Page 1

DET ANGÅR INTE MIG ANDRÉ PETRISSON


DET ANGÅR INTE MIG Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: André Petrisson © Omslag: Istockphoto & Alexandra Lundquist Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-7885-136-2


DET ANGÅR INTE MIG ANDRÉ PETRISSON


Till Tatiana, Теперь я знаю, что ты и я действительно созданы, чтобы быть вместе.


1

Niklas gick in i köket och kokade ett ägg och satte på stoppursfunktionen på sin smartphone. Han tog fram en liten burk löksill ur kylskåpet och satte på kaffebryggaren. Så loggade han in på Facebook men konstaterade ganska snabbt att det inte hade hänt något som han behövde ägna sin uppmärksamhet åt. Istället högg han in på sillen, ägget och kaffet. Den salta sillen kändes både sträv och len på tungan. Det var med stor njutning han åt de små lökbitarna. Han hällde i exakt rätt mängd ekologisk mjölk i kaffet och ägget var tillagat precis på det sätt han ville, inte hårdkokt men heller inte för löskokt. När sillburken var tom och ägget uppätet men halva kaffekoppen fortfarande innehöll kaffe var han fortfarande sugen på någonting. Så han öppnade skafferiet och tog ut två skivor polarbröd och en nästan tom nutellaburk. Niklas använde sig av en vanlig matkniv för att få upp nutellan på mackan. Någon smörkniv ägde han inte, det hade han inte gjort sedan han själv tillverkat smörknivar i träslöjden på mellanstadiet. Han fick upp lite nutella på mackan men insåg ganska snart att kniven inte var det bästa redskapet för ändamålet. Istället hämtade han en tesked och försökte fiska upp chokladkrämen. Det gick bättre men han kom ganska snabbt på att han hade behövt en längre tesked, en sådan man brukar se på caféer där det serveras kaffe 7


ur alldeles för stora glas. Nu fick Niklas sitta och gräva fram nutellan med en liten tesked och halva näven var också nere i burken. Till slut lyckades han få ihop en skaplig mängd chokladkräm på polarbröden och högg därefter in på den andra delen av frukosten. Niklas satt och tänkte på nutellan, att den innehåller palmolja. Antingen hade han läst eller hört från någon vän att någonstans, kanske var det i Indonesien, så skövlas det regnskog och där regnskogen tidigare stått planteras istället palmträd. Därefter huggs palmträden ner och det tillverkas palmolja som används i en väldigt stor mängd livsmedelsprodukter. Han mindes att någon hade sagt att om man slutar använda palmolja skulle mycket vara vunnet i kampen mot den globala uppvärmningen. Niklas fick dåligt samvete för en sekund men påminde sedan sig om att han hade köpt pålägget samma dag som bäst före-datumet gått ut. Hade han inte köpt burken hade den åkt ner i en soptunna och där hade den inte gjort någon som helst nytta. Niklas hade köpt Nutellan dagen efter en kväll på krogen. Han hade stekt pannkakor och smetat på chockladkrämen på pannkakorna så att den blivit härligt varm. Niklas resonerade vidare med sig själv och kom fram till att ett så stort företag som Nutella säkert arbetar med klimatkompensation och har en strategi för att arbeta hållbart. Han lät det tomma äggskalet och den tomma kaffekoppen stå kvar på köksbordet. Sillburken som endast innehöll några ensamma lökbitar hamnade i kylen och den i stort sett tomma nutellaburken ställde han tillbaka in i skafferiet. Niklas kände inte för att diska nutellaburken, han mindes att han diskat nutellaburkar tidigare och att det inte hade varit helt enkelt. Chokladen hade inte lossnat och diskborsten hade blivit väldigt smutsig. Att slänga burken i restavfallet är inget alternativ för en anständig människa som lever i det tjugoförsta århundrandet och lika lite 8


kan man slänga en odiskad burk bland ofärgat glas. Inte för att Niklas egentligen var så insatt i miljöfrågor men så mycket visste han, man måste skölja ur och diska allt innan man slänger det. Egentligen handlade det inte så mycket om miljön utan snarare en rädsla för att någon skulle komma in i soprummet samtidigt som han stod där och slängde en odiskad burk. Då var det mycket bekvämare att sätta tillbaka burken i skafferiet och skjuta upp problemet. Niklas gick in i badrummet och borstade tänderna väldigt noga. Därefter tog han fram tandtråd och började noggrant göra rent mellan tänderna. Han kom igenom mellan alla tänder och han kände sig nöjd. Om en månad hade han tid hos tandläkaren och han ville såklart hamna i en billigare försäkringsgrupp än den han var i nu. Precis som de flesta andra hade han inte brytt sig om tandläkarens råd att använda tandtråd eller plackers. Nu hade det gått elva månader sedan det senaste besöket hos folktandvården. Men han tänkte att om han använde tandtråd en månad innan besöket borde det rimligen vara tillräckligt för att tillfredsställa tandläkaren. Hade staten bestämt att tandvården inte ska vara en del av den allmänna sjukvården fick man göra vad man kunde för att själv hålla nere kostnaderna. Niklas tittade på mobiltelefonen som visade att klockan var 10.47. Det var tisdag. Idag skulle han inte behöva gå någonstans. Ibland unnande Niklas sig sådana här dagar. Han hade ett fast jobb och egentligen borde han ha varit på kontoret men ibland kände Niklas helt enkelt för att bara stänga in sig och vara för sig själv. Det brukade hända en gång på hösten och en gång på våren. Proceduren var alltid densamma. Niklas hade under gårdagen gått in på Göteborgs kommuns hemsida och gjort en sjukanmälan. Därefter hade han loggat in på sin Outlook-mejl, gjort ett utskick till sin chef och sina kollegor och meddelat att han tyvärr 9


hade blivit sjuk. Niklas brukade inte gå in i detalj på vad det var för sjukdom han råkat ut för och det brukade inte vara någon som frågade heller. Ifall han fick frågan när han kom tillbaka till jobbet brukade han svara att han varit förkyld och haft lite feber. Han hade också som rutin att sjukanmäla sig på tisdagar. För ifall han var sjuk på tisdagar kunde han vara borta resten av veckan. Ifall han istället hade sjukanmält sig på måndagen skulle kollegorna ha blivit misstänksamma och kanske börjat prata om den traditionella måndagssjukan. Därför var det smartare att sjukanmäla sig på tisdagar. Då kunde han höra av sig till kollegorna på torsdag eftermiddag och berätta att han mådde bättre men att han på grund av smittorisken valde att stanna hemma en dag extra. På detta sätt hade Niklas räknat ut att han framstod som mogen, omtänksam och osjälvisk. Dessutom kunde han då också röra sig fritt i staden på helgen och slippa oroa sig för att springa in i kollegor som undrade hur han kunde vara ute på stan när han varit hemma och varit sjuk hela veckan. I själva verket var Niklas i princip aldrig sjuk. Under vinterhalvåret drack han ingefärste med citron och åt D-vitamintabletter. Detta brukade hålla de flesta sjukdomar borta. Det var därför han enkelt kunde unna sig några extra lediga dagar ett par gånger om året. Trots sin fejkade sjukdom var han inte sjukanmäld varken mer eller mindre än någon av sina kollegor. Niklas resonerade som så att om alla andra var sjuka, vabbade eller var föräldralediga – varför skulle inte han då kunna ta lite extra ledigt? Det var väl inte mer än rätt. Dessutom visste han att ingen misstänkte honom för att fejka sin sjukdom. Han var omtyckt på arbetsplatsen, skötte sitt jobb, förhöll sig personlig men inte privat mot sina kollegor och gjorde alltid det som krävdes av honom. Men han hade tvekat innan han hade tagit jobbet. Funderat över om jobbet skulle uppta för mycket tid och leda till att han inte skulle 10


ha tid till något annat. Efter att ha övervägt för- och nackdelar hade han till slut kommit fram till att en tillsvidareanställning på en kommunal verksamhet ändå fick ses som ett bra alternativ. Det fanns ju trots allt möjlighet till tjänstledighet, förkortad arbetstid, friskvårdstimme och andra förmåner. Om man dessutom tog i beräknande att det gick att byta ut semestertillägget mot en extra semestervecka så kändes det helt plötsligt som ett inte alltför dåligt alternativ. Dessutom skulle man inte glömma att det var arbetstagarna själva som ansvarade för att fylla i flexlistan och att där fanns utrymme för att korrigera den två till tre timmar i veckan till ens egen favör. Så i praktiken kunde man säga att han, ifall man räknade de fejkade sjukdomstillfällena, hade åtta veckors semester och trettiosju timmars arbetsvecka. Detta trots att det i anställningsavtalet stod fem veckors semester och fyrtio timmars arbetsvecka. Niklas kände sig stolt och nöjd över att ha uppnått detta. Det var ett politiskt ställningstagande, eller i alla fall ett sätt att rättfärdiga sitt agerande. Sedan 1973, då fyrtio timmars arbetsvecka infördes, hade ingen ändring skett och frågan var i stort sett politiskt död. När Miljöpartiet gick in i regering med Socialdemokraterna 2014 var det många som hade hoppats på att frågan skulle lyftas. Men tji fick de. Miljöpartiet slutade att driva frågan och även de flesta andra frågor som man annars skulle tro att de skulle driva. Inte för att Niklas egentligen hade något brinnande intresse för politik. Frågan om förkortad arbetstid var ingen hjärtefråga, även om han inte tackat nej om någon drivit frågan åt honom. Han visste inte riktigt hur det politiska landskapet såg ut längre. Efter valet 2018 hade det hela blivit mer komplicerat och det fanns egentligen ingen anledning att sätta sig in i det där. Det var ju inte så värst långt till nästa val och då skulle säkert politiken ändras igen. 11


Han älskade dessa dagar när han fick vara för sig själv. Det var som att han stod utanför samhället och var en helt fri individ. På morgonen kunde han vakna av att grannarnas barn gick till skolan. Niklas brukade då vända sig om i sängen och somna om. När man inte behöver göra någonting på tisdagsförmiddagen och samtidigt inte behöver oroa sig för sin ekonomi, då har man per definition lyckats med livet. En människa kan ju bara observera och analysera systemet om han eller hon står utanför det. Detta var något han hade hört när han tittat på Babel och han hade direkt fastnat för den tanken. Han brukade egentligen inte läsa så mycket litteratur men ibland tittade han på Babel och tyckte att det var intressant. Trots detta så ansåg han att det räckte att de som verkligen förstod sig på litteratur förmedlade den till honom så att han inte behövde läsa så mycket själv. Det var det som var det fina med det tjugoförsta århundrandet. Man behövde inte anstränga sig så mycket, all information fanns att få med några knapptryck. Samtidigt så var han i grunden intellektuell. Han njöt av att lyssna på klassisk musik och titta på erkänt bra film och även då och då läsa en och annan välrenommerad roman. I och med att Niklas, i alla fall i tio av de senaste åren av sitt trettioåriga liv, tagit del av vad många skulle kalla finkultur hade han utvecklat en förmåga att tänka och föra resonemang på ett ganska avancerat sätt. Dessa tankar var dock inget han brukade dela med sig av till andra. Han fick tillfredställelse av att få intellektuell stimulans, men han kände aldrig att han hade ett behov av att dela sina tankar med andra. Detta berodde till viss del på att hans medmänniskor knappast skulle förstå det djupa i det han tagit del av. Niklas bodde själv och han tyckte att det passade honom väl, han kände inget behov att dela allt med någon annan. Förvisso hade han vad en del skulle kalla ett rikt inre liv. Däremot hade 12


han lärt sig att hantera det inre livet på egen hand och han kände ett stort motstånd till att dela med sig av sina tankar och känslor. De följande dagarna var Niklas hemma och tittade på dokumentärer, långfilmer och humorprogram. Vid något tillfälle hade han kontakt med en vän på Facebook men i övrigt hade han inte något samröre med andra människor. Denna medvetna isolering brukade leda till att han efter några dagar blev rastlös och fick ett behov av att göra någonting. Det kunde vara fysisk träning eller socialt umgänge. Det spelade faktiskt ingen roll. Han njöt och levde livet mer innerligt om han periodvis inte vistades bland andra människor.

13


2

När lördagsmorgonen grydde började rastlösheteten krypa i benen och han hade lust att ta sig för någonting. Han hade gått och lagt sig tidigt kvällen innan och vaknade därför redan vid halv sju och var klarvaken. Medan han åt frukost började det ljusna. Kanske skulle han gå och simma? Det brukade vara mycket folk i simhallen på helgen men ifall han kom dit precis när de öppnade skulle han kanske lyckas undkomma de flesta helgmotionärerna och barnfamiljerna. Att cykla den sju kilometer långa sträckan till Åbybadet från lägenheten på Tredje Långgatan var ingen utmaning. Det var nu tre år sedan han flyttade från sitt studentrum på Johanneberg till tvårumslägenheten på Tredje Långgatan. Tanken på att det inte alls var hans förtjänst att han hade fått lägenheten for snabb förbi. Strax efter att han fyllt arton år hade hans mamma satt upp honom i bostadskö i de flesta svenska städer. Det var därför han i stort sett kunde få lägenhet var han ville nio år senare. Han tömde kaffekoppen och gav sin cykel en tacksam tanke. Vad skönt att kunna cykla överallt. Faktum var att han cyklade vart han än skulle. Bara tanken på att åka buss eller spårvagn fyllde Niklas med obehag. Framförallt nu på hösten. Han fasades över tanken på att sitta tillsammans med förkylda ungar, bakfulla hipsters och invandrarmän som talade högt i telefon på 14


främmande språk. Då var cykeln ett mycket bättre alternativ. Dessutom fick han billiga sociala pluspoäng ifall han cyklade och kollegorna beundrade honom för att han orkade cykla till jobbet varje dag. Niklas förstod så klart att denna uppmuntran och bekräftelse uppstod på grund av samma anledning som människor beundrades av någons nya bil. Han hade till och med insett att det inte bara var samma sociala mekanismer som gjorde hans cykel till en statussymbol utan att hans hjärna också fick samma stimulans som den som nyss köpt en ny bil. Han mådde bra av att få den positiva uppmärksamheten och såg inget problem med detta. Han berättade aldrig för någon att han inte cyklade av hälso- och miljöskäl. Det fanns bara två anledningar till hans cyklande. Det gick snabbare och han slapp människorna som använde kollektivtrafiken.

**** Den grå cykeln förvarades i källarförrådet och han gick ner för att hämta den och påbörjade sedan sin cykeltur. Strax passerade han Göteborgs Mini Hotel, Göteborgs billigaste hotell. Det var många backpackers som tog in på hotellet. Ibland kunde han se hur de raglade hem sent på natten efter att ha besökt någon av barerna på Andra Långgatan. Det hade till och med hänt att han inlett en konversation med dem. Ifall det visade sig att turisterna var trevliga och lätta och ha att göra med bjöd Niklas gärna med dem ut. Han brukade då ta dem till Dansken där de drack Carlsberg Hof och åt smörrebröd. Detta fick honom att känna sig väldigt bra och som att han själv var ute och reste. Det var befriande att umgås med personer som han inte kände och som han med största sannolikhet aldrig skulle träffa igen. Dessutom 15


blev han en viktig person för dem eftersom han kände till staden och kunde ge tips på vad man kunde se och göra. Niklas hade efter studenten själv levt som backpacker. Han hade rest mycket i Indien, Thailand och Vietnam. Sen hade han, för att inte verka alltför stereotyp och för att uppvisa att han inte gjorde som alla andra, tillbringat tre månader på Bali. Niklas visste väldigt lite om Bali när han kom dit och faktum var att han visste lika lite om ön när han åkte därifrån tre månader senare. Däremot hade han lärt känna ett trevligt par från Sydafrika, en expressiv alkoholiserad fransman samt en trevlig prick från Uddevalla. Den trevliga pricken från Uddevalla hette Jonathan och bodde numera också i Göteborg. Detta var praktiskt. De umgicks en del och Niklas tyckte om Jonathan eftersom han inte var som alla andra. Jonathan var självständig och brydde sig inte så mycket om vad andra tyckte och tänkte. När Tredje Långgatan tog slut kom han ut på Linnégatan. Löven satt fortfarande kvar på träden men de hade gulnat ordentligt. Det var fint på Linnégatan. Niklas kunde för sitt liv inte förstå att det var Avenyn som ansågs vara stadens paradgata. Alla kunde ju se att Linnégatan var mycket trevligare och grönare. Han cyklade förbi Hagabion, Linnéterrasen och kom vidare upp till Linnéplatsen. I backen mot Sahlgrenska började han få mjölksyra. Jackan som hade känts varm och skön till en början kändes nu jobbig och skrymmande. Svetten började lacka på överkroppen. När han kommit förbi Sahlgrenska kände han att telefonen vibrerade och han undrade irriterat vem det var som skrev till honom. Han hade ju tänkt njuta av den här cykelturen i godan ro och därefter få simma sina längder. Niklas brydde sig inte om att stanna för att läsa meddelandet. Istället cyklade han vidare ner till Toltorpsdalen och kom till slut fram till Åbybadet. Väl framme skulle badhuset just öppna. Han hade tänkt ut det 16


hela väldigt väl. I och med att han kom strax innan badet skulle öppna så skulle han vara först in i badhuset och därför hinna simma sina längder i femtiometersbassängen innan det kom några andra som ville trängas med honom. Därefter skulle han i lugn och ro kunna slappna av i bubbelpoolen och i bastun. När Niklas kedjat fast sin cykel i cykelstället tog han upp telefonen och läste meddelandet som var från Filip: ”Hej Niklas. Läget? Jo, alltså det här är sjukt pinsamt. Men jag har hamnat i ekonomiskt trångmål. Skulle du kunna låna ut 1000 spänn till mig? Du får såklart tillbaks det. Absolut senast i slutet av månaden.”

Niklas hade inte hört från Filip på flera år. De hade gått gymnasiet ihop och hade åren efter studenten haft en del kontakt men senare glidit ifrån varandra. Därför kom det lite som en chock för honom att Filip nu bad om pengar. Tusen kronor. En struntsumma. Niklas hade ett välfyllt sparkonto och skulle på nolltid kunna swisha Filip. Niklas funderade över om Filip inte hade barn. Hur kan man sätta ett barn till världen om man inte ens har tusen kronor i sparkapital? Han tog ett djupt andetag och fick en impuls att vilja kasta telefonen i marken. Han som hade tänkt ha en så trevlig förmiddag. Nu var den förstörd. Niklas kände sig själv så pass väl att han visste vad som fick honom ur balans. Han visste också att han inte skulle låna ut några pengar till Filip. Han hade ju föräldrar och två syskon. Kunde inte de hjälpa till? Niklas gick in på Facebook och markerade meddelandet som oläst. Han kunde bara hoppas på att Filip inte varit inne på Facebook och redan sett att Niklas läst meddelandet. Men den risken var ganska liten. Meddelandet hade inte varit markerat som läst i mer än maximalt trettio sekunder. 17


**** Han hade simmat en kilometer då de andra helgsimmarna började strömma till. Själv var han redan klar och tänkte sätta sig i den varma och sköna bastun. Han brukade irritera sig på de andra simmarna som simmade så otroligt långsamt. Dessutom verkade en del se simmandet främst som en social aktivitet och inte som en träningsform, de brukade nämligen simma och prata samtidigt. Det var nästan alltid kvinnor i fyrtioårsåldern. Deras pladder brukade hålla på oavbrutet. Tjattret var så ointressant att det inte ens var lönt att bry sig om att tjuvlyssna. Tjuvlyssna var dock något han mer eller mindre frivilligt ägnade sig åt i bastun. Nästan varje gång Niklas bastade samtalade andra män i bastun med varandra. Han förstod inte riktigt hur samtalen började eller om männen kände varandra sedan tidigare. Samtalen var väldigt förutsägbara och extremt konsensussökande. Detta trots att samtalen handlade om vanligtvis polariserade ämnen som världsekonomi, världens konflikter eller invandring. Det kunde också hända att männen pratade om mer harmlösa saker som värmepumpar eller olika typer av sladdar. Niklas roades av detta. Inte för att han hade några särskilda intressen för frågorna utan av den tvärsäkerhet männen i bastun pratade med varandra. Ifall en av männen intog en invandrarkritisk hållning höll de andra med. Då följde en diskussion om de senaste fyrtio årens invandring och konsekvenserna av denna, nämligen gängkriminalitet och bilbränder. Därefter var det någon som började prata om att Saudiarabien minsann inte tagit emot några flyktingar och att Polen gott kunde ta ansvar de med. Det hela brukade avslutas med att bostadsmarknaden, 18


skolan och tryggheten på allmän plats var bättre förr och att allt blivit sämre på grund av invandringen. Ifall någon av männen i bastun däremot började prata om oron för Sverigedemokraternas frammarsch och minskad tolerans och öppenhet hakade de andra männen på. Då pratade de om att vi lever i en global värld och att världen förändrats och att vi måste vara beredda på att det flyttar hit människor från andra kulturer. Samtalet inriktade sig då på att ställa krav på de som kommer till Sverige så att de kan bli en del av samhällsgemenskapen. Gemensamt för de båda riktningarna i samtalen var att Polen ständigt kom på tal. Antingen kunde det handla om att Polen håller på att utvecklas till ett rasistiskt land eller att den polska ekonomin går på högvarv. Alla tycktes också vara överens om att Polen borde ta större ansvar för EU:s flyktingmottagande. Niklas hade aldrig riktigt förstått det här med Polen och lät saken bero, han hade hört allt detta väldigt många gånger men tyckte fortfarande att de var underhållande. För honom ingav samtalen trygghet och en känsla av sammanhang. Det var faktiskt en stor anledning till att han gick och simmade överhuvudtaget. Innehållet i samtalen var underordnat. Det var förutsägbarheten som gav Niklas en trygghet att luta sig tillbaka mot.

19


Vad händer när man ser allt utifrån och inte orkar engagera sig i något? Niklas jobbar som socialsekreterare men bryr sig för den sakens skull inte så mycket om sina medmänniskor. Han bor ensam. Lever ensam. Äter ensam. Han tycker sig vara ganska nöjd med sin tillvaro. Niklas kollega Viola däremot är inbiten idealist och tror på det goda i allt och alla. Hans vän Jonathan tycker däremot att samhället har utvecklat en offermentalitet och att alla ska ta ansvar för sina egna liv. Niklas orkar inte ta ställning. För det angår ju inte honom. Eller? Det angår inte mig är en samtidsroman som utspelar sig i Göteborg och Eskilstuna. Samhällsdebatten står som bakgrund för Niklas inre resa. De många samtidsreferenserna skapar en känsla av sammanhang, vilket gör att läsaren enkelt kan relatera till bokens handling och karaktärer.

www.vistoforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789178851362  

9789178851362  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded