9789178851034

Page 1

av Hans Andersson t en Felix och Ville har träna rick som går längre tid på ett trollerit a handen förvandlas ut på att ett mynt i högr nden. till två mynt i vänstra ha sation: r och hö följande konver m ru s ra de r fö an ut l til Jag stannar ricket för mamma. VILLE: Vi visar trollerit persmart. hur vi gör. Hon är ju su tta fa t at er mm ko n ho a. FELIX: Nej, trolleritricket för papp VILLE: Okej, då visar vi 1 FELIX: Ja, det gör vi.



En medelĂĽlders pappas dagbok


Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Hans Andersson Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-103-4


av Hans Andersson



Till Felix och Ville



15 APRIL Klockan är kvart i sju på morgonen. Ska gå på muggen. Upptagen. Där är Ville, 5 år. Han står på golvet framför toaletten och kissar. Alltså, han står inte på golvet och kissar i toaletten. Han står på golvet och kissar på golvet. Toalettlocket har han lyft, men kisset hamnar på golvet. Han visslar på en munter trudelutt. Att kisset hamnar ett par decimeter utanför toalettstolen verkar inte bekymra honom nämnvärt. – Vad gör du, frågar jag. – Pinkar såklart, svarar han och himlar med ögonen. Han ger mig en blick som jag väljer att inte tolka. När han är klar stänger han locket, men han spolar inte. Och när man tänker efter, varför ska han göra det egentligen? Allt kiss är ju på golvet. Varför slösa vatten och energi på att spola tänker han säkert miljöpartistiskt. Han går ut till köket. Jag följer efter. Han ställer sig mitt på golvet och meddelar, med så mycket pondus som en femåring kan uppbringa strax innan sju på morgonen, att gröt vill han absolut inte ha för det ser nämligen ut som kräk. Vill han inte heller ha chokladmousse någon mer gång, undrar jag, eftersom det ju ser ut som bajs. Han står stilla och tittar på mig – med ungefär samma blick som nyss i badrummet – innan han hastigt vänder på sig och går fram till barstolen vid köksön och klättrar upp. – Gröt, säger han demonstrativt tydligt och lägger armarna i kors över sitt lilla bröst. Jag vill ha gröt. Nu. Jag stoppar in en skål med vatten i mikron och plockar fram grötpulvret samtidigt som ett synnerligen gällt och irriterat skrik hörs från badrumstrakten. Jag har hört skriket förr. Känner igen det. Det är storebrorsan Felix, 8 år. Det har en sådan intensitet och ligger på en sådan ljudnivå att det definitivt inte är ett muntert ”äntligen är det morgon”-rop.


– Vad är det Felix, ropar jag. – Har Ville kissat på golvet? Igen? – Kan tänkas. – Åhhh … Mikron plingar, jag häller i grötpulver i skålen med varmt vatten och ger till Ville. Han efterlyser någon sorts röd kräm till gröten. Det brukar han minsann alltid få av Mamman. Hittar en burk med jordgubbskräm i kylen. – Här har du, chefen, säger jag och öppnar locket åt honom. – Pappa … slutaaaa …, säger han besvärat. – Med vadå? – Att kalla mig chefen. – Varför då? – Jag är ingen chef. Jag är en människa. Felix kommer ut i köket. Han lämnar blöta fotavtryck på golvet. Jag vill inte gissa var fötterna nyss har befunnit sig, men med tanke på Villes tidigare urinövningar i badrummet samt Felix gälla skrik från samma rum så har jag mina aningar. Ville, som gärna spenderar mer tid på att utforska omgivningen än att äta frukost, har upptäckt något på sin högra arm. – Kolla, ropar Ville så högt och intensivt att det flyger gröt ur hans mun likt hagel ur en bössa. Jag duckar för att inte bli träffad. Kolla, jag har hittat ett nytt födelsedagsmärke. Han pekar exalterat på sin arm. – Det heter födelsemärke, inte födelsedagsmärke, informerar Felix uppfostrande samtidigt som han inspekterar det minimala märket som lika väl skulle kunna vara en ingeggad chokladbit som ett födelsemärke. Pappa, är det du och mamma som har bestämt var på kroppen födelsemärkena ska sitta, frågar Felix efter avslutad märkesinspektion. – Nej, det bestämmer inte vi. De bara hamnar där.

10


– Bra, för jag har ett födelsemärke som jag inte alls är nöjd med. Och om det var ni som hade bestämt att det hamnade där det hamnade så hade jag faktiskt fått ett utbrott nu. Han berättar detaljerat om märket och dess placering. Jag lyssnar och nickar förstående. Ja, jag nickar i alla fall. Inte helt säker på att det faktiskt är förstående. När ämnet födelsemärken tömts på diskussionsvinklar meddelar jag Felix och Ville att det börjar bli dags att borsta tänderna och göra sig i ordning för att gå till skola och förskola. Ännu en morgon avklarad.

16 APRIL Fredag. Morgon. Stressigt. Ryggsäckar. Fotbollskläder. Gosedjur. Ombyteskläder. Felix. Ville. Arbetsväska. Färdigbredda mackor. Allt ska med. En del ska in i bakluckan, en del ska in i baksätet. Gäller att ha koll på logistiken och placera ut allt och alla på rätt ställe. Vänder mig om och tittar i baksätet. Jodå, Felix och Ville hamnade rätt. Den här gången. Kör lite för fort till Felix skola och lämnar honom med en puss och en instruktion om att han ska vara ombytt till fotbollskläder kvart i fyra. Svänger sedan ut från skolområdet och börjar köra mot jobbet. Många möten idag. Har jag koll på allt? Är jag förberedd? När jag kört igenom den första rondellen hör jag plötsligt från baksätet: – Vart ska du, pappa? Hoppar till. Vad fan var det? Tittar i backspegeln. Ville. Visst fan. Vänder om och kör till förskolan.

11


– Trodde du att jag var fjorton år och går på jobbet? Eller? Jag är fem år och går på förskola. – Sorry gubben. Men det var väl kul att åka genom rondellen två gånger samma morgon? Rent matematiskt borde det ju vara dubbelt så kul som att åka genom rondellen en gång. Jag lämnar honom med en puss och en instruktion om att han inte behöver vara ombytt till fotbollskläder kvart i fyra. Däremot behöver han se till att stövlarna inte gjorts om till badkar som de brukar vara på fredagar. Fredag. Sen eftermiddag. Har precis kommit hem med Felix efter hans fotbollsträning. Frågar honom om han var Zlatan idag. – Nä, jag är inte Zlatan längre. – Varför då? – Då blir man ju bara utvisad. Jag vill spela. Säger åt Felix att det är dags att duscha av sig all fotbollssvett. Men det vill han inte. Han motiverar sin motvilja till att duscha med att svettet ju redan torkat in, så det finns inget svett kvar att duscha bort. Han kan gå direkt på fredagsmyset. Jo, så är det faktiskt. Det borde jag faktiskt begripa. Efter löfte om pannkakor till middag går han dock med på att duscha lite snabbt. En granne sa på Felix fotbollsträning att han var förvånad att jag använder pulvergröt som blandas ned i mikrovärmt vatten och inte gör riktig gröt till frukost. Jag tänker mycket på det när jag stoppar in en färdiggjord pannkaka från ICA i mikron och trycker på startknappen. Nej, pulvergröt hör från och med nu till det förgångna. Inga fler halvfabrikat. Tar ut pannkakan och stoppar in en ny. Riktig gröt ska det vara, definitivt inget mer mikrovärmt vatten och pulvergröt. Pling. Nästa färdiggjorda pannkaka är klar att serveras med exakt lagom mikrovärme.

12


17 APRIL Läser en godnattsaga för Ville. Det är en ganska så spännande bok om Babar där elefanten ifråga köper sig en stilig kostym. Ville informerar mitt i sagan att han minsann, sin avsaknad av skolutbildning till trots, vet vad elefant börjar på för bokstav. – L. Det hör man ju. Och det slutar på ett svärord. Nästan.

18 APRIL Börjar misstänka att jag är utsatt för en välregisserad komplott av mina söner. Syftet är tveklöst att de ska lura till sig utökad TV-tittartid. Så här iscensätts komplotten. Ville har börjat fråga mig frågor av typen ”Hur kan ett plan flyga när inte vingarna flaxar?”, ”Hur kan en stor tung båt flyta när en pytteliten sten sjunker?” och ”Hur kan man prata i mobiltelefon när det inte finns nån sladd i den?” Han vet att jag inte kan svara på frågorna. Då glider storebrorsan Felix elegant in i handlingen. Han börjar förklara och besvara den ena frågan efter den andra. Det han säger låter helt logiskt, men jag vet ju inte om det stämmer eftersom jag ju de facto inte vet svaren på Villes frågor. Jag känner mig lite dum. Korkad rent av. Ville nickar intresserat mot Felix och mumlar med jämna mellanrum ”Jaha, det är så det går till”. Hur kan Felix veta allt detta? Har de lärt sig det i skolan? Jag frågar honom. – Nä, inte i skolan. Det är Dora Utforskaren som har lärt mig det. – Dora Utforskaren? Hon den där lilla irriterande tecknade figuren som pratar nån sorts svensk-engelska?

13


– Just det. – Har hon lärt dig allt detta? – Nä, inte allt. Jag har lärt mig en del av Nicke Nyfiken och Svampbob Fyrkant också. – Va? – Pappa, du anar inte vad man kan lära sig av att titta på barnprogram på TV. Ju mer man tittar, desto mer lär man sig. – Verkligen? – Ja, verkligen. Ville håller med. – Ja, verkligen pappa, säger han och lägger hakan i handflatorna och tittar upp på mig genom den blonda luggen. Får vi se på mer TV nu? Så vi lär oss nya saker. Jag känner mig inmålad i ett hörn. Hur ska jag komma ur det här? Säger jag nej till att låta dem se mer på TV så förnekar jag dem ju indirekt kunskap. Det är knappast förenligt med den svenska läroplanen. Men går jag med på att låta dem se mer på TV än vad de redan gör så har de ju vunnit. Och det är knappast förenligt med min stolthet. Så jag gör som jag alltid gör när jag hamnar i sådana här trängda lägen. – Fråga mamma, säger jag.

19 APRIL Felix kommer hem från skolan och berättar glatt att han har en present till lillebrorsan Ville. En köttätande växt. Hur ska man tolka det? Skolan drog på utflykt till Plantagen för att stimulera trädgårdsmästarna i eleverna. Varje elev hade en femtiolapp med sig att handla för. Felix val av trädgårdsprodukt var enkelt; en köttätande växt. Till lillebrorsan. 14


Ville är mycket stolt över den lilla plantan. Vårdar den noga. Vattnar den. Flyttar runt den i solen. Pratar med den. – Är du hungrig? Vill du ha en hamburgare? Inget svar. – Korv med bröd, försöker Ville. Inget svar. – Men svara då, dumma blomma? Chicken nuggets? Jag känner att det är dags att gripa in. – Jag tror inte den har någon mun att prata med, säger jag. – Men hur kan den då äta kött? Om den inte har nån mun? Han har en viss poäng. Jag är fast. Kan inte svara på frågan. Kan inte ens hitta på något att ljuga ihop. Blir obekväm. Igen. Felix sveper in och kommer med en högst godtagbar förklaring. Igen. Ville nickar imponerat och mumlar ”Jaha, det är så det går till”. Igen. – Dora Utforskaren, frågar jag Felix. – Dora Utforskaren, bekräftar Felix. Ville går ut i köket och plockar på sig så många matvaror han kan bära; en salamikorv, plastlådan med bacon, en kycklingklubba samt en brödpinne. Han går tillbaka till blomman och börjar mata den. – Vill du ha lite salamikorv, blomman? Han pratar till den som man pratar till små gulliga hundvalpar av foxterrier-modell. Ingen reaktion från blomman ifråga. – Lite bacon? Ingen reaktion nu heller. – En brödpinne? Nä, den vill jag ha själv förresten. Ville tar en tugga. En kycklingklubba kanske, erbjuder han. Fortfarande ingen reaktion från den köttätande växten. – Äh, den vill ju inte ha nånting, suckar Ville. Pappa, jag tror den är vegetarian.

15


fram på morgonen. Jag tycker det är Jag råkar ta på mig kalsongerna bak och x. lite kul så jag visar det för Ville och Feli a bak och fram. – Kolla, jag råkade ta på mig kalsongern hakan en stund och säger sedan: Felix inspekterar mig noga, kliar sig på du ska kissa. – Pappa, då kommer du att bajsa när Det är faktisk t skojigt att sl änga mat i ta sig till pirat p ket för att se å morgonen, om det fastnar att starta ett ro en ”tvärtom-d , att k ckband som in ag” och att lö te ska heta Kis lä ut sa ett snorpro s, att ha blem med hjä lp av ett cyklo Välkommen p. in i den med elålders papp navigera sig an Hasses var fram mellan dag där han li vets alla små kontrollerbar försöker hinder, tätt fö a sönerna Fel lj ix och Ville. d av de två in te helt Med en stor portion hum or och värm galenskap so e får läsaren m femårige ta del av den V il le och åttaår prövade med dagliga ige Felix utsät elålders papp ter deras red a för. an hårt

”Jag är elev rådsreprese n inte att jag ä tant, men det betyder r en tant” Felix Ville ” n a s för nä e t n i en och n o g ö r ast fö f n o g sö om gla s r ä r ”Linse

ISBN 978-91-7885-103-4

www.vistoforlag.se 9 789178 851034