Nina & Nino lär om
Dinosaurier
Fabrice Erre & Sylvain Savoia
Nina & Nino lär om
Dinosaurier
Text: Fabrice Erre Illustrationer: Sylvain Savoia Översättning: Johanna Brock
Nina! Jag har tappat en tand!
Jag tänkte lägga den i ett glas med vatten. Då kan tandfen komma och hämta den.
Haha! Du borde gräva ner den i jorden istället! Jaså! Varför då?
Dinosaurierna? Ja, precis! Det var så man upptäckte dem!
Så att forskare i framtiden kan undersöka tanden. Som de har gjort med dinosaurierna. 3
Ingen har någonsin sett en dinosaurie. De levde under cirka 165 miljoner år. Långt innan människan kom till ...
Och de försvann för 65 miljoner år sedan! Men hur kan man veta hur de såg ut?
Paleontologer* har hittat rester och studerat dem. Så vi kan förstå hur dinosaurierna såg ut ...
För att deras kroppar har lämnat spår i jorden.
* En paleontolog studerar djur och växter som levde för mycket länge sedan.
4
Har alla dinosaurier lämnat spår efter sig?
Nej. För att skelettet inte ska försvinna, måste det ligga i en speciell jord.
Den döda djurkroppen måste snabbt täckas med sand eller lera.
Med tiden förstenas skelettet. Och blir till det vi idag kallar för fossil!
5
Det tog lång tid innan någon brydde sig om de här fossilen.
År 1677 ritade engelsmannen Robert Plot av ett jättestort ben i sin bok. Det märkliga benet hade hittats i ett stenbrott.
Robert Plot undrade varifrån benet kom. Från en elefant? Eller kanske till och med från en jätte? Under 1700-talet undersökte andra forskare benet utan framgång.
Var det ett ben från en dinosaurie? Det var det säkert. Men man tappade bort det ...
De kände ännu inte till urtiden ... Åh, nej! Det var ju en viktig upptäckt!
6
Ja. Det började man sakta men säkert förstå. Fler och fler letade efter fossil i Europa. Munken Bacheley till exempel. Han samlade på fossil som han hittade i norra Frankrike ...
På slutet av 1700-talet blev fossil värdefulla. Man insåg att de kunde hjälpa oss att förstå hur det var för länge sedan.
Titta! Ett fossil!
Äh. Det ser mer ut som en hästsko. 7
År 1770 hittade man ett stort skelett i en gruva i Holland. Gruvans ägare, Godin, visade upp skelettet i sitt hus.
För att de ville skydda fossilet?
År 1795 invaderade fransmännen Holland. Men de bombade inte Godins hus.
Ja. Men också för att de ville ta skelettet! De tog med sig fossilet till Paris – som om det var en riktig skatt! 8
Mary Anning var en fattig kvinna som bodde i England på 1800-talet. Hon letade efter fossil längs kusten. En del sålde hon.
Nästan hela sitt korta liv grävde hon fram skelett! Bland annat från havsödlor som Ichthyosaurus och Plesiosaurus. Kusten kallas idag för Jurassic Coast!
De här fossilen har en lång historia. Men det är svårt att få dem att berätta.
Wow!
Kan små benbitar prata?
9
Det kan man säga. Men först måste man komma på hur!
Georges Cuvier var en fransk forskare. Och han var en av de första som kom på hur man skulle göra. Han jobbade på Naturhistoriska muséet i Paris. Där bevarar man samlingar av växter och djur.
Georges Cuvier studerade bland annat skelettet från Holland och munken Bacheleys samling av fossiler. De trodde på Gud. Och de var säkra på att det Gud skapat inte kunde dö ut eller förändras ...
Redan år 1796 förstod han att vissa djurarter har dött ut. Men på den tiden var det ganska svårt för folk från Europa att förstå det ...
Varför då?
10
Georges Cuvier ägnade sig åt ”jämförande anatomi”. Det betyder att han jämförde fossil med samtida djur för att hitta likheter. Och han blev den första paleontologen.
Var det Georges Cuvier som upptäckte dinosaurierna?
En del av benen liknade ben från krokodiler, men inte alla. Var kom de egentligen ifrån?
Nej. Vi måste åka till England för att få reda på vem som gjorde det. 11
65 miljoner år efter det att dinosaurierna dött ut upptäcktes de av människan. Sedan dess har vi inte slutat att förundras över dem. Hur gick det egentligen till när ”fossil-jägarna” och paleontologerna upptäckte de här utdöda djuren? Djur som ingen människa någonsin sett på riktigt.
att lägga pussel, eller hur?
Art nr 813650 I S B N 978-91-7881-365-0
9
789178 813650
www.hegas.se