9789178851010

De onormala

Nattljustrilogin

De onormala JC SVENSSON

De onormala Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@idusforlag.se © Text: JC Svensson Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-101-0

Jag vill rikta ett stort tack till tre personer. Först och främst till Cassandra och Anneli för utan er hade jag aldrig fortsatt skriva.

Ni har utan att tveka ställt upp på att läsa mina texter, varav en del nog inte var så bra som jag trodde, och ni har kommit med värdefulla förslag på förbättringar. Tack!

Och till Julia. För utan dig hade jag inte varit den jag är idag men framför allt hade jag fortsatt skriva texter med alldeles för många ord i. Tack! / JC

Kapitel 1 Hennes klasskompisar sprang skrikandes omkring i korridoren. Men allra högst skrek Eleonor, vilket inte var särskilt konstigt med tanke på att hennes långa blonda hår brann för fullt. En lärare kom rusandes med en tröja i handen och tacklade Eleonor med en sådan kraft att de ramlade omkull på golvet båda två. Läraren skyndade sig att täcka Eleonors huvud och snart var elden släckt. Klasskompisarna stannade upp och ställde sig istället och stirrade på Eleonor, som nu när läraren tagit bort tröjan visade sig ha kala fläckar på huvudet där håret bränts bort, för att sedan vända sig om och stirra på Linn.

Och Linn stod lutad mot sitt skåp och flinade. ”Är du säker på att vi är rätt?” Det gick inte att ta miste på att Linns pappa var irriterad och det gick heller inte att missa att Linns mamma var minst lika irriterad när hon svarade. ”Ja, säger jag ju. Enligt kartan är det bara en liten bit kvar.” ”Det sa du för flera timmar sen och vi har fortfarande inte kommit fram”, påpekade Linns pappa och väjde för en grop i vägen. ”Jag börjar tro att vi aldrig kommer komma fram.” ”Det borde ju finnas någonstans som vi kan stanna och fråga efter vägen”, försökte hennes mamma. ”Var då någonstans?” undrade hennes pappa. ”Det är ju bara 9

skog överallt, vi har inte sett någon annan levande varelse på flera mil.”

Hennes mamma öppnade munnen för att svara men verkade ändra sig. Den stora bensintanken i bilen gjorde dock att risken för bensinstopp var minimal, vilket nog var tur för om det hände skulle antagligen båda hennes föräldrar bli galna. För det ingick inte i planen att de blev fast mitt ute ingenstans. Nej, planen var ju att Linn var den som blev fast här ute hela sommaren medan hennes föräldrar åkte på semester. En välförtjänt semester efter allt som hade hänt. Tiden skulle hinna gå och därmed skulle grannarna hinna få något annat att prata om. Något annat att prata om än Linn det vill säga. ”Jävla lebba!” skrek Eleonor. ”Du är fan helt jävla knäpp. Titta bara på hur ful hon är.”

Matilda och Sofia skrattade högt medan de övriga klasskompisarna vände bort blickarna. De ville inte riskera att bli Eleonors nästa måltavla. Nej, då var det bättre att låtsas som ingenting. Precis som lärarna gjorde varje dag. Linn försökte ignorera Eleonor, problemet var bara att hennes röst var så gäll att den skar genom Linns huvud som en motorsåg. Och just idag värkte Linns huvud något fruktansvärt. Hon hade vaknat av huvudvärken och trots att hon tagit flera värktabletter klöv nästan smärtan hennes huvud i två delar och gjorde det svårt att koncentrera sig på skolarbetet. Hon kanske hade fått migrän och kunde gå hem. Men då skulle hon behöva träffa sin mamma tidigare än planerat och det ville hon inte.

Med sammanbitna läppar öppnade hon sitt skåp för att lägga in böckerna och hoppades att Eleonor snart tröttnade. Det brukade hon göra när Linn inte reagerade på hennes kommentarer.

Det verkade dock inte som att det skulle fungera idag för Eleonor fortsatte att kalla henne för fula saker. Och Linn fick bara mer och mer ont i huvudet. Det kändes som om någon bände och vred om hennes hjärna och hon fick tårar i ögonen av smärta. Hon tog ut 10

matteboken och stängde skåpet. Men när hon var på väg att gå därifrån skar smärtan så djupt i huvudet på henne att hon snubblade till.

Hon landade på knäna och slog i handflatorna hårt i golvet. Hennes mattebok for iväg, men ännu värre var att hennes binda, som hon stoppat in mellan sidorna i väntan på att hon kunde gå på toaletten for iväg över golvet. Och typiskt nog stannade den framför Eleonor som lyste upp av ett elakt flin. ”Åh, subban har mens. Fy fan vad äcklig du är!”

Och då började alla att skratta, men allra högst skrattade Eleonor. Det var då Linn hörde en röst i huvudet som sa att hon tyckte faktiskt att Linn borde sätta eld på Eleonors hår. Och utan att fundera mer på om det verkligen var klokt att lyssna på en röst i sitt huvud blundade Linn och föreställde sig hur Eleonors långa hår började brinna. Och det var inte förrän alla omkring henne började skrika som hon öppnade ögonen och såg att Eleonors hår faktiskt brann. Medan alla rusade omkring i panik reste hon sig och lutade sig mot sitt skåp för det här tänkte hon inte missa.

Linns föräldrar hade alltid önskat sig ett normalt barn. De tyckte inte att det var för mycket begärt. En pojke eller flicka som inte var för smart eller för dum ville de allra helst ha. Och det spelade ingen roll hur många gånger Linn än påpekade att det fanns fler kön att identifiera sig med än de två, de var så trångsynta att det var ett under att de märkte någonting alls. Men faktum var att de knappt gjorde det heller. Från och med dagen hon fyllde fem och råkade sätta eld på gardinerna i vardagsrummet trots att hon befann sig i andra änden av rummet hade hon i princip varit osynlig för sina föräldrar. De låtsades helt enkelt inte om att hon fanns, utan skuffade undan henne på hennes rum varje gång de fick gäster.

Och alla de ”olyckor” med eld som hänt titt som tätt under hennes barndom var just bara olyckor, som båda föräldrarna ansträngt sig för att hitta på ursäkter för. Som att hennes mamma var ovanligt slarvig med att släcka brinnande ljus eller att hennes 11

pappa var lite väl entusiastisk när det gällde att använda tändvätska vid grillningen. Allt för att undvika att grannarna fick reda på att de var föräldrar till ett allt annat än normalt barn. För det var inte normalt att kunna frammana eld. Punkt slut. Det fanns inget att diskutera, i alla fall inte enligt hennes föräldrar. Deras största mål i livet var att bevara den skamliga hemligheten tills det var dags för Linn att flytta hemifrån och klara sig själv. Den dagen skulle innebära att deras prövningar var över. Linns föräldrar tyckte om att prata om hur de såg fram emot den dagen, vad de dock inte visste var att allt de sa i vardagsrummet hördes upp i trappan till övervåningen där Linn suttit många kvällar på ett av trappstegen och lyssnat.

Hennes föräldrar hade alltså kommit på ett sätt att minimera risken för avslöjande hemma i huset, men ett problem var fortfaraden olöst trots att hennes pappa brukade försöka komma på olika lösningar med jämna mellanrum. Det var det faktum att Linn var tvungen att gå i skolan på veckodagarna. Det var en skrämmande kamp för dem varje dag när hennes mamma släppte av henne vid skolan till dess att pappan kom och hämtade henne efteråt. Ständigt med samma frågor om hon på något vis råkat orsaka någon ”olycka”.

Oftast hade Linn kunnat svara nej, men ibland skedde de ändå trots att hon försökt kontrollera sig, vilket hade gjort föräldrarna synnerligen upprörda. De krävde alltid att få veta varför hon orsakat dem och de frågorna kunde hon aldrig besvara. Hon hade listat ut så pass mycket att hon visste att hon råkade använda elden, eller ”det där” som hennes mamma kallade elden i tron om att den skulle försvinna en vacker dag om hon lät bli att nämna ordet, när hon var ledsen eller glad. Men också när hon var arg. Och det hade hon varit den där dagen i skolan när Eleonor som vanligt retat henne.

Så här i efterhand insåg Linn att det kanske inte varit det smartaste valet hon gjort när hon lyssnat på rösten i huvudet, för det hade lett till att hon nu befann sig i en bil på väg till ingenstans, 12

men samtidigt ångrade hon sig inte. Känslan av att se hur Eleonors hår brann hade varit så skön, för det innebar att hon för en gångs skull fick känna på hur det kändes att vara utsatt för något.

Alla vuxna hade frågat ut henne hur och varför hon tänt eld på Eleonors hår. Den första frågan vägrade hon helt enkelt att svara på, hennes föräldrar hade trots allt präntat in i henne att aldrig tala om ”det där”, så till slut kom de vuxna på någon trovärdig förklaring som Linn inte orkat komma ihåg. Den var ändå så långt ifrån sanningen som det kunde bli. Den andra frågan hade hon heller inte besvarat och det var för att hennes självbevarelsedrift sagt till henne att det nog inte var en toppenidé att berätta om rösten i huvudet och att hon faktiskt lyssnat på den.

Eleonors föräldrar var inte glada och ställde till med ett himla liv och alla hade valt att bortse från att hon var den värsta mobbaren på hela skolan och istället hävdade nästan alla hennes klasskompisar att Linn tände eld på alla möjliga saker i skolan stup i kvarten och säkert var pyroman. Och eftersom hennes föräldrar skämdes för henne hade de valt att tro på dem och lärarna, det var lättare än att erkänna att deras barn faktiskt kunde frammana eld.

I samförstånd med lärarna och rektorn kom föräldrarna fram till att det var bäst för Linn om hon tillbringade det stundande sommarlovet på Nygården. En broschyr kom hem på posten och föräldrarna hade varit alldeles till sig när de läst om gården som var en verksamhet för ungdomar som hamnat snett i livet. Och alla i hennes närhet var absolut övertygande om att Linn hamnat riktigt snett i livet, även om ingen riktigt kunde förklara varför med tanke på den stabila familjesituationen hon hade.

Nygården drevs av en kvinna som hette Amanda Mörk och låg mitt ute i Tivedens skogar. Bara det fick föräldrarna att stråla av lycka, för det innebar ju att inga grannar kunde få nys om ”det där”, utan föräldrarna skulle kunna säga till alla nyfikna grannar här hemma att Linn åkt iväg till ett sommarkollo för att få lite frisk lantluft.

13

Frisk lantluft var enligt Linn bara finare ord för att bli inspärrad på gården i tio veckor och ”följa ett strikt arbetsschema med mycket kroppsarbete” som det stod i broschyren, men ingen frågade vad Linn tyckte och tänkte. Istället hade rektorn nådigt gått med på att låta Linn gå kvar de två sista veckorna av terminen innan det var dags att sätta sig i bilen för att köra till Nygården.

Under de två veckorna hade Linns femtonårsdag hunnit passera, men föräldrarna verkade helt ha missat det i sin iver att räkna ner dagarna tills de blev av med henne.

Och nu for de framåt i hög hastighet trots den dåliga grusvägen, hennes pappa gasade på efter att ha muttrat att han inte hade hela dagen på sig att hitta till det där förbaskade stället, och det enda som hördes var den ena dåliga poplåten efter den andra på radion.

Varken hennes mamma eller pappa var särskilt tekniska, även om ingen av dem skulle avslöja det ens under dödshot, så Linn var inte förvånad över att de inte lyckats byta kanal på radion. Vilket gjorde att de nu tvingades lyssna på musik som de i vanliga fall aldrig lyssnade på.

Linn stirrade ut genom fönstret. Hennes föräldrar hade rätt i att det inte fanns någon annan levande varelse på flera mils avstånd.

Det var till och med så att det kändes som om skogen blev tätare och tätare ju längre de körde.

Hon tänkte tillbaka på den där dagen i skolan. Det enda hon funderade på som hänt då var varifrån rösten dykt upp och varför hon inte hört den igen. Hon hade försökt lyssna efter den, men det var helt tyst. Och ibland när Linn legat vaken på nätterna hade hon tänkt att hon säkert var galen, för det var inte normalt att höra en röst som sedan bara försvann. Hennes föräldrar skulle verkligen inte ha tyckt om det om hon sagt något till dem.

Och på tal om hennes föräldrar så kunde de knappt bärga sig till morgondagen då de bokat in ett flyg för att tillbringa hela sommaren på någon exklusiv semesterö, för de behövde tydligen vila upp sig efter allt som hänt. Linn hade sett broschyren om lyxhotellet 14

som föräldrarna råkat glömma på köksbordet och ingenstans stod det vare sig om frisk lantluft eller strikta arbetsscheman, däremot hade det varit snygga bilder på drinkar och sandstränder.

Hon väcktes ur sina tankar av att hennes pappa utbrast: ”Äntligen, det var på tiden.”

Hon sträckte på huvudet för att se vad det var han sett och såg att de nu kommit fram till en hög stenmur som sträckte sig närmare två meter upp i luften. Det fanns en port med två trädörrar och ovanför den satt en stor skylt där det stod Nygården med sirliga bokstäver.

Hennes pappa bromsade in och medan porten sakta öppnades gick det inte att missa den förväntansfulla stämningen som uppstått i bilen. För snart skulle Linn inte vara sina föräldrars ansvar i tio hela veckor. Och hennes pappa var uppenbarligen ivrig att bli av med henne för han gasade lite för mycket när han körde genom porten, vilket fick gruset att sprätta kring däcken. När de kört några meter vred Linn på huvudet och stirrade på trädörrarna som nu var stängda igen. Hon var rätt säker att hon inte skulle tycka om det här sommarlovet. *** De körde längs en välkrattad grusgång och Linn kunde inte låta bli att stirra på de prydligt klippta gräsmattorna. Ungdomar stod och klippte de redan välklippta häckarna eller rensade i de många rabatterna som kantade grusgången. Det var i för sig inget konstigt med att ungdomar i hennes egen ålder var ute och arbetade i trädgården, men det som var märkligt var att ingen av dem tog en paus i sitt arbete för att kolla vem som kom körande. Istället var de oerhört koncentrerade på sitt arbete och Linn fick en allt starkare känsla av att hon inte ville vara här.

Hon var precis på väg att öppna munnen för att säga till sina föräldrar att hon lovade att vara precis så normal som de ville att 15

hon skulle vara bara hon fick följa med dem hem igen när hennes pappa stannade bilen.

Linn insåg att hon varit så upptagen med att titta på ungdomarna att hon totalt missat att de närmat sig huset och att de nu befann sig framför det. Hon kikade ut genom rutan och kunde inte låta bli att gapa av förvåning, huset var enormt!

Två våningar högt tornade det upp sig och utsidan var av grå sten. Det fanns fler fönster än vad hon hann räkna och en stor dörr ledde in i huset. Det var ett pampigt hus och det var säkert spännande att gå omkring i det, men något fick Linn att vilja stanna kvar i bilen.

Hennes pappa knäppte loss säkerhetsbältet och vred lite på huvudet. ”Skynda dig nu, Linn. Din mamma och jag har inte hela dagen på oss.”

Självklart inte, tänkte Linn men sa det inte högt. Det var så klart viktigare att hinna hem till morgondagens flyg än det var att se till att deras dotter skulle trivas på det här stället.

Hennes mamma som redan klivit ur bilen rättade till sin kjol och blus. Hon avskydde att ha skrynkliga klädesplagg och hon hade blivit vansinnig varje gång som Linn kommit hem smutsig.

Linn tog ett djupt andetag och påminde sig själv om att hon alltid hade klarat sig och om hon bara höll en låg profil så var sommaren snart över. Det var den övertygelsen som gav henne modet att kliva ur bilen. I samma stund som hon gjort det öppnades dörren till huset och en vacker kvinna klev ut på stentrappan.

Hon var i fyrtioårsåldern med rött vågigt hår som såg blankt och välvårdat ut och var klädd i eleganta kläder. Ett brett leende särade på hennes rödmålade läppar, vilket gjorde att hennes vita tänder syntes, när hon gick nerför trappan på höga klackar för att ta emot dem.

Linns övertygelse om att hon kunde klara av sommaren utan problem försvann i samma sekund som hon kastade en blick på 16

sina föräldrar. Hänförelse lyste ur deras ögon och Linn visste där och då att de aldrig skulle ta med sig henne hem igen. Och dessutom visste hon att hon troligtvis inte skulle gilla kvinnan, hon hade aldrig tyckt om någon person som fick hennes föräldrar att se ut så där. ”Välkomna till Nygården!” sa kvinnan och Linn märkte att hon inte tittade på henne utan bara på henne föräldrar. ”Mitt namn är Amanda Mörk och ni måste vara Stefan och Anette, så angenämt att äntligen träffas.”

Hennes föräldrar blinkade till lite, för kvinnan var verkligen hänförande, och så log hennes mamma lite nervöst och svarade. ”Ja, det stämmer och detsamma. Vi är verkligen glada över att du kunde få till en plats för Linn. Vi … jag menar, hon har verkligen sett fram emot det och …”, hon tystnade tvärt som om hon insåg att det kanske var en smula överdrivet att säga att Linn sett fram emot att få komma dit, speciellt med tanke på att hon inte direkt stod och jublade över att vara här. Faktum var att Linn nu lagt armarna i kors över bröstet och tagit på sig sin mest trotsiga min. Hon hade aldrig menat att vara trotsig under sin uppväxt, men eftersom alla antagit att hon var besvärlig med flit hade hon lärt sig vilken min som retade gallfeber på vuxna. Och nu kunde hon till sin belåtenhet se hur hennes mamma drog ihop munnen på det där sättet som hon gjorde när hon blev upprörd och hennes pappa hade den där rynkan i pannan som sa att han försökte avhålla sig från att skrika på henne. Linn kände sina föräldrar och det var uppenbart att de ville imponera på den här kvinnan och nu stod Linn här och skämde ut dem, igen. ”Vi har hört väldigt positiva saker om den här gården”, sa hennes pappa till slut för att bryta den pinsamma tystnaden. ”Jag måste säga att vi verkligen blev imponerade över ditt upplägg. Du menar alltså att du får onor…”, han kastade en hastig blick på Linn, som om han faktiskt insåg att det kanske inte var okej att kalla henne för vad som helst, innan han skyndade sig att fortsätta, ”…

17

ungdomar som Linn att ändra sig och bli bättre personer.” Det sista sa han med en tydlig förhoppning i rösten, vilket fick Linn att vilja slå till honom. Hur många gånger hon än försökt förklara för dem under åren att hon inte visste varför sakerna hände hade de aldrig trott på henne utan bestämt sig för att hon var onormal och konstig. Så till slut gav hon upp.

Amanda log ännu bredare, vilket fick Linn att bli motvilligt imponerad för hon hade inte trott att det var möjligt. Men det fick henne även att ogilla Amanda ännu mer för hennes tänder var verkligen vita, vilket säkert innebar att hon sprang på skönhetssalonger titt som tätt. Precis som hennes mamma. ”Det stämmer definitivt. Jag kan garantera att Linn kommer vara en helt annan person när ni hämtar henne i slutet av augusti.

Hon kommer att vara som vilken annan normal tonåring som helst, för det är väl så ni vill att hon ska bli?”

Hennes föräldrar tvekade inte ens utan båda nickade hastigt, även om de såg en smula generade ut sedan över att så tydligt ha visat sin lättnad över de förändringar som Amanda utlovade. ”Då så”, fortsatte Amanda. ”Då är det är dags att ni tar adjö av varandra. Vi har som rutin att ha ett kort avsked så att ungdomen kan börja sin vistelse här så snart som möjligt. Väskorna tar herr Andersson hand om.” Hon viftade åt en man som kommit ut på trappan, precis som om han stått och väntat på Amandas order.

Han var storvuxen och skallig och Linn var rätt säker på att hon inte skulle vilja möta honom i en mörk gränd, för att inte tala om att hon inte skulle vilja möta honom någonstans.

Hennes föräldrar verkade känna samma sak, för de bleknade lite när herr Andersson lufsade nerför trappan och fram till bilen.

Men de var nog mer rädda för att han skulle orsaka någon repa i lacken än om sin egen säkerhet. Alla väntade medan herr Andersson lyfte ur väskan ur bagageutrymmet. Amanda lyfte lite på ögonbrynen och sa roat. ”Det är första gången jag ser någon som reser med lätt bagage.

18

Annars brukar jag få säga till föräldrarna att ta med sig hälften hem igen. Vi tror på att leva enkelt här förstår ni.” Hon tittade på Linns föräldrar, som nickade och såg glada ut. ”Och jag antar att ni har tagit hand om Linns telefon”, fortsatte Amanda.

Linns pappa nickade och klappade på sin kavajficka. ”Jajamän, den har jag här. Så allt ska vara i sin ordning.”

Amanda log ett till strålande leende. ”Utmärkt, för då har vi redan tagit ett steg in på den stig som kommer leda till Linns förändring. Ta farväl nu så jag ska ta hand om henne sedan.”

Hennes föräldrar kom fram till henne och i några sekunder stod de och såg besvärade ut. Till slut lutade sig hennes mamma sig fram och lade armarna lätt tveksamt om Linns axlar och kramade till kort innan hon hastigt rätade på sig, som om hon var rädd för att något skulle hända om hon höll om henne för länge. Och sedan var det hennes pappas tur att säga adjö och han nöjde sig med att klappa henne lite lamt på axeln. ”Då får du ha det så bra …”, han kastade en blick på Amanda innan han hastigt lade till, ”Gumman. Vi är säkra på att du kommer vara nor… en annan person, menar jag, när vi hämtar dig i höst.

Uppför dig nu … eh … ja, det var nog allt.”

Han nickade åt sin fru och båda två skyndade sig att stiga in i bilen. Och utan att titta bakåt en enda gång körde de iväg och lämnade Linn tillsammans med Amanda och herr Andersson, som nu gick in i huset med hennes väska. Kvar blev Amanda och Linn.

Och nu var Amandas ansikte inte lika vänligt som när hennes föräldrar varit med utan hon synade Linn uppifrån och ner, vilket fick Linn att känna sig väldigt medveten om sina shorts och linnet som kanske satt lite för tight över magen, innan hon, utan ett ord, vände på klacken och gick uppför trappan. Linn visste inte riktigt vad hon skulle göra, för hon hade trott att Amanda tänkt prata med henne. Hon tittade sig omkring, bara för att upptäcka att ungdomarna i trädgården inte syntes till. Faktum var att hon var helt 19

själv ute på den stora grusplanen. Det hade varit en klarblå himmel hela vägen fram till gården och därför blev Linn lite förvånad när ett moln drog förbi över solen. Det gjorde att det med ens blev kyligare och hon huttrade till. Hon kastade en till blick runt om trädgården och det var något som gjorde att den kändes betydligt ogästvänligare nu än för någon minut sedan. Dessutom var det lite skrämmande att vara helt själv, så utan att bry sig om sin värdighet skyndade hon sig uppför trappan. När hon var på väg att kliva över tröskeln vände hon på huvudet och tittade ut på grusplanen, bara för att se solen lysa igen.

20

Kapitel 2 Linn tänkte att hon lika gärna kunde passa på att gå en rundvandring i huset eftersom det verkade som om Amanda hade försvunnit. Men det visade sig att hon stod i hallen och pratade med två långa tjänsteflickor som såg ut att vara några år äldre än Linn. Eller Linn antog att de var tjänsteflickor för de var klädda i likadana uniformer som bestod av en knälång beige kjol och en enkel grå skjorta. Det som ändå var mest förvånande var deras snaggade hår.

Linn kunde dock inte låta bli att tänka att den vänstra av tjejerna faktiskt passade väldigt bra i den frisyren.

Amanda avbröt sig när Linn steg in genom dörren. ”Ah, här har vi henne. Flickor, det här är Linn. Ni kan visa henne sovsalen och sedan ta henne till fröken Stenström.” Hon började gå därifrån men hejdade sig, vände sig om och spände ögonen i den snygga tjejen. ”Och Lovisa, glöm för all del inte att du har kökstjänstgöring ikväll.” Hon log ett leende som Linn tyckte inte riktigt nådde till ögonen och när Linn vände blicken mot Lovisa, nu slapp hon tänka på henne enbart som den snygga tjejen, såg hon att hon stelnade till innan hon bet ihop tänderna och svarade. ”Nej, det ska jag inte glömma, fru Mörk.”

Linn rynkade lite förbryllat på ögonbrynen, dels över Lovisas reaktion men också över hennes sätt att tilltala Amanda. Fru Mörk 21

lät oerhört gammaldags och även om Amanda uppenbarligen hade tjänstefolk kändes det lite väl överdrivet att de skulle behöva tilltala henne på det här viset.

Amanda log lite bredare, men fortfarande utan att det nådde ögonen, och sedan gick hon ner genom hallen och försvann in 15-ÅRIGA KANdörrarna.

FRAMKALLA ELD, men hennes genom en av LINN de många De två tjejerna väntade tills föräldrar skäms för henne och vill bara att hon ska bli normal. dörren stängts och sedan sa hon till höger med låg röst.

Därför skickar debara henne ”Du vet att du görtill detNygården värre.” över sommarlovet, ett hem förLovisa onormala ungdomar mitt i Tivedens skogar.gröna Där hittar knyckte på nacken och Linn sågdjupa att hennes ögon Linn sinatill första riktiga i Lovisa och Daniella, som också blixtrade av trots närkompisar hon svarade. skickats till jag, Nygården förbryr att de ”Det vet men det jaganses mig onormala. inte om.” De får arbeta hårt och bevakas den tänkte strängasäga fröken Stenström, någotkomma verkar Den andraavtjejen något mer menmen verkade misstänkt med henne och föreståndarinnan för Nygården.

Nästan ihåg att Linn stod några meter bort och suckade istället, för att någotledemoniskt … henne. Hon hade snälla blå ögon med långa sedan försiktigt mot När de väl får reda på sanningen är det upp till Linn, Lovisa ögonfransar. och Daniella att stoppa dem innan sent.” Hon Och mitt i allt ”Hej, jag heter Daniella.

Och det det här är är för Lovisa. gjorde en inser Linn att det inte bara är vänskap hon känner för Lovisa … gest med huvudet mot Lovisa, som tittade på Linn och nickade kort till hälsning. Linn sträckte på sig, inte för att det hjälpte särDe onormala är första i Nattljustrilogin ochpåskriven JC skilt mycket, hon nåddedelen inte mer än till axlarna Lovisa,avoch Svensson.

Hen arbetar som bibliotekarie till vardags och skriver nickade kort tillbaka. på”Kom sin fritid.

Med författaren lyftaska fram så ska vi De visaonormala dig var vivill sover och sedan duatt få det din är okej attsavara precisoch denbörjade man ärgåtrots omgivningen anser att uniform”, Daniella motatttrappan som var i andra man är onormal. änden av hallen. Linn rynkade pannan och var ganska säker på att hon hört fel. Daniella menade säkert att hon skulle få nya kläder, inte att hon behövde ha samma uniform som de. Hon var ju trots ISBN 978-91-7885-101-0 allt inte här för att vara tjänstefolk.

Hon skyndade efter Daniella och försökte koncentrera sig www.vistoforlag.se på vad hon sa men när Linn märkte att Lovisa gick bara någon halvmeter bakom henne blev hon störd utan att hon visste varför.

9 789178 851010 håll, Kanske var det för att Lovisa var ännu snyggare på närmare men varför det skulle påverka Linn visste hon inte. Eleonor hade också varit snygg, i alla fall om man skulle tro alla killarna på skolan, men Linn hade inte tyckt det. Eleonor var ljusblond och