9789178518258 by Smakprov Media AB

Margareta Brandby-Cöster

Hur gick det till? Hur blev jag präst? Erinringar 50 år efteråt

Margareta Brandby-Cöster

Hur gick det till? Hur blev jag präst?

Erinringar 50 år efteråt

Boken har utgivits av Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad, som nummer 14 i Sällskapets skriftserie där följande böcker ingår: 1. Gert Borgenstierna: Geniet i Karlstad, 1986 2. Nils och Elisabeth Håkansson: I Nyeds kontrakt, 1989 3. Domar Skafte: Väckelseprofiler i Fryksdalen på 1850talet, 1992 4. Samuel Andersson: Den kontroversielle prosten, 1994 5. Lennart Bernesjö: Jösse kontrakt, 1996 6. Pelle Räf: Organister och orglar i Karlstads stift t o m 1869, 2007 7. Harry Nyberg: Karlstads stifts herdaminne del VI, 2007 8. Bengt Wadensjö: Ekon i Husaby, 2009 9. Hans-Olof Boström: Biskopsporträtt i Karlstads stift, 2012 10. Harry Nyberg & Per Berggrén: Karlstads domkyrka Stiftskyrka – domkyrka. Dokumentation och reflektion, 2012 11. Harry Nyberg & Per Berggrén: Klockorna i Bolstads medeltidskyrka. Kultur, historia och budskap, 2016 12. Maud Forsberg, Biskopsgården i Karlstad, 2018 13. Lennart Nilsson, Prästgårdar i Karlstads stift – en svunnen epok, 2018 © Margareta Brandby-Cöster, 2020 Omslagsfoto: Privat, Margareta Brandby-Cöster Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789178518258 4

Förord

ingstdagen den 17 maj år 1970 prästvigdes jag i Karlstads domkyrka. Jag var den första kvinna som prästvigdes i domkyrkan och den tredje prästen som var kvinna i Karlstads stift. Det är femtio år sedan, jag lever fortfarande och har alltså nu varit präst i femtio år, även om jag varit pensionerad sedan våren 2012. I år är det också sextio år sedan de allra första kvinnorna vigdes till präster i Sverige, på Palmsöndagen den 10 april 1960. Ingrid Persson (1912-2000) prästvigdes i Härnösands domkyrka av biskop Ruben Josefsson, Elisabeth Djurle (1930-2014) i Storkyrkan i Stockholm av biskop Helge Ljungberg och Margit Sahlin (1914-2003) i S:ta Katharinastiftelsens kapell på Österskär av ärkebiskop Gunnar Hultgren. Under de tio åren därefter prästvigdes drygt 50 kvinnor. Flest i Ärkestiftet, Stockholms, Lunds, och Härnösands stift. Idag är drygt hälften av alla präster i Svenska kyrkan kvinnor, alltså över 2000. Från Kyrkohistoriska arkivet i Lund har jag vid två tillfällen fått en inbjudan, som gått ut till oss kvinnor som prästvigdes 1960-1970. Vi inbjöds att skriva om vår väg fram till prästvigningen och eventuellt något om den första tiden som präst. Det är ett vällovligt initiativ. Första gången tackade jag dock nej. Jag har alltid tyckt att det har varit svårt och trist att skriva om mig själv och tycker så fortfarande. Har därför heller aldrig fört dagbok. Andra gången tackade jag ja, men ändrade mig efter ett tag. Allt jag skrivit och sagt som präst har jag gjort offentligt, så 5

varför skulle jag nu skriva direkt för ett arkiv? Eftersom det ändå är viktigt att dokumentera epoker och händelser, beslöt jag mig för att trots ett inre motstånd försöka berätta något om min väg till prästämbetet och göra det tillgängligt för den som har lust att läsa. Vill Kyrkohistoriska arkivet lägga också denna berättelse till sina handlingar, går det bra. Processen, som ledde fram till beslutet att också kvinnor kunde vara präster, var lång och plågsam. En del av historien berättas i boken som kom till 50-årsjubileet: Äntligen stod hon i predikstolen: historiskt vägval 1958, Verbum 2008. Där medverkar även jag med ett kapitel, ”Dubbla budskap – vilket skall firas?”. Samtidigt kom också boken Du skall bli präst, livsberättelser 50 år efter kyrkomötets beslut, Verbum 2008, där kvinnliga präster från olika generationer intervjuas om sin väg till prästämbetet. Där finns också intervjuer med en del av dem som prästvigdes tidigt. Var och en av oss som prästvigdes tidigt har haft sin egen historia, som ofta varit präglad av vilket kyrkligt landskap vi har vuxit upp i. Var och en av oss har också sin speciella historia från de år vi har varit i tjänst. När vi prästvigdes var en del av oss äldre och hade hoppats länge på beslutet. Andra var unga och hade, precis som jag själv, gått direkt från gymnasiet till universitetsstudierna. Men hur det än var, så var vi alltid först och särskilda och vi har förmodligen alla blivit både präglade och mer eller mindre deformerade av den kamp vi var tvungna att ta, trots att vi blev präster helt enligt Svenska kyrkans ordning. Min egen bakgrund finns i Göteborgs stad och Göteborgs stift, där Bo Giertz var biskop under min uppväxt och där församlingarna och prästerna delades upp i ”de rätta” (de gammalkyrkliga) och ”de andra”. Strax efter min prästvigning efterträddes Bo Giertz av Bertil Gärtner. Jag var en helt vanlig flicka som gillade att läsa, att teckna och måla och att handarbeta och jag kom från en enkel bakgrund. Hur gick det då till - hur kunde jag bli präst? Ja, 6

det är frågan och jag försöker söka i minnet. Jag funderar också på hur det hade varit och blivit om jag varit pojke. Den frågan låter jag följa med under min minnesvandring. Under mitt prästliv har jag kommit att ta itu med mycket som jag inte var beredd på från början, men där både min utbildning, tjänst och mitt engagemang kunnat användas, som t ex att gå in i debatten kring det som har varit viktigt i tiden; ämbetsfrågan, kyrka-statfrågan och framför allt kampen för homosexuellas rätt och delaktighet i kyrka och samhälle. Vad jag skrivit, gjort och vilka uppdrag jag haft redovisar jag längst bak i boken. Just nu försöker jag dock dra mig till minnes vad som kan ha bidragit till att jag över huvud taget blev präst och hur det var under min första tid som präst. Min berättelse är alltså inte en historiskt redogörelse i sträng mening utan personliga minnesbilder från ett skeende jag varit indragen i. Karlstad Palmsöndagen 2020 Margareta Brandby-Cöster

Hur det började

et började naturligtvis mycket tidigt, som det mesta som är viktigt gör. Den kristna tron fanns där i både mammas och pappas liv men mitt hem var inte ”kyrkligt” i göteborgsk mening. Min pappa, Karl Eric Brandby (1908-91), kom att från åtta års ålder växa upp på Göteborgs stads barnhus, sedan hans föräldrar skiljts och sedan dött 1915 och 1920, när pappa fortfarande var liten. Hans pappa, min farfar, var bärare med egen handkärra och hans mamma, min farmor, var kocka till sjöss. På barnhuset var prästen, senare kyrkoherden i Landvetter, Henrik Nordblom (1879-1968), föreståndare. Kristendomsundervisning och kyrkogång, liksom firande av de kyrkliga högtiderna, ingick i fostran där. På söndagarna gick barnhusbarnen till kyrkan, antingen till Mariakyrkan vid Stampen eller till Kristine kyrka, där pappa berättade att han satt och ritade av Aschebergska gravkoret när prästen blev för långrandig. Pappa var nog ganska trött på det kyrkliga när han efter konfirmationen lämnade barnhuset. Min mamma, Karin Brandby (1915-94), växte upp i Majorna i Göteborg för att sedan flytta upp till Masthugget, där hennes föräldrar fått en liten etta i Sjömannastiftelsens hus i kvarteret Lustgården. Min morfar var båtsman, seglade på England och kom från en soldatsläkt i Värmland. Min mormor, som kom från Bohuslän, hade haft hushållstjänst i olika familjer i Göteborg, innan hon gifte sig. Mamma blev, nitton år gammal, sjuk i tbc och efter sex år, med vistelser på sanatorium, blev hon, tjugofem år 9

gammal, ”revbensopererad”, miste två meter revben på höger sida, förlorade en lunga och överlevde. När mina föräldrar hade varit gifta i sju år var mamma så pass återställd att frågan om barn kom upp. Hon frågade sin läkare vad han trodde om det och då sa han: ”Jo, det skulle nog kunna gå an men då måste vi skynda oss fru Brandby.” Så föddes jag och var mycket efterlängtad och älskad och mina föräldrar visste att några fler barn skulle det inte bli. Både mamma och pappa visste alltså en hel del om livets realiteter redan vid unga år och den kristna tron hade de med sig, men de inte var direkt kyrkliga och umgicks inte i kyrkliga kretsar. Mamma fick ta realen men fick inte läsa vidare och det sörjde hon över hela livet. Hon var kunskapstörstande och sökte ständigt kunskap av skiftande slag. Hon bevakade också vad som hände inom kvinnovärlden och stödde det och min pappa stödde henne. Pappa fick åtta års skolgång inom barnhuset, som gav en ovanligt god utbildning jämfört med den vanliga sjuåriga folkskolans, om jag fattade pappa rätt. Mina första tio år bodde jag på Linnégatan 29 i Göteborg, i Oscar Fredriks församling. Mina föräldrar delade, sedan de gift sig och hela livet därefter, hem med min moster Märta, som var damfrisörska. Under några år bodde också min mormor tillsammans med oss innan hon efter en hjärnblödning kom till sjukhem. En mycket liten och kvinnopräglad storfamilj kan man säga att jag växte upp i. Vid fem års ålder började jag i söndagsskolan i Oscar Fredriks kyrka, där också en del av grannbarnen på gatan gick, däribland barnen till en av prästerna i församlingen. Under nio år gick jag sedan där, fram tills jag var fjorton år och det var dags för konfirmationsläsning och jag tror att jag fick lära mig mer i söndagsskolan om den kristna tron än vad studenter idag kan. Efter tre år fick vi en psalmbok, efter sex år Nya testamentet med Psaltaren och efter nio år 10

PÅ palmsöndagen den 10 april 1960 prästvigdes de tre första kvinnorna i Svenska kyrkan. Pingstdagen 1970 prästvigdes Margareta Brandby-Cöster i Karlstads stift och har alltså när denna bok kommer ut, varit präst i femtio år. Margareta drar sig här till minnes hur hennes väg till prästämbetet såg ut och hur hon upplevde den första tiden som präst. Boken ges ut av Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad, som nummer 14 i sällskapets skriftserie. Margareta Brandby-Cöster (f 1947) är teol. dr. och fil. lic. Hon har framför allt tjänstgjort som församlingspräst i Karlstads stift men har också varit kyrkoherde i Göteborgs Masthuggs församling och varit sjukhuspräst i Malmö. Margareta har arbetat mycket med luthersk teologi och har översatt en rad danska teologer till svenska. Hon gick i pension 2012.