De Sista Lumparna HÃ…KAN TALLGREN
DE SISTA LUMPARNA Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Håkan Tallgren © Omslag: Istockphoto Grafi sk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-027-3
De Sista Lumparna
HÃ…KAN TALLGREN
Till mamma och pappa
DE KALLADE
”Du hade inte syslöjd i skolan va?” ”Nej, – ”, sa jag och tystnade. Jag var osäker på hans grad och kunde inte svara ordentligt. Till en början hade vi oss sinsemellan kallat honom Hitler, eftersom han störtat in i vårt logement första dagen då vi höll på att packa in i våra skåp. Med stirrande blick och slickad sidbena föll sig smeknamnet naturligt. Han var i själva verket fänrik Höök, och en av de goda. Det hade vi ännu inte luskat ut. Han sa: ”Det där får du göra om tills i morgon.” ”Ja, – .” Jag fallerade på graden igen, men han lät det passera. Han slängde en road blick på mig innan han hastigt vred huvudet mot näste man, som nervöst mötte hans blick med feltajmad vridrörelse på nacken, och fortsatte längs raden av värnpliktiga som stod uppställda för sin första morgoninspektion. Jag hade lagt timmar på de där kragspeglarna under natten. Utan att bli riktigt klok på hur det skulle se ut, och totalt oförmögen att få det att se ut på det viset, hur det nu var, hade jag suttit tillsammans med de andra och svettats. I vår uppställningskorridor hade sergeanten hängt upp en uniform så att vi kunde se hur resultatet förväntades bli. Vår pluton var uppdelad i två korridorer och mitt logement låg i ett annat hus. För att ta sig till den upphängda uniformen fordrades det att man lämnade 7
vårt logement, klev ut i korridoren, vidare ut i trapphuset, ner för trappan och ut. På andra sidan gården låg korridoren där vi ställde upp. Där skulle man upp för trappan och sedan in i korridoren. Ytterligare en halvtrappa upp fanns en bastant trädörr på vilken det stod: ”32. PLUTON – BEFÄLSRUM”. Ingen av oss övervägde för en sekund att företa sig resan över till andra sidan. Vi hade slängt våra blickar på uniformen som häftats fast på anslagstavlan mitt i korridoren efter uppställning, och sedan hade det fått bära eller brista. När jag körde nålen genom skinnet på tummen för tredje gången såg jag upp mot taket och suckade. Det var den bakre, tjockare änden av nålen som trängt igenom och den satt fast. Ingen fingerborg fanns att tillgå. En droppe blod trängde fram och jag sög på fingret tills det röda slutade synas. På kragspeglarna syntes regementets symbol. Ett svärd omgärdat av en blixt – ett vapen och en signal, för signaltrupperna och ledningsplutonerna. Mönstret var likadant på båda kragspeglarna. Ingen gradbeteckning. Inte ens soldater än. Jag visste att det blev fel. Det var självklart. Jag sydde på ändå, precis som de andra. Jag kunde inte sy. Sydde på. Tråden gled in och ut ur tyget, runt märket. Att fästa den var hopplöst. Stygnen var långt ifrån varandra och ville inte fästa ordentligt. En av de andra, en av stockholmarna, hade det bättre. Den ena av hans uniformer var redan prydd med kragspeglar och Sverigeflagga. Det vi förväntades uträtta den natten var med andra ord redan klart på den jackan. Han kom undan billigt den gången men det skulle han få betala längre fram. En seger idag blev ofta en förlust imorgon. Nu kunde han gå till sängs tidigare än resten av oss. Den andre stockholmaren kunde göra detsamma, inte tack vare att han hade fått en färdig uniform utan för att han faktiskt 8
var flink i fingrarna. Han kunde verkligen sy. Jag sneglade på honom när han snörde upp sina skor för att gå till sängs. Bredvid mig satt Rask. Han hade haft nål och tråd med sig i en liten plåtask. Vi andra fick hålla tillgodo med kronans utrustning. Rask var ingen mästare på att sy, men hans fingerborg betydde att han inte behövde svära av smärta som vi andra gjorde när nålen for fram. ”Kan jag ta fingerborgen?” frågade Lönnbom Rask, som till synes var färdig och stod orörlig med tom blick och såg ut genom fönstret. ”Är du klar med fingerborgen?” försökte Lönnbom på nytt. ”Ja”, sa Rask. ”Men slarva inte bort den.” Jag och Lönnbom utväxlade blickar. Inte skulle vi någon annanstans än logementets tjugo kvadratmeter. Han plockade upp fingerborgen. Tre man hade gått till vila och fyra satt ännu uppe i det kalla ljuset från lysrören. Ute i mörkret syntes konturerna av tallarna i dungen nedanför husen. Grenarna hängde slokande mot marken. Vi arbetade under tystnad. På tåget mot Hallsberg sitter jag med hörlurarna på. Musiken i öronen får resan att nästan verka normal. En efter en kliver de på. Pojkarna som ska bli män. De går inte att ta miste på. Utanför fönstret rullar Svealands platta landskap förbi. De värmländska skogarna. Utanför Degerfors står träden så nära att man skulle kunna känna på de gröna grenarna om man sträckte ut handen genom fönstret. Byte och en halvtimmes paus. Jag sitter på en bänk med en utsikt som skulle bli mig alltför bekant under de kommande månaderna. Hallsbergs bangård. Jag sätter på musiken på mobilen. Det första som kommer 9
är Eric Clapton, live. En minuts improviserat gitarrspel inleder innan själva låten drar igång med det klassiska riffet, som alltid sitter som en knytnäve i magen. Det är Crossroads, med Mark Knopfler på andragitarr. Hyfsad uppställning, tänker jag, och flinar. No pun intended. Det har redan börjat. Clapton sjunger. Jag följer tågspåren med blicken åt vänster, österut. Kanske skulle man göra som han, och försöka sig på en bön medan det ännu finns tid? Eller bara kasta sig på vilken avgång som helst och låta saken ha sin gång, hamna där man hamnar, i Abisko eller i Dortmund? Jag viftar lojt med tummen och för främre delen av högerfoten upp och ner i takt till musiken. Ett annat tåg ska avgå från det bortre spåret, till vilket man måste ta vägen genom tunneln, och en medelålders kvinna med barnvagn skyndar förbi bakom mig. Mitt tåg rullar in, och perrongen fylls av en hop unga män. De tränger sig före ombord. Jag har inte bråttom. En stund senare meddelar rösten i högtalarna att ”Vi ankommer snart Köping”, varpå det sprids en nervös osäkerhet i kupén. Medpassagerarna rafsar i fickorna, får upp hopvikta biljetter och läser febrilt. Någon ställer sig upp och frågar en dam ur personalen, som med ett leende förvissar honom om att det ännu inte är dags att kliva av. Än är det inte slutstation. På ytterfacket i ryggsäcken har jag kartan som man vänligt nog skickat till mig från S1 med inkallelseordern. Eftersom jag bara studerat den ett par dussin gånger, har jag den lättillgänglig. Så enkelt att gå vilse i metropolen Enköping. Tar man höger istället för vänster efter stationen kommer man kanske till fel garnison. Två punkter utmärkta: stationshuset och regementet. Detta är din värld nu. 10
Väl framme står det klart att det inte ska bli de elva månadernas främsta utmaning att hitta fram. En efter en kliver ungtupparna av tåget när vi anlänt och plattformen fylls snabbt. Vid stationshuset väller de fram överallt, männen, pojkarna, de kommer ner för trapporna, från bussarna längre bort. En taxi svänger upp vid vändzonen och ut kliver ytterligare två, en med ryggsäck och en med en mindre resväska. Från högtalarna vid plattformen ropas det ut om tåget västerut som snart anländer från Stockholm. Vid korvkiosken passar några på att få i sig en sista civil måltid. Två pensionärer sitter på sina rullatorer och beundrar spektaklet. Tåget från Stockholm rullar in och bakom mig fylls plattformen på nytt. I sakta mak rör sig den ringlande kön bortåt längs grusvägen. I motljuset och värmen tycks vägen lång och svart, närmast oljig. Några ytterligare personer ansluter efterhand. Sommaren är ännu het, och fälten till vänster lyser i gult och lila. I diket, ovanför vattnet och runt de tjocka rören av cement, växer små blommor. Fem minuters frihet kvar. Några stockholmare pratar lättsamt med varandra, skyddade av varandras sällskap för ytterligare någon minut. De flesta i den långa raden går några steg ifrån de andra. Osynliga i mängden, ensamma i massorna. Ännu sticker klädfärger och frisyrer ut. En kort kille i ljust hår böjer sig ner vid dikeskanten och sätter sig på huk. Han sätter sin ryggsäck på grusvägen bredvid sig. Då jag vänder mig om några steg senare sitter han orörlig och stirrar ut över fältet. Gräset sjunger i den svaga vinden. Vid fältets ände svänger man vänster och följer fältet på längden. Här börjar lutningen, som snabbt blir brantare. Till höger, på andra sidan en sträng av träd och växtlighet, går bilvägen upp mot regementet. På krönet skymtar grindar i stål. 11
En bil rusar förbi och fortsätter uppför backen. Bortanför bilvägen hörs barns lek och tjut. Jag tittar ditåt och ser att ett dagis ligger halvvägs upp i backen. Några ungar jagar skrattande ett mindre barn, som skriker. Vid staketet står en pojke i keps och ser paraden av människor som rör sig förbi honom mot grindarna. Han ser på mig och flinar. Med båda händerna riktar han en pinne mot mig och ropar: ”Bang!” Jag vänder blicken framåt igen och hör honom ropa något som jag inte uppfattar. Vid de gröna stålgrindarna står beväpnade vakter och synar pappren hos alla som ska passera. Bilar som släppt av sina unga familjemedlemmar vänder och rullar tillbaka ner för backen. Två köer har bildats och jag ställer mig i den ena, tar fram plånboken och får upp inkallelseordern. Med ena handen håller jag hårt i ryggsäckens spänne. Med den andra fingrar jag på dokumentet stämplat med rikets krona. Det rör på sig i kön och jag tar ett steg framåt.
12
DEN YTTRE FIENDEN
”Hur kan man vara så in i helvete dum”, skrek han, ”att man lämnar sitt logement utan att stänga dörren!? Man går väl inte hemifrån utan att stänga efter sig!?” Jag hade aldrig hört en man skrika så högt. Mörkare röster hade jag stött på, och kvinnor som kunde skrika högljutt. Men hans röst var kraftfullare än någon jag tidigare hört. Vi stod ute på gården mellan husen där vardera halvan av vår pluton hade sina logement. Norrländskan ekade mellan byggnaderna. Ännu klädda i civila kläder stod vi för första gången i något som liknade uppställning. Sex led ordnade efter logement. Vi var nummer ett. Bergman stod rak i ryggen längst fram. ”Nu vill jag”, fortsatte han, ”att en man ur vartdera led springer upp och kollar att dörren till logementet är stängd. Och jag förutsätter, att ni hädanefter kommer att stänga dörrarna innan ni kommer till uppställning så att jag slipper stå här och få gråa tinningar!” Bergman slängde en hastig blick över axeln och rusade in i huset. En stund tidigare, efter att fänriken hade fått oss att stå någotsånär uppställda, hade vi fått vänta ett par minuter. En pluton passerade oss. De var också klädda i civila kläder men bar på fyllda säckar som de höll i med båda händerna över ryggen. 13
Under löpande instruktioner från befälen gick de in i vårt hus och försvann uppför trapporna. Bakifrån, uppför backen som ledde bort till grindarna, kom två värnpliktiga vakter gående. Batongerna svängde i midjehöjd. De skrattade högljutt och tystnade sedan tvärt när de närmade sig. En av dem flinade åt mig. Jag stod i mitten av logement etts led. Ledigt passerade vakterna under tystnad utan att hälsa på fänrik, som stod framför plutonen. Dörren till andra huset slog igen. En lång bredaxlad man stod framför den. Han hade benen brett isär, med händerna knutna mot höften så att armbågarna sköt ut. Hans ansikte var fyrkantigt och grovhugget, som format i granit, och på huvudet hade han en helfärgad fältmössa som måste ha varit från det förra århundradet. Bakom honom knackade någon på glasrutan. Han tog ett steg framåt. Det kvinnliga befälet sköt försiktigt upp dörren precis så långt som hon behövde för att ta sig förbi, smet bakom ryggen på honom och vek direkt åt höger mot raden av fordon som stod parkerade vid bortre änden av huset. Fänriken såg honom nu och några i plutonen kastade blickar åt hans håll. Mannen vid dörren tog ett antal snabba kliv och passerade oss. Grabbarna från logement sex var närmast. Han var en decimeter längre än de flesta. Plutonens längste, som stod mitt i sjätte logementets led, var någon enstaka centimeter längre men betydligt tunnare. Resten var som bäst en halv decimeter kortare. Fänrik vek undan och lämnade platsen framför plutonen ledig. ”Hur kan det komma sig”, skrek han så att samtliga ryckte till ”att logementsdörrar står öppna fast ni står uppställda? Hur kan det komma sig?” Vi stramade upp hållningen och försökte stå så militäriskt vi kunde. Mina öron värkte av chocken. Det var i början ett evigt problem att komma ihåg vem av 14
officerarna som hade vilken grad, och att komma ihåg vem som stod över vem. Det fanns bara ett undantag till detta virrvarr av ständigt hopblandade sergeanter, korpraler, fänrikar, löjtnanter, majorer, furirer, överstar, och överstelöjtnanter: kapten. Jag vågade inte röra mig en centimeter, men Bergman slängde en blick på oss fastfrysta småkillar och satte fart på sin välbyggda kropp. När han kom tillbaka från logementet och återtog platsen längst fram i ledet såg kapten på oss. Det fyrkantiga ansiktet var uttryckslöst. Djupt inne under kepsens skärm syntes de mörka ögonen. När samtliga återkommit fortsatte han. ”Uppställning görs på kommandot ’Ställ upp’ eller varje morgon eller varje gång plutonen samlas någonstans inför övning. Varje gång plutonen väntar på befäl skall ni ställa upp. Korrekt avstånd till framförvarande person vid uppställning är en meter och tio centimeter. Och hur vet man då, hur vet man att avståndet till framförvarande person blir en meter och tio centimeter? Genom att snabbt sträcka fram ena handen och se till så att det blir ungefär en decimeter från fingerspetsen till framförvarande persons rygg.” Hans norrländska dialekt skapade pauser emellanåt mellan orden. Jag tänkte, men protesterade inte högt, att detta sätt att ta ut ett avstånd knappast alltid skulle generera ett avstånd av 110 centimeter, eftersom armlängden är en funktion av kroppslängden. ”Gör det!” skrek han, och kaosartat slängde alla ut armarna, samtidigt som vi frenetiskt backade ifrån varandra för att uppnå korrekt avstånd enligt arméns mening. En kille i ledet bredvid vårt snubblade till och hamnade framför ledet. ”Stå upp!” skrek kapten. Killen svor lågmält över att ha skrapat sig. ”Manöver!” skrek kapten. ”När man står uppställd gäller 15
lystringsgraden manöver tills annat anges. Lystringsgraden manöver innebär att man står med fötterna axelbrett isär och att armarna är knutna över korsryggen. Och att man håller käften! Snack om politik och annat av vikt för rikets säkerhet får man ta senare. Det är tillåtet att föra lågmälda samtal soldater emellan i tjänsten. Det är alltså inte tillåtet att säga någonting som inte har att göra med tjänsten. Vanligtvis säger man absolut ing-en-ting.” Vi stod tysta. ”Inte ens om getingen Allan kommer och sätter sig på nosen och skakar på gadden värre än vad brudarna gör med bakdelarna på MTV ska ni röra er en millimeter.” Några skrattade till. ”Jag är kapten Rydén. Ni ska tilltala mig kapten, precis som ni tilltalar alla andra befäl med korrekt grad. Fänrik!” ”Ja, kapten!” ”Se till att få iväg den här skaran utan att orsaka några allvarliga katastrofer på vägen. Behöver man pissa på sig får man göra det utan att stanna.” ”Ja, kapten!” ”Försök att inte snubbla över varandra”, sa kapten bistert när vi följde efter fänriken och kryssade mellan de ljusare husen, allt djupare in i regementets område. Kapten Rydén var inte alltid den roligaste att ha att göra med, men något fick man ge honom: han behandlade alla lika. Det gjorde, som han gillade att påpeka, ingen skillnad om man hette Andersson eller von Knorring. Han behandlade alla lika illa. Det hade börjat skymma. Under tystnad passerade vi skogspartiet och fortsatte bort till förrådet. När vinden tog fart rörde det sig oroligt i skuggorna som träden kastade mot asfalten. Jag såg från skuggorna upp mot träden. De tjocka stammarna tornade upp sig på varsin sida om oss. Under fötter som ännu gick i otakt var marken täckt av fallna barr. Utanför förrådet fick vi vänta medan en annan civilklädd 16
pluton strömmade ut, ställde upp och sedan begav sig iväg mot sina kaserner. Vi tilldelades en grön säck var och därefter kängor, kläder och utrustning. Samma procedur skulle upprepas dagen efter, då vi försågs med ytterligare klädesplagg och ännu mer utrustning. Människorna på andra sidan diskarna var civilklädda. Vissa av dem hade handskar på sig. Kanske ville de slippa direktkontakt med de militära materielen. Eller med oss. Ingen såg oss i ögonen. Då vi återvände till kompaniet skulle vi ställa upp i korridoren med våra fyllda säckar. Kapten synade oss när vi klampade uppför trappan och trängdes i den långsmala korridoren med de dassgulnade sjuttiotalsväggarna. Tre dörrar på ena sidan ledde till logement som tillhörde grupperna fyra, fem och sex i vår pluton, medan de tre logementen på motsatta sidan tillhörde grannpluton. Längst ner i korridoren fanns först toalettrum med bås och därefter duschrum med tre duschar och ett antal tvättställ och speglar. Precis som i vår korridor i huset mittemot, precis som i korridoren ovanför uppställningskorridoren, och precis som i korridoren ovanför korridoren i andra huset där mitt logement låg. Ett nytt befäl väntade på oss. Han var något kortare än kapten, med rakad skalle och mörk eftermiddagsskugga på kinderna. Han var klädd i arméns t-shirt och hade påsydd gradbeteckning, som ännu inte sa mig något. ”Pang, pang, pang!” skrek han och vred huvudet uppåt medan han gormade då vi stapplade in i korridoren. ”Ställ upp, ställ upp! Kom igen, stå rakt och ta ut avstånd. Ta ut avstånd! Placera säckarna framför er och se till att de står rakt!” De två leden rörde sig fram och tillbaka och säckarna med utrustning slog emot varandra. ”Jag vet att ni inte fått någon exercis än, och det kommer ni att få, tro mig, det kommer ni att få, men jag förutsätter att detta kommer att gå fortare i framtiden!” 17
Kapten kom in genom glasdörren med fänrik Höök bredvid sig. De blev stående strax till vänster om oss, vid sidan av plutonen. Befälet framför oss fortsatte: ”Vi vill nu att ni ställer upp logementsvis. Logement ett längst åt det hållet.” Han pekade mot glasdörren. ”Och sedan två, tre, fyra, fem, sex. Gör det!” Jag frågade mig varför vi hade spenderat en minut åt att korrigera två led som omedelbart därefter skulle brytas, men vi gjorde det lite snabbare nu och ställde oss enligt hans anvisningar. ”Jag är löjtnant Andersén. Vi kommer att ha en hel del med varandra att göra den närmsta tiden. Det är nu tid att utse logementschefer. Vill fänrik läsa från listan?” ”Ja, löjtnant”, sa fänrik, som stod vid oss. ”Första grupp, Bergman, andra grupp, Dahlin, tredje grupp, Winkler, fjärde grupp, Sjöstrand, femte grupp, Lindelöf, sjätte grupp, Svensson.” ”Bra”, sa löjtnant Andersén. Han talade som en instruktionsmanual, noggrant artikulerande varje ord. ”Jag vill nu att logementscheferna ställer sig framför sina grupper. Gör det!” Bergman ställde sig framför oss övriga. ”Vi kommer att rotera chefskapet mellan de befälsuttagna i varje grupp. Alla ska få en hutt av spriten i sinom tid.” Av en anledning som jag aldrig förstod, skulle Bergman stå som logementschef de första två veckorna, tills första gången de släppte ut oss genom grindarna igen. Sedan flyttades ansvaret till mig. Jag skulle därefter ställa upp varje morgon framför min logementsgrupp i fem månader, tills grupperna gjordes om. Om det fanns någon tanke bakom detta märkliga system, där det utannonserade bytet av logementschef aldrig blev av igen, kom det aldrig plutonen till känna. ”Dagens övning”, fortsatte löjtnant med övertydlig 18
artikulation, ”kommer att gå till på följande sätt: jag anger vilken persedel jag vill se, varpå ni tar fram den och tydligt håller upp den så att vi ser. Sablar vad roligt ni ska få ha nu! Glöm inte att nämna detta när ni skriver hem.” Det florerade många rykten om den på skallen rakade löjtnant Andersén. Han var typen, sades det, som käkade handgranater till frukost och tennsoldater till lunch. Samt nyinryckta till middag. Några hävdade med emfas att han hade ingått, eller kanske till och med fortfarande ingick, i konungarikets hemliga specialförband, trupper tränade för icke-officiella uppdrag på främmande mark. Han började läsa från en lista som aldrig ville ta slut. Jag hade ofta ingen aning om vad han ville se utan tvingades vänta tills någon bredvid mig hade fått upp rätt sak. Därefter fick jag dyka ner i säcken och leta frenetiskt för att inte bli sist att hålla upp det som efterfrågades. Någonstans mitt i kontrollen av att vi fått med oss allt, ropade löjtnant: ”Plastpåse 166, håll upp!” Funderande över varför armén behövde etthundrasextiosex olika påsar väntade jag tills Bergman hade fått upp sin och fick därefter fram min. ”Konservöppnare, håll upp!” Vissa fick vända upp och ner på säckarna för att hitta den minimala konservöppnaren. Schiller, en av stockholmarna från mitt logement, blev allt rödare i ansiktet. Övriga från logementet stod redo med konservöppnarna i ögonhöjd och stirrade på honom samtidigt som vi blev alltmer stressade. Kapten stod med armarna mot höften framför honom och tittade. ”Jag … har den inte, verkar det som”, stammade Schiller. ”Hur kan det komma sig!?” skrek kapten. ”När resten av plutonen har sina? Har du supit bort den på vägen från förrådet? Det 19
är ta mig fan rekord, Schiller!” Fänrik antecknade något på ett papper medan kapten fortsatte skrika. ”Den kan rädda livet på dig en dag! Har du den så äter du och har du den inte så kanske du inte kommer åt maten. Plutonen äter och lever, Schiller sitter på en klippa och avlider av svält.” Han nickade till löjtnant Andersén. Löjtnant fortsatte. ”Sockor, vita, tre par, håll upp! Sockor, gråa, fem par, håll upp! Kalsonger, fem par, håll upp! Skosnören, fyra stycken, håll upp!” Då vi kom till lås och nyckel ville han se låsen i ena handen och nycklarna i den andra. ”Kapten kommer nu att förklara vad som gäller för nycklar och lås.” Kapten klev fram och ställde sig åter i mitten framför plutonen. Löjtnant tog ett steg tillbaka. ”Testa att båda nycklarna fungerar i båda låsen. Ta sedan en av nycklarna och lägg i kuvertet som ni får. Skriv ert namn i skarven där man slickar igen kuvertet så ni vet att ingen öppnat det. Kuvertet kommer att förvaras på befälsrummet. När ni sen glömmer att ta med nyckeln, och det kommer ni att göra, nån är det alltid, så kommer ni upp till befälsrummet och hämtar nyckeln. Naturligtvis anmäler ni er först, vilket vi kommer att öva på.” Han tittade nedåt korridoren mot vår grupp. ”Börja fördela kuvert!” När den operationen var färdig och kuverten placerats i två raka rader under uppsikt av fänriken i änden av korridoren, lämnade kapten övningen. ”Ni behöver inte ställa väckarklockan i morgon”, sa han kort till oss som stod i änden av korridoren, och försvann sen uppför trappan. Inventeringen fortsatte. ”Vattenflaska, håll upp! Stridsväst, håll upp! Skyddsväst, håll upp! Liggunderlag, håll upp!” 20
Efter vad som kändes som en evighet hade vi tydligen arbetat oss igenom hela löjtnantens lista. Fänrik gick fram till löjtnant. De överlade snabbt om fänrikens anteckningar och sedan gick också han. Löjtnant tog åter till orda. ”Tid för uppställning: 19.30, det vill säga om 14 minuter. Plats: nedre källaren. Medtag ett par kängor och skosnören.” Han gjorde en rörelse nedåt med handen. Folk gav en antydan om att röra sig mot dörren, men då skrek löjtnant: ”Vänta!” Folk kastade sig tillbaka och ställde sig åter i manöver. ”Uppställning avslutas på kommando.” Han tystnade och vi väntade. Han gick raskt mot korridordörren, sparkade upp den, och då han kommit ur synhåll vrålade han: ”Framåt!” Då vi kom åter till logementet tog jag konservöppnaren ur fickan och öppnade mina två skåp. Jag lade den högst upp i ett av facken som fanns på dörrarnas insida. Där låg den säker och orörd i elva månader. ”Satan vad kapten skriker högt”, sa Lindell. ”Man får ju tinnitus”, sa Lönnbom och flinade. ”Han är galen.” Schiller var ännu skakad efter sitt möte med den skrikande norrlänningen. Just när jag skulle säga något sköts dörren upp. Ett kvinnligt befäl steg in. Hon var blond. Där utraderades vår 14 minuter långa rast, tänkte jag. ”Ställ er vid respektive bädd”, sa hon fort. Hon gick fram till Schiller. ”Namn?” ”Björn. Björn Schiller.” ”Schiller. Hädanefter är ni inte era förnamn utan era efternamn. Skolan är slut och nu börjar det riktiga livet.” Det här är inte det riktiga livet, tänkte jag. ”Täcket skall sträckas så att det blir spänt.” ”Ja, löjtnant”, sa Schiller. 21
”Jag är fänrik”, sa hon. ”Kolla antalet stjärnor.” Hon gick runt den mittersta dubbelsängen och ställde sig framför mig. ”Namn?” ”Granqvist.” ”Täcket ska sträckas så att det blir spänt.” ”Ja, fänrik.” ”Och det gäller samtliga.” Hon vände sig runt till de andra och lämnade logementet. ”Vad är det man säger?” sa Lindell då hon gått. ”Man ska kunna studsa en femkrona.” ”Vadå studsa?” sa Lönnbom. ”Om du skickar upp en femkrona så att den landar på sängen så ska den studsa.” Vi hade bäddat sängarna under eftermiddagen. Armén hade utvecklat den fantastiska idén att täcke och överkast var ett och samma, och på så vis behövde man inte oroa sig för att ha det svalt om sommaren eller onödigt varmt om vintern på grund av täcket. Svalt verkade det dock kunna bli ändå. På fönsterbrädet stod en ammunitionslåda, vad annat, som var fylld med plåster, hudtejp och annat. Någon hade ställt den på längden direkt mot fönstret och sedan tryckt min och Lindells säng emot den. ”Vad är det här?” frågade jag. ”Fönstret går inte att stänga”, sa Bergman. ”Varför inte?” ”Eller, det går att stänga, att skjuta igen, men det finns inget handtag. Fönstret åker upp om det inte är tryck mot det.” Förbannat, tänkte jag. Elva månaders frysande, här kommer jag. ”Ganska trevlig snärta den där”, sa Bergman. ”Det hade man inte väntat sig. Blond och allt. Att dom vågar ha en sån där springande lös här.” 22
”Tyst, för fan, hon kanske är kvar”, sa Schiller. ”Vi går bort.” Under kvällspasset förevisade löjtnant Andersén hur man snörde kängor och rengjorde – vårdade – dem. En ur plutonen räckte upp handen. ”Ja?” ”Hur ofta ska man göra det där?” Jag tänkte att nu kommer han dra till med något helt orealistiskt som att vi måste vårda de där förbannade kängorna varenda vecka. ”Varje dag”, svarade han. Helvete, tänkte jag. Att snöra kängorna var ett meckande. Löjtnant Andersén menade att man varje kväll skulle snöra av kängorna för att komma åt ordentligt, vårda dem, och därefter snöra dem igen. Jag betvivlade inte för en sekund att han spenderade sina aftnar på det viset. När han hade gått gjorde jag ett försök att snöra av och på och bestämde mig där och då för att aldrig göra det igen. Det gjorde jag aldrig heller. Man kan vårda sina kängor utan att snöra av dem, även om det är svårt att komma åt under snörena. Men för att upptäcka att de ser sämre ut där under krävs i princip att befälet beordrar att man ska snöra upp dem vid visitation. Ingen synade någonsin den bluffen och varje gång de underlät att göra det log jag inombords. Det var en tidig, liten seger. Längst ner i min logementskorridor fanns en telefon, en klassisk, stationär telefon som en rest från svunna tider. Förvisso var den ett under av nydaning i jämförelse med det mesta av den militära utrustningen. En kille i grannpluton stod framför telefonen och såg ut genom fönstret. Från några av logementen strömmade personer mot duscharna. Från grannpluton betydde detta bland annat två tjejer, en mörkhyad och en lång smal i blont hår. De var de enda som såg till att vira handduken så att den också 23
täckte överkroppen. Kanske var det för dem som armén hade installerat draperier i duscharna, dessa ting i ljust tyg som gav ett märkligt intryck av att försöka skapa lite hemtrevnad, och som rimmade illa med den i övrigt kalla och opersonliga miljön. Några av dem som stod på kö för att få duscha hade på sig tofflor eller flip-flops. De flesta hade ännu normallångt hår. Bergman knackade mig på axeln med sin schampoflaska. ”Hur går det Granqvist? Vad händer?” ”Ska sy”, sa jag. ”Såg du blondinen?” ”Ja.” ”Visste du att hon är korpral?” ”Är hon?” ”Ja. Hon ryckte in förra året men fick sluta för hon skadade sig. Hon hade redan blivit korpral då.” ”Men hon är med plutonen som vanligt, hon är inte befäl?” ”Hon har kvar sin grad men går med soldaterna.” ”Så hon får göra om soldatutbildningen?” ”Jepp.” ”Okej.” ”Hon är en hård jävel sägs det. Och kan få vem som helst att bli detsamma, eller vad säger du? Kunde ju vara intressant att kolla vid tillfälle. Nu blir det dusch.” Han knallade iväg till duscharna, högljutt visslande. Han verkade påfallande opåverkad av den värld som nu slöt sig allt tätare omkring honom. Vår värld nu. Kanske trivdes han. Jag vände mig om för att gå in på logementet när dörren bredvid slets upp. ”Tjena”, sa en kille jag inte kände namnet på, och jag hälsade tillbaka. Dörren förblev öppen och min blick vandrade ovarsamt in i rummet. I en av de nedre sängarna som syntes från där jag 24
stod satt någon med ansiktet begravt i händerna. Jag sköt försiktigt igen dörren med foten och gick in till logement ett. Lönnbom satt med nål och tråd vid det lilla fyrkantiga vita bordet. ”Försök två?” frågade jag. ”Ja”, sa han. ”Förhoppningsvis det sista.” ”Jag skulle inte satsa några pengar på det i mitt fall”, sa jag. Ur ammunitionslådan tog jag upp tråd, klippte av den och satte mig för att göra ett nytt försök. Isaksson, en av få i plutonen från sydligare breddgrader, fanbäraren för det svenska bibelbältet, låg i sin säng och läste en bok som var så liten att den knappt syntes. Hans sömmar hade klarat visitationen. När Bergman kom tillbaka lyste det om honom. ”Jodå”, sa han, ”nu fick hon minsann se hela härligheten. Och det var till och med helt ofrivilligt. Ren slump. En Guds försyn kanske, eller vad säger du Isaksson?” Isaksson flinade. ”Ja, kanske”, svarade han och småländskan drog ut på första stavelsen i ”kanske” så att den nästan blev en diftong. ”Vadå, den blonda tjejen?” frågade jag. ”Nej! Dessvärre inte. Den mörka. Hon kom in när jag stod och torkade mig. Och det blir ju att man gör det som vanligt, som när man är hemma. Det fick hänga och slänga bäst det ville. Det här är ju hemma för oss nu. Så måste det ju vara.” ”Det måste kanske det. Men hon gick ju in i duschen före dig, höll hon på så länge?” ”Nej, hon kom tillbaka för att göra nåt. Raka sig kanske, vad vet jag. Eller bara för att få sig en kik. Hon tittade allt på mig när hon gick förbi när jag stod och väntade.” Lönnbom skrattade så han blev röd i ansiktet. ”Hon gjorde det va!” utbrast han. ”O la-la!” 25
Vi fick fyra frukostpåsar att dela på sju man. ”Ät hälften av dem till lunch klockan tolv, och spara resten till senare. Annars bränner ni all energi på dan.” ”Klockan är sju, löjtnant.” ”Ja.” ”Kan vi inte ta lite nu?” sa nån i bakre ledet. ”Svar nej.” ”Men varför fick vi dem nu då?” ”Så att jag ska kunna fråga efter dem klockan tolv! Framåt!” ”Ja, löjtnant.” S1, Enköping. Mitt i den heta sommaren avbryts ledigheten för de nittonåringar som rycker in för att påbörja sin elva månader långa värnplikt. Här möts Jägaren, Rebellen och Soldat Senapsgas. Detta är deras berättelse. Berättelsen om de sista lumparna. www.vistoforlag.se