9789178850389

NU JÄVLAR ÄR DET MIN TUR S�nad� Am�r� L��r����

NU JÄVLAR ÄR DET MIN TUR Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Senada Amors Lauronen © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-7885-038-9

1

S

kymningen hade precis börjat lägga sig över Björkliden. Det var en torsdag och på torsdagar, som för övrigt alla andra vardagar, brukade Elsa vara på jobbet.

En tryckvåg åtföljd av en rejäl smäll lyfte upp den blåa V50:n och sprängde den i tusen bitar. Ratten snurrade runt i luften, föll på det snötäckta hustaket, störtade ner och fastnade i takrännan.

Förarsätet flög upp och landade i skorstenen. Rök och lukten av bränt gummi fyllde den kalla luften. Små askliknande flerfärgade partiklar vajade sakta mållöst runtomkring tillsammans med snöflingor, innan de föll platt på marken.

Det var bland de första tankarna som for genom Elsas huvud medan hon stirrade på den blåa V50:n som stod slarvigt parkerad på uppfarten. En hundradels sekundlång njutning av den synen övergick till besvikelse när hon insåg att detta bara var en tom tanke. Sedan kom hon på andra tankar.

Nu jävlar! Nu får det räcka! protesterade hon inombords.

Värmen som spred sig genom blodkärlen och dunkandet i övre magpartiet påminde om en tickande bomb. Andetagen blev korta och snabba. Musklerna ryckte till och pupillerna vidgades.

Hon såg rött. Humöret växlade från att ha varit irriterad, till att vilja slå någon på käften. Hon blev på det redo att dra i Sixtens svulstiga, salivhala lem, placera den mot bilens dörrkarm och 5

smälla igen bildörren. Hårberget som smörjde in Sixtens lem med sin saliv, reste sig upp. Ett rödflammigt ansikte med stängda ögon och öppen mun nosade sig fram mot Sixtens öppna mun. Elsa stelnade. Förmågan att utföra någon som helst handling försvann som borttappad.

– Stina!!!!? Av alla människor?!?! viskade Elsa.

Ansiktets alla muskler förvrängdes. Rodnaden och en känsla som påminde om skam fick hennes kropp att krypa ihop. I nästa sekund började hon skaka.

* * * Idag hade Elsa fått gå tidigare från jobbet. Det var lika bra det eftersom hon var nära på att klippa till den där jävla Birgit mitt i nyllet när hon, på sitt uppblåsta sätt, gav beskedet att Elsa och ett par andra kollegor hade blivit varslade. Jävla mänska! Hon trodde nog att hon var världens viktigaste och mäktigaste varelse! Dessutom hade hon mage att komma med hembakta bullar och lättöl att bjuda på, som om det var läge att fira.

Detta var inte världens bästa jobb, men Elsa hade haft mer tur än valfrihet när hon fick det för femton år sedan. Och hon hade slitit som en myra under alla år. Att stå ut med Birgit hade länge tärt på nerverna, men att bli sparkad … det var inget som ingick i Elsas framtidsplaner.

Till och från jobbet tog Elsa oftast bussen, och lika ofta tog hon en tupplur. Bussens brummande och den kurviga vägen, och inte minst alla broms-och startsträckor, vaggade så sömningivande att hon för ingenting i världen kunde hålla ögonen öppna. Idag kändes en promenad hem som ett bra val. Hon hade alldeles säkert inte kunnat somna. Nerverna behövde tyglas, och det hade inte skadat om hon på vägen hade fått någon ingivelse och räknat ut hur fan hon skulle få tag i ett nytt jobb.

6

Nästan hemma och helt oannonserat, skådar hon Sixtens blåa V50 på uppfatren. Han sitter i förarsätet. Salig, med huvudet bakåtlutat, åtnjuter han stunden som något hårberg åstadkom med sitt munverk. Vid första ögonblicket tror Elsa att det är fel hus, fel bil och, fel uppfart. En liknande scen hade hon en gång tidigare sett utanför grannens hus, längre ner på gatan, men den gången guppade bilen som om den stod på fjädrar i stället för däck. Den gången var det grannen och grannfrun som, av val av plats för akten att döma, ämnade krydda sitt sannerligen torftiga sexliv. Hon blundade för en stund och hoppades se grannens vita stjärt slita färgen på bilens klädsel. Men nej, hon såg vad hon såg. Sixten och Stina. Sixtens stånd var väl i sådant tillstånd att de inte kunde ta sig ur bilen för att gnida sina svettiga kroppar mot varandra inomhus.

Varför öser livet all skit över mig?! Räckte det inte med att jag fick en spark i baken från Birgit?! Att bli kasserad som ett par kalsonger som har sett bättre dagar?! Var det nödvändigt att få känna lukten, smaken och konsistensen av den lösaktiga dyngan som hon nu fick kastad rakt i ansiktet?! Som om det inte var nog och blev över, så är munvirtuosen Stina. Min Stina! Den enda människa som jag har litat på sedan tonåren. Detta är mer än vad någon förtjänar! tyckte Elsa, där hon gömde sig bakom en släpkärra från IKEA. Hon tackade ödet och den dåliga vanan som Sixten hade att inte återlämna saker i tid. Släpkärran stod kvar där den stod. Den blev hennes gömställe, när hon insåg att det vore överilat att gå fram och kräva rättvisa med metoder av primitiv art. Något som hon inledningsvis fick lust att göra. Första tanken var att kastrera Sixten, men när föresatsen att även skamfila sin bästa väninna sjöd inom henne, bestämde hon sig för att gå därifrån. Det bästa vore ändå att ta sig en funderare och komma fram till hur hon skulle handskas med detta.

7

* * * Den kalla novembervinden piskade den nysparkade, nybedragna och nyhämndlystna kvinnans torra kinder. Hon slog armarna om sig och spände axlarna. Huden knottrade sig. Bitande kastbyar trängde igenom kläderna. Musklerna drog ihop sig till en klumpig massa. Det tycktes henne att benmärgen hade börjat få en isbeläggning likt en isbjörnspick.

Medan hon sakta drog genom Göteborgs gator, for tankar genom hennes huvud på alla de gångerna när hon hade ugglat ensam hemma, medan hennes svin till sambo vid varje tillfälle hade haft något alibi att komma med. Han hade inte ens bett om ursäkt en enda gång. Till en början trodde hon på hans förklaringar, men med tiden lät de mer och mer som valser i hennes öron.

På grund av detta, som hela tiden hade upprepats, slog svekkänslor rot inom henne.

Känslan av svek förföljde Elsa som om det var hennes skugga, och hon hade vid ett flertal gånger trott att hon hade överlistat den.

Men i helvete heller. Den var där, om inte på armlängds avstånd, så i alla fall strax efter nästa krön. Det återstod bara att med olika förfaringssätt försöka förhålla sig till livets sanna och hårda verklighet, nämligen att svek var det enda som aldrig svek henne.

Stup i kvarten stod sveket som vinnare. Det hade varit jävligt svårt, men hon hade ändå låtit det hållas. Vad hade hon varit kapabel till att göra?! Ingenting! Det var bara det att de känslorna som hon hade haft för Sixten, hade bleknat någonstans på vägen.

I brist på någon annan att älska, övertalade hon sig själv att det säkert skulle bli annorlunda den dagen när de fick barn. Det var ju bara att vänta. Då skulle han blott se henne och barnet, och hon skulle förmodligen åter älska honom som i början.

Att få barn var dock inget som stod högst upp på Sixtens bucketlista. Han var för all del mån om friheten han hade, och 8

lät henne hoppas och tro på något som antagligen ingalunda var detsamma som han ville. Med tanke på hur saker nu hade utvecklats, försvann alla Elsas tankar om en gemensam framtid med den mannen. I stället föddes en ny människa inom henne.

Den nya människan tänkte och kände annorlunda.

– Men nu … Nu jävlar får det vara bra! Han ska få äta upp det! svor hon högt och svängde in på en pub. Stina, den kåta slynan, hon får vänta men hon ska också få sin välförtjänta portion! väste Elsa mellan tänderna.

* * * Ljudnivån i puben var högre än på gatan.

Young man there’s a place you can go I said young man when you’re short on your dough You can stay there and I’m sure you will find Many ways to have a good time.

It’s fun to stay at the Y.M.C.A. It’s fun to stay at the Y.M.C.A.

Det var ren allsångkänsla då några killar försökte överrösta Village Peoples låt som ljöd från högtalarna. Men det gjorde ingenting. Man kunde både höra vad man sa och även hålla koll på sina tankar. Det var betydligt varmare inne än ute på gatan, och bara den lilla detaljen gjorde att det kändes bättre att komma in.

Ganska mycket folk för en vanlig sen torsdagseftermiddag.

Det måste vara ett populärt ställe, detta! anmärkte Elsa och såg sig omkring. Det luktade öl och kaffe. Förutom dörren och två fönster med tonade glasrutor fanns det inga andra ljusinsläpp.

Inredningen var mörk och belysningen tämligen diskret, men det kunde bara vara till fördel. Elsa menade att det var turligt och 9

kände sig bättre till mods tack vare att belysningen var dämpad och att hon slapp ha strålkastare rätt i nunan. Med dämpad belysning skulle hon lyckas få andra att tänka på annat än hennes runda anlete. Det fungerade som så att det gjorde det lättare att dölja veck runt både ögonen och munnen och det tjocka lagret av makeupen som hon hade kletat på sig, och med det var det svårare att gissa hennes ålder.

I själva verket var Elsa inte så värst gammal, men själv tyckte hon just nu att hon var för gammal för det mesta. För gammal för att bli varslad. För gammal för att skaffa sig en utbildning.

För gammal för att vara singel, vilket hon snart skulle bli efter att hon slängt ut Sixten. För gammal för att ragga upp killar och för gammal för att skaffa barn!

Hon satte sig i baren mellan tre män som inte verkade vara i samma sällskap. Mannen till höger om henne var kostymklädd, välkammad och föreföll vara mer intresserad av sin telefon än sin drink. De två till vänster om henne var också välklädda, men förde en livlig och rolig diskussion, på gränsen till att vara för högljudda för Elsas öron. Inte så konstigt! Framför dem fanns både öl och geting. Den närmast henne var snyggare än den andre, tänkte hon.

Bartendern hälsade och väntade på hennes beställning.

Läget var sådant att det var läge för att hamna i berusningstillstånd och glömma all hyfs, och för det dög inte öl eller vin.

Nu var det läge för något starkare. Det krävdes något med krut i för att spola ner den beska eftersmaken som uppstått, och dröjde sig kvar, i samband med åsynen som mötte henne på uppfarten där hemma. Dubbeltequila fick det bli, även om den inte fanns på hennes lista av beprövade alkoholsorter. Glaset nådde knappt bardisken innan dess innehåll i ett svep slank ner i Elsas svalg. Det var rejält drag i den och det brände gott hela vägen från halsen till magen. Tusentals små myror började dansa breakdance under 10

huden. Det var visst dryckens kraft som fick till följd att kroppen frigjorde en slags exalterad känslostämning. Den blev på samma gång avslappnad och försvagad. Det tycktes Elsa som om hon dallrade som gelépudding.

– Herrejävlarnas morfar, farfar och hela, stora, tjocka släkten!

Vilken medicin! En till, tack! utropade hon och fick bartenderns omedelbara uppmärksamhet och betjäning.

Efter att det andra glaset också tömts på eldvatten, blev det läge att surra. Killen som satt närmast till höger fick slita sig från sin telefon.

– Är du sugen på att bita i det sura äpplet? Jag känner mig rätt så sur idag, sa Elsa med kokett röst och blicken fixerad in i hans ögon.

Hon tyckte själv att den prompt påtänkta raggningsrepliken inte skulle bli någon klassiker för all del, men att bara ordet sugen borde få vilken man som helst att bli hågad. Den tilltalade mannens mungipor hängde sig uppe vid öronen.

– Du är söt … Sura äpplen är inget för mig! Jag föredrar bananer.

– Jag lovar på min scoutheder att du får banan till frukost om du följer med hem till mig!

Elsa var mån om att inte missa chansen och skulle hålla med om vad som helst för att få honom att ge sig. I själva verket hade hon aldrig ens varit i närheten av ett scoutläger, men hon hade för länge sedan hamnat i bråk med en som hade varit scout. Flera av hans scoutvänner visade henne att deras heder inte var att leka med.

– Raring, jag vill ha banan nu! Imorgon är det andra korvar!

Hans vänliga leende, hans huvud lutat lite på sned och hans glittrande blick var svår att tyda.

– Ok! Jag kan köpa en jävla banan på vägen hem! Ett helt kilo 11

om du vill! … Och förresten, det heter andra bullar, inte andra korvar! hutade hon åt honom.

– Men korvar faller mig bättre på läppen!

Han tittade på henne, tog en klunk av sin drink, ställde ifrån sig det halvfulla glaset och sa att han skulle gå och pudra näsan.

– Pudra näsan?! Phuh! Använd gärna kvinnliga uttryck och sudda ut skillnaderna mellan kvinnor och män! ropade hon, men han gick utan att vända sig om.

– Vissa människor har totalt missuppfattat det där med genus, fortsatte hon att konkludera högt och tittade på bartendern för att få hans samtycke. Genus handlar inte om att män ska ta på sig kjolar, utan att sluta vara svin!

Av betoningen i hennes röst kunde vilken man som helst känna sig anklagad. Några huvuden vände sig åt det hållet där rösten kom ifrån. Bartendern iakttog Elsa. Hennes plan var att de två skulle vara överens, och förklarade att det inte var honom hon menade. Och inte alla andra män gubevars, men att hennes man förstås var ett svin.

Därefter vände hon sig till mannen på sin vänstra sida. Han var intresserad av den andre mannens berättelse, men det gick att ändra på. Att rycka honom från den andre skulle bli rena leken.

Hon drog ner tröjan så att urringningen runt halsen blev större, tittade ner för att se om klyftan mellan brösten syntes bättre, rättade till bh-n, sträckte ut halsen och med sin lenaste röst tilltalade hon mannen, som hon först knackade på armen. När mannen vände sig mot henne, mötte han en brettleende kvinna vars andemening inte var svår att hänga på släp.

– Du har tur ikväll för du har redan vunnit två nummer! Men du kan vinna Jackpott om du spelar med mig! småsjöng hon medan hon la huvudet på sned och gav honom en utmanande blick.

Bragd ur fattningen tittade mannen på henne och sa att han 12

måhända inte var tillräckligt smart, för han förstod inte vilka två nummer hon pratade om. Elsa kisade på honom och undrade om han var på skojigt humör, för han visste visst vad hon menade.

Det första numret var förstås hennes telefonnummer som han kunde få på momangen, och det andra numret kunde han av förklarliga skäl inte få där i baren. Men om han ville följa med henne hem, så kunde Jackpotten bli hans.

Hennes röst var lenare än sammet och säkrare än en borg.

Hennes kroppsrörelser efterliknade en magdansös förföriska manövrar.

– Han har redan vunnit Jackpott gumman! Se på mig! sa mannens samtalspartner och båda två brast i skratt, vände sig från henne och fortsatte sin diskussion.

– Han var inte så snygg! sa Elsa till bartendern som höll på att torka glas.

Bartendern var i rörelse hela tiden, torkade glasen eller blandade drinkar men då och då kastade han en blick på henne utan att säga något eller avslöja vad som pågick i området mellan hans öron. Det kändes som ett slag i magen av att bli ratad, men Elsa ville på inget vis att bartendern skulle se hur knäckt hon blev.

På andra sidan baren syntes en snaggad man som precis hade fått sin drink och höll på att betala. Där dök en ny chans upp. Elsa greppade tag i den kostymklädde mannens halvfulla glas, lyfte upp det och log mot den snaggade mannen mittemot.

Denne besvarade hälsningen med att lyfta upp sitt glas, skåla och ta en klunk. I den värld som Elsa kom ifrån betydde det att det bara var att gå fram och prata med honom. I nästa sekund försvann den lilla distansen mellan dem.

Elsas plirande ögon glänste när hon borrade in sin blick i den snaggade mannens ögon. Han blinkade inte ens när hon drog med sitt pekfinger över hela hans arm. Med mjuk och jamande 13

röst frågade hon vad han var sugen på att äta till frukost så att de kunde handla på vägen hem. Nu blev hans ögon stora och hans min såg ut som på en treåring som tittade på en scen ur ett barnprogram. Sedan lyfte han upp blicken och undersökte takstuckaturen i några sekunder, innan han sänkte ner huvudet igen och bemötte hennes invitering med förklaringen att han käkade stora fiskar till frukost, fast inte hemma hos henne.

– Förresten, hjärtat, ta det inte personligt men det hade nog varit bäst om du gick hem! Eller någon annanstans! la han till.

Inte ta det personligt!? Hur fan skulle man inte ta det personligt?! Det var ju henne personligen de avspisade. Hon hade inte brytt sig om ifall de nobbade hennes chef Birgit, som Elsa själv avskydde. Det hade hon inte tagit personligt! Men Birgit var ju inte här! Det var ju hon, Elsa, i egen hög person som stod här och blev ratad gång på gång! Blodtrycket steg så det hade räckt för att lyfta ett fullpackat plan.

Blicken var riktad mot den snaggade mannen och sedan svepte den runt omkring i lokalen. Så vitt hon kunde se var hon den enda kvinnan på puben, och ändå var det ingen man som ville ha henne.

Var detta en mardröm? Kanske från framtiden?! En mardröm där män hade blivit drabbade av något slags virus som gjorde att de inte längre brydde sig om kvinnor. Att deras liv utspelade sig på pubar där de fick dricka, träffa andra män och prata om vem vet vad! Dataspel, bilar, teknik, krig? Ja, inte fan var det kvinnor de pratade om när de inte ens ville prata med den enda kvinnan som fanns kvar på jorden! För så måste vara fallet, om det här var en framtidsdröm, och det fanns ingen annan kvinna här.

Men om de där männen skulle bli så här konstiga i framtiden då ville inte Elsa vara med!

Kunde detta verkligen stämma?! En blick på telefonen visade 14

att detta inte var någon mardröm från framtiden, utan en verklighetsbaserad mardröm som det var tvunget att förändra nu omedelbart.

– Vafan är det med er?! skrek Elsa allt vad hon kunde.

Flera män runt omkring, inklusive bartendern, riktade sin uppmärksamhet mot henne.

– Är det så lätt att få ragg nu för tiden att ni har råd att tacka nej till en kvinna som vill hämnas på sin man?! Vad har hänt med er mandom?! Har ni blivit av med er stolthet?! Nej, du har kvar din! förvissade hon sig om genom att grabba den snaggade mannen mellan benen och klämma till ordentligt för säkerhets skull.

Mannen pep och stönade på samma gång, putade ut med rumpan och försökte få loss sin pärla från den galna kvinnans grepp.

– Och din syns ju också, jag ser den! Hon kisade med ögonen och pekade på bartendern.

Allas blickar for över på bartenderns utbuktning. Bartendern kom närmare, böjde sig över baren och väntade. Elsa gjorde en likadan manöver.

– Vad heter du och din man? frågade han med låg röst.

Efter en snabb fundering över varför bartendern ville veta Sixtens namn, svarade hon som det var och fortsatte glo på honom.

Bartendern fortsatte med låg röst reda ut det hela och sa att det med stor sannolikhet var som så att Sixten var ett svin, så som hon sa. För om Sixten inte hade varit ett svin, då hade inte hans fru varit så desperat att försöka övertala andra killar att ge henne det som Sixten borde gjort.

– Hans sambo, svinets sambo, rättade Elsa honom.

– Lämna honom! Det finns bra män! la han till som ett klart avslut på resonemanget.

De orden fick Elsa att dra in ett djup andetag som om hon 15

tidigare höll på att drunkna, och nu fick huvudet ovanför det dunkla vattnet.

Han lät säker på saken och ännu mer var han säker på att hon skulle ha större chans med killar som föredrog tjejer, för det här var liksom fel plats och forum. Elsa sjönk tillbaka över baren, tittade sig igen runt omkring och kände att hon blev varm om kinderna. Att dra ner huvudet i det dunkla vattnet igen kändes som rätt alternativ just nu. I den graden hon kunde bli klar i huvudet och förstå hur landet låg, blev Elsa så gott som nykter. Det retade henne att hon, av alla ställen, hade råkat hamna här. Inte nog med det! Allt som hon hade gjort och sagt här inne … Kanske kunde man försvinna om man drog in huvudet mellan axlarna, sänkte blicken och blundade.

Efter en kort stund blev det uppenbart att den önskan skulle förbli ouppfylld. Även om bilden var avstängd, gick ljudet runt omkring inte att missa. Hon lyfte upp blicken igen och ville gottgöra den snaggade mannen för sitt utbrott, och för att han fick ofrivillig smekning på paketet.

– Får jag bjuda dig på en drink? sa hon.

– Nej hjärtat, det är jag som ska bjuda dig! Du verkar behöva det … och någon som är bra på att lyssna.

Mannen sträckte ut sina armar och gav henne sin famn att luta sig mot. Bartendern serverade dem var sitt glas tequila och efter att de hällt i sig medicinen, som de båda kallade drycken, undrade han vad som fick henne att öppna en okänd dörr.

– Menar du varför jag kom just hit eller är den dörren du pratar om av nåt annat virke? undrade Elsa.

Mannen nickade.

Blicken föll sakta ner från mannens ögon till golvet, där den fastnade utan att reflektera över golvet. Den var mer riktad inåt, mot någon del av hjärnan som letade efter svaret. Varför 16

öppnade hon en ”okänd dörr”, ekade det i huvudet, men svaret tog längre tid än mannens.

Endera mannen tyckte att Elsas svar dröjde något så oändligt eller om han var osäker på om hon hade förstått hans fråga, så hjälpte han henne vidare och menade att om det var lättare så kunde hon berätta varför hon kom hit.

Elsa, som vanligtvis inte yppade något om sitt liv för någon annan än Sixten och Stina, kände att hon inte bara utan vidare kunde bikta sig så där. Det hade gjort saken lättare om hon åtminstone fick veta vad han hette.

– Nämen, förlåt hjärtat! Klart du ska veta det! Fred, mitt namn är Fred.

– Och så måste jag ha mer medicin! sa hon.

De blev serverade ytterligare var sin shot som de svepte i sig på ett kick. Kroppen blev återigen avslappnad och pirrig som förut. Ruset öppnade upp barriären som vanligtvis höll känslorna inne och en stadig fasad utanpå. Fasaden blev porös innan den sakta smulades ner och känslorna sipprade igenom.

Elsa drog in ett djupt andetag och med ett uns av försiktighet öppnade hon skrinet som innehöll hennes liv. Att berätta om livet föreföll henne som om hon från ingenstans fick i uppdrag att bygga en pyramid. Var skulle man börja? Vad hade det för betydelse?

Fred såg Elsas tvekan och han kunde inte låta bli att inflika att det som hände idag hade säkert en början och den betydelse som hon gav det, för det var så det var bevänt med människans vilja att rodda med livet och allt runtomkring.

Det där lät svårgripligt mitt bland tankar om hur hon skulle inleda sin berättelse. Vid närmare eftertanke beslutade Elsa att berätta om allt det som gjorde ont, trots risken att inte kunna hålla tårarna borta, och blotta sig.

17

Att på en och samma dag bli arbetslös, makelös och bostadslös, är på intet sätt vad Elsa Beskov önskar allra helst, likväl blir hon lös, och mer därtill.

Elsa vill ändra på eländet men förändringsvägen finns inte på GPS. Villovägar slungar henne åt olika håll och hon hamnar både på sjukhus i London och slott i Sunei, på gatan, och på Göteborgs finaste hotell.

Helt oplanerat blir hon tilldelad titeln coach och ännu mindre planerat blir hon den viktigaste personen för två andra kvinnor. På det, rör hon till det för en drös andra människor, och själv blir hon mer än en gång häpen över livets oanade överraskningar. Inte minst när hon möter Oprah Winfrey.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser tycks det Elsa att hon förstår hur det är bevänt med det mänskliga. Men blir man någonsin klok på människor? Och vem har sagt att livet har EN mening?

Om det inte hade varit för alla knasbollar så hade hon …

www.vistoforlag.se