9789178850938 by Smakprov Media AB

Med en liten nypa salt Noveller och dikter av IrĂŠne Skoog

Med en liten nypa salt Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Iréne Skoog Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Szczecin, 2019 ISBN: 978-91-7885-093-8

Innehållsförteckning Förord Gilla läget Är doktorn inte riktigt frisk? Hur länge ska jag klara mig? Nödvändigt gott Hälsoundersökningen Vår förfärliga uppväxt Mardrömsframkallande Ju förr dess bättre Glömt att komma ihåg Klipsk utveckling Rent nöje eller På fel plats Det blev ingen mormor Himlabrevet Sommarkatten Tid som är och var Den nya jackan Omättlig ockupant En skranglig gammal hoj Självklart höger eller vänster Blodtryckshöjande Döstädning För framtida ordning och reda Den som spar Varför trodde du på mig? En svart handväska med guldimitationsbeslag Bröllopspresenten Ordets makt Jag sökte ord till visor

7 9 11 18 19 21 28 30 31 33 39 40 41 42 44 46 47 49 53 54 56 57 59 66 67 68 71 77 80 81

Förord Det finns mycket att skriva om. Hela tiden händer saker runt omkring oss. En del händelser lägger vi märke till mer än andra. Somliga går helt förbi. Jag har hittat sådant som jag har kunnat spinna vidare på, och som i mina noveller och dikter blivit nästan trovärdigt. Med fantasins hjälp, och för att göra det lite roligare har jag förvrängt verkligheten ibland. Inte så mycket. Bara så pass att det skulle kunna ha hänt, eller kanske så att du bättre förstår vad jag menar. Humor är läkande, som doktorn säger i en av mina noveller. Här finns poesi och prosa, mina tankar eller andras. Både allvar och skämt. Även djur och växter har fått säga sitt. Jag har blandat och gett. Jag tror att världen är ganska god egentligen, om man bortser från allt elände. Trevlig läsning önskar Iréne Skoog

Gilla läget Det är inte lätt att bli gammal och svårt är det att vara ung, och tiden som finns där emellan är ofta så ansvarsfull och tung. Men sällan är människan tillfreds med den uppgift i livet hon fått så om inget går att ändra på får man försöka vara nöjd med sin lott.

Är doktorn inte riktigt frisk? – Doktor Skallberg, ny patient! Sköterskan öppnade dörren till mottagningsrummet och lät mig gå före in. Han såg överspänd och frånvarande ut doktor Skallberg, där han satt på yttersta kanten av den pappersklädda britsen och dinglade med sina magra ben.Jag fick en underlig känsla av ömhet för honom. – Doktor Skallberg, ny patient! Syster höjde rösten en aning när hon upprepade informationen, sedan försvann hon i korridoren. Klappret av hennes träskor hördes en lång stund efter att hon stängt den breda dörren. Jag tog ett par försiktiga steg mot doktorn och meddelade så lugnt jag kunde. – Jag är här nu! Doktorn lyfte mödosamt på huvudet och pekade på den lilla runda, rostfria snurrstolen. – Sätt dig! sa han, medan han andades tungt. Hur mår du? – Bra, sa jag, av gammal vana, men kom plötsligt på att jag var ju här för att visa upp min onda stortå. Ja, några bekymmer har jag förstås, fortsatte jag, annars skulle jag väl inte kommit hit. Hur står det till med doktorn då? Orden slapp ur mig utan att jag egentligen hann tänka mig för. – Äntligen en människa som undrar hur JAG mår! Doktorn rätade en aning på ryggen, andningen blev lugnare. Annars är det alltid JAG som ska uppmuntra andra, JAG som ska veta hur all världens plågor ska lindras, JAG som ska trösta och vara

den med kunskap om vilka botemedel som finns och kunna lösa alla uppkomna knutar och missförhållanden! Det är så tröttsamt med dessa evinnerliga frågor om folks hälsotillstånd som måste besvaras dagen i ända. Alla ska ha den allra bästa vård med minimala resurser. Jag funderar faktiskt allvarligt på att gå in i väggen. Läkarjobbet börjar bli för komplicerat. Förr såg man upp till läkarna, jag skulle vilja vara en person som behandlas med aktning. Han drog sig uppåt på den smala britsen för att få det lite bekvämare och tittade hjälpsökande på mig. Det verkade som om han ville fortsätta att diskutera sin ohållbara situation. – Men snälla doktorn, sa jag, är det så illa ställt? Lägg sig ner en liten stund så sitter jag kvar här! Vi kan ta fem minuter av min tid. Doktorn såg tacksamt på mig medan han la sig med hela sin längd på undersökningsbritsen. Skorna behöll han på. Snörena var slarvigt knutna. – Det var så länge sedan som någon undrade hur JAG känner mig. Och så kommer du! Det finns kanske hopp om livet. Du förstår, sa han med svagare stämma, INGEN, och det säger jag med eftertryck och utan att tveka, INGEN frågar någonsin hur JAG har det, aldrig någonsin! Du kan tänka dig vilken tillvaro, hela dagarna med dessa bedrövliga sjukdomar och missnöjesyttringar! Det är minsann inte särskilt enkelt att vara läkare i dessa tider. Uppslagsböckerna krånglar till det mesta också, en helt vanlig hederlig förkylning heter något annat än när jag var barn. – Jovisst, naturligtvis, sa jag så deltagande som jag bara kunde, medan min tå värkte oavbrutet, men varför valde doktorn den här yrkesinriktningen då? Doktorn såg oerhört lidande ut så jag kände att min stackars tå inte var särskilt betydelsefull i sammanhanget. Roligt att han uppskattade mina vänliga frågor i alla fall. – Jag ville ju jobba med människor, men kunde väl aldrig i mina vildaste fantasier tänka mig att folk skulle ha så många underliga krämpor, så otroligt sällsynta och svårdefinierbara

tillstånd som jag aldrig hört talas om förut. Jag vet inte ens hur de stavas. Det gör mig enormt uttröttad och frustrerad. Ibland skrattar jag åt eländet och det hjälper väl stundtals. Det uppkommer så många invecklade frågor som jag inte kan besvara. Folk kräver klara och snabba besked, vill veta vad de lider av så det går att tydliggöra för arbetsgivarna varför de måste vara hemma från jobbet. Det plågar mig ständigt, jag tvingas ta värktabletter stup i ett, somnar nästan aldrig före golfslaget, jag menar tolvslaget. Doktorn såg plötsligt drömmande ut. – Spelar du golf? – Inte numera, jag blev så schack och matt av det. – Vilket handikapp har du? Doktorn verkade genast lite piggare. – Det är några stycken som doktorn förstår, svarade jag uppriktigt. Jag har till exempel så ont i min … – Ha ha, det var roligt det där du sa om schack och matt! Nu kände jag att det var rätt ögonblick att nämna mitt stortåbekymmer, mitt verkliga och angelägna ärende, men kom mig liksom inte för. Doktorns svårigheter tycktes vara av så betydande dignitet så att mitt tåproblem verkade just nu bara som ett litet futtigt irritationsmoment. – Har det blivit mer ansträngande att vara läkare i dag? undrade jag, samtidigt som jag tyckte det var onormalt och anmärkningsvärt att doktorn var så försjunken i sig själv. – Jo, och du kanske kan tänka dig alla dessa moderna apparater som tillkommit, som ger datavirus, laptopknän, musarmar, SMS-tummar, skärmögon och paddnackar! Vi vet skrämmande lite om allt detta tekniska, vi jobbar med levande människor! – Jag förstår, inföll jag. Det ingick kanske inte i utbildningen. – Troligen inte, medgav doktorn. Kan vi ta blodtrycket? Jag började kavla upp ärmen. Det kändes skönt att doktorn äntligen tänkte komma igång med undersökningen. Han pekade mot det lilla bordet där blodtrycksmätaren låg. Jag hämtade det han bad om men blev alldeles ställd när han sträckte fram sin

egen arm, lyfte lite på huvudet och nickade mot mig. Det var hans blodtryck vi skulle kolla! – Jag kan visa dig! Doktorn blev ivrig. Fäst kragen runt min arm och pumpa lite där och läs siffrorna sedan! Jag har för mig att det är så det går till. Med lite besvär fick jag fast kragen. – Kan du läsa siffrorna? Han betraktade mig oroligt. Jag läste upp vad jag såg och doktorn föll tillbaka mot britsens huvudända. – Åh, herregud, kved han, oerhört mycket värre än jag någonsin kunde tro! Långt över trettiosju. Jag förstod inte vad siffrorna betydde, men tänkte att läget var mycket allvarligt eftersom doktorn reagerade så häftigt som han gjorde. – Ska vi trycka på nödsignalen? Jag var alldeles svettig av upphetsning, vågade inte vara ensam med denne plågade doktor. – Nej, nej, då kommer överläkaren hit! Han ställer så många detaljerade och konstiga frågor om allting. Det blir förfärligt pinsamt. Jag kanske inte kan svara för jag begriper troligen inte vad han menar. Jag föreslog att han skulle ligga kvar och vila medan jag flyttade mig till den lilla fåtöljen i hörnet. Det kändes bättre att sitta där än på den hårda rostfria pallen. Dessutom hamnade jag närmare dörren. Efter en stund tyckte jag att det såg ut som om han höll på att slumra till. Jag lutade mig mot dörren, sträckte fram foten en aning, greppade handtaget och gjorde mig redo för att smyga iväg. – Nej, gå inte! Doktorn spratt till. Du är den enda människa som fattar hur jag har det. Stanna kvar en stund, åtminstone tills det kommer en ny patient! Jag vet inte vad som tog åt mig, men jag satte mig på den blanka snurrstolen igen och frågade vad doktorn egentligen ville. – Ge mig lite vatten, sa han. Eller nåt stärkande. Jag funderade på vad jag kunde göra för doktorn så jag undrade lite försiktigt hur han hade det när han inte arbetade här på sjukhuset.

– Har doktorn någon att prata med utanför jobbet, någon som doktorn har förtroende för och kan dela sina upplevelser med? Jag kände att jag måste försöka hjälpa honom, han verkade helt nedgången, så otroligt handlingsförlamad. – Nej, jag har ingen, ingen som är i min situation i alla fall. Min fru förstår mig inte, har väl aldrig gjort egentligen, tycker att jag bara gnäller, och dessutom orkar hon inte med mina problem, hon har tillräckligt på sitt jobb. Jag har sagt till henne att söka för detta, men hon litar inte på läkarna, säger hon. Barnen är i sin mobilvärld och undrar aldrig vad jag gör om dagarna. Jag känner mig helt utanför, frånkopplad faktiskt. Sporadiska kontakter har jag med dem när de får sina veckopengar, det har jag förstås. – Har doktorn försökt prata med barnen någon gång? – Senast i fredags, tror jag det var. Jag frågade om de behövde mer pengar. – Vad jobbar doktorns fru med? Jag ville gärna gå till botten med det här. Jag fick veta att hon var psykolog och hade fullt upp med egna och andras svårigheter, så hon märkte inte hans. Dessutom hade hon ingen utbildning utan försökte ordna det mesta med piller. Det hade fungerat ganska tillfredsställande i åtskilliga år, och patienterna kom ju alltid tillbaka. – Doktorn måste faktiskt skärpa till sig, sa jag. Om en stund kommer väl nästa patient! Jag hinner inte stanna längre, min tid är slut snart förmodar jag. Det kändes nervpirrande och samtidigt helt fel att använda sådant språk till en läkare. Doktorn tog sig för pannan och såg alldeles förstörd ut. – Ja, och det är herr Petterbom som har en skada i hälen, jag begriper mig sannerligen inte på den. Han begär att jag ska åtgärda den, men jag vet inte hur man gör. Vid hans förra besök föreslog jag byte av strumpor, den ordinationen hjälpte tydligen inte eftersom han kommer igen. – Jag måste få veta hur det är med doktorns utbildning. Nog

måste det väl ha funnits både sårskador och skelettbesvär att öva på! Om doktorn inte kan klara av det minsta problem så kanske läkarlegitimationen dras in. Det händer då och då. Jag kände mig onödigt hård och tillrättavisande, men jag hade så fruktansvärt ont i tån. Jag såg hur doktorn bleknade. Han stod nu på golvet mitt framför mig och tittade mig stint i ögonen. Hans blick var fylld av skräck, kinderna hade fått röda fläckar. Armarna hängde apatiskt rakt ner. – Jag har ingen läkarlegitimation, sa han alldeles tillintetgjord. Det har gått bra hittills, men så kom du! Du har avslöjat mig. Du får inte anmäla mig, då kan jag aldrig ge barnen några veckopengar mer! Det betyder så enormt mycket för dem. Doktorn började gråta. Jag blev helt förbryllad. Nu, tänkte jag, efter att ha sansat mig en stund, nu ska jag göra något som är fel, men många andra gör ju olagliga saker och för det mesta blir de aldrig upptäckta. Nu var det min tur att agera och ta för mig i det här lättlurade systemet. – Jo, vi kan göra så här, sa jag och försökte få rösten så stadig som möjligt. Jag gör ingen anmälan om att du jobbar som läkare utan utbildning, bara du kan ordna så att jag får en pensionärslägenhet på ett serviceboende i stan. Jag har köat sen tjugohundrafyra. ”Doktorn” tittade med tårfyllda ögon på mig. Han såg betydligt friskare ut än för en stund sedan. Nästan lite lättad. – Tack, tack! Jag gör allt för dig, glömmer aldrig detta. Vad begär du? Vad för slags lägenhet vill du ha? sa han uppgivet. – Jag behöver en skapligt stor, väldisponerad bostad med nutidens krav och miljötänk i det nybyggda trygghetsboendet i centrum, sa jag. Helst med reducerat hyrespris, utsikt mot vattnet och alla tänkbara bekvämligheter. Jag måste någon gång i livet få uppleva att man vill satsa ordentligt på mig. Har man så ont i stortån som jag har, behövs det en hel del uppmuntran och eftergifter! – Jag ska ordna detta redan i eftermiddag, inget annat får komma emellan. Jag skriver en individuell och detaljerad remiss

om ditt ärende till Kommunstyrelsens sociala arbetsutskott, framhäver särskilt svårigheten med den ömmande tån, och lägger skrivelsen på lådan redan i kväll. Jag stämplar ”Brådskande och konfidentiellt” utanpå kuvertet. Lycka till med tån! Försök med en relativt stor plåsterlapp så länge, det brukar ge lindring för stunden! – Doktor Skallberg, ny patient! Syster tog ett steg åt sidan och släppte in den storväxte herr Petterbom. Jag smög ut under hans arm och hann se att doktorn kröp ihop lite och vinkade försiktigt åt mig. Det blir väl alltid någon råd med tån, tänkte jag när jag lätt haltande gick hemåt. Så länge som jag köat för ett nytt och säkert boende var det sannerligen värt allt detta. Vad jag kommer att begära för att hålla tyst om ”doktorns” fru, som arbetar utan psykologisk legitimation ska jag så småningom fundera ut. Jag har ofta sett annonser i tidningarna om härliga, hälsofrämjande SPA-resor och fantastiska kryssningar på haven till främmande, soliga och saltstänkta stränder. Nog kommer jag att hitta något som passar. Men först ska lägenheten vara inflyttningsklar och jag ska vifta glatt med ett förstahandskontrakt. – Jojo, förr såg man upp till läkarna, som doktorn sa, men i dag får man faktiskt se upp för dem!

Hur länge ska jag klara mig? Jag tänker ibland på hur livet en gång ter sig, för man blir ofrivilligt gammal och kanske inte re´r sig. Det kan bli svårt att få fram det jag önskar få sagt och jag glömmer säkert ofta var jag glasögonen lagt. Det tar tid att bli färdig med alla små bestyr, måste vila ibland för jag känner mig så yr. Jag vill äta min mat men jag hinner inte med, lägger bort kniv och gaffel och prövar med sked. Jag vill sova på morron, men kanske att jag väcks, måste nattas rätt tidigt så taklampan släcks. Mina ögon blir skumma och läsningen svår och vad är det ni säger? Så fort alla går! Jag förstår inte alls hur man löser en biljett och att betala en räkning, blir säkert inte lätt! Det blir roligt när folk kommer hit och hälsar på, fast jag gissar redan nu att rätt fort så ska dom gå. Tänk, så svårt att be om hjälp med den enklaste sak, som om strumporna får skrynklor och min kjol tas fram och bak! Det kan bli mycket som ställer till irritation, dom kanske kastar mina grejor eller knycker min pension. Tänk, om saker jag sparat inte har nåt värde kvar, om jag ropar i natten och aldrig får ett svar! Jag kanske svarar nej om nån undrar vad jag vill. – Stanna kvar en liten stund då, och fråga en gång till!

Nödvändigt gott Att vara behövd är nödvändigt för välbefinnandet. Vetskapen om att vara detta är det bästa lyckopillret.

Med en liten nypa salt Så är det. Både humor och allvar behövs. Det är skönt att få skratta och kunna se den förvrängda verkligheten med glada ögon, men också förstå att det kan finnas ett uns av allvar i berättelserna. Och en del sanning. Forskningen inom läkarvetenskapen går framåt, men så här kan det väl ändå inte gå till på vårdcentralerna? Jo, om man som författaren snappar upp lite här och där av det som skrivs i tidningarna. Visst är det lätt att bli lurad i dag! Nog kan vi fundera på om det var bättre förr. På sätt och vis. Vi lekte mer och behövde inte så mycket saker. Nutidens alla glädjeämnen, bekymmer, krångligheter och förväntningar kan få rim och reson. Boken är lämplig även för högläsning. Humor och fantasi är läkande krafter. Glöm inte att komma ihåg det. Trevlig läsning, men ta det MED EN LITEN NYPA SALT!

ISBN 978-91-7885-093-8

www.vistoforlag.se 20

9 789178 850938