Page 1

En ร– mitt i historien Text: Lotta Hoffback-Kaljo

Illustrationer: Maria Hugoson Sjรถgren


En Ö mitt i historien Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Lotta Hoffback -Kaljo © Bild: Maria Hugoson Sjögren Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner & Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-128-7


En Ă– mitt i historien Lotta Hoffback-Kaljo


TILL DIG SOM SKA BÖRJA LÄSA DENNA BOK Om man klättrar upp i eken bakom vårt hus ser man ända till Ön Den är över en mil lång, någon kilometer bred och ligger mitt i sjön Här ryms flera sagor och historier än på någon annan plats jag vet Mycket är sant, men Ön ruvar också på en och annan hemlighet …


”Kära hjärtanes då!” Jättrude har lyft upp sitt nyfödda barn och lindat honom i vävda remsor av mjuk mossa och fjädergräs från strandängen nedanför Vista kulle. Som man gör med bebisar, antingen de är jättar eller inte, för att de ska hålla sig varma. Runt omkring står vänner och den stolte fadern. Deras förstfödde son Vist är en mycket efterlängtad klimp på 150 cm och 53 kilo. ”Stå alldeles stilla” säger pappan, för mellan Jättrudes fötter får han se en liten, liten bebis som är en kopia av den nyfödde jätten. Förutom storleken då. Båda barnen har hår gult som sommarsmör och vinterblå ögon. Det är ett gott tecken tycker mamman. ”En liten vätte!” utbrister hon och så får han heta. Jättrude är glad över att ha fått två söner istället för en. Men hon oroar sig över hur någon så liten ska klara sig i jättarnas värld. De ordnar en säker plats för honom i en flik bland broderns lindor, så att han inte ska komma bort. När Jätten Vist blir större stickar Jättrude en grön tröja av ängsull till honom, med en bröstficka där En Liten Vätte får bo. Då är han i tryggt förvar, närmast hjärtat på sin väldige tvillingbror. Åren går och jättarna ser sönerna växa upp till två vackra ynglingar. Fast det är förstås svårt för En Liten Vätte att synas när man är mindre än storebrors lilltå. En dag ska hela släkten till ett jättebröllop på andra sidan Vättern. De tar sats och med ett hopp landar de rakt i festligheterna. Det blir ett 7


redigt kalas och när de ska hem har en av de kolossala fruarna ätit så mycket att hon knappt orkar gå. Än mindre ta ett skutt över vattnet. Den snälle Jätten Vist tar en tuva från skogen och kastar ut i sjön så att alla kan ta sig torrskodda till kullen där de bor. Ve och fasa, väl hemma saknas En Liten Vätte. De skickar röksignaler över sjön, jättarna undrar om den lille tvillingen blivit kvar bland kalasresterna. Men ingen har sett En Liten Vätte, och Jätten Vist letar och sörjer i flera år. Till slut ger han upp hoppet. Han tänker ofta på sin älskade bror som han ständigt bar vid sitt hjärta.

8


Kapitel 1

V

ilda har förvandlat sig till en stor fet lax och som vanligt patrullerar hon stränderna runt Ön. Hon hittar snabbt den hon söker. Ha! Där kan han sitta, tänker hon och visar tänderna i ett elakt leende. En spigg stirrar skrämt tillbaka, den tror att hon är ute efter småfisk till middagen. Men Vilda har bara ögon för stenbumlingarna i vattenbrynet. Där sitter nämligen en figur med gult hår och ögon lika mörka som sensommarhimlen. Man får titta noga om man ska se honom, han är inte större än en hand. Eller en liten fot för den delen. Kläderna är slitna och så grå att de smälter helt in i stenhögen. Det går vågor på sjön, tillräckligt höga för att En Liten Vätte ska bli blöt om fötterna där han sitter på sin sten. Han tittar mot den täta skogen på fastlandet och den silverglänsande laxen som simmar omkring nära stranden. Runt, runt och ibland kikar Vilda upp som för att kolla att vätten verkligen sitter kvar. Det gör han, precis som han gjort i långa tider. Han blev kvar på Ön samma dag som den blev till av den där stora skogstuvan. En Liten Vätte vet att den hoppande laxen är Vilda och han vet att hon fortfarande är arg på honom, men det som hände var faktiskt inte hans fel. Hon borde låta honom lämna Ön och glömma det som skedde

9


för så länge sedan. Jätten Vist hade ingen aning om att Vilda och hennes vänner bodde precis där tuvan landade i sjön. En Liten Vätte undrar hur det gick till när hon många år senare fick veta att det var hans bror som ställt till oredan i hennes liv. Ingen kunde ju tro att en jätte hade en så liten tvilling. När Vilda förstod att det ändå var sant, blev hon så arg på En Liten Vätte att hon vände upp och ner på hela deras stora hus. Rakt ner i sjön. Det gjorde honom ledsen att tänka på det, de som haft det så bra tillsammans.

10


Kapitel 2

I

dag har vi haft hem-byggs-kun-skap.” Albin stormar in i hallen. ”Jaha, vad fick ni lära er då?” Pappa Magnus står vid spisen och steker något som ryker mycket men luktar gott. Albin slänger av sig kläderna i hallen, kollar snabbt i spegeln om håret vuxit ner över de utstående öronen. Fast han burit pannband både dag och natt i flera veckor lyckas han inte få dem att platta till sig. Och inte hör han bra med dem heller. ”Se på pappa. Han är en riktig snygging och det är hans öron du har fått” sa mamma Stella när han börjat böka med sitt pannband. Då ville Albin gärna lämna tillbaka öronen till pappa, men mamma skrattade och sa att det går ju inte. Albin känner på oset att det blir pannkakor, det är det ofta när pappa lagar mat. Mamma har varit i skolan och förberett för höstterminen, hon är glad att pappa fixar middag. ”Vi lärde oss om historia” säger Albin och sätter sig vid köksbordet. ”Aha. Var det roligt då?” frågar pappa samtidigt som han vänder en välstekt pannkaka. ”Alltså, det var inga roliga historier om du tror det. Mer allvarligt sådär.” Albin berättar att en del av barrskogen där de bor tillhör gårdarna på en ö, som man ser om man klättrar riktigt högt upp i den knotiga 11


eken bakom deras hus. Fast det får man inte, det vet både Albin och pappa. Mamma vet inte att det gör de i alla fall. ”Det behövdes ekar för att bygga skepp av, så dom planterade massor av såna som måste få växa i fred. Dom som bodde på ön fick ro över sjön och hämta sin ved här. Kan vi bygga en båt av våran ek också, pappa?” ”En eka då förstås?” Pappa skrattar men Albin märker inte pappas skämt för nu är han ivrig att berätta mer om vad han lärt sig. ”Ibland blev dom som bodde på ön och dom som bodde i skogen osams om vedträden. Dom la ut fällor och ibland brände dom ner varandras träd. Så gör dom väl inte nu?” ”Nej då, folk har såklart lärt sig att inte strida om småsaker” svarar pappa. ”Eller i alla fall inte om träd.” Då tänker Albin på sin storasyster Petra. De kan bråka om en ynka tandpetare vissa dagar. Just nu behöver inte Albin mycket att peta tänderna med, det är mest gluggar i munnen. Slåss med Petra gör han ändå. Idag har de annat att tänka på än att retas, för på lördag är det mammas födelsedag. Det är en viktig dag för henne fast hon inte vet av vem eller var hon är född. Hon vet i alla fall att hon heter Stella för hon har hört att det var en stjärnklar natt då hon föddes. Petra har en kompis som heter Ester, det betyder också stjärna fast på persiska som man pratar i det land där hon föddes. I persikolandet, som pappa skämtade om när han hörde det. Fast när han hade sagt det fick han skämmas. ”Tänk på vad du säger, Magnus!” Mamma lät nästan upprörd. ”Alla tar inte sånt på skoj, det kan vara jobbigt ändå att komma från ett annat land. Eller att inte veta var man kommer ifrån alls.” Pappa mumlade ”förlåt” och såg så skamsen ut att mamma var tvungen att ge honom en lång kram. Han visste ju att mamma bodde 12


sina första år på ett barnhem och att hon inte minns mycket från den tiden, inte ens var det låg. Men en sak kommer hon ihåg! Hur det luktade i huset där hon och de andra barnen bodde. Som nybakade rosor. Hur mycket pappa än förklarar att rosor inte kan bakas håller mamma envist fast vid att det var precis så det doftade. ”Du är som ett bakverk själv, min älskling” säger pappa då. ”Lite överjäst kanske.” ”Nu du, Magnus! Nu har du satt din sista potatis!” Pappa springer när mamma låtsas jaga honom. Det brukar sluta med mycket skratt och kramar. Fast Albin vet att mamma innerst inne är lite ledsen över att inte veta var hon kommer ifrån. Nu ska hennes födelsedag i alla fall firas, det är de noga med i den här familjen. Som vanligt önskar hon sig goda tvålar och en rolig utflykt, gärna middag med havsutsikt. Det har hon fått av pappa flera gånger, när han har fixat det genom sitt jobb som styrman på en lastbåt. Fast i år går inte det för han har inget jobb. Tvålarna köper Albin och Petra i en affär där det luktar så mycket att de blir yra i huvudet. Petra köper en liten blå kantig tvål som liknar en diamant. Albin väljer ut en grå delfintvål som ska lukta hav. ”Den luktar mer som stearin” tycker han. ”Stearin luktar ingenting, vet inte du det?” Petras röst är så hög så alla i affären hör. ”Det bestämmer väl inte du vad jag luktar” säger Albin och blänger på henne. Kassörskan ler nervöst och säger att tvålarna är väldigt fina. ”Er mamma kommer att bli lika glad över båda paketen. Både den lilla diamanten och den som luktar hav.” ”Där ser du då.” Albin tar sitt paket och låter systern sköta betalningen. 13


”Här luktar det i alla fall inget” säger Petra när de kommit ut ur affären. ”Nästa år köper vi nåt annat, jag svimmade nästan av all å-dikålånj därinne.” Albin frågar inte vad det betyder fast det är säkert det hon vill. Men Albin tror inte att Petra känner lukter så bra för hon var med om en näsolycka när hon var liten. På höger sida ovanför näsborren är det ett ärr som ser ut som en vårta. Precis som på en trollpacka brukar Albin säga, det har han sett i en sagobok. En vinterdag när Petra var fem år skulle hon peta ner en lång istapp som hängde från garagetaket. Den skulle hon ha till svärd för den såg jättevass ut. Det var den. När den ramlade ner gick spetsen rakt genom Petras näsa. Hon fick sy ett stygn och så fick hon ett Bamseplåster. Det har hon sparat med blod och allt, stolt över att ha fått en istapp genom näsan. De skulle bara veta hur mycket hon grät! Det värsta är inte att ha en syster, det värsta är att ha en syster som Petra tycker Albin. ”Ni är lika som salt och socker” säger pappa. Vad han nu menar med det. Petra har ljusblå ögon, Albins är mörka som mogna blåbär. Han skulle vilja byta ut Petra mot en bror istället, en som gärna får ha gult hår och stora öron som inte hör så bra, som han själv. Det måste han komma ihåg att skriva högst upp på sin önskelista till tomten. Men nu är det sommar och mammas önskningar som gäller.

14


Kapitel 3

S

om vanligt blir det en båttur med hela familjen för att fira mamma. I år har pappa lånat grannens roddbåt. Det känns ganska långt från kryssningen mamma egentligen önskar sig. Hon håller god min och säger flera gånger att det ska bli jätteroligt innan hon går upp för att ta på sig sin fina födelsedagsklänning. Den är gul med blå fiskar på och kom i ett paket ända från Tanzania, där faster Ulla är missionär. Tänk att vattnet i Afrika kan vara gult istället för blått. Kanske är det inte så konstigt, vi människor har också olika färger på utsidan fast vi är likadana inuti. Det säger pappa som har träffat sjömän från hela världen. Ibland var det han som såg mest annorlunda ut med sitt ljusa hår. Magnus brukade bjuda hela familjen ombord på den stora båten där han jobbade och se till att kocken lagat extra god mat som de åt med resten av besättningen. Ibland gick de iland och tittade sig omkring de få timmar det tog att lasta och lossa fartyget. De har varit i både Ravenna, Amsterdam och Göteborg. I år blir det grannens eka som är gratis. För Magnus är arbetslös. Han saknar sitt jobb mycket och hoppas att de snart ringer och ber honom komma. Albin och Petra tycker det kan vänta lite, det är bra att pappa är hemma för han lagar väldigt god mat. Men stormsoppan kan de vara utan, den brukar de få i slutet

15


J

ätten Vist spanar ut mot Ön där hans lillebror försvann. En Liten Vätte sitter på en sten och tittar mot fastlandet, han saknar sin storebror. Vilda putsar på den blå stenen och gömmer den väl. Petra, Albin, mamma Stella och pappa Magnus vet inget om detta då de lägger till med ekan vid Näs slott. De anar inte att de hamnar mitt i ett äventyr som har sin början långt, långt tillbaka i tiden. De träffar pratglada Edla, Roland som kör remmalag, en ål som gillar korvmackor och Lystra med den gnistrande manen. Och några riktigt skumma systrar. Ön är full av legender och historier, en del är sant, en del är saga. Man kan aldrig veta säkert. Vad Ön heter får du veta i denna barnbok som även lämpar sig för högläsning, skriven av Lotta HoffbackKaljo och illustrerad av Maria Hugoson Sjögren. Båda med rötter inte långt från stranden där berättelsen utspelar sig.

www.vistoforlag.se

ISBN 978-91-7885-128-7

9 789178 851287

Profile for Smakprov Media AB

9789178851287  

9789178851287  

Profile for smakprov