PĂĽtvingat liv
Ta i n a A d o l fs s o n
PĂĽtvingat liv
TAINA ADOLFSSON
PÃ¥tvingat liv
Copyright © Taina Adolfsson, 2020 2:a upplagan Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851-582-0
Vissa namn och detaljer har ändrats av hänsyn till de inblandade.
Jag har inga drรถmmar kvar, jag har bara minnen.
Innehåll Prolog
9
Ett
11
Två
13
Tre
50
Fyra
86
Fem
119
Sex
150
Sju
171
Epilog
176
Prolog
Ödet medverkade till att jag hittade ursprunget till min
adoption. En tid efter mina svenska adoptivföräldrar Gertrud och Gustavs död beslöt jag mig för att gå igenom kartonger med papper och brev och slänga det som inte var av vikt. Jag hittade åtskilliga påsk- och julkort som min finska släkt hade skickat till mig, och det gjorde mig gråtfärdig. Under min uppväxt hade jag förmodligen bara kastat en hastig blick på dem för att slippa påminnas om mina släktingar och mitt hemland. Nu kände jag mig starkare och öppnade ett par tummade bruna kuvert med brev som Gertrud och mina släktingar hade skickat till varandra. Släktingarna krävde att jag omgående skulle skickas hem till Finland, jag fick inte stanna i Sverige. Det hade varit min mamma Taimis sista vilja. Varför förstod jag inte innehållet i brevet i ungdomen? Varför konfronterade jag inte Gertrud och Gustav? Breven gömdes förmodligen för mig, men även om jag hade läst dem, hade jag inte vågat konfrontera mina adoptivföräldrar. Rädslan för de vuxna var för stor. Gertrud skrev till min släkt att jag och min bror Juha (som hade adopterats av dem tidigare) lekte så bra med varandra, så det vore synd att skilja syskonen åt. Dessutom hittades inte mitt pass, så jag kunde inte skickas tillbaka, vilket jag nu förstår var en medveten lögn, eftersom Gertrud och Gustav redan lämnat in adoptionshandlingarna och väntade på att adoptionen av mig skulle godkännas. De hade alltså ljugit för mina finska släktingar, och det berörde mig djupt. Hur kunde de bedra mig och mina anhöriga på detta sätt? Ett år senare skrev Gertrud att jag hade adopterats och inte skulle återvända till Finland. I pappershögen låg det också ett fotografi på mina biologiska föräldrar, min mormor och min äldste bror Pekka. Jag har 9
förmodligen slängt hastiga blickar på det som barn men inte kunnat ta till mig att det faktiskt är mina föräldrar. Allt var mycket förvirrande för mig som barn. På äldre dagar har jag kunnat se det klarare. Jag känner en stark kärlek när jag tittar på fotot och talar med min familj. Jag berättar om allt som hänt och jag hör hur mamma svarar mig. Pappa är tyst. Det är kanske för att jag bannar honom att han inte behöll mig och mina bröder hos sig i Finland. Kanske har han dåligt samvete i sin himmel. Hur som helst har jag kommit hem till mina föräldrar igen i detta foto. Jag älskar mamma, hon ser så tunn och bräcklig ut på fotot. Vad kände hon när hon tvingades lämna bort mig och mina bröder? Det får jag aldrig veta.
10
Påtvingat liv En känsla av rotlöshet och främlingskap förföljer henne. Hon försöker rädda andra vilsna själar när hon skulle behöva rädda sig själv. Hon utnyttjas av adoptivfadern och av hans bekanta – när fadern ligger berusad. Ingen kommer till det försvarslösa barnets undsättning. Inte ens adoptivmodern. Hon växer upp med faktumet att hon är till för andra men inte för sig själv. Senare drabbas hon av ett självskadebeteende. Hon inser inte att hon utnyttjats av männen som hon sökte kärlek och bekräftelse hos. Hon söker hjälp hos myndighetspersoner när hon inser att hennes beteende är ohållbart, även där utsätts hon för kränkningar. När hon läser om en utredning, Statens Vanvårdsutredning, söker hon dit och antas. Hon känner sig säker på att hon kommer att få ersättning för de övergrepp hon utsatts för i adoptivhemmet. När beslutet efter många års väntan slutligen kommer, inser hon att hon än en gång svikits av samhället. Detta är en den 2:a utgåvan.
www.bod.se
ISBN 9789178515820