9789178850655 by Smakprov Media AB

Som en gest av kärlek

MATS LARSON

SOM EN GEST AV KÄRLEK

MATS LARSON

SOM EN GEST AV KÃ&#x201E;RLEK

Som en gest av kärlek Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Mats Larson | matslarson4@gmail.com © Omslag: Unsplash Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2019 ISBN: 978-91-7885-065-5

Till Susanne

Del 1 Sorg â&#x20AC;?And so you stand here with the years ahead Potentially calling With open heart or with a spirit dead You walk onâ&#x20AC;?

1. Jag minns att det regnade; hur vi hukande steg ur taxin och tog skydd under paraplyet och sprang mot restaurangen på motsatta sidan av Lilla Torg. Regndropparna smattrade på de ojämna kullerstenarna där stora vattenpölar redan hade bildats utanför restaurangen. Ellen var ovan vid sina höga klackar och höll ett stadigt tag om min axel, medan jag oroade mig för vad regnet skulle göra med min kostym. Våra steg klapprade på de blanka stenarna och vi skrattade åt det oväntade skyfallet medan vi sprang. Detta var vår dag och jag hade inga planer på att tillåta någonting att påverka det som väntade. Officiellt firade vi vår tjugoåriga bröllopsdag genom att bjuda släkt och vänner på fest, men för mig betydde denna kvällen mer än så. Vår yngste son, Bill, hade nyligen fyllt arton och det var bara några veckor kvar till Adams tjugoårsdag, vilket innebar att det var det dags för mig att ta ett steg tillbaka. Min hemliga plan gick ut på att hålla ett minnesvärt tal till mina söner, uttrycka tacksamhet för lånet och storslaget överlämna dem till vuxenlivet. För att markera att detta också var startskottet på Ellens och min nästa fas i livet, bar jag i kavajens innerficka på ytterligare

en hemlighet; där låg texten till en låt jag hade skrivit och just denna kväll planerade att för första gången framföra till Ellen. I veckor hade jag förberett mig, stått framför spegeln på jobbet och mimat, suttit ensam i bilköer och sjungit från djupet av mitt hjärta. Letat efter och till slut hittat den rätta känslan och betoningarna som skulle tydliggöra hur jag kände. Men det var inte förrän jag klirrat i glaset och ställt mig upp, som jag insåg att jag hade förlorat mitt förstånd. Omgiven av familj, vänner och kollegor, stod den Mattias som jag hade vant världen med att jag var. Här framträdde en man som hade fått allt, som hade kontroll på livet, som hade klarat av att vara framgångsrik i sitt yrke, lycklig i äktenskapet och en närvarande pappa. Jag stod vid bordet och såg ut över den dunkla lokalen. Serveringspersonalen stannade upp mitt i en rörelse och hela rummets blickar riktades mot mig. Någon tog fram en mobiltelefon för att filma. Jag vände mig mot Ellen och möttes av samma varma leende som fick mig att falla handlöst redan första kvällen vi träffades. Adam och Bill satt vid ett annat bord, men även de lade ner sina bestick på tallriken och väntade på vad som skulle hända. I den bortre änden av lokalen stod min mamma i dörröppningen på väg att lämna restaurangen för en rökpaus. Pappa såg ut som han alltid gjorde nuförtiden, ihopsjunken i sin rullstol med blicken fäst rakt ut i rummet utan någon kontakt med omgivningen. Hans bleka, nästan genomskinliga hy fick honom att se sjukare ut än han var. Men plötsligt såg han upp och för en kort stund fick vi ögonkontakt. När hans glasartade blick mötte min, nickade han långsamt som om han härmed gav mig ordet. I den dämpade belysningen stod jag omgiven av människorna som betydde mest för mig, med mitt livs kanske viktigaste uppdrag framför ögonen; ett avsked till livet som varit följt av ett avstamp mot livet som skulle komma. Lågorna från stearinljusen fladdrade på borden, sorlet dämpades och när jag såg ut över lokalen, njöt jag av mitt mod och att jag ännu en gång hade 10

situationen under kontroll. Trots att tankarna forsade genom mitt huvud, att skjortan satt fastklistrad av svett på min rygg, tillät jag inte händerna att skaka. För där höll jag mitt guld, fusklappen med låten till Ellen, fusklappen som jag egentligen inte behövde eftersom jag övat så många gånger att jag kunde texten utantill. Men det var inte förrän jag dragit ett djupt andetag för att inleda talet till mina söner, som verkligheten kom ikapp mig och jag insåg det fruktansvärda som höll på att hända. Trots att jag förberett mig på varje tänkbart scenario, var det inte förrän jag mötte Adams blick i dunklet som sanningen träffade mig. Det är för er skull jag gör detta, hade jag tänkt sekunden innan jag klirrade i glaset. Det är för ert bästa. Men det var inte förrän jag rest mig upp som jag förstod att släppa taget och överlämna dem till vuxenlivet inte hade med deras ålder och mognad att göra. Det handlade om mig. Det som var tänkt som en gest av kärlek riktad till mina söner, förvandlades till en storm av känslor i mitt bröst, som om ögonbindeln just i detta ögonblick ryckts bort och exekutionspatrullen framför mig fick mig att inse vad nästa fas i livet skulle innebära. Från att ha varit en engagerad pappa och make i ett hem ständigt fyllt av liv, aktiviteter, meningsskiljaktigheter och tydliga uppgifter, till en meningslös tillvaro utan en färdig roll att kliva in i. Livlösa vardagskvällar med Ellen, tystnaden från pojkarnas gamla rum, och den ständiga påminnelsen om att det som en gång varit mitt liv, aldrig mer skulle komma tillbaka. Nej, tänkte jag och såg ut över lokalen. Nej. Jag kan inte släppa taget. Inte redan. Inte nu. Jag vände blicken bort mot Ellen. Tack och lov visste hon inget om mina hemliga planer och kunde inte läsa av vad som pågick i mitt inre. Trots att jag var rejält skakig av min plötsliga insikt, gjorde jag ett desperat försök att rädda den uppkomna situationen genom att flytta mitt fokus mot henne. 11

Sången, jag skulle sjunga sången. När jag befann mig i situationer som jag ville fly ifrån, hade jag så länge jag kunde minnas, litat på min förmåga att inbilla mig att jag var mer än jag var. Istället för att stressa upp mig, lät jag tankarna sväva iväg till mitt parallella universum där jag var en omtyckt låtskrivare och musiker, trots att jag varken kunde sjunga eller spela ett instrument. På så sätt förträngde jag vetskapen att det inte var något särskilt med mig. Men just idag var den förmågan försvunnen. Hur mycket jag än försökte, kunde jag inte frammana någon annan bild än den på en meningslös framtid. Tack vare att ingen kände till mina planer, reagerade ingen när jag vecklade ihop pappret med texten och stoppade ner det i fickan. Istället för talet till mina söner och sången till Ellen, höjde jag, med blicken riktad rakt ut i lokalen, glaset till en skål och mumlade ett tack till Ellen för våra år tillsammans. Med darrande händer ställde jag ner glaset på bordet och sjönk ner i min stol. Serveringen återupptogs och, som om ingenting egentligen hade hänt, satte de högljudda samtalen åter igång.

Innan allt det här började, kan man säga att jag levde som en produkt av mina livsval och värderingar. Tidigt satte jag ord på det som så småningom utvecklades till en religion. ”Du skall inte gå i din pappas fotspår.” ”Du skall aldrig ta råd av en annan människa.” ”Du skall alltid sträva efter kontroll.” Tack vare mitt lyckliga äktenskap med Ellen och ansvaret som följde i och med mina barns födslar, föll det sig naturligt att ta hårdare kontroll över min barnsliga längtan om ett friare liv. De oförlösta drömmarna låste jag in bakom mitt förnuft, men en 12

timme i veckan släpptes de ut i det fria. När jag stängde dörren bakom mig till min frizon i musikrummet, tillät jag min längtan att sväva fritt i rummet. Bakom de neddragna persiennerna och med hörlurarna på plats påverkades jag inte längre av bruset från omvärlden. På de sextio minuter som jag gjorde mig otillgänglig och syndade från min religion, fick jag utlopp för de drömmar och fantasier som jag inte klarat av att döda. Jag lyssnade på gamla låtar och översatte mina favoriter till svenska. De handskrivna texterna förvarade jag i en låst låda i skrivbordet. Umgänget med mina drömmar gav mig tillräckligt med kraft att acceptera att livet inte handlade om glädje eller lust. Att det var tvånget som var drivkraften och förmågan att lägga mig själv åt sidan som var min största tillgång. Som pappa hade jag varit närvarande och så gott som alla dygnets vakna timmar hade mina söner haft min fulla uppmärksamhet. Som Ellens man var jag lojal och trogen även om min självpåtagna roll som familjens överhuvud innebar dåligt med tid för bara oss två. I vår relation gav vi utrymme för varandras behov och vi höll ihop när det var kris, förutom den gången för ett par år sedan när jag drabbades av svår svartsjuka. Trots att jag innerst inne visste att det var en sjuk fantasi, hade jag inte förmågan att stå emot mina egna tankar. ”Ser du inte att hon har en affär? Fattar du inte att hon träffar en annan?” Att leva med mina misstankar gjorde mig förkrossad, men jag kunde inte sluta anklaga mig själv för det som hänt. Att själva anledningen till att hon drevs till en annan man berodde på mig, att felet var mitt eftersom jag inte kunde leva upp till bilden av mannen hon behövde. Äventyraren, Den passionerade älskaren, Den ekonomiskt oberoende eller Den bekymmerslöse mannen som aldrig tappade fattningen oavsett vad som hände. Men mina misstankar gick inte att stoppa, vilket ledde till missförstånd och bråk som kunde hålla på i dagar. Då tog vi hjälp av en terapeut för att hitta tillbaka till det vi 13

förlorat. Under några månader satt vi varje måndagskväll i ett opersonligt rum med en främling mittemot. När terapeuten vid vårt första möte inledde med att fråga Ellen om anledningen till varför hon var där, blev det tyst i rummet. Ellen såg stumt ut genom fönstret, som om hon inte var förberedd på frågan. Jag noterade tårarna som rann ikapp med regndropparna på fönstret och i tystnaden var väggklockans tickande det enda som hördes. Även om vi inför besöket hade kommit överens om att hålla ihop och inte ifrågasätta varandra, offrade jag vår uppgörelse. För här låg Ellen på knä i en gladiatorring, svårt skadad och oförmögen att skydda sig själv. Det spelade ingen roll hur hårt jag än tryckte händerna i stoppningen på fåtöljen, för nu gällde överenskommelsen inte längre. Terapeuten släppte taget om Ellen och vände sin uppmärksamhet på mig. Så sakligt jag kunde, berättade jag om anledningen till vårt besök. Steg för steg målade jag upp bilden av vårt liv; allt från den första berusande förälskelsen och de lyckliga åren när vi bara var två. Och sen om hur tillvaron förändrades när Adam föddes och två år senare Bill. Om hur det fria livet övergick till att handla om småbarnsår, skolår och tonår. Dörren till mina minnen öppnades och jag hörde mig själv beskriva hur vårt äktenskap de senaste åren övergått till att bli mer som ett projekt än en relation. I samma stund som jag uttalade ordet, hörde jag hur det lät. Ett projekt. Mitt och Ellens gemensamma liv hade jag fått att låta som en arbetsuppgift. Givetvis gjorde mitt ordval att terapeuten släppte taget om Ellen och flyttade allt sitt intresse till mig. Med huvudet på sned betraktade hon mig samtidigt som hon snurrade en penna mellan sina fingrar. ”Du beskriver att livet blivit ett projekt, Mattias, och jag tror att vi är många som håller med om att livet kan upplevas så. Men jag skulle vilja att du, istället för att beskriva hur det är, berättar hur du känner. Om du försöker hitta längst in i ditt hjärta, Mattias, vilka känslor har du för Ellen idag?” 14

Än en gång hörde jag hur tyst det blev i rummet, väggklockans tickande som var det enda ljudet. Och min hjärna gick upp i högvarv på jakt efter de rätta orden. När jag flackade med blicken upp i taket, bländades jag av den gula ljusrörsbelysningen. I ögonvrån såg jag hur Ellen bytte ställning i stolen, kände hennes blick. Nu grät hon inte längre. Ett förlupet ord och nu var det jag som skulle offras. Jag rev med naglarna i handflatan för att straffa mig själv. Projekt. Hur kunde jag vara så dum att jag beskrivit vår relation som ett projekt? Varför hade jag inte svarat kärlek på frågan om mina känslor för Ellen? Hur fel det än hade låtit den där dagen hos terapeuten, så kunde jag därefter inte låta bli att se på livet som ett projekt. Som en serie av uppgifter att klara av, tydliga deadlines med avstämningar under resans gång, ett dedikerat team med specialkunskaper för projektets olika svårigheter. Och jag såg hur jag självmant tagit på mig att vara den som skapade struktur i livet istället för att leva det. När glädjen försvann började jag ljuga för mig själv. Jag försökte intala mig att jag bara var inne i en tillfällig svacka, att från och med nu kunde allt bara bli bättre. Men sanningen var att gemensamma aktiviteter med familjen blev något jag hellre undvek och till slut var jag inte längre mottaglig för Ellens beröm eller uppmuntran. Som en skugga höll jag mig i familjens närhet, kvantitet blev viktigare än kvalitet tills jag en dag insåg att jag hade tappat bort anledningen till varför jag var där. När jag en söndag stängde in mig i musikrummet och sjönk ner i stolen för att påbörja min ritual, insåg jag att mina drömmar hade dött. Insikten kom nästan som en befrielse. Det var inte förrän i den stunden som jag kunde se klart på min situation. Här var jag en medelålders fastighetsmäklare som fortfarande höll liv i mina orealistiska fantasier om ett annat liv. Lösningen på mina problem var enkel. Genom att hädanefter undvika musikrummet, skulle jag slippa vara ensam med mina 15

tankar och utan att jag ens saknade dem var mina musikstunder en dag bara borta. Parallellt började det gå sämre på jobbet, det som annars varit en pålitlig källa för påfyllnad av självförtroende. Att avsluta en affär tog allt längre tid och jag lockade inte längre till mig lika många nya kunder. Jag gjorde det som förväntades av mig, sålde, skrev kontrakt och var en god representant för byrån, men i takt med att de exceptionella affärerna uteblev, förändrades min egen bild av mig själv. Vem var jag när jag inte kunde gömma mig bakom min framgångsrika fasad? Var jag som vem som helst? Livet jag levde var kontrollerat av ett rationellt tänkande, där varje beslut jag fattade föregicks av ett förnuftigt resonemang. Men det märkliga var att vid sidan av förnuftets övertagande av makten, började en motståndsrörelse inom mig vakna till liv. Som en gerillagrupp dök den upp när jag var som minst förberedd och höll liv i frågan om att livet kunde vara så mycket mer än bara ett projekt. Frågan var bara hur man gjorde. Istället för att göra något åt min situation, återvände jag till dagdrömmeriet och började planera för semesterresor med lyxiga hotell och roliga aktiviteter för hela familjen, trots att jag visste att det inte skulle hända. De var ju vuxna nu, och inte alls intresserade av de resor som jag föreslog. Och i bilen trummade jag melodislingor på låret och hittade på svenska texter, trots att jag visste att ingen ville lyssna. Istället för att släppa taget och låta saker hända, tog jag förnyad kontroll och gjorde varje meningslös detalj till en vana. Till slut hade jag tappat bort förmågan att skilja på om en situation gav eller tog något ifrån mig. Det jag inte insåg var att mitt liv hade blivit ett uttröttningsprojekt; upprepningar, rutiner, dagar som gick in och ut ur varandra utan att kunna skiljas åt. Livet jag levde var varken ett liv eller ett projekt. Trots att mitt tillstånd började bli konstant, ställde jag 16

fortfarande lika höga krav på mig själv, för jag såg framför mig ett jobb som alltjämt måste göras. Som pappa och man ville jag vara som ett expeditionstält på Mount Everest, ett stadigt förankrat tält som symboliserade värme, skydd och trygghet. Att stormen redan hade passerat blundade jag för, upptagen som jag var med att springa runt på berget för att samla ihop delarna som låg utspridda på marken.

SOM EN GEST AV KÄRLEK Mattias Adolphson har fått allt han önskat sig av livet: familj, karriär och mening. Det han inte insett är att hans kontrollbehov gjort livet till ett uttröttningsprojekt. Upprepningar. Rutiner. Dagar som går in och ut ur varandra utan att kunna skiljas åt. När han en dag hör sig själv beskriva att livet är ett projekt inser han att vägen han hållit fast vid har nått sitt slut. I ett desperat försök att hitta tillbaka till sig själv och sina drömmar tvingar han sig till ett val. När familjen stiger ombord på flygplanet, för det som var tänkt som ett sista gemensamt äventyr, stannar Mattias kvar på flygplatsen. En förmiddag i Malmö springer han av en slump på Tom, en gammal klasskamrat från högstadiet. Det Mattias till en början upplever som en efterhängsen påminnelse från det förflutna, utvecklas till ett händelseförlopp där han tvingas omvärdera valen han gjort. I umgänget med Tom hamnar Mattias i situationer där lösningen inte längre handlar om att ha kontroll.