9789178519491 by Smakprov Media AB

Björn Roslund

Som ödet talar Scener från Ängsö

Av Björn Roslund har tidigare utgivits: Musiklära – En handbok, 1995, 2005, 2011. Lilla Musikordboken, Notposten 2005. Harmonic Awareness, Armelin, Padova, 2011. Rosa stenen – 20 noveller, Förlagshuset Siljans Måsar, 2017.

© 2020 Björn Roslund Omslag: Björn Roslund, Helena Linder Roslund (Redigerad bild ur nämndprotokoll, handskrift av Gustaf Efraim Hiller) Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851-949-1

Björn Roslund

om ödet talar Scener från Ängsö

Till mina förfäder Gustaf Efraim och Karin Hiller

nder varje epok i tiden har människor skapat förutsättningar att föra utvecklingen vidare. Vissa leder, andra följer. Så har det alltid varit, inte minst under de fyra decennier då handlingen i vår berättelse utspelar sig. Sverige får en riksgemensam klocktid och nya måttenheter för längd och vikt. Järnvägar byggs, uppfinnare moderniserar tekniken och industrier växer fram. Människors självständighet och frihet blir allt viktigare, man får ha nästan vilken trosinriktning man vill. Frikyrkorörelsen växer fram och med den nykterhetsförbunden. Bildningen liksom hälsan förbättras bland vanligt folk, som till och med kan avbildas på ett fotografi. Strindberg slår igenom med Mäster Olof. Selma Lagerlöf skriver Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Personer Gustaf Efraim Hiller, organist och folkskollärare Karin Hiller, hans hustru Kyrkoherde Danielson Josefine Danielson, hans hustru Johan Hiller, Gustafs kusin Emma Hiller, Gustafs syster Hanna i Solvik, synsk torparhustru Johansson, filosoferande gårdfarihandlare Gök-Pelle, gårdsdräng Dessutom barn, kineser, grevar och andra ängsöbor

Del 1 Den svarta stenen 8 juli 1906

ore man själve Nils Holgersson som flög in över nordvästra Mälaren på väg mot åkrarna vid Fellingsbro kunde man, efter att ha skymtat Vingåker och Eskilstuna och kom söderifrån över vikar, uddar, holmar och skär, i ett enda ögonkast lätt fånga hela Ängsö. I det svindlande perspektivet från gåsryggen där Gud kunde förnimmas och evigheten anas, föreföll allt där nere – människors gråt och skratt, knog, mödor och strider – vara ett obetydligt sagoland. Tog man då kommandot över gåsen och sänkte sig något som för att så småningom gå ner för landning, gjorde en sväng runt Hallingen och Skurusund, urskildes långt där nere en varierad vegetation av lövskogar, åkrar, betesmarker och bergsknallar. Ljudlöst svävande in över Gåsviken syntes snart ur grönskan både kyrkan och slottet resa sig, omgärdade av godsets lador och magasin, stall och verkstäder. Och styrdes Mårten så att han cirklade över kyrkan märktes tydligt hur det gula tillbyggda koret överraskande skilde sig från kyrkans övriga arkitektur. Gravarna låg utspridda i rader kring kyrkan i väster, öster

och söder. Men … på norrsidan … där stod konstigt nog endast en enda gravsten att finna. Gjorde man nu ett avsteg från den givna rutten upp mot Fellingsbrofälten och landade mjukt och tryggt på grusgången runt kyrkan, kändes meddetsamma helgstämningen och friden denna vindstilla, varma och soliga sommarsöndag, den fjärde efter Trefaldighet. Högmässan går mot sitt slut. Inifrån kyrkan hörs det svaga ljudet från orgeln under slutpsalmen. Genom vapenhusets innerdörrar syns prästen högstämt välsigna den halvfulla kyrkans syndare med ett utbrett korstecken så att de nyförlåtna därefter kan gå ut och tjäna Herren med glädje. Under postludiet skrider han sedan sakteligen in i sakristian. Vid orgeln denna söndag sitter organisten och folkskolläraren Gustaf Efraim Hiller, ättling till en lång rad klockare och kantorer, både på Ängsö och i andra närliggande orter. Uppe på läktaren står orgelns manualbord på tvären så Hiller med en lätt huvudvridning åt höger kan utväxla blickar med prästen i predikstolen. Under årens lopp har Hiller mött åtskilliga predikanter. Alla har de uppskattat hans goda sångröst och musikalitet, hans kunskaper och samarbetsvilja. Han uteblir nästan aldrig från en gudstjänst eller lektion, han är alltid väl förberedd. Därför har han stigit i aktning och i position och är särdeles mångbetrodd och avhållen. Snart sjuttiofyra år fyllda tar han sig numera endast an kortvariga inhopp i kyrkan då den nye organisten Elwin blivit sjuk.

Hiller är i allt han gör metodisk och praktisk, han är samvetsgrann och ansvarsfull. Detta förväntar han sig även av andra, vilket ibland gör honom besviken på sådana med skral mental förmåga. I denna besvikelse litar han helst till sig själv. Därför förefaller han för vissa som måttligt sällskaplig. Då han dessutom har en skarp analytisk förmåga är hans omdömen oftast grundade på fakta, vilket gör honom svår att övertala om han bestämt sig. ”Ja är ja, nej är nej”, brukar folk citera. Alla ler då i samförstånd och vet vem man menar. Men han äger också en medmänsklighet och värme som smittar av sig, inte minst på hans stora barnaskara. Han är alltid vänlig och omtänksam, tappar sällan fattningen. I kraft av alla dessa egenskaper har Hiller erhållit olika förtroendeuppdrag. Han är ännu ordförande i både kommunalnämnden, kommunalstämman och fattigvårdsnämnden. Varken arbetare eller förmän, smed, jägare eller körkarl syns till på godset, alla helgar de vilodagen. Alla utom drängen Gök-Pelle som lätt vinglande stryker utmed en laduvägg. Hans utseende med den grovt utskjutande hakan och den lilla uppnäsan brukar reta en del och han är knappast känd för sina dygder och förtjänster, väl dolda bakom hans nyckfulla humör och grova tal. Nej, vänner äger han inga och inte undra på det: flaskan är hans närmast förtrogna. Verbalt ger han sig på än den ene, än den andre. Även själve greven har ovetande utsatts för Gök-Pelles baktal: ”Den grisnacken! Jag skulle ge’n en påk i nacken så pormaskarna stod som en rågåker i ansiktet på’n!” Då

fnissar även de som ogillar honom. Men han passar sig för att öppet förarga greven, för han är trots allt rädd att mista det arbete han alltjämt har. Inte heller mot Hiller, som en gång var hans lärare i folkskolan, törs han ta sig ton. Postludiet klingar ut och församlingen trängs i mittgången, några är ivrigare än andra att få gå ut i värmen eller hem till sitt. Ensam går nu Hiller kvar i den tomma kyrkan och samlar ihop psalmböcker och släcker ljus medan han fortfarande hör slutpsalmen klinga inom sig: Lover Gud i himmelshöjd! Varje själ, till honom böjd, Varje stämma, glad och from, Love i hans helgedom. Så sätter han sig i en bänk mitt i kyrkan för att i sin egen andakt stilla sig efter utförda plikter. Han betraktar den förgyllda och utsirade altaruppsatsen i koret, nickar för sig själv i en djup tacksamhet. Fyrtio år i kyrkans och skolans tjänst. Min själ är böjd till Gud i himmelshöjd, jag är glad och from i hans helgedom, tänker han. Han sluter ögonen, andas in djupt och spänner ut bröstkorgen. Ett brett leende kommer över hela hans ansikte. ”Tack!” säger han rakt ut i kyrkan. Hans röst är klar och har ett lägre röstläge än de flesta. Solen kastar värmande ljuskäglor in genom de spetsbågiga kyrkfönstren. Hiller försöker komma underfund med vad det är för en underlig, främmande känsla som kryper sig på. Det är ovanligt högtidligt denna redan fridfulla dag. När han sitter där i tystnaden och tidlösheten, tittar upp på de medeltida kalkmålade väggarna och valven, hör han

plötsligt att någon öppnar kyrkporten bakom honom. Stämningen bryts tvärt. Det är Gök-Pelle som nu långt efter gudstjänstens slut tänker att han själv har ärende i Herrens boning och vågar sig in. Brännvinet har han inte låtit stå i dag heller, så det är inte konstigt att han fastnar med foten på den höga tröskeln och snubblar in i kyrkan. ”Satans helvetes jävlar!” ekar det. Skolläraren vänder sig om och reser sig: ”Jaså är det du Per?! Jaha, det var ju ett förargligt felsteg det där, men nog borde han väl ha mer omsorg om vokabulären, åtminstone i Guds hus.” Gök-Pelle mumlar något om att han trodde kyrkan var tom. Hiller tar den förvånade och för en gångs skull skamsne Gök-Pelle om armen och leder ut honom i solskenet igen. ”Visserligen är vi alla Guds barn, men gå nu hem, sov ruset av sig och kom tillbaka när han kan styra benen och uttala mera passande ord för det här huset”, säger Hiller med en gest mot kyrkan. Gök-Pelle antyder en bugning och stapplar iväg. Hiller stänger igen kyrkan och går över kyrkogården. Borta i grindportalen, den med trapporna ned mot allén och slottsgården, möter han Josefsson med en bukett blommor på väg till hustruns grav. ”Goddag-goddag, Hiller … tack för sången. Jo, sonen Johan, han vill så gärna spela piano. Då tänkte vi på kantorn. Skulle vi inte kunna få bjuda på en enkel måltid i afton och samtala om saken? Maten är väl inte lika sund som när Ebba levde, men säkert ska vi ha något att sätta på bordet.”

”Tackar som frågar, det ska väl gå för sig, men just i kväll har jag ärenden med mina två flickor. Jag har lovat dem middag, se. Karin är ju på resa, hon. Men om pojken visar musikalitet och vilja ska vi nog finna på råd.” ”Tack så hjärtligt, kantorn, tack-tack”, säger Josefsson. Sedan nickar herrarna artigt och går vidare, var och en i sin värld. De flesta karlar ser upp till Hiller. Han är kraftig utan att bära övervikt, har en god hållning, är välkammad, vårdad och oklanderligt klädd. Pannan är kraftfull, ögonen är karismatiska och vänliga. Många beundrar i smyg den fylliga mustaschen som ligger åt vänster och höger som två rakborstar. Gustaf, som vi i fortsättningen kallar honom, kommer plötsligt att tänka på kontrollrundan runt kyrkan. En yttre inspektion så att allt är helt och i sin ordning brukar avsluta tjänstgöringsdagen. På kyrkans norrsida stannar han som vanligt till vid den avsides belägna lilla svarta gravstenen. Den ligger plant på gräset längs långhuset nästan i höjd med koret, lite snett, som om den vore ditplacerad på måfå utan omsorg, utan gravfrid. Som om den som la den där visste att ingen anhörig någonsin skulle komma att vårda den. Eller vörda den. Men Gustaf gör det. Den latinska sentensen De mortuis nil nisi bene1 kommer upp bland hans tankar. Trots att det gått trettioåtta år sedan hon dog, Josefine Danielson, står Gustaf ibland just på denna plats och minns henne. Lika länge har han burit på sin hemlighet, den som 1

Tala endast gott om de döda.

ofta frätt hans inre, den som emellanåt har slitit på hans äktenskap. De har visserligen kommit allt glesare med åren, perioderna då samvetet gjort sig påmint och ångesten vällt upp inom honom, ibland lättare att bära, ibland tyngre. Men denna dag, redan då han satt inne i kyrkbänken efter gudstjänsten och fick den märkligt högtidliga känslan, definitivt i den här stunden, fattar han sitt avgörande beslut. Vad kan hindra mig nu? Det är hög tid att avslöja för Karin vad han hållit inom sig i alla dessa år. Tankar och känslor som tärt på själsfriden ska en gång för alla släppas fria. Så snart hon kommer tillbaka från Albin i Norberg, tänker Gustaf. Jag har hållit mitt löfte till Josefine länge nog. Till vilken nytta? Välviljans destruktiva paradox? Moralens akilleshäl? Men vänta! Karin har varken valt att få veta mina tillbakahållna tankar, eller avstå från att ta del av det jag vill avslöja. Är det inte en egenmäktighet att lägga över alla mina samlade tankebördor på Karin? Så vandrar Gustafs tankar i olika riktningar där vid gravstenen. Sedan det omvälvande besöket hos Hanna i Solvik har han påmint sig själv om att vårda sitt äktenskap, att prata med varandra. Vad är det då som hindrat honom fram tills nu? Tanken att det aldrig är för sent att göra bättring får honom att försiktigt le för sig själv. Men korset! Det lutande korset mitt ute i skogen nedanför Dyvik. Två tvärslagna pinnar mitt ute i snåren. En ilning längs ryggraden säger Gustaf att något är fel. Vem ligger där under? Har någon begravt sin hund? Eller … är det

kanske ändå inte dags att buda efter landsfiskal Girell i Västerås? För säkerhets skull. Solen värmer Gustafs kropp där han står vid den lilla svarta gravstenen. Han tar av sig kavajen och hänger den på armen. Känslan han fick i kyrkan kommer tillbaka och får honom att åter sluta ögonen. Något ofrånkomligt bankar på dörren. Som om tiden stannar. Det förgångna går upp i nuet. Minnen spelas upp. Bilderna från dagen då han först kom till Ängsö med Karin, Emma och barnen Alma, Albin och Anna, är helt klara som om allt just händer igen.

Välskrivet manus med historiskt intressanta detaljer och karaktärer. Vamt och levande skildrat. Bokförlaget Ekström & Garay Under varje epok i tiden har människor skapat förutsättningar att föra utvecklingen vidare. Vissa leder, andra följer. Så har det alltid varit, även under de fyra decennier då handlingen utspelar sig. Året är 1866 när familjen Hiller anländer till det mytomspunna Ängsö i Västmanland. Gustaf Efraim Hiller tillträder tjänsten som organist och skollärare. Snart blir han en betydande kraft på ön. Berättelsen kretsar kring Gustafs äktenskap med Karin, hans vänskap med luffaren Johansson, de frågor om livet och döden han brottas med och inte minst mysteriet med den vackra kyrkoherdefrun och den lilla svarta gravstenen, ensligt belägen på Ängsö kyrkas norrsida. Björn Roslund är universitetslektor i musikteori. Han har tidigare gett ut fackböcker och läromedel samt skönlitterära novellsamlingen Rosa stenen (Förlagshuset Siljans Måsar 2017). Som ödet talar är Björn Roslunds romandebut.