9789178851089 by Smakprov Media AB

DET ONDA รถgat OCH ANDRA NOVELLER

Kaisa Johansson

Till mina döttrar Caroline och Frida som ständigt lär mig nya saker om livet. Jag älskar er

DET ONDA ÖGAT OCH ANDRA NOVELLER

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Kaisa Johansson © Omslag: Istockphoto & Alexandra Lundquist Graﬁsk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Szczecin, 2019 ISBN: 978-91-7885-108-9

DET ONDA Ã&#x2013;GAT OCH ANDRA NOVELLER

Kaisa Johansson

BARLAST

Det vred runt i mitt hjärta när jag såg det välbekanta paret en bit ifrån mig. Jag satt och balanserade på en hög stol nära öltappen. Det var fullt på varenda plats längst med den höga bardisken och värmen gjorde att skjortan klibbade mot min rygg. Luften var fylld av parfym och jag bestämde mig för att spä på sinnesupplevelsen med att lägga in en portion snus under läppen. Jag gömde dosan i min slitna jeansficka. Musiken dunkade så högt att det var svårt för mig att höra vad någon i min närhet sa. Det var fredagskväll och afterwork på Harrys, åtminstone för alla de som hade ett jobb. Idag hade jag avslutat sista dagen på lagret och tillhörde numera de som var mellan två jobb. Jag hade fått sluta samma vecka som jag begått det stor misstaget. Ledningen hade inte godtagit vare sig ursäkter eller förklaringar. Alltmer insåg jag att det var lite som en röd tråd i mitt liv. Att jag ofta misslyckades med det jag tog mig för. Antingen hade jag bara otur eller så var jag helt enkelt klantig. Det spelade ingen roll om det handlade om arbete eller kärlek. Nu var det till och med båda två på en gång. Inte konstigt att jag kände mig nere. Ensamheten ekade i det tomma ölglaset. De lyckligt lottade omkring mig avslutade sin arbetsvecka genom att belöna sig med en välförtjänt öl eller en lyxig drink. Själv tänkte jag försöka dränka

mina motgångar i alkohol, eller varför inte helt enkelt marinera dem och gå vidare? ”Kan jag få en öl till?” Min röst överröstade knappt ljudridån omkring mig. Killen i baren nickade och räckte strax över ännu ett glas. Han tog det tomma som stod framför mig. Jag kände tacksamhet över att han tog bort bevisen. Medan jag tog en klunk av ölen funderade jag på bokmanuset jag skrev på. Kanske kunde jag få en och annan idé när jag ändå satt här. Jag försökte hitta det ultimata slutet på min historia men min hjärna kändes som sirap. Några öl hit eller dit skulle knappast göra läget värre. Hela tiden kunde jag se det framför mig. Hur hon helt kallt gjort slut på vår gemensamma relation. Hand i hand med uppsägningen hade hon gett mig kalla handen. Hon hade brutit så tvärt att jag inte ens hunnit ana vad som var på gång. Jag hade blivit arbetslös, oälskad och dessutom slängd på sophögen. Allt på en och samma gång. Min självkänsla kröp runt på golvet. Det skulle inte förvåna mig om den både sluddrade och kräktes där nere under min höga stol. Säkert skulle jag halka omkull och halvt slå ihjäl mig när jag senare skulle dra hem till min sida av stan. Förmodligen i sällskap med den där spyan som skulle sitta klistrad på min rygg. Jag rös vid tanken. De höga tankarna om mig själv var verkligen på topp. Troligtvis skulle jag få en stroke om någon tilltalade mig. För vem skulle ens vilja prata med mig, om inte ens hon ville ha mig. Förra helgen, när jag hade haft henne i min hand, hade jag inte känt minsta tvivel på våra känslor för varandra. Vi hade tillbringat all vaken tid tillsammans och hon hade svarat på alla mina frågor, vad jag än undrat över. Jag var övertygad om att vi hade en framtid tillsammans och att vi var menade för varandra. Det var säkert därför det vred runt i mitt hjärta nu när jag lyfte blicken över min tredje öl och fick syn på ett välbekant par. 8

Jag hade sett dem här på Harrys tidigare. När jag var tillsammans med henne hade vi brukat gå hit ibland, då hade vi upprepade gånger reflekterat över det jag nu såg. Mannen som strök kvinnan över ryggen och gjorde allt vad han kunde för att fånga hennes blick. Hon i sin tur sökte ögonkontakt med andra runt omkring och log då och då åt något mannen sa vid hennes öra. Vid ett kort ögonkast kunde man tro att han var någon som stötte på henne men att hennes intresse var svalt. Jag hade grubblat över det här en tid, att det ofta var en som hade starkare känslor än den andre i ett förhållande. Jag kunde anta att han kände mer än vad hon gjorde utifrån det jag såg. Tänk om det varit likadant i min relation innan den sprack? När jag rannsakade mig själv så hade hon nog inte alltid verkat lika översvallande förälskad i mig som jag varit i henne. Då kom jag att tänka på när vi varit på en fest tillsammans. Plötsligt hade hon bara försvunnit. Jag hade letat överallt men ingen jag frågat hade sett henne. Först när flera timmar gått, hittade jag henne i köket. Jag fick ont i magen nu när jag tänkte på det. Jag hade undrat var hon varit hela kvällen. Kanske var det därför jag identifierade mig så starkt med mannen framför mig. Jag hade inte velat inse att det funnits tecken som jag bara viftat bort. När jag jämförde mitt förhållande med det jag såg framför mig uppfattade jag hans försök som en envägskommunikation. Det var likadant varje gång jag såg dem. Och jag hade sett de här två ute i vimlet på stan vid upprepade tillfällen så jag visste att de faktiskt var ett par, men som hobbypsykolog var det uppenbart att de var ett par i obalans. Frågan var om de själva var medvetna om det här spelet som pågick mellan dem? Han gav och hon tog emot, samtidigt som hon såg sig omkring efter något annat, eller kanske någon annan. Mannen i hennes sällskap såg på henne med längtansfull blick, som om hon var det finaste han hade. Hon bara satt där och tog den 9

kärlek hon fick. Var hon lycklig över det? Insåg hon hur rik hon var och hur fattig hon skulle kunna bli om hon inte snart valde att börja ge tillbaka? Jag kunde inte sluta att iaktta dem i smyg. Min sjuka hjärna återvände till mitt bokmanus och jag passade på att skriva ner lite tankegångar i min skrivbok. Någon knuffade plötsligt till mig rejält i ryggen. Min öl spilldes ut över min text och på bardisken framför mig. Jag kunde inte låta bli att morra till över olyckan. Mannen som var skyldig sluddrade fram ett: ”Förlåt!” och pressade nästan av mig från min barstol. Samtidigt skränade han som en fiskmås när han krävde att få två stora stark av bartendern. Han tog upp en ansenligt stor yta i baren, en plats som egentligen inte fanns. En plats som sedan en lång stund tillbaka faktiskt var min. Bristen på ödmjukhet strålade ut från hans armbågar och smärtade mig kraftigt över revbenen. Jag fick god lust att ge honom en stark knuff i sidan, men hade fortfarande vett nog att inte dra igång en fajt. Han var mycket större än jag och bröt dessutom på ryska vilket fick mig att minnas när en ryss tagit över en av mina tidigare flickvänner på dansgolvet en gång. Han hade lagt armen runt hennes hals. Jag hade inte fått tillbaka henne förrän vakterna bänt loss och kastat ut ryssen. Jag kanske var orättvis när jag dömde den här mannen, men jag fattade ett ovanligt snabbt beslut baserat på beprövad erfarenhet. Här gällde det att ligga lågt om man inte ville tillbringa en fredagskväll på akuten. Och det ville man inte. Det var dessutom onödigt att lägga pengarna på patientavgiften och i förlängningen nya framtänder när man redan satt framför ett gottebord av goda avtrubbande drycker. Så jag bet ihop och sa med ett brett leende, fast jag hade händerna om pennan och skrivboken: 10

”Ingen fara!” Strax vinglade mannen iväg med två skvimpande ölglas. Jag andades ut när jag förstod att faran var över för den här gången. Istället valde jag att fundera vidare på relationsproblemet mellan mannen och kvinnan som jag iakttog på avstånd. Jag formulerade i mitt huvud hur jag skulle kunna dra nytta av det i min roman. Om jag lade problematiken på mina huvudrollsinnehavare så skulle det kunna komma något gott ur det, till skillnad från vad som kom ut av mitt eget kraschade förhållande. Jag strök mig över kindbenet och ryckte till av smärtan, blåtiran över mitt högra öga hade endast dämpats något sedan hon orsakat den häromdagen. Jag hade glömt bort hur jag måste se ut. Skäggstubben som rev mot min handflata påminde om att det också var hög tid att ta ett tag med rakhyveln. Jag valde att trösta mig med ännu en djup klunk ur ölglaset. Mina ögon drogs återigen som magneter till den stackars mannen längre bort. Jag kunde inte förstå hur man kunde äventyra sin relation på ett sådant sätt som hans flickvän uppenbarligen gjorde. Jag hoppade till när någon plötsligt dök upp precis bredvid mig igen och det visade sig vara kvinnan, den kvinnan. Hon råkade ge mig en stöt i ryggen så att jag återigen spillde ut en del av den öl jag försökte ta en klunk av. ”Fan också”, slank det ur mig innan jag hann försöka lugna ner mig. ”Åh, förlåt. Det var inte meningen”, sa hon. ”Det var då fan vad det var skumpigt i baren ikväll. Kan man någon jävla gång få dricka sin öl ifred?” Jag upptäckte att jag råkat säga vad jag tänkte högt. ”Det var faktiskt inte meningen, jag sa förlåt.” Hon glodde surt på mig och vände sig demonstrativt från mig när hon beställde. Vi hade uppenbarligen konverserat klart. Jag drog med händerna över 11

mina knän och upptäckte att jag fått en stor blöt fläck mellan mina ben. Så jäkla typiskt att spillet hamnat just där nere, i mitt övergivna skrev. Man kunde tydligen få en hel del märkliga saker här på Harrys, men inte det man helst av allt önskade sig. Ren och skär kärlek, eller åtminstone lite själlöst sex. Jag passade på att iaktta kvinnan i smyg. Jag såg att hon måste ha gjort en läppförstoring och att hon bar lösögonfransar. I smyg iakttog jag hennes bröst från sidan och funderade hur de kunde stå rakt ut på det sättet när de var så stora. Det kunde knappast vara naturliga bröst med tanke på hennes ålder. Jag skakade på huvudet och tog en klunk till samtidigt som jag tvingade mina ögon att titta åt ett annat håll. Det var mycket folk här ikväll och många damer av olika slag. Alla utom hon hade blivit lite snyggare under den senaste stunden i baren. Ett luddigt skimmer gjorde att alla dubbelhakor, röda näsor och fejkläppar såg lite bättre ut. Jag kunde inte låta bli att fundera över om jag såg någon annan dam ikväll som kunde vara värd att prata lite närmare med. Var här kanske någon man kände eller någon barndomskompis som vuxit upp till prinsessa. I takt med att ölen rann ner så växte inte bara min blåsa utan även mitt självförtroende. Jag förstod att det inte var lönt att hoppas på att min senaste relation skulle gå att rädda. Hon hade lämnat mig och jag hade svårt att tro att hon skulle vilja reparera vårt förhållande. Jag fick nog se mig om efter något nytt att vila ögonen på, även om det gjorde ont inombords. Sorgen mattades av något efter varje ny öl som rann ner i min hals. Jag vred runt min stol och tittade ut i lokalen, lite modigare nu, stärkt av ölen. Jag drabbades av omedelbar inspiration när jag såg hur många kvinnor som bar djurmönstrade kreationer och blev tvungen att använda blocket och pennan igen. Jag blev full i skratt när jag tänkte på att det såg ut som ett mänskligt zoo. Kreativiteten började flöda och jag log när jag skrev så hastigt att jag råkade stava fel. Kanske 12

borde jag avrunda min kväll och inte dricka mer nu. Hade jag egentligen ätit något? Nej, det hade jag nog glömt när jag tänkte efter. Jag hade känt mig så nere när jag kommit och alla ölen som trillat ner de senaste timmarna hade gjort sitt för att maskera hungern. Men nu när jag identifierat den, pockade den på allt mer. Jag stoppade ner blocket och pennan i min bakficka och fick syn på en servitris när jag tittade upp. ”Hallå, kan du komma hit lite?” Servitrisen stannade till så hastigt att hennes hästsvans svängde hit och dit. ”Tror du att jag kan få en plats vid ett riktigt bord om jag beställer en burgare?” ”Jag kan göra ett försök i alla fall”, sa hon. ”Jag hämtar dig när något blir ledigt.” Jag såg folk som skålade och skrattade åt vilket håll jag än blickade. Jag bestämde mig för att gå inom toaletten i väntan på mitt bord. I dörren krockade jag med mannen som älskade mer än kvinnan. Han undvek att möta min blick. Jag tyckte lite synd om honom. Både han och jag var värda någonting bättre än ett förhållande som haltade. Jag valde ut en bra plats vid pissoaren, en vid kanten så att jag slapp att bli synad från två håll. Samtidigt högg det till i mitt känsliga författarbröst när känslorna över mannen kom till mig igen. Jag fick anstränga mig för att koncentrera mig på att hitta den lille innanför gylfen. Med stolthet gav han stora floder ifrån sig och jag knäppte mina byxor med en ny slags lättnad. Jag passade på att slänga ut snusen, sköljde av mina händer och rättade till mitt hår. Jag slängde ett snabbt öga på mobilen. Som vanligt hade jag inte fått några nya meddelanden. Att vara singel var en sak men att ha vänner som inte levde samma liv var lite trist. Mina vänner hängde inte på krogen, de hade barn och satt hemma och åt tacos och tittade på Let´s dance 13

på helgerna. Visst hade jag öl hemma som var betydligt billigare än den man köpte här, men det medförde inte samma ångest att dricka i en lokal bland så många andra som det var att sitta ensam hemma när man drack. Ville jag ens träffa någon, undrade jag nu. Var jag redo för det? Ville jag ha sällskap över huvud taget? Jag hade gått till baren för att jag varit törstig, och för att jag velat dränka mina sorger. Ångesten hade varit stor redan då, men det var en ångest som jag visste skulle fortsätta dämpas en aning för varje ny öl. Jag slängde en blick i spegeln på toaletten. Om jag bortsåg från blåtiran så såg jag inte illa ut. Mannen jag såg i spegeln var lång och ganska smal, hans hår var mörkt och tjockt och hans blå ögon var tydligt markerade med mörka ögonfransar och markerade bryn. Han var hel och ren även om han inte valt sina finaste kläder för kvällen. ”Hej, trevligt att råkas. Peter heter jag”, tänkte jag för mig själv. Jag hörde att det spolade inne på en toalett och att dörren öppnades. Jag gav mig själv ett uppmuntrande leende och skyndade ut. Väl ute från toaletten möttes jag av servitrisen. Hon fångade min uppmärksamhet, vände runt och visade mig vägen till ett litet bord en bit från baren. Jag slog mig ner på en hård sits vid det rustika träbordet. ”Jag tar en öl till och ett stort glas vatten till maten.” Den lilla ljusa servitrisen tog upp min beställning med ett brett leende. Jag passade på att anteckna lite i mitt block medan jag väntade. Jag hade hittat en del bra karaktärsdrag som jag kunde salta mina befintliga romanfigurer med. Törsten började göra sig påmind igen, hur mycket hade jag egentligen druckit ikväll? Jag visste inte säkert och jag beslutade mig för att inte grubbla över det heller. Strax därefter stod både maten och drycken framför mig. Det rann till i min mun när jag kände alla härliga dofter. De påminde 14

mig om att det var allt för länge sedan jag ätit lagad mat senast. Smaken av pommes som jag doppade i aioli var ljuvlig. Det brände till av värmen på tungan men det fick mig inte att äta saktare. Jag försökte att se lite klarare på min situation ur det här nya perspektivet som erbjöd utsikt mot baren och en stor del av restaurangen. Jag såg att det satt en ensam tjej vid bordet bredvid mitt eget. Hon såg bra ut, hade ett fint leende och hennes blick var öppen och nyfiken. Hon tittade sig lite förstrött omkring och såg ut att vänta på något. Jag gnagde lite på en majskolv och sträckte mig efter saltet som stod på bordet. Då slog det mig precis hur det hade varit i vårt nu avslutade förhållande. Jag hade stått för fiolerna och hon hade tagit emot. Jag hade svårt att komma på tillfällen när hon gett tillbaka. Det var min plånbok som hade betalat för det mesta vi haft gemensamt och jag hade tagit initiativet till det vi företagit oss. Insikten träffade mig som en knytnäve. Jag kände att jag blev alldeles svettig vid tanken. Hur hade jag kunnat bli så förblindad av min kärlek till henne att jag låtit henne utnyttja mig? Sårbarheten man öppnade upp för när man gick in i ett förhållande kunde vara förödande. Men vilka var alternativen? Antingen struntade man i kärlek över huvud taget, då kunde man heller inte bli sårad, eller så lade man sitt hjärta på ett framsträckt fat med risk för att någon skulle skära av en bit och sedan lämna resterna kvar. Säkert var det så att en del valde att gå vidare innan den biten av hjärtat var förlorad. Allt för att rädda sitt eget skinn, bättre svika än att bli sviken. Det var bara det att det kändes som att jag hela tiden tog samma roll i det här spelet. Jag närmade mig medelåldern med stormsteg och jag var barnlös, ensam och utan ett riktigt liv. Mina vänner var fantastiska. De peppade mig, fixade blindträffar då och då. Men det blev aldrig något bestående av det.

DET ONDA ögat OCH ANDRA NOVELLER

I boken får vi följa fyra personer som gör upp med sitt förflutna. De bor i eller i närheten av Halmstad. I Barlast möter vi Peter som tillbringar sin fredagskväll på Harrys, han har just blivit dumpad och dessutom förlorat sitt jobb, snacka om After work. I Det onda ögat möter vi Ester, 82, som lever med sin svårt sjuka man. Under alla år har han styrt och ställt med hennes liv, nu har det blivit hennes tur att hämnas. I En förgången dag ser Axel tillbaka på sitt liv, det har blivit dags att göra upp med det förgångna och att se framåt. I Hundliv möter vi Patrik som är långtidssjukskriven. Han lever ensam med sin hund Sudden och börjar få det riktigt tufft ekonomiskt. Han tvingas vara kreativ för att hitta en lösning på sin situation.