nöp till sig själv i den bedövade tungan innan han sänkte rösten och andlöst viskade: ”Jag kan ha byggt en tidsmaskinsapparat.”
11
2
Pål vandrade hemåt längs den lilla stadens
gator som i trans. NB var inte riktigt klok! Han sparkade till en kotte som fräste iväg över en hög med färgglada höstlöv. En tidsmaskin? Han stack in handen under mössan och drog ut en spikrak hårtest vid öronen. Det var ju inte möjligt. Såvida det inte var på film förstås. Pål fnyste till. Ibland var NB verkligen för ivrig med sina påhitt, hur spännande det än lät. En ekorre som kom skuttande uppför ett träd fångade Påls uppmärksamhet och han följde nyfiket den rödbruna varelsen med blicken. På något sätt påminde den om honom själv med sitt nervösa sätt och sin spattiga natur. Han släppte den lilla gnagaren med blicken och fortsatte sin promenad hemåt medan han funderade på vad han skulle få till middag. 12
Han hoppades att det var något gott, men det var han nästan säker på eftersom pappa var kock. Pål kände hur det kurrade till i magen. I vanliga fall brukade de dela en pizza efter skolan, men efter NB:s bombsläpp om tidsmaskinen hade det blivit lite förvirring i matrutinerna. Han visslade förväntansfullt till så att en gammal tant vände sig om, piffade till håret och log mot honom. Pål såg sig generat om. Det var så klart inte till henne, fast å andra sidan verkade han ha gjort en annan människa glad, så det var väl bra. Han ryckte belåtet på axlarna och traskade sedan vidare förbi fotbollsplanen och matbutiken, sneddade över parkeringsplatsen och förbi kiosken som påminde om hur dåligt redovisningen hade gått. Pål kände hur en klump lade sig som en tung sten i magen. Det spelade tydligen ingen roll att redovisningen hade handlat om hans favoritämne godis heller. Nej, han skulle aldrig klara av att redovisa utan att bli svimfärdig, men det värsta var 13
nog att det syntes så tydligt. Svettfläckar, darrande händer, ostadig röst, blackout, muntorrhet och sedan den förbaskade nacken som fick konstiga spasmer och vickade okontrollerat fram och tillbaks. Pål ruskade på huvudet. Nej. Det var kört för honom. Fast tänk om NB:s tidsmaskin funkade, då skulle han ställa om tiden varje gång det var dags för redovisning! Pål fnissade till och slog in portkoden till trappuppgången som doftade ljuvligt av köttbullar. Nu skulle det bli gott med mat.
14
3
I en annan del av Europa satt Fritz Bernhard
och huttrade i sitt enmanstält. Han tände en cigarett med en tändsticka och förbannade vätan och fukten som inkapslade honom. Så här dåligt väder hade han inte räknat med på sin ”semester”. Han puffade iväg ett stort rökmoln som hängde kvar i den stillastående luften lite längre än normalt, och han begrundade sakta rökmolekylernas upplösning. Jaha. Det var alltså så här det var att campa. Han borde kanske ha valt en campingplats istället för den fria naturen, men det var inte ett alternativ för en sådan som han. Han hade nämligen vissa krav och behov som inte tålde att se dagsljus. Fritz Bernhard flinade till och såg inte det
15
Vännerna Pål, Rox, Musse och Molly tvivlar på kompisen NB som påstår att han har uppfunnit en tidsmaskin. Men när NB under ett tidsexperiment börjar få syner av ett tonårsgäng som försvann i Slovenien för 20 år sedan vaknar kompisarnas intresse. Vilka var de försvunna ungdomarna? Och vad var det som hade hänt? Det tänker de försöka ta reda på med hjälp av tidsmaskinen. Men funkar den verkligen? När det sedan visar sig att Pål ska på tältsemester med sin pappa till samma plats som tonårsgänget försvann på skruvas spänningen bland vännerna upp. Men vad är det för konstigheter som Pål råkar ut för hela tiden? Varför är det fotspår i askan? Och varför känner han sig iakttagen? Tidssvävarna är en ungdomsroman om vänskap, mod och rädsla blandat med övernaturliga inslag där alla kompisar har en önskan om att kunna resa tillbaka i tiden och ställa saker och ting som har blivit fel till rätta. Tidssvävarna är den första fristående delen i bokserien om kompiskvintetten.
www.vistoforlag.se
185