SVARTFALLET
CECILIA SUNDH ILLUSTRATÖR LISA MEDIN
Svartfallet av Cecilia Sundh Illustrationer Lisa Medin
1 Allt är svart. Röken ligger som en tjock dimma över Vind. Han prövar att röra på sig, men armarna och benen är tunga som sten. Då försöker han ropa på hjälp, men han får inte fram ett ljud. I samma stund lättar röken och en person dyker upp. Grinn. Alltid Grinn. Han skrattar. Hårt och länge skrattar han, innan han blir ett med röken och försvinner. Vind tar i med alla krafter för att komma loss. Kämpa! Han försöker att skrika igen, men allt som hörs är ekot av Grinns elaka skratt … Någon ruskar i honom. Hårt.
3
– Vind! Vakna! Det är dags att fara. Båtarna är redan packade. Han slår upp ögonen och möter Munas blick. – Drick, säger hon bara och ger honom en skopa. Vind klunkar i sig det kalla vattnet. – Samma dröm? frågar hon. – Ja, suckar Vind. Alltid samma dröm. Ända sedan den där gången i skogen. Då Grinn stal ockran och lämnade kvar Vind i en fångstgrop medan elden spred sig. Sedan dess har Vind drömt mardrömmar om det som hände. Men Grinn kan inte skada honom. I alla fall inte just nu. Grinn stal en båt och flydde. Byns ledare Sol fick aldrig tag på honom.
4
2 Vind räcker tillbaka den tomma skopan till Muna. – Vart tror du att Grinn har tagit vägen? frågar han. – Ja, om han inte ligger på botten av älven har han nog tagit sig till Laxviken. Där finns många av hans vänner, svarar Muna. Alla vet att Grinn är dålig på att simma. Barnen i byn brukar ligga i buskarna och kika när hans far Ynvar försöker lära honom. En gång bad Ynvar att Vind skulle visa Grinn. – Du är ju som en fisk i vattnet,
5
skrattade Ynvar. Grinn skrattade inte. Och i flera dagar efteråt var han elakare än någonsin mot Vind. – Vad händer om Ynvar hinner upp honom? frågar Vind. – Ja du, säger Muna och ruskar på huvudet. Sol har nog tänkt ut ett rimligt straff för det han gjorde, var så säker. – Men … börjar Vind och ser nervöst på Muna. Om Grinn är vid Laxviken när jag kommer … Även folket i byn ska ta sig till Laxviken. Vind har längtat efter det här, trots att det finns en stor risk att möta Grinn igen. – Du kan vara lugn, säger Muna och ler. Inte ens Grinn är väl så dum att han försöker göra något elakt igen.
6
Vind nickar tyst. Men han blir inte helt lugnad av Munas ord. Muna känner inte Grinn på samma sätt som Vind gör. Han blundar och önskar av hela sitt hjärta att Sire ska vara vid Laxviken när han kommer. Flickan från andra sidan Långsjön. Hon räddade livet på honom, när han höll på att drunkna. Sedan dess har de varit vänner. Vind vet att Nalo, Sires far, hade planer på att resa till Laxviken. Men det var länge sedan de sågs och mycket kan komma i vägen för en resa. Ingen i Vinds by vet om att Vind och Sire har träffats. Sol skulle ha förbjudit det om hon hade upptäckt det. Hon avskyr Sires folk, eftersom de har tagit av de viktiga röda stenarna.
7
Det är så många saker Vind fortfarande vill fråga Sire. Och berätta för den delen. Om Grinn, till exempel. Det enda Vind har sagt är att Grinn också ska bli stensmidare. Vind har aldrig kommit sig för att berätta för Sire om hur Grinn egentligen är. Men efter det som hände vid fångstgropen, är det absolut nödvändigt att Vind berättar allt. Grinn är farlig. Sire måste få veta det i fall hon skulle träffa på honom.
8
3 Äntligen! Vind blickar ut över den stora havsviken. De paddlade länge nedför älven. Fem gånger slog de läger och sov på stranden innan de slutligen kom fram. Men den sista biten måste de gå, om de inte vill riskera att dö. En bit innan älven mynnar ut i Laxviken förvandlas den till Svartfallet. Det är storslaget och vackert, men helt livsfarligt. Nog för att Vind kan simma, men det skulle inte vara till stor hjälp där. Ramlar man i Svartfallet har man nog ramlat i för sista gången.
9
Vind sträcker på sig och gäspar. Det var svårt att sova. Ljudet är annorlunda än hemma i byn. Här är det aldrig tyst. Det myllrar av människor. Och ingen verkar sova i onödan. De fiskar, byter föremål och berättar historier för varandra. Vind spanar bort mot sten-hällarna. Där finns bilderna som de duktigaste stensmidarna har gjort.
10
Det finns en bild av Vind och en älg. Den gjorde Ina, efter att han kom tillbaka från skogen. Den gången när alla trodde att lille Vind var försvunnen för gott. Han känner försiktigt runt halsen. Skinnpåsen hänger där som vanligt. Inuti finns Vinds dyraste ägodel: ett älghuvud som Ina gjorde till honom
Vind och folket i byn har äntligen kommit fram till Laxviken – den stora viken vid havet. Där väntar Sire. Vind har längtat så efter henne. Men i Laxviken finns också Grinn, pojken som ger Vind mardrömmar. Pojken som luras och stjäl. Vind litar inte på honom för en sekund. En mystisk man stirrar på Vind och verkar följa efter honom. Vem är mannen? Vad vill han? Och är han vän eller fiende? Detta är tredje delen i serien Älgpojken, en spännande serie som handlar om pojken Vind. Han lever på yngre stenåldern någonstans i norra Sverige.
Art nr 816569 I S B N 978-91-7881-656-9
9
789178 816569
www.hegas.se