9789178850235 by Smakprov Media AB

RATTVISANS ..

HOGRE SYFTE

ANDREAS ERIKSSON

RATTVISANS ..

HOGRE SYFTE

ANDREAS ERIKSSON

RÄTTVISANS HÖGRE SYFTE Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Andreas Eriksson © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt Tallinn, 2019 ISBN: 978-91-7885-023-5

Till Felix och Frans. Utan er hade den hĂ¤r boken aldrig skrivits.

Förord

Jag började planera den här romanen vid ett ståbord på ett mingel i Almedalen. Med ett glas champagne i handen och solglasögon för ögonen stod jag, smått berusad, och spanade ut över folkmassan i Visby. Vad bra man har det, tänkte jag. Året var 2016, jag skulle fylla 20 om någon månad och hela världen låg framför mina fötter. Jag hade precis fått jobb som pressekreterare i Stockholms Stad och mitt jobb bestod i praktiken av att dricka sprit och ringa journalister på avslappnat manér. Under en längre tid hade jag velat skriva om den politiska miljö jag befann mig i. Reflektionerna jag gjort var mestadels positiva. Allt jag hade sett var människor som levde upp till sina ideal och gjorde stordåd genom att realisera idéerna de brann för. Samtidigt levde jag loppan. Jag tjänade pengar 7

och åkte mest runt i en taxi till olika radio- och tv-studios. Dispositionen för boken började jag skriva först två år senare, också då under Almedalsveckan. Det var första gången på sex år som jag inte besökt Visby den första veckan i juli utan jobbade istället som pressekreterare i riksdagen. Man behövde någon kommunikativt kunnig person på plats för att hantera eventuella kriser på fastlandet. Lyckligtvis hände det inte så mycket så jag fick tid att reflektera. Jag hade redan börjat se bristerna hos människorna jag jobbade med. De jag en gång beundrat var inga perfekta änglar, utan människor av kött och blod som trånade efter makt. Det var då planen för den här boken såg dagens ljus. När jag faktiskt började skriva befann mig jag på någon slags botten i livet. Jag hade blivit av med mitt jobb, kuggat alla tentor under studierna jag återupptagit, blivit hemlös och sovit på Göteborgs centralstation under två nätter innan jag fick flytta in hos min polares mammas särbo, i en källare i Lindome. Jag hade på ett par månader gått från inflytelserik politisk tjänsteman och debattör till 8

att bo i en källare i en förort utan någon större inkomst. Helgerna ägnade jag på en fabrik där jag jobbade med att sortera fisk. Det var då kreativiteten kom tillbaka och jag började skriva. Under ett par månader var allt jag gjorde att träna, käka ägg och bacon och skriva den här boken. Jag lovar att det var de mest produktiva månaderna i mitt liv. Till slut flyttade jag tillbaka till Stockholm, och fick ordning på livet. Det var påfrestande och jag var utmattad men jag klarade det till slut. Känslomässigt var det dock inte alls lika påfrestande som min tonårstid i Göteborg. För det är där mina reflektioner om Göteborg kommer ifrån. Mitt vuxenliv var platsen jag hittade inspiration till det politiska liv jag skildrar, men tonårstiden var roten till alla mina reflektioner om staden. ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” heter ett spår på Håkan Hellströms skiva Illusioner, som släpptes vintern 2018. Förtröstan och desperation går hand i hand uppför Linnéstans brantaste backe. Det är en perfekt psalm för att skildra mitt tonårsliv. För några månader sedan åkte jag tillbaka till Göteborg och stannade flera dagar. Vad jag hittade 9

var roten till all min inspiration – ensamheten och viljan att komma därifrån. En krispig lördag i september ägnade jag till att vandra genom Linnéstan där jag växt upp. På väg upp mot skolan där jag gått fastnade jag i den branta backens sluttning. Den där helvetesbacken jag vandrat upp för flera tusen gånger. Och den nostalgiska pulshöjningen slungade mig tillbaka till mitt tonårsliv, och allt det där som fick mig att vilja lämna stan. Stadens relation till människan är något många har skildrat genom åren. Stephen King skildrar det på ett briljant sätt i sina böcker. Men skräcken han skildrar är något som är värre än vampyrer, hysteriska mördar-clowner och övernaturliga väsen. Det är småstadens inverkan på människans psyke och människors likgiltighet inför varandra trots att de lever så nära inpå som är det mest skrämmande som skildras i Kings romaner. Det är mot bakgrund av denna berättartradition man bör se min roman. Göteborg är på intet vis en liten storstad. Det är en stor småstad, med alla mått mätt. Den ständiga närvaron från blickar på stan är det sanna 10

storebrorssamhället. Och jag avskyr fortfarande dom där blickarna. Först föraktade de mig för att jag inte var någon, för att jag var en utstött tönt. Sedan hatade de mig för mina ambitioner och för karriären jag gjort. Det betraktades som en revolutionär handling att bara överleva. I Stockholm kan man åtminstone vara anonym, så länge man rör sig utanför den värsta smeten. Nordhemsskolan var min vardag i tio års tid. Det var en skola för freaks. ”Akta dig – om du inte uppför dig skickar vi dig till Nordhemsskolan!” sa man till barn i andra skolor som ett rent hot. Min tid på skolan var ett enda krig mot allt och alla. Ensam strövade jag runt i korridorerna med Dostojevskijböcker under armen och med hat i blicken. Men ensamheten i en stad och på en skola som förpassade mig till avgrunden blev också en kraft, ett jävlar anamma för att jag skulle lyckas ta mig därifrån. Många år har passerat sen dess. Jag tog mig därifrån, men bristen på ensamhet förgjorde mig. Jag blev en del av kotteriet och skrev debattartiklar om saker jag aldrig tyckt. Jag medverkade i 11

tv-program jag svurit på att aldrig komma nära. Jag medverkade i sammanhang som jag fördömt och spottat på. Fet, full och förjävlig åkte jag i en taxi och betedde mig som ett svin mot alla som inte bekräftade att arbetarklassgrabben från Annedal nu blivit tjänsteman i Stockholms Stadshus. Så kanske var storstadens likgiltiga anonymitet ännu värre, ett gräs som var grönare bara för att man inte var där än. ”This town kills you when you’re young” sjunger Henrik Berggren i den kultförklarade låten Shoreline. Och det är så talande för så många som behövt uppleva en hatkärlek till sin småstad. Men det bekräftar också att Göteborg är allt annat än en storstad. Hur annars kunde Broder Daniels musik passa så bra till bildsättningen i Fucking Åmål, där de slutgiltigt fick folkkärt genomslag? Men kanske var det så att det var Stockholm som var menat att förgöra mig, inte Göteborg. Eller kanske var det så att det inte alls hade något att göra med varken staden eller livet, utan bara mina egna övertygelser. Hur som helst har jag länge varit övertygad om att staden jag levt i blivit en slags andra huvudkaraktär i mitt livs berättelse. 12

Oaktat om det är en sömnig industristad på västkusten eller om det är Skandinaviens mest uppblåsta, konstlade metropol. Såhär några år senare har jag förlikat mig med Göteborg och Nordhemsskolan. Med Stockholm och min förbannade framgång. Jag har förlikat mig med det där kulturella prettot och den utsålda horan. Men jag står kvar, själv, vid toppen av den där backen med mitt inre väsen fäst vid ett mål: det finns fortfarande ett krig att vinna. Och jag tänker vinna det, oavsett vem som står med mig där uppe. Det finns också de jag vill tacka för att den här boken blev av. Den är tillägnad Felix Martinsson och Frans Sporsén som bokstavligen har räddat livet på mig, och ständigt är inspirationskällor för att jag ska lyckas bättre. Tack vare Geir Thorsens generösa erbjudande om att bo i hans källare för en mindre summa pengar slapp jag också frysa medan jag skrev boken. Övriga personer som har hjälpt till med boken rent konkret är Clara Stenborg, Patrik Strömer, 13

Max Törnqvist, Emma Wigfeldt, Vladan Lausevic, Ali Gasanin, Mattias Timander, Jonas Hallgren, Simon Andersson och självklart min mor, ViviAnn Eriksson samt min briljanta förläggare Ulrika Slottner. Marcus Lindström och Ari Kouvonen ska också ha ett stort tack var för att de gav en hemlös galning chansen att försörja sig på sitt skrivande igen, efter att jag fick börja jobba med dem i våras. Utan det jobbet hade boken heller aldrig skrivits. Ett sista tack går även till Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson som alla peppar mig till de utmaningar jag tar mig an. Man ska hylla sina tonårshjältar, och här tar jag chansen till att göra det. Alla fel, brister och tråkiga passager är dock mina och ingen annans. Givet mitt politiska förflutna vill jag också poängtera att allt som beskrivs i den här boken är fiktivt, såväl händelser som karaktärer. Allting är hämtat från min fantasi och inte ifrån verkligheten. Med det sagt hoppas jag ni får en fin läsning. Andreas Eriksson, 21 december 2018, Stockholm. 14

Prolog – Ordförande Anton.

”Det är ett jäkla gott liv ska ni veta. Ena dagen på en konferens i Korea, två dagar senare sitter jag på traktorn och plöjer.” – Göran Persson om livet efter politiken. Anton Havstad visste egentligen ingenting om politiska segrar. Han hade kommit in i förbundsstyrelsen i ungdomsförbundet för Liberala partiet(LP), det frihetliga partiet i Sveriges riksdag, av den simpla anledningen att hans kompetens behövdes (han var en arbetshäst) och för att han kände sammankallande i valberedningen – en lång, smal och blond typ. Ted Billström, som han hette, hade inte bara legat med halva riksdagskansliet utan också med hela journalistkåren. I alla fall de journalister som 15

var relevanta, bögar eller för svaga för att säga nej. Inte för att Ted gillade sex, det gjorde han inte. När det kom till sexuell njutning som sådan föredrog han en hemmakväll i soffan med ena handen fri och den andra på tangentbordet. Att påstå att Anton kände Ted betyder i själva verket att han ibland lät den långvuxna Billström tafsa på honom då och då och hångla upp honom på någon fest. Men aldrig mer än det. Det räckte för att Billström skulle notera hans tillsynes hängivna undergivenhet och således belöna honom med en plats i styrelsen. Metoden i fråga hade Anton lärt av sig av sin gamla vän Hampus Hellström och budordet löd att man måste böja sig ner ibland för att komma någonstans i livet. Eller i politiken. Och det förstod Anton. Bara genom att titta på Hampus livsöde förstod han det. Hampus var trots allt inte bara attaché åt finansminister Anna Örn utan också en framgångsrik manusförfattare på tv. Allt på samma gång. Det var ett framgångskoncept helt enkelt. Särskilt uppenbart var det eftersom Hampus varken var en begåvad sekreterare eller manus-

författare, men likväl behöll båda jobben samtidigt. Antingen jobbar man för framgången, eller så låter man bli att sitta på ett par dagar, hade Hampus en gång konstaterat. Pederasti var både lättare och mer tidseffektivt för honom. Privilegierna av att sitta i förbundsstyrelsen för ett ungdomsförbund var större än de flesta kan tänka sig. Kanske var sex ett alldeles för högt pris att betala för att bli en flugornas herre, men sanningen var en annan. Bortom de menlösa maktstriderna på golvet i stämmosalen eller ute i distrikten fungerade ungdomsförbunden (allihopa, inte bara Antons eget) som en språngbräda rakt in till moderpartiet, riksdagen och sedermera regeringen. Och privilegierna som följde av att göra ett jobb som för den produktive är rätt enkelt var av sådan karaktär att det underlättade livet rätt rejält. I praktiken hade Anton genom sin framfart in i förbundsstyrelsen fått gratis tågresor i Sverige och flygresor i norra Europa, eftersom han också utgjorde delegationsledare för den liberala samarbetsorganisationen i Norden. Ofta var hans måltider subventionerade och de

goda kontakterna som följde av titeln ”förbundsstyrelseledamot” var rena guldkornen för att skapa sig en framtida karriär inom det mesta. Dessutom fick alla ledamöter erbjudandet om en helt subventionerad resa till politikerveckan i Almedalen en gång om året, något som såklart gjorde uppdraget än mer lockande. Efter två år i förbundsstyrelsen hade Anton tröttnat. Han ville få ut mer av sin kapacitet och trots att han hade förlorat en vice ordförande-strid mot Skaraslätternas representant Leila Greider så hade han återvalts till förbundsstyrelsen med 110 av de 120 ombuden till sin fördel. Det fanns med andra ord de som fortfarande ville se Anton i en ledande position, bara inte som vice ordförande. Men eftersom Anton endast visste vad nederlag betydde i politiska strider var det inte i hans egen erfarenhet han kunde söka efter en mästerplan för att kunna ta sig segrande ur ett eventuellt ordförandeval. Svaret för hur han skulle vinna låg såklart rakt framför honom. Det räckte med att han tittade på sin egen

ordförande i styrelsen, Lukas Tall. Tall hade tagit tillfället i akt som relativt ledig förbundsstyrelseledamot när han ställde upp mot vice ordföranden Tilda Algotsdotter. Medan en vice ordförande ständigt har saker att göra bakom kulisserna så kunde Lukas Tall resa land och rike runt för att träffa medlemmar, och för att mer eller mindre öppet lobba för sin egen ordförandekandidatur. Det var trots allt ombuden ute i landet som skulle välja honom på stämman. Men till skillnad från den rätt kontroversielle Tilda Algotsdotter var Antons motkandidat Leila Greider hyllad, förhandstippad och redan given. Hon hade ju trots allt vunnit mot Anton i en vice ordförande-strid året dessförinnan. Medan hennes väljare fanns på landsbygden och i de mindre orterna återfanns Antons röster i storstäderna och på de akademiska universitetsorterna. Därför skulle Anton behöva göra något mycket mer vågat för att kamma hem segern. Sett till Antons bakgrund och ursprung var utgångspunkten i ordförandevalet allt annat än

bra. Halva det liberala partiet bestod av bönder från landsbygden medan den andra halvan bestod av storstadsakademiker. Antons familj var ingetdera. Själv kom han från en arbetarfamilj i centrala Göteborg. Hans mamma var sömmerska och hans pappa var hamnarbetare. Det var också från det yrket han fått sitt efternamn, Havstad, som en lovsång till Göteborg och stadens närhet till Skageracks salta strömmar. Hur som helst låg detta Anton i fatet. Även om han hade storstadsväljarna och akademikerna runt sitt lillfinger tack vare det stora intresset för liberal ideologi skulle han aldrig lyckas få med sig ens hälften av landsbygdsväljarna. Däremot fanns det någon som kunde det. En av hans gamla vänner, hallänningen Rickard Lönnstam, hade egentligen inget intresse av att bli ordförande för ungdomsförbundet. Själv skulle han satsa på att komma in i kommunfullmäktige i Halmstad, eller försöka sig på att komma in i riksdagen. Men Lönnstam, som precis som Anton satt i förbundsstyrelsen, visste vilket värde det skulle

vara att ha en allierad som herren på täppan. Just därför gick han med på att kandidera till ordförandeposten. Inte med ambitionen om att vinna striden, tvärtom visste han att han skulle förlora. Men syftet var helt enkelt att bli en tredje kandidat, med samma lantliga profil som Greider, och därmed dra röster ifrån henne. Anton, som skulle få hälften av den totala mängden ombud på sin sida kunde därefter axla rollen som ordförande för Liberala Partiets Ungdomsförbund (LPU). Lönnstam, en rätt storväxt men trots det snygg och charmig individ, skulle i ett senare skede av Antons liv komma att spela en mycket stor roll. Man skulle kunna tänka sig att det var Anton som efter denna självuppoffring stod i skuld till Rickard. Men historien, som den så ofta gör, skulle utspela sig på ett helt annat, långt mer orättvist sätt. Emellertid fanns förstås en risk att Emelie Renström, en annan ledamot i styrelsen, skulle ställa upp som en fjärde kandidat. Renström hade förstås ingen chans att vinna, men hon skulle kunna dela på de akademiska

rösterna som Anton redan förvärvat. Skulle hon göra det så skulle Antons övertag mot Greider minska kraftigt och det kunde han inte låta ske. Strax innan han lanserat sin kandidatur över huvud taget hade han kontaktat Emelie Renström med ett erbjudande. Om hon stöttade Anton och lät bli att kandidera själv så skulle hon få chansen att bli generalsekreterare – den högsta tjänstemannen i ungdomsförbundets tjänstemannaorganisation. Kanske låter det inte mycket för världen, men att vara ordförandens chefstjänsteman och därmed adjungerad (LPU-ordföranden var ordinarie ledamot av) det liberala partiets nationella partistyrelse var ett stort steg i karriären för en förbundsstyrelseledamot som i dagsläget jobbade för sin pappas företag. Renström, som i sin maniska narcissism var fullt övertygad om att hon skulle få uppdraget, glömde helt bort att den kohandel hon gjort med Anton Havstad var allt annat än bindande. Tvärtom var det bara ett verbalt löfte. Och att hon såg förbi detta skulle hon få ångra bittert. På stämman kom allting att utspela sig precis

som Anton planerat. Först och främst hade Anton med tiden fått Ted Billströms inofficiella stöd. Trots att sammankallande i valberedningen offentligt pläderade för Leila Greider visste många att han bakom kulisserna stöttade Anton. Det informella stödet betydde nästan mer än det offentliga. Med rykten om att Billström i själva verket inte stöttade Greider började ryktena gå i svallvågor om varför hon var värd att ifrågasätta. Att vara en underdog kunde vara en fördel, i synnerhet om du är man i ett kvinnodominerat förbund. Detta var givetvis till Antons fördel. Därtill lyckades Rickard Lönnstam med sin trovärdiga kandidatur, träskor och prat om subventioner till landsbygden knipa åt sig så gott som 27 röster, medan Greider skulle få så pass stort stöd att hon i alla fall fick 40 röster. Men det var ändå inte tillräckligt. Skaraslätternas distrikt, ett landsbygdsdistrikt i mångt och mycket, hade inför stämman fått en stor del sjukdomsfall efter att en influensa präglat regionen. Ombudsplatserna för de som inte kunde närvara kom först och främst att gå till det egna distriktet, men i alla fall 3 ombudsplatser kom

enligt distriktsstämmobeslut att olägligt nog delas ut till Hallandsdistriktet - Rickard Lönnstams starkaste fäste. En blank röst kastades åt sidan, en förbundsstyrelseledamot avstod från att rösta men hela 51 röster gick till Anton och därmed var valet avgjort. I samma stund som denna mästerplan och perfekta storm gick i lås och Anton mottog segerblommorna som nyvald LPU-ordförande satt Emelie Renström i bänkarna med ett nöjt leende. Men leendet skulle bara några veckor senare förvandlas till något annat när hon fick reda på att en utomstående person, det skånska kommunalrådet John Hansson, skulle få tjänsten som generalsekreterare. Efter fyra år vid makten i ungdomsförbundet tröttnade Anton, precis som han hade tröttnat på rollen som förbundsstyrelseledamot. Vägen framåt skulle bära till riksdagen. Det är där vår berättelse börjar, vid en kylslagen busshållplats en dag i början av december utanför Backa Folkets Hus på Hisingen, lokalen som skulle utgöra platsen för Liberala partiets nomineringsstämma. Göteborg var skådeplatsen för denna fars. 24

Industristaden som aldrig lyckats nå till Stockholms grandiosa nivå, men heller aldrig lyckas omfamna Malmös vackra degeneration. I Göteborg hade överklassen blivit dekadent. De utgjorde urkällan till knarkande kultband och festkultur. Arbetarklassen hade förrått sitt ursprung och börjat tjäna pengar, med rätta. Och medelklassen var de enda revolutionärerna som fanns kvar, men nu handlade revolutionen om identitet snarare klass.

När Anton Havstad förlorar valet till riksdagen sjösätter han en hänsynslös plan för att få en plats i Sveriges lagstiftande församling. Månaderna som följer präglas av maskopi, komplotter och oförsynt taktik för att till varje pris få inﬂytande såväl som pengar. Våra makthavare sägs tjäna folket, men Anton Havstad visar att det under ytan gömmer sig en helt annan, skrämmande sanning. RÄTTVISANS HÖGRE SYFTE är en roman som berättar om

striderna, konspirationerna och lögnerna i maktens korridorer. I en värld där makt betyder allt är många redo att gå över lik för att komma uppåt och framåt. Hur länge kan denna maktfullkomliga cynism fortsätta? Skådeplatsen är Göteborg, där konﬂikten mellan yngre karriärister och avdankade industriarbetare blir själva grogrunden för politisk opportunism.