ner: M
aria
F rö
hl
ic
Ca
I l l u s T r a ti O
Den längstA resAn
Lin a L l i m de
H
av Camilla Linde Illustrationer av Maria Fröhlich
Kapitel 1 Allena låg i sängen. Armen och ena benet dinglade över kanten. Bredvid henne låg Sirius. Sängen var inte gjord för två och de fick inte riktigt plats. Men det gjorde ingenting. Allena tyckte om att känna hur hans arm strök mot hennes när han rörde på sig. Rymdskeppet Greta T brummade lågt omkring dem. De var på väg mot Nova Terra, mänsklighetens nya hem. Ombord fanns besättningen som skulle ta hand om skeppet. Och de sovande passagerarna som skulle befolka den nya planeten. Allena tittade på Sirius. Under lång tid hade han också sovit i en kapsel. Tills den 3
dag då han plötsligt vaknade. Försiktigt strök hon en hårslinga ur hans ansikte. Det var svårt att tänka sig att Sirius faktiskt var född på jorden. Att han hade sett den med egna ögon. Så länge Allena kunde minnas hade hon drömt om jorden. Hon hade fantiserat om hur träd såg ut och känslan av en hunds mjuka päls mellan fingrarna. Nu gjorde det ont att tänka på jorden. Allena och Sirius hade fått reda på att deras rymdskepp förlorat kontakten med jorden för flera år sedan. De sista meddelandena hade handlat om katastrofer och krig. Allenas pappa trodde inte att jorden fanns kvar. Allena tittade upp i taket. I den blanka metallen såg hon en spegling av sitt ansikte. Besättningen ombord på Greta T och 4
deras sovande passagerare var allt som fanns kvar nu. Det sista som fanns kvar av mänskligheten. Sirius rörde sig bredvid henne. – Vad tittar du på? frågade han. Hans ansikte var suddigt bredvid hennes i metallen. Det mörka håret föll ner över ögonen. Bakom draperiet hördes mumlande röster. Mamma och pappa satt där tillsammans med Kaia och planerade. De verkade anstränga sig för att ingen skulle höra vad de sa, men då och då trängde vissa ord igenom draperiet. Vapen. Strid. Och det otäckaste ordet av alla. De hudlösa. Allena ryste till. En gång i tiden hade de hudlösa varit människor. De hade skickats från jorden för att undersöka rymden. Men 5
någonting hade gått snett. Deras rymdskepp hade försvunnit. Kanske körde de vilse i den oändliga rymden. Och ingen hade kommit för att rädda dem. Nu var de hudlösa mer monster än människor. Allt de ville var att hämnas på mänskligheten som lämnat dem för att dö. Och nu, efter att jorden gått under, var besättningen på Greta T de enda människorna som fanns kvar. På något sätt hade de hudlösa lyckats sätta fast en kapare på Allenas rymdskepp. Kaparen hade stängt ner skeppet, men Allena och Sirius hade lyckats ta bort den. De trodde att de var säkra. Tills de förstod att kaparen fortfarande skickade ut en signal som de hudlösa kunde spåra. Det var bara en tidsfråga innan de skulle vara här. 6
Kapitel 2 Bakom draperiet blev mumlet högre. Allena gläntade på tygstycket och flyttade sig så att Sirius också kunde se. De vuxna satt framåtlutade över bordet. – Hur många vapen har ni hittat? frågade mamma. – Inte tillräckligt många, svarade Kaia. Mest kvastar och verktyg. Om de hudlösa attackerar är vi så gott som döda. När hon höjde rösten hyssjade mamma henne
och sneglade mot sängen. Allena lät snabbt draperiet falla tillbaka. – Vi måste inte slåss, sa pappa. Vi kan fly. Det blev tyst utanför draperiet. Allena ville kika ut, men tvingade sig att låta bli. – Jag trodde att du ville slåss? sa mamma till slut. Pappa drog in ett skakigt andetag. När han pratade igen lät hans röst låg och rädd. – Jag trodde också att jag ville det, men nu vet jag inte vad som är bäst. Stolen skrapade mot golvet när mamma reste sig upp. – Vi kan inte fly från dem, sa hon. Att slåss är vårt enda alternativ. Kaia harklade sig. – Jag ska se om jag hittar något mer användbart än gamla tallrikar. 8
Rullstolens hjul gnisslade när hon rullade ut ur rummet. När Kaia lämnat dem vände sig mamma mot pappa. Hon satte händerna i midjan. – Vi är jordens sista hopp. Och vi måste slåss för överlevnad. Inte bara för oss själva, utan för hela mänskligheten. Allena hade förväntat sig att hennes röst skulle vara hög och arg, men det var den inte. Den var tyst. Trött. – Det är precis det jag tänker på, sa pappa till sist långsamt. Tänk om vi förlorar? En lång stund stod de bara där och tittade på varandra. Sedan lämnade mamma rummet utan ett ord.
9
Kapitel 3 Pappa suckade och reste sig från bordet. Allena la sig ner i sängen. – Blunda, viskade hon till Sirius. Och låtsas att du sover. Lydigt stängde han ögonen. Pappa stannade utanför draperiet. – Hur mycket av det där hörde ni? frågade han. – Lite, svarade Allena och öppnade ögonen. Pappa föste undan draperiet. Försiktigt satte han sig på sängkanten. – Ska vi verkligen slåss mot de hudlösa? frågade Sirius.
10
Pappa drog långsamt händerna genom skägget. – Jag vet inte, sa han. Vårt jobb är att se till att skeppet kommer fram till Nova Terra. Vi är inga slagskämpar. Allena hasade närmare. – Men du och jag kommer ju ändå aldrig att komma fram. Och inte mamma eller Kaia heller. Bara människorna i sovkapslarna. Och ... Hennes blick rörde sig till Sirius. Han tittade bort, men hon hann se hur han knöt händerna hårt. – Jag vet, sa pappa tyst. – Det är inte rättvist, viskade Allena. – Jag tycker inte heller att det är rättvist, sa pappa. Men jag fick inte välja. Ingen av oss fick det. Det vi kan välja är hur vi agerar nu. Vad vi gör för att jorden inte 11
Besättningen på rymdskeppet Greta T gör sig redo för strid. Kaparen, som de hudlösa satte på skeppet, är fortfarande aktiv och skickar ut en signal. De hudlösa kan spåra skeppet. När som helst kommer de att dyka upp. Allena och besättningen på rymdskeppet är det sista som finns kvar av mänskligheten. De måste överleva, till varje pris. Avgörandet är tredje och sista delen i den spännande science fiction-serien Den längsta resan.
Art nr 818976
www.hegas.se