Illvilja
SOFIA SIGFRIDSSON
ILLVILJA SOFIA SIGFRIDSSON
Illvilja Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Sofia Sigfridsson © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2019 ISBN: 978-91-7885-052-5
Till mamma Saknar dig varje dag. Till Ester och Bianca För att ni är de ni är. Till Anton För allt ditt stöd och din obotliga tro på att allt är möjligt.
PROLOG
När han svänger av från grusvägen och får se den slitna fabriksbyggnaden tappar han modet nästan helt. Byggnaden har en gång i tiden varit blå och vit. Fortfarande kan man urskilja delar som vittnar om dess forna dagar. Flera fönsterrutor är krossade och på många ställen har plåten släppt och visar stora hål i husväggen. Mannen sitter en stund och tittar på förödelsen innan han stänger av motorn och går ut ur bilen. Det är varmt, säkert uppåt trettiofem grader trots att klockan är nästan fem på eftermiddagen. Han tar upp en näsduk ur fickan och torkar sig i pannan. Sedan går han långsamt runt byggnaden för att inspektera. Han slänger bort en och annan flaska och burk som ligger slängd intill husväggen. När han kommer till det som verkar vara huvudingången gör han ett försök till att öppna dörren men hindras av ett gammalt rostigt hänglås. Efter ett par slag med en sten går kedjan av och han öppnar dörrarna. Han drar efter andan, det är värre än han trodde. På den i runda slängar 200 kvadratmeter stora golvytan ligger det bord, stolar, glas, papper, plastbehållare, mikroskop och maskindelar i en enda stor röra. Lokalen har använts som en fabrik av något slag. Gammal bråte ligger nu blandat med en hel del sand, grus och djurrester. Mannen suckar djupt och tar fram en anteckningsbok ur bröstfickan och gör några noteringar.
7
Ljudet från en bilmotor fångar hans uppmärksamhet och han går ut på parkeringsplatsen igen. En mindre lastbil stannar en bit ifrån honom. Bilen har styrt upp sand och grus i torkan och värmen och får honom att hosta ett par gånger. Bildörren öppnas och ut kommer en man med en cigarett i mungipan och en sliten keps på huvudet. Kläderna är solkiga och han har stora svettmärken under armarna på t-shirten. Han nickar åt mannen, spottar sig i handen och torkar av sig på de smutsiga shortsen innan han sträcker fram den för att hälsa. – Señor Lopez? Mannen med anteckningsblocket nickar. Han vill inte använda sitt riktiga namn, det känns för riskabelt. – Señor Marqués? De båda männen nickar åt varandra. Marqués pekar mot byggnaden. – Lokalen behöver fräschas upp men det är ett bra läge, det är bra yta och du kommer få många lojala arbetare hit. Mannen som kallar sig Lopez ser skeptisk ut. – Den behöver mer än fräschas upp. När vi pratade på telefon fick jag intryck av att den var så gott som färdig att börja jobba i – det här är flera veckors arbete innan vi kan komma igång! Marqués skakar på huvudet. – Nej, nej, inte så länge. Kom med mig. Han går före in i den slitna byggnaden och ser sig omkring. – Mina män fixar det här på ett par dagar, lita på mig. Han kliver över ett omkullvält bord och slår ut med armarna. – Det mesta härinne ska till soptippen, sedan sätter vi lite färg på byggnaden, skruvar upp din logga på utsidan och pang – han knäpper med fingrarna – du har din egen fabrik. Lopez tar upp en burk som ligger på golvet. Han granskar den i några sekunder. – Vad har det varit här tidigare? – Äh, tror de framställde någon typ av mat, du vet, nu ska ju alla
8
ha konserverad mat och färdiga maträtter som lagas i den där ugnen som blivit så modern – vad heter den nu …? Han knäpper återigen med fingrarna för att hitta ordet. – Mikrovågsugn? – Eso. Precis. Marqués nickar mot burken han håller i handen. – Du vet, maten i sådana där konservburkar blir aldrig för gammal, den smakar bra i flera år. Han skrattar ett rossligt skratt. – Det kan ju vara kött från hund eller katt eller vad som helst men med rätt kryddning smakar det som oxfilé. Han spottar på golvet för att understryka hur osmakligt han anser det vara. Lopez ser fundersam ut. – Varför fick de lägga ned? Marqués rycker på axlarna. – Gängbråk troligen, sena med pengar och betalning. Här funkar det så – betala eller dö, så enkelt är det. Om inte – här höll han upp fingret – om inte du har de rätta kontakterna förstås. De går ut ur lokalen och fram till mannens bil. – Låt oss göra klart affären: du betalar mig 10 000 amerikanska dollar och jag sätter in mina gubbar som renoverar. Det blir samma gubbar som sedan kommer jobba i fabriken för dig och du betalar dem 1 000 i månaden för sitt arbete, okej? Mannen som kallar sig Lopez tänker efter ett par sekunder, sedan nickar han och de skakar hand. Ur innerfickan tar han fram en bunt sedlar och räknar upp tio tusendollarssedlar och räcker över till mexikanen som nöjt viker ihop dem och stoppar dem i bakfickan. Hans blick följer intresserat sedelbunten Lopez stoppat ned i fickan igen. – Det är bra att se att det finns mer, men bara så du vet … Han närmar sig Lopez och stannar inte förrän han står ansikte mot ansikte med honom, och fastän han inte vill är Lopez efter några sekunder tvungen att vända bort ansiktet för att inte få kväljningar
9
av mannens fräna andedräkt. Med betoning på varje stavelse säger Marqués sedan: – Försöker du någonsin blåsa mig kommer jag inte tveka. Han sätter samtidigt pekfingret under hakan och drar som för att visa hur en kniv skär av halspulsådern. Lopez nickar kort, hans budskap har gått fram. Mexikanen flinar till och börjar gå mot sin bil. Där tar han fram en flaska tequila och två glas. – Nu skålar vi på affären. Var sa du att du kommer ifrån förresten? Jag hör på din accent att du inte är från trakten. – Inte så långt bort, ett av grannländerna. Lopez gör en gest med handen söderut. Marqués rycker på axlarna. – Okej, jag förstår. Jag behöver inte veta så mycket om dig, det enda jag är intresserad av är att du betalar när du ska. Han skrattar återigen och hostar till. De dricker upp tequilan och Marqués häller upp ytterligare ett glas som han snabbt häver i sig. Han rapar högljutt och skakar på huvudet efter att han svalt den starka drycken. Innan han sätter sig i bilen vänder han sig om. – Vi ses här imorgon bitti klockan fyra, vi har bara några timmar på oss innan solen går upp och då blir det för varmt. Han startar bilen, sätter upp handen till en hälsning och försvinner i ett stort moln av damm. Mannen som kallar sig Lopez går snabbt till sin bil och får fram några våtservetter ur handskfacket. Han torkar noga av sina händer och sitt ansikte och sköljer munnen med den flaska vatten han har liggande på passagerarsätet. Vattnet är varmt men han känner sig äcklad av både tequilan och mannens hygien. Han ryser. Så går han ytterligare en vända runt huset innan han åker tillbaka till sitt hotell. Hotellet ligger vid kusten med utsikt över havet och efter att han parkerat bilen går han ned till vattnet. Det ligger en enkel servering på stranden och han styr stegen dit för att ta något kallt att dricka. Han välkomnar brisen från havet och svalkar pannan med den iskalla drycken han just köpt. Snart fastnar hans ögon på en familj som
10
kommit ned till stranden. De lägger ut en filt i sanden och börjar plocka fram mat och dryck ur en väska. Deras lille son, som inte kan vara mer än fem, sex år, börjar glupskt sätta i sig av maten. Snart är hans fingrar och ansikte täckta av matrester och flott och han har fått stora fläckar över sin tröja. Kvinnan blir arg och säger åt honom att gå och tvätta av sig i vattenbrynet. Efter lite gnäll gör pojken som han blivit tillsagd, tar av sig tröjan och blottar sin mage och går sedan långsamt ned till vattenbrynet och sätter sig för att tvätta av sig. Valkarna på hans lilla kropp är många och mannen noterar hur han med svårighet försöker springa tillbaka när han är färdig med sitt vaskande. Återigen sätter han sig ned och äter. Mannen vänder bort ansiktet, han kan inte låta bli att äcklas av pojkens överviktiga kropp och beteende men framför allt känner han en stor ilska mot föräldrarna som inte säger ifrån. Det är ansvarslöst och slappt! Människor utan disciplin har han aldrig förstått sig på. Han ställer sig upp, dricker upp det sista av drycken och går tillbaka till hotellet. För att vara byggt på slutet av sjuttiotalet är det ett bra hotell som nu – knappt tio år senare – fortfarande håller hög kvalitet. Det har alla faciliteter han behöver och passar utmärkt för de få dagar han befinner sig i landet. Mannen tar raskt de två trapporna upp till sitt rum och går direkt in i badrummet och ställer sig i duschen. När han kommer ut några minuter senare är han lugnare till mods, kroppen ångar fortfarande av det varma vattnet och huden är röd efter den hårda skrubbningen. På en galge över garderobsdörren hänger nytvättade kläder och han väljer omsorgsfullt ett par khakifärgade shorts och en vit, kortärmad skjorta. Efter att ha dragit en kam genom sitt korta hår och tagit eau de cologne bakom öronen sätter han sig vid skrivbordet och tar fram sitt anteckningsblock. Trots att han inser att upprustningen av fabrikslokalen han just köpt kommer ta lite längre tid än beräknat känner han ändå att det finns potential. Det är hans första fabrik och om allt går enligt planerna tänker han öppna ett par till inom kort. Han gör några noteringar om sina intryck och hur mycket han nu
11
betalat. Det var lite av en chansning men enligt hans beräkningar kommer verksamheten att löna sig, det är han säker på. Han tar fram den konservburk han plockat med sig från fabriken tidigare. Vad var det nu han sagt, Marqués – att de tidigare ägarna till fabriken jobbat med framställandet av färdigmat för mikrovågsugn? Konserverad mat som håller i en evighet och värms upp i mikron. Konservburkar kan man dessutom ta med sig överallt, var det inte det han sett att familjen på stranden alldeles nyss haft med sig? Fundersamt tittar han på burken. Så tar han fram sin schweizerkniv ur fickan och öppnar den med hjälp av den lilla konservöppnaren. Innehållet ser inte särskilt aptitligt ut, men lukten är helt okej. I ena hörnet av rummet är ett litet kylskåp placerat och på bänken bredvid står en mikrovågsugn. Kylskåpet är fyllt med läskedrycker, billig choklad, snacks och ett par konservburkar. Han nickar för sig själv och skrattar till. Köpet av fabriken kanske trots allt kommer visa sig bli den bästa affär han någonsin gjort.
12
DEL I
KAPITEL 1
Det var just de stora ögonblicken som skrämde livet ur henne, händelser hon längtat efter och hoppats på. När hon stod inför dem var hennes instinktiva känsla alltid att lägga benen på ryggen och springa därifrån. Fort och utan att blicka tillbaka. Varför var det så? Hon suckade och lyfte undan en flik av draperiet. Därute på scenen stod presentatören och talade, publiken nedanför skrattade. Snart var det hennes tur. Hon blickade ut över folkhavet, det var visst fullsatt. En sekunds tvekan for igenom henne och hon kastade en snabb blick mot skylten där det stod ”Nödutgång” – hon kunde fortfarande gå därifrån. Sedan skakade hon på huvudet åt sig själv. Idioti. Visst hade livet visat henne att stunder av total lycka kunde följas av en smäll. En hård, obarmhärtig smäll. Men inte denna gång, den här gången skulle det gå bra. Hon blundade och gick än en gång igenom vad hon skulle säga när hon mottog priset. Inte för att hon hade svårt att prata inför folk men det kändes ovant att vara på andra sidan, vanligtvis var det hon som ställde frågorna. – Vinnare av Stora Journalistpriset inom kategorin Årets Berättare är … Claudia Oscarson! Applåderna vällde fram. En man i svart kavaj och öronsnäcka nickade mot henne och höll upp draperiet, det var hennes tur. Hon
15
Det här är en historia om välfärdssamhälle och högerextremism. Om makt och radikalisering. Det är också en historia om hur våld, orättvisor och en kärlekslös barndom kan påverka en människas liv. Claudia Oscarson är en grävande journalist på toppen av sin karriär. Efter en misslyckad affär och konflikter på jobbet rasar hennes tillvaro. När Claudia på egen hand följer upp ett tips om ökande sjukdomsfall på en förskola i Dalarna, leder spåren till en internationell konspiration inom matindustrin. Hon inser snart att hon har att göra med mäktiga krafter.
www.vistoforlag.se