"En mycket stark roman." LÄNSTIDNINGEN SÖDERTÄLJE
Hoppa in då!
ULLA BOLINDER
Hoppa in dĂĽ!
1
2
Hoppa in dĂĽ! Ulla Bolinder
3
© Ulla Bolinder 1998 Omslagsfoton: Pixabay Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Första utgåvan: Anamma 1998 Andra utgåvan: BoD 2020 ISBN: 978-91-7851-942-2
4
En människa ger inte upp hoppet så länge hon inte har känt sin smärta fullt ut. Arthur Janov
5
6
Onsdagen den 1 januari Kära dagbok! Nej, så ska jag inte börja, för det är larvigt. Nu är det i alla fall nytt år och 1964. Vad kan det året bära i sitt sköte då, tro? Ja, det återstår att se! Det är bland annat det som den här boken ska handla om. Jag har inte avlagt några nyårslöften, för såna kan man ändå aldrig hålla, men jag har som föresats att jag ska försöka bli lite flitigare i skolan den här terminen. I går på nyårsafton var jag med mamma och pappa hos Stig och Anita. Vad E-L gjorde, mer än att hon var på stan, vet jag inte, för hon har inte ringt än.
I morron är det lördag. Då ska jag och min kompis gå ut. Vi brukar först gå på bio och sen på Svartbäcksgatan. Det är på den gatan raggarna håller till. Men vi är inga raggarbrudar, för vi följer aldrig med i stora amerikanare. Vi åker bara med killar i vanliga bilar. Och det är så härligt att gå där och vänta på vad som ska hända. Jag kommer nog aldrig att tröttna på det. Men Kicki skulle lika gärna åka och dansa om jag ville det. Hon följer med mig bara för att hon helst vill vara med mig. Om hon inte gjorde det skulle jag gå ensam, för jag vill inget annat än gå på stan. Förresten kan jag inte dansa.
7
Söndagen den 5 januari Jag är förkyld, så i går kväll stannade jag hemma. Men E-L gick ut, och då såg hon Håkan med en tjej inne på Tre Liljor sa hon i dag när hon ringde. Hon såg dom genom fönstret när hon gick förbi utanför. Och det borde man ju ha kunnat räkna ut, alltså, att han har varit ute och träffat andra hela tiden. Han är ju äldre än vi (han är 21 och vi är 15), så det är ju inte så konstigt om han är ute i svängen. Det konstiga är väl snarare att han ville träffa oss, tycker jag nu. Han ringde och skrev till och med brev till E-L. Vi var intresserade av honom båda två, men det var E-L som avgick med segern. Jag var med hans kompis Becke, jag. Jag kommer ihåg hur mysigt jag tyckte att det var första gången vi träffade dom, när vi åkte i Håkans svarta PV till Norrtälje där Becke bodde. Det var i advent, och dom hade släckt lampan i taket och tänt levande ljus, och ute var det mörkt och snö på gatan, och allt kändes så stämningsfullt och fint. Vi fikade och rökte, pratade och lyssnade på musik. Och Håkan ville dansa, men E-L kan ju inte dansa (tror hon), så han dansade med mig istället. Han hade smalrandig nylonskjorta, som han hade vikt upp manschetterna på, och svarta byxor och var väldigt tilldragande, tyckte jag. Jag föredrog honom framför Becke, men jag lät Becke kyssa mig när jag satt i hans knä i fåtöljen. (Sängen hade Håkan lagt beslag på med E-L, fast det var Becke som bodde där.) Dom gav oss skjuts tillbaka till Uppsala, och jag var inte hemma förrän tjugo i två. Jag ska ju vara hemma vid tolv om jag inte är ute och dansar, för då får jag vara ute till ett. (Att man kan gå tidigare från dansen om man vill ha nåt fuffens för sig tänker dom tydligen inte på.) Jag skulle i alla fall ha varit hemma vid tolv men kom inte förrän tjugo i två, och då var pappa vaken och kom och gav mig 8
en örfil. ”Skulle inte du vara hemma klockan tolv, du?” sa han. Och det skulle jag ju, så jag tyckte inte att det var så konstigt att han var förbannad. Jag förstod att han hade varit orolig, och jag tyckte inte att det var fel att jag hade fått den där örfilen. Han var ju nykter då, så det var ju inget att hänga upp sig på, tyckte jag. Sen fick jag inte gå ut på söndagskvällen, och inte helgen efter heller, och så var jag tvungen att lova att aldrig mer komma hem så där sent.
Jag har fått brev från Örjan, killen som jag var med på nyårsafton. Så här skriver han: Hejsan, Eva-Lena! Hörde av Göran att du hade varit synlig på stan och tänkte därför skriva några rader och förklara det som hände på nyårsafton. Jag hoppas att du inte tog det alltför allvarligt, för det gjorde inte jag. Jag har nämligen ganska stadigt sällskap med en flicka här nere i Göteborg. Det var kanske fel av mig att träffa dig på nyårsafton, men jag tror inte att du tog det så allvarligt. Har nästan lyckats sluta röka, men det blir dock ett bloss då och då. Råder dig att lägga av medan tid är, både med rökningen och grabbarna, så du inte kommer på glid med sprit och annat. Det tror jag väl inte, men, men… Hoppas till sist att du mår bra och att du inte är ledsen på mig. Hälsningar Örjan
Vad trodde han? Att han gjorde så starkt intryck på mig att jag inte har kunnat glömma honom? Det gjorde han inte. Jag ville hellre vara med hans kompis Göran, som också var med och som jag är bekant med sen tidigare. 9
Men jag kände mig konstig när jag läste det där om att han var rädd att jag ska komma på glid. Jag har varit kär i Göran – eller om jag är det än – men på nyårsafton när han var full och höll på med två tjejer samtidigt, tyckte jag att han var äcklig. Han kom ut i köket med rufsigt hår och skjortan utanpå brallorna. ”Dags för en ny omgång!” sa han och gnuggade händerna innan han dök in i rummet till dom där tjejerna igen. Det är dålig stil att hålla på med två tjejer samtidigt, tycker jag. Det tycker Kicki också. ”En sån kille får man ju avsmak för”, sa hon när jag berättade för henne vad han hade gjort. I söndags var jag ute igen. När jag var på väg till Svartbäcksgatan mötte jag en äcklig gubbe som trodde att jag var en hora. ”Hur mycket ska du ha?” sa han. ”Femtio spänn?” Det var inte så många bilar ute, och först var det ingen som stannade. Sen kom en ensam kille i en Opel Rekord och frågade om jag ville åka med. Han hette Bert och var nitton år. När han hade kört upp på Slottsbacken började han kladda. Han hade svarta sorgkanter under naglarna och påminde om killen som jag var med första gången Kicki och jag åkte med några som vi inte kände, när vi var besvikna för att Göran och hans kompis inte ville träffa oss mer. Den killen var också hårdhänt och hade också brunt hår och polisonger. Bert slätades skitäckligt. När jag inte ville låta honom sticka in tungan sa han: ”Vafan är det? Är du pryd?” Han skulle åka och dansa, och det ville inte jag, så han släppte av mig på stan igen. Sen kom Ludde, en kille som jag har åkt med förut några gånger, och jag följde med honom fast jag inte hade lust 10
med det heller. Han bara snackar en massa som inte är sant. Han sa att han var kär i mig och hade tänkt på mig varje dag sen förra gången vi träffades. ”Men jag blev så sotis när jag såg dig åka med en annan kvällen efter, att jag bestämde att jag inte skulle träffa dig mer”, sa han. Han bara bluffar och överdriver. Jag fick skjuts av en kille i en Volvo Sport hem. Han skulle vara med och köra Roslagsvalsen på lördag, sa han. Mellan tummen och pekfingret hade han tre svarta prickar som betyder tro, hopp och kärlek.
Söndagen den 12 januari I går var E-L och jag på stan, men det var inga som stannade och frågade om vi ville åka med. Vi var så förbannade för att inga ville ta upp oss. Kallt var det också, så man kunde frysa ändan av sig. Det är det som är nackdelen med att gå på stan. Om man är ute och dansar och inte blir uppbjuden behöver man i alla fall inte frysa och är inte så beroende av vad killarna gör eller inte gör. E-L, till exempel, måste ju ha nån som skjutsar henne hem, om hon inte vill gå hela vägen (och det vill hon ju inte). Men jag kan ta bussen om det inte är för sent. Vi var så förbannade i alla fall, på killarna som bara åkte där fram och tillbaka och glodde. Och om dom märker att ingen tar upp en, tycker dom till slut att man inte är nånting att ha och stannar inte. Det är precis som när man är ute och dansar, att om en tjej inte blir uppbjuden från början och får dansa i stort sett hela tiden, blir hon snart en panelhöna. Hon får som en stämpel på sig att hon inte är värd att bjuda upp. Och så är det på stan också. Men sen nästa kväll, fast det är ungefär samma killar som åker där och fast dom känner igen oss, 11
kan det vara helt annorlunda. I går kväll var det inte så många minusgrader ute, men man blir kall ändå när man står och går i flera timmar. E-L hade sin svarta kjol och sin svarta långärmade tröja under kappan, och jag hade min gröna kjol och rostbruna kofta med krage. Kappan var den med den stora kaninkragen, och den tycker jag är ganska snygg, för den är lite insvängd i midjan. Jag har en brun kappa också, men den är inte alls lika bra. Den är rak, och så är det som en sjal i samma tyg som sitter fastsydd på kappan och som man ska slänga runt halsen och upp över axeln. Den passar egentligen inte på mig, så den tycker jag inte lika mycket om som den svarta. Till den svarta har jag en grå pälsmössa, som går i samma stil som kragen, men den är så stor, så den använder jag nästan aldrig. Jag vill inte ha mössa. Hellre fryser jag. Möjligen att jag kan ha en sjal ibland, men det är knappt det heller. I går hade jag i alla fall ingenting på huvudet, och på fötterna hade jag mina svarta stövlar med hög klack och nästan inget foder i och tunna nylonstrumpor. En gång kylde jag ena benet ovanför knät och en bit uppåt låret, och nu när det är kallt ute blir det rött och börjar klia där.
Måndagen den 13 januari Skolan har börjat igen efter jullovet. Det enda roliga med det är att E-L och jag får träffas oftare igen. Annars är jag inte särskilt begeistrad. Jag är lite slö när det gäller själva skolarbetet nämligen. Men jag ångrar inte att jag har fortsatt att plugga. När vi gick i sjätte klass skulle vi välja om vi ville fortsätta att gå i enhetsskolan, som var ny då (det var nytt att man skulle gå nio år istället för åtta), eller om vi ville söka till en annan skola, och då sökte jag till flickskolan, för när mamma och jag var och 12
pratade med min klassföreståndare innan, så rekommenderade hon den. Och jag kom in och hamnade i samma klass som E-L. Det var så vi träffades and fell in love. (Det var innan vi hade börjat intressera oss för det motsatta könet.) Vi pratade och ringde, skickade lappar och skrev brev. Det gör vi fortfarande, men inte lika mycket som då. Sen kom pojkarna in i bilden, och då började livets allvar! Nej, men då blev vi mer inriktade på dom än på oss själva. I går var vi först på bio, på en dansk film som hette ”Bocken i paradiset”, och sen gick vi till Svartbäcksgatan och letade efter pojkar. Men det var inga som stannade då heller. Jag tog bussen hem, och E-L fick skjuts av en kille i en Saab sa hon i dag.
En gång blev Siv utkastad från ett dansställe för att hon var full, och ibland kommer hon till skolan med stora sugmärken på halsen, så jag tycker inte att hon har anledning att se ner på Kicki och mig bara för att vi går på Svartbäcksgatan. Men det gör hon. I dag när jag gick förbi henne och några andra tjejer på skolgården utanför annexet sa hon: ”Tjena, raggarbruden! Ska du ut och ragga i kväll?” Och en annan gång kom hon fram till Kicki och mig och sa: ”Vad ska ni göra i kväll då? Ska ni gå på bio eller ska ni åka och dansa?” ”Gå på bio,” sa Kicki. ”Ni ska inte åka raggarbil då?” sa Siv. Men att vara full och bråka så att man blir utkastad från ett dansställe tycker jag är värre än att åka med killar som man inte känner. När man dansar känner man ju inte hel13
ler killen innan man har dansat med honom. Och han har kanske bil och skjutsar tjejen hem, och då kan man ju räkna hur det blir. Så vad är skillnaden? Enda skillnaden är att vi inte dansar med killarna först.
Lördagen den 18 januari I dag skolkade E-L och jag från gympan och gick till Café Regent och fikade. Jag har blivit riktigt snitsig på att skriva mammas namnteckning på frånvarokortet. E-L säger bara åt sina föräldrar att skriva på när hon har varit borta från en lektion, och då gör dom det, för hon har sån pli på dom på det sättet, men det har inte jag på mina, så jag måste hålla på och förfalska, jag. Egentligen har jag inte råd att följa med E-L ut och fika så ofta som jag gör. Jag får 50 kronor i månaden, och det ska räcka till strumpor, fika, cigarretter och bio. (Inte till buss, för jag har busskort, och det betalar dom för hemma.) Men pengarna räcker inte, för cigarretter går det åt mycket till, och så fika och bio. Ibland hänger jag med E-L till Tempo på frullan också, fast jag kan äta gratis hemma. När vi var på Café Regent pratade vi om en tjej i en parallellklass som är med barn. Att bli med barn vid så unga år är ingenting man önskar sig precis. Men så länge man är oskuld behöver man ju inte oroa sig för det. Och jag tänker vänta med både sex och barn tills jag har träffat Den Rätte. Först är man ihop ett tag, sen förlovar man sig, sen gifter man sig och sen kan det vara dags att börja tänka på barn. Jag skulle inte vilja bli med barn innan jag är mogen för det och känner att det är det jag vill. Jag vill att det ska vara planerat. Men jag kommer väl inte att vänta med att ha intimt till efter bröllopet, för det blir nog svårt om man är kär. Så det kan ju hända att man blir med barn fast man inte hade tänkt bli det just 14
då. I så fall får man försöka göra det bästa av situationen. Man kan till exempel åka till Polen och göra abort. Nej, det skulle jag inte göra. Men jag tycker att det borde vara fri abort i Sverige. I kväll ska jag följa med mamma och pappa till Gunnar och Viola. Vi ska ligga kvar, för dom ska ha fest (och då vet man ju vad man har att vänta sig). Viola brukar dricka ungefär lika mycket som pappa och Gunnar, för hon är kraftig och tål det, medan mamma som är liten dricker mycket mindre. Men alla blir påverkade. Och under tiden får jag ligga i rummet intill och lyssna på hur dom skrattar och skrålar. För det skiter ju dom i, att inte jag kan sova. Men jag ligger hellre där, än att jag sitter med vid bordet och ser hur dom fyllnar till. Jag står inte ut med att se mamma bli flirtig och flickaktig som hon alltid blir då. Jag reagerar fysiskt på det och mår nästan illa. Det kryper i mig, men jag säger ingenting. Jag drar mig bara undan och blir som nån sorts åskådare. Jag lägger mig aldrig i det, som till exempel Anita gjorde.”Tyyyst!” skrek hon när dom blev för högljudda på festerna. Och att dom ligger sen, om vi är hemma, och har samlag i sängen bredvid mig fast jag är vaken, står jag inte heller ut med. Dom tror väl att jag sover.
Jag har köpt en rosa, långärmad jumper för tjugotvå och femtio på Hennes, och den hade jag på mig när jag åkte till stan i går kväll. Till den hade jag min svarta, snäva kjol och vita kofta. Kicki skulle bort med sina föräldrar, så jag gick ut ensam igen, och det var ganska många som stannade. Först kom en ensam kille i en DKW, sen två killar i en Vedette och sen tre lumpisar i en Opel. Till slut åkte jag med två killar och en tjej i en Dodge. I höstas när Kicki och jag började gå ut sa vi att vi aldrig 15
skulle åka med killar i riktiga raggarbilar och aldrig med såna som har sprit, men nu har jag gjort det. Men dom hade ingen sprit. Killarna hette Putte och Becke, och det var Putte som inte hade nån tjej. Jag satt i fram med honom, medan Becke och den andra tjejen halvlåg i bak. Dom hade skivspelare i bilen, och det var skitmysigt att sitta där i värmen och åka runt på stan och lyssna på musik. Jag spelade ”Forty Days” med Cliff Richard och ”Diggity Doggety” med The Streaplers och flera andra som jag inte kommer ihåg. När vi hade snurrat runt på stan ett tag stack vi ut till Kohagen och körde ner till vattnet. Jag tror inte att riktiga raggare är hårdare än vanliga killar och kastar av tjejerna i skogen om dom inte får som dom vill, för Putte blev inte ens sur, när han inte fick släta mig. Men det kan ju vara olika. Jag brukar för det mesta låta dom göra det, så jag vet inte riktigt varför jag sa nej till honom. Jag tror att det berodde på bilen. Han var kanske van att få som han ville med alla tjejer han tog upp, och om jag lät honom kyssa mig skulle han kanske tro att jag var med på allting, tänkte jag. Men nu tror jag inte längre att killar i stora bilar är värre än andra. Han ville göra ett sugmärke på min hals. När jag inte lät honom göra det, drog han upp min jumper och kofta och gjorde ett nedanför behån istället. Sen satte han sig upp och tände en cigarrett. ”Vad gillar du Pärlan då?” sa han. ”Pärlan?” ”Ja, bilen! Vad gillar du den?” ”Jo, den är väl bra. Är det din?” ”Vi har den ihop.” Men det var inte för att han hade en viss sorts bil som jag hade åkt med, om det var det han trodde. 16
Året är 1964. Kicki och Eva-Lena är tonårsflickor i Uppsala. På dagarna går de i flickskolan och på kvällarna håller de till bland raggarna på Svartbäcksgatan. HOPPA IN DÅ! är ett tidsdokument som med stor autenticitet beskriver en del av sextiotalets ungdomskultur med dess mode, filmer, bilar och musik. Det handlar också om vänskap, glädje, längtan och hopp - det fåfänga hoppet som håller den djupaste smärtan borta från medvetandet. "Det var längesedan en bok berörde mig så starkt som denna. Jag tänkte på och talade om den med vänner hela tiden medan jag läste den." LÄNSTIDNINGEN SÖDERTÄLJE "I slutet väntar en chock, en liten händelse, en akt i förbigående för de två aktörerna men med en innebörd som får mig att lägga ifrån mig boken som efter en blodig thriller." SVENSKA DAGBLADET
www.bod.se