Hotet ombord Patric Nystrรถm & Per Demervall
3. Hotet ombord av Patric Nystrรถm & Per Demervall
Kapitel ett – Flytta på er, ungar! Mannen viftade hotfullt med sin piska mot oss. – Se upp, Lisa! ropade Max. Men jag kunde inte röra mig. Max drog mig snabbt åt sidan. – Jösses! Du kunde ju ha blivit överkörd, sa han. Mannen blängde ilsket på oss och manade på sin häst med piskan. – Se er för! ropade han. Eller stanna hemma! Sedan försvann han med sin häst och 3
vagn bland allt folk på gatan. Jag tittade förvånat efter honom. Mina kinder var alldeles varma. – Vilket sätt att säga välkommen, frustade Max. – Strunta i honom. Äntligen är vi framme! pustade jag. Jag kisade mot höstsolen. – Ja, det var en spännande resa, sa Max och skrattade. – Spännande? Den var hemsk, sa jag upprört. Jag trodde att vi skulle dö i stormen. Max tittade på mig och flinade. – Jo, det var väl inte så trevligt, erkände han. – Och oväsendet från maskinrummet. Jag har knappt sovit på hela resan, sa jag. 4
– Det märktes. Du har varit surare än vanligt, sa Max. Jag boxade till honom på axeln och skrattade. – Förlåt. Jag höll på att bli galen, sa jag. Året var 1843. Vi stod i hamnen i New York med våra resväskor. Resan från Sverige hade tagit två långa veckor. Våra föräldrar hade skickat hit oss. De ville att vi skulle bli bättre på engelska. Vi skulle också passa på att lära oss mer om landet. – Synd att man inte kan flyga hit. Som en fågel. Det hade säkert gått mycket snabbare, sa Max. Eller hur? Han tog upp sin resväska i famnen. – Flyga? Vilken tokig idé! sa jag och skrattade. 5
Jag tog fram min lapp med adressen till hotellet. – Vi har tur. Det ligger där på andra sidan gatan, sa jag och pekade. Vi började gå mot hotellet. Men det gällde att se upp. Hästar, vagnar och människor kom från alla håll. – Så mycket folk. Jag tror aldrig att jag sett så många på en gång, sa jag med gapande mun. – Titta på gubben där borta. Han måste vara tokig, sa Max. Min tvillingbror pekade på en man i hög hatt och en lång svart rock. Han verkade inte bry sig om trafiken. Hans blick var riktad ner i några papper. – Han kommer att bli påkörd, sa jag oroligt. 6
– Kom! Det är bäst att vi går dit, sa Max. Plötsligt hördes ett högt skri. Det kom från en häst som hade blivit skrämd. Nu kom den rusande i full fart med vagnen efter sig. Rakt mot mannen i den svarta rocken! Folk kastade sig ur vägen för hästens hovar, men mannen märkte ingenting. I sista sekunden lyckades vi knuffa mannen ur vägen. Hästen var så nära oss att jag kände lukten från den. Jag hörde hästen försvinna och vi låg mitt i gatan i en stor hög. Mina knän darrade. Jag hade aldrig knuffat till någon vuxen förut. – Vad håller ni på med? ropade mannen på engelska. Han var alldeles röd i ansiktet. Hans fina, svarta hatt låg på marken. Jag såg att den 7
8
var alldeles smutsig. Irriterat satte han sig upp och borstade av den. – Men hästen höll på att springa rakt in i er, svarade jag nervöst på engelska. Mannen satt tyst i några sekunder. Det såg ut som om han funderade. Sedan sprack han upp i ett stort leende. – Jag undrade vad det var som sprang förbi. Ni räddade mitt liv! utbrast han. Tack! Han reste sig upp och lyfte på hatten. – Mitt namn är kapten John Ericsson, uppfinnare. Han var lång och hade ett ganska allvarligt ansikte. Men på samma gång såg han vänlig ut. Han hade långt skägg på kinderna. Hans bruna, lockiga hår hängde ner över öronen. 9
Han såg precis ut som på bilderna i tidningarna där hemma. – Jag känner igen er, sa jag och neg. Vi presenterade oss och berättade att vi precis kommit av båten från Sverige. – Är ni svenskar? utropade kapten Ericsson ivrigt på svenska. Max och jag nickade. – Var ska ni bo? fortsatte han. – Vi har bokat rum på Astor house, tvärs över gatan, sa jag. – Astor house? Det råttboet. Jag har ett bättre förslag, sa Ericsson. Ni kan få bo hos mig. Det vore roligt att få prata svenska ett tag. Jag längtar hem ganska ofta, faktiskt. Max och jag tittade glatt på varandra. Det skulle kanske inte bli så mycket 10
träning på vår engelska. Men att få bo hos den berömde John Ericsson var säkert tusen gånger bättre. Jag lyfte upp min resväska. – Kapten! Vi är redo att följa er till världens ände, sa Max högt och tydligt. Ericsson skrattade och tog på sig hatten. – Världens ände är lite onödigt. Jag bor inte så långt härifrån, sa han.
11
Tvillingarna Lisa och Max har flyttat till en släktgård med ett hemligt bibliotek. Den här gången läser de om sina släktingar som träffar den berömda uppfinnaren John Ericsson i New York. Han ska delta i en tävling för att visa att hans båtpropeller är mycket bättre än segel och ånga. Men någon lurar i skuggorna och försöker få honom att misslyckas. Kan Lisa och Max hjälpa Ericsson att vinna tävlingen? Tredje delen i serien Lisa & Max. Två syskon upptäcker att deras gamla släktingar har varit inblandade i många upptäckter och uppfinningar.
Art nr 818655 I S B N 978-91-7881-865-5
9
789178 818655
www.hegas.se